Optimisation av kundbasrelaterad presentation – eller floskelbingo!

Outsorcing vs insourcing recipients 

Via Kronberg SkrattaroOch Ler (eller som hennes blogg heter på lunariskaazZÅ kjoNBerg zkrattaRoCh *ler*) hittade jag fram till en floskelbingo. Om jag nu mot förmodan kommer att hamna på långa möten i framtiden, där marknadssegment framtidssäkrar nya innovativa enheter med hög prioritet, kan jag med gott samvete – consciusnessessment – sätta ned foten och ta initiativ genom att ropa ‘Skitsnack!‘.

Nu är det förstås viktigt att implementera också en positiv voice, varför jag i framtiden – future – inte bara ska dissa möten genom att jiddra. Det vet man ju vad fett med respekt gör för tifo, alltså. Men ändå … jag tänker att kanske jag i ett framtidsperspektiv – futuressness – kan komma stå framför en grupp lyhörda och spjutspetskompetenta inom till exempel förlagsvärlden personer. Då kan jag inte rimligen lämna presentationen – the presentation – till slumpen. Koincidencen, alltså.

Customer based bias impressionmentness 

Som ni alla vet genom er kundstockbasade – customer based base – erfarenhet är en good impression – ett bra intryck – viktigt. Det borde inte bara Markus ha tänkt på, innan han färgade håret; konceptuellt tänk är vad som driver reklamindustrin framåt, alla måste vara teamspelare och ha proaktiva paketlösningar – och god moral. Även dagens ungdom borde ha i huvudet – keep in mind – att respekt i ens förframförande är viktigt. Läsförståelsen minskar bland kidsen, asså. För att bli lite … he he. Ungdomlig.

dia

Synergy effect evaluation model

Det är nu viktigt att komma ihåg att synergieffekterna av att på förhand hitta en bra feed till kunden eller publiken är vad som känneteckar en driftig och framåt, och hungrig föredragshållare. Och boss – chef. Koncepttänkandet i hela strukturen ä viktig, inte bara för kundens need – behov – utan också för personalen. Därför måste en smart chef – smart boss – tänka på att inte bara ge småskalig bonus, utan också keepa in mind den stora bilden – picture. Inga tubsockor, alltså, chef.

Yo! Bumrush the showness implementation 

Det är små fönster i inte bara föredragsbranschen utan också företagsbranschen, men en optimering av communicational skills – samtalsmässiga skillnader – optimerar optimerandet i deflektionen av ens budskap. Det är viktigt att ligga på topp i en sån här bransch, och precis som IT-branschen krävs det spetskompetens, spjutkunnade och verbala komuniaktionskanaler bortom en i vanliga fall laggande churn-publik. Härsket smör-publik.

Backoffice-funktionen – bakre kontoret – är svår att implementera, men en godkänd feedback – födkork (eh?) – i eftersnacket kan optimera vidimeringstekniken kring ens föredrag. Som du kan se i den powerpoint- och flash-presentation jag snart ska visa, så  är det vidare av väldig vikt – importance – att hitta en bra återkoppling och inte glömma bort att fokusera på fokus för föredraget, eftersom publiken är ens viktigaste aktör och om en presentation misslyckas med att nå sina i förvåg uppsatta mål genererar det en känsla av utanförskap i publiken, som i värsta fall somnar och det hände en kollega till mig som hade förberett en transparent och genomskinlig PP-presentation som faktiskt låg i teknikens framkant men han glömde ine bara bort punctuality – punktlighet – utan också just publiken och trots att han låg i framkant och rentav hade en pole position i presentationsteknik föll hans information utanför den paradigm som på en skala av ett till tio faktiskt var en våt dröm för vem som helst som står på en scen och kan jiddra á la han Bentnér. Min kollega nådde aldrig tifo – och vet ni vad han gör numer?

Han jobbar som lärare vid en skola i Rosengård.

Infecting the invective disaster model 

Det är alltså viktigt att komma ihåg andningspauser. Med fler personer på scen uppnår man en teamdynamik som lyckas fokusera ens escel … excel … bra målinriktade dynamiska moment till attbli ett initiativ för vinstvarning. Alla företag vill gå med vinst, och där kan alternativ till motivationen, som att ge upp buddy collective – kompisar som blir fulla efter jobbet – after work – öl -, och istället peka med hela handen vara en premium asset – bra grej – för att ta tag i den här svåra biten, som till exempel julfester. Eller andra upplevelsebitar.

Vidare. Det är … mycket viktigt att … komma ihåg. Att inte. Bara. Staka sig. Om. Man. Står. Eh … Eh … på scen. Göran Persson, före detta ledare för sossarna – the socials – visste vikten av att … skjuta upp glasögon. På näsroten. Och pusta ut. Alliansens ledare, Fredrik Reinfeldt, borde komma ihåg att skaffa glasögon. För det är så här att alla är med på tåget mot future – framtiden – och med små fönster i en bransch helt dominerad av pappskallar är det viktigt att komma ihåg branscherfarenheten hos earlier employees – tidigare slavar – vilka med viral teamdynamik uppnår inte bara tifo, utan också kommer ihåg det där med glasögonen.

Proactive proactiveness in a webenabled global environment

Proaktiva lösningar i en webaserad och webenabled – webklar – klientmiljö kan omstrukturera hela tänket. Och vad behöver vi? Vi behöver ett _nytt_ tänk! Alla de som nu är med på tåget signalerar skarpt läge  med globala teamspelare – Thomas Bodström – vars spetskompetens inom områden som client analysis och global warming är av yttersta vikt att ta tillvara på bästa sätt. För det är så här, att vi alla är en del av världen, den bästa tiden är nu, framtiden är redan här – och alla ska med.

The language ‘schwiing!’-factorness 

(Shit. Jag fick fan stånd av att skriva det här.)

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Ickenormativ hårfärg skrämmer

Får man verkligen se ut hur som helst?

Jag blev nyfiken på den där historien där reklambranschens renommé hänger  håret.

Så med härledning av en och annan tidningsbild hamnade jag så hos Reklamfabriken AB och deras personal. Med tanke på montören Markus röda hår tänkte jag, innan jag klickade mig in på personalavdelningen, att resten av personalen antingen var kostymer eller välfönade.

Till min förvåning är allihop seriefigurer.

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Sjudagarskabarén fortsätter

”We’ve found a witch! May we burn her!?”

Min hjärna är kanske lite felkopplad, men häxscenen ur Monty Pythons ‘Quest for the Holy Grail’ dyker upp inom mig när jag för att slippa försöka somna för tidigt kontemplerar sjudagarskabarén och dess artikel om horerier. Veckorevyn har nämligen råkat slakta en helig ko: Gammelmedia får under inga som helst omständigheter skriva något positivt om prostitution. Att skriva positivt, rent av sansat ur en prostituerads synvinkel, hör hemma ‘på det smutsiga internet’, vilket som bekant befolkas av horor, nyliberala och centerpartister. Och en och annan sosse, men de är ‘the good guys’. Speciellt de senare, eftersom de inte längre sitter i regeringsställning och därmed kan sägas vara en minoritet ur maktsynpunkt sett. Ungefär som horor, alltså, som inte heller har någon makt och därför inte får höras i en debatt som trots allt handlar om dem.

Kerstin Blomberg, distriktsordförande för Rädda Barnen på Gotland, JK- och PO-anmäler nu Veckorevyn för att de påstås ”glamorisera prostitution och har passerat gränsen”. Moralens gräns, alltså. Det är så här, va: alla vet att det finns horor, i alla möjliga åldrar. Från tonåringar till gummor, både män och kvinnor. Alla vet, men liksom många andra smutsiga samhällshemligheter (som att ungdomar har sex) är det inget som vi ska prata om. Om det ska pratas om, så ska det pratas om utifrån en enda ståndunkt – nämligen att horor är ofria, offer, missbrukare, tvingade. (Ungdomar har förresten sex därför att de som små barn såg sina (skilda) föräldrar hångla).

Veckorevyns tilltag – att råka ge röst åt någon som uppenbarligen frivilligt valt att prositutera sig – faller således inte i god jord. Det förstör bilden av viljelösa tvingade offer i händerna på hänsynslösa mörkerkrafter. Det är så här, va: Kvinnor, egentligen har de inget som kan kallas fri vilja. De har definitivt ingen sexuell drift och om de har det, så är den skör som en porslinsvas från det kejserliga Kina, vacker – och framför allt ren. Oskuldsfull, som den första nervösa kyssen från en 13 … eh, 15 … eh – 18-årig ung flicka. Det vet ni väl att tonåringar bör skyddas från sex tills de är myndiga? Annars har de sex för ofta, för mycket och med för många.

Det är ett komplicerat samhälle vi har nuförtiden. Förr om åren var det busenkelt: Då visste ungdomar inget om sex och hur de såsmåningom lyckades föröka sig är ett ornitologiskt mysterium. Numer kan aningslösa föräldrar hamna i den beklagliga sits, som Marie Söderqvist på Expressen sitter i. Hennes dotter vet mer om sex än krönikören själv. Hela situationen – med allt från Expressen till brandtalen mot omoral i Aftonbladet – påminner mig om, just, Monty Python. Och häxscenen.

För byfolket har hittat en häxa, minsann! Hon heter Louise Bratt och är chefredaktör (eller ett opassande jobb för en Riktig Kvinna) på Veckorevyn. May we burn her?

Att tonåringar har sex har varit känt sen … ja – vår tid som apor. Att sexualitet i värsta fall kan störta civilisationer i grus och aska har varit känt sen slaget om Troja (som utkämpades på grund av en kåtbock till karl rövade bort en sexig puma). Sex är farligt. Budskapet har inskärpts i oss – och framför allt i ungdomar – gång på gång. Ändå knullar de, dumhuvudena. Det är först nyligen – sen en trettio år tillbaka – som det svenska samhället har släppt efter inför drifterna. Istället för att hota med att klippa av fingrarna på onanerande ungdomar, upplyses de om sexualitetens faror i skolan. Av en svårt rodnande vuxen biologilärare med inte sällan homofobi. Faktum är att vi fortfarande klipper av ungarna deras fingrar – bildligt talat. Det talas om risker, om sjukdomar, om faror – men inte hur man gör. (Hur gör man? Jag har fan glömt bort det snart … Vill nån friska upp mitt minne?)

Hur gör man vid en avsugning? Hur går egentligen ett samlag till? Är det normalt att ens pojkvän tänder på att först hångla med en makrill? Sånt svarar inte skolan på (däremot upplyser den gärna om könssjukdomar, fast tydligen inte bra nog). Eftersom allt (makrillen med) är av uppenbart intresse, vänder sig alltså ungdomar till någon som kan svara dem utan att rodna. Till exempel – Veckorevyn. Som svarar, och för att de svarar ska de näpsas. Kanske är Aftonbladet egentligen ängsliga för att deras sextips ska bli mindre värda?

Det verkar som om vuxna ska veta allt om ungdomars sexvanor, men ungdomar ska inte veta något om sina egna sexvanor. Eller varför vissa människor blir prostituerade av fri vilja. Om de tvingas till det – ja, därom finns det gott om information. Till och med en långfilm av Lukas Moodysson.

Fri vilja är något mycket farligt, speciellt hos ungdomar. De små monstren måste hållas kort, annars knullar de sig vettlösa före eller efter att de frossat i våld på internet och DVD, eller på datorn. Varje försök till att gå utanför den strikta moraliska ram samhället satt upp kring några av de smutsfläckar som finns på Sveriges fana – till exempel att prostitutionen frodas trots förbud mot sexköp – måste krossas. Horor som öppnar käften kan få hålla till på internet, för ‘alla vet’ vad internet är till för. Gud nåde den som i gammelmedia försöker föra fram en åsikt som inte följer strömmen.

Enligt tidningen Resumé flyr nu annonsörerna. Problemet är förstås att det bara är _en_ annonsör, Sanofi Pasteur MSD. Med tanke på innehållet i många andra ärevördiga tidningar – till exempel den som startades av Lars Johan Hierta – finns det gott om häxor i byn, men bara en ska brännas. Veckorevýn är ett enkelt mål, ‘like shooting ducks in a barrel’.

Du kan vara hur stor mansgris du vill – säg ”fy för horor!” (men håll käft om att du utnyttjar demsamma), så sluter hela feministkollektivet upp bakom ryggen, därför att Veckorevyn står för en vad många anser förkastlig kvinnosyn, nämligen den att kvinnor har en egen vilja. Tidningen fick till och med ligga till grund för Nina Björks ‘ Under det rosa täcket’. Jag misstänker att bakom alla många och långa och fina teorier om att tidningen är ett aningslöst patriarkalt verktyg, om att den saluför en objektifierande kvinnosyn, om att den är snäppet bättre än porr, anas motståndet mot ursprungsbetydelsen av ‘fri vilja’. Viljan får bara vara fri om den också är rätt vilja.

Feminist som jag är borde jag vid det här laget ha skruvat den här blogposten till ett flammande anfall på Veckorevyn. Men vad är en -ism värd om den inte kan tillåta dissidenter? För mig är varje människas fria val viktigare än en övergripande sanktionerad dogm. Om också feminismen stämmer in i den skriande mobben medan de för Louise Bratt mot häxgungan (och han den där riddaren med lite jolmig uppsyn) riskerar den att gå ned sig i moralismens träskmark. För å ena sidan predikas det om kvinnans rätt till sin egen sexualitet, å andra sidan får kvinnans egen sexualitet uppenbarligen inte släppas tillräckligt lös nog för henne själv att bestämma över den. I värsta fall kan en kvinna välja att tjäna pengar på den. Shame on you.

Sanning är något farligt, som att det finns prostituerade av fri vilja. Eller att ungdomar har sex. Men det allra farligaste tycks vara att någon törs ta bladet från munnen och visa oss den värld vi lever i. Det är en värld där din granne kan vara en hora, eller en värld där ditt barn kan bli avlyssnat.

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

The horror … the horror …

”Tänk om föräldrar var lika engagerade i sina barns internetanvändning, som de är i deras fotbollsträning”, säger Marita Ulvskog efter att ha fått ta del av en av de våldsfilmsekvenser, som DN har rapporterat om. Repliken är avslutningen på en intervju med kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth – och kanske en känga till Thomas Bodström, som för ett par dagar sen i SvD uttalade sig om sin övertygelse att lagsporter fostrar pojkar till reko män. Ungefär som förr, när det var militärtjänst som gjorde män av pojkar.

Vet Thomas Bodström vad hans söner tittar på för sidor på internet? Förmodligen – han verkar ha rätt bra koll på sina ungar (han såg till att staten fick rätt bra koll på oss, så). Men hur står det egentligen till med resten av kollen, hos både ministrar och opposition, om de behöver en dagstidnings reportage för att inse vad som händer i Sverige?

Det är i och för sig orättvist av mig att insinuera politikers alienation från dagsrealiteter – de jobbar ju med dem, fast i stor skala. Varje dag. Alldeles nyligen infördes till exempel en barnporrspärr i riksdagsdatorerna. Ett bra initiativ, om än att det kanske leder till en del frågor. Till exempel varför det behövs en barnporrspärr hos våra folkvalda. En annorlunda vinkling på det är den som Opassande för fram, nämligen att det kanske vore bättre om politiker fick se sanningen i vitögat. Ungefär som Adelsohn Liljeroth gjorde, i DN-artikeln jag började med.

Adelsohn-Liljeroth har förvisso rätt i att lagstiftning inte är rätt väg att gå när det gäller internets snufflighet (det ordet uppfann jag just nu, tihi). Gång på gång som lagen har tagits till för att banka lite vett i ungjävlarna, har det slagit fel. På 1930-talet dundrade dr Nils Frykman att:

”Ingenting kan därför vara mer angeläget för samhället just nu än att ta itu med denna fara för vårt folk och inte heller kan det försvaras, att statliga och kommunala inrättningar skola hålla intresse och finanser vid liv genom att legalisera ungdomens och därmed vårt samhälles största fiende. Ju mer offentlig modern dans, desto djupare vi falla som nation betraktad.”

(Från Mattias Svenssons krönika ‘Dansen och Makten’, tidskriften Voltaire.)

‘Dansbaneeländet’ var ett av 30-talets största kriser för svensk ungdom (glöm han den där tysken). Kampen mot omoralen pågick långt in på 1990-talet – och indignationen i dr Frykmans citat är samma indignation som sipprar fram nu, om internet, dator- och TV-spel och nätmissbruk. Historien upprepar sig:

På ena sidan har vi vuxensamhället med media, politiker, experter och äcklade föräldrar. Deras vapen är moralisk indignation och chockverkan. Ungefär som pro life-rörelsens bilder på aborterade foster (hur många föräldrar har smygsurfat sig till sådana bilder och inte sagt något om det till sina barn?).

Där finns säkert (väl?) ingen medveten tanke bakom det hela, ingen konspiration eller hemlig vuxenhetskabal, men sammantaget bildas en vision av en enad vuxenvärld i heroisk kamp för att skydda de oskyldiga. Barnen, alltså. De där som växt upp med bilder på döda kroppar i vattendrag, sönderhackade, söndersprängda, sönderbända, dränkta, slaktade, skjutna, slagna, torterade, våldtagna människor. På bästa sändningstid, 19:30 och 21:00.

Mitt första möte med naket våld kom när jag var i tio-årsåldern och Rapport visade en lång sekvens av hur soldater bankade två civila till blodig köttfärs, någonstans i Mellanöstern. Ett år senare visades avhuggna huvuden på pålar och torterade amerikanska soldater – det var under ett föredrag om Vietnamkriget. Jag gick i mellanstadiet. Det var så att säga mitt första steg in i vuxensamhället, som hyllar våldsskildringen som Stor Konst.

artemisia

(bild: Artemisia Gentileschi; Judith halshugger Holofernes, tack till Letaguldkorn)

När jag ser på den där bilden av Judith och kumpaninnan medan de skär huvudet av Holofernes, faller mig ett citat in från en av de tidigare DN-artiklarna i serien om nätvåld:

”Snubben får halsen avskuren på riktigt, det ser man – han blir verkligen slaktad! Närbilderna är riktigt äckliga, mördaren flåsar och man hör hur det krasar när han [hon] skär loss huvudet från kroppen. Sen gurglar det när blodet rinner ut …”

På andra sidan i kampen om internet har vi ungdomar och korkskallar som mig, som inte riktigt har hajat att vi nästan fyrtio-åringar borde stå utanför Folkets Park en danskväll och ropa om ‘dansbanemarodörer!’ till kidsen. Ja, ni fattar säkert metaforen. För oss, som så att säga har integrerat internet i vårt liv, är också internets baksida (och internets slut) minst lika livaktig som DN:s nyheter. Och, föräldrar som läser det här, hör och häpna: Vi har självinsikt. Jag har det – och killarna som intervjuades i en tidigare DN-artikel har det. Självinsikt – men också nyfikenhet. Handen på hjärtat alla ni internetrådbråkare: Visst fan stannar ni när ni ser en bilolycka? Visst stannar ni – och hoppas på lite blod? Lite kött? Lite döda kroppar eller åtminstone bleksiktigt chockade människor som inte riktigt vet var de är?

Ung som gammal delar en sak gemensamt – och det är inte dansbaneelände eller internets mörkare sidor. Det är gamen inom oss, lusten efter blod. Triggertime. Om inte fascinationen för våld vore så stor inom oss – och den är stor inom alla, fast få vill erkänna det – skulle mycket lite våld visas upp offentligt. Men behovet finns där. En hel underhållningsindustri är uppbyggd omkring det. Ta en vanlig TV-kväll inklusive filmkanaler, som ikväll (lördag):

SVT 1 och 2 var förhållandevis våldslösa; jag såg inga nyheter på de kanalerna så jag vet inte vad de handlade om (gissningsvis minst en fet diss av regeringen, så lite mellanöstern och skrikande arga män i Pakistan och/eller Mellanöstern).
TV3 – bodycount, minst 10 (X-men klockan 19:30 bjöd på en del intressanta scener)
TV4 – bodycount, 0 (shit, det är nästan otroligt!)
Kanal 5 – bodycount, minst 5 (två CSI-avsnitt på raken)
TV6 – bodycount, minst 40 (Soldier, med Kurt Russel, var inte direkt odödlig)
Filmkanaler – bodycount, räkna kallt med över 200 (plus diverse porr)

I runda slängar har X hundra tusen vuxna frossat i nästan ett tusen döda ikväll. Bara på TV (då har inga hyrfilmer etc räknats in) Men – ja visst ja. det är ju på låtsas. Inte alls IRL (eh … det betyder verklighet, på riktigt). Det är ju underhållning. Nästan konst, som målningen av Holofernes.

Konstigt nog är också avrättningsfilmen, som DN chockar oss med, underhållning. Det är en motbjudande tanke – men den är underhållning. Någonstans i Sverige sitter just nu en tonåring (och förmodligen ett antal vuxna) och garvar häcken av sig åt det hela – och är underhållen. När man tar ett par steg tillbaka och ser det ur en annan vinkel än den ögonblickliga äckelkänslan av sura uppstötningar, så är scenen inte värre än vad någon vuxen just nu ser. Någonstans i Sverige sitter ett antal barnföräldrar och, när barnen har somnat nu, ser på ‘Saw’. Eller ‘Hostel’.

Halskotor knäcks, blod gurglar – till tonerna av dramatisk musik. Allt medan hjärnan registrerar varje detalj och gömmer undan dem i väntan på att du ska somna. Shit, you’re in for a nightmare. 

Det fanns en kille i trakten av Jerusalem, som sa: ”Innan du klagar på grandet i din broders öga, tag ut bjälken ur ditt eget”. Ungefär. Den killen hade sett – och fick uppleva – sin beskärda del av våld och hemskhet. Eftersom han var en rebell tar vi inte riktigt hans ord på allvar, fast vi låtsas att vi gör det (för vi är ju inte såna där fanatiker, som mujahedin eller al Qaida; de senare vet himla mycket om våld på internet).

Grejen är att snubben hade rätt – och hyckleriet inom den vuxna, nyktra och smakfulla maffian vet inga gränser. För medan röster höjs om ingrepp och förbud och lagstiftning, till exempel för att stoppa fildelningen eller all porr på nätet, fylls våra HDTV och plasmaskärmar av råa knull, ansiktssprut, analsex, skrikande kvinnor, fontänorgasmer, fejkade falska BDSM-orgier … och truly countless bodies. (Begreppet har jag fått från ett scenario till ‘Age of Empires’, ett RTS datorspel; RTS står för ‘real time strategy’ och betyder att du styr din armé till blodig seger över fienden. Det verkliga Ursprunget till citatet finner du i historien om hunnern Attila och slaget vid Chalons; mer info finns här.)

Vill ni verkligen bli chockade, så ska ni besöka Armémuseum, eller någon av soldatkyrkogårdarna kring Marne, Somme, Verdun … Där syns vad vuxna, rättrådiga, intelligenta människor har åstadkommit. Kila in på Auschwitz också, om ni inte övertygats om falskheten i vuxenhetens moraliska förespeglingar.

Vi (vuxna) borde inte förfasa oss över våldet på internet. Vi borde förfasa oss över att vi har skapat våldet på internet. Det är vår värld, vår värld. Som flimrar på datorskärmar och TV-apparater. Men för att se sig själv i spegeln, nyckter och utan fasa, krävs modet till självrannsakan. Om det är något (den vuxna) människan inte tar i med tång ens en gång, så är det självrannsakan. Det är lättare och i praktiken ofarligt att attackera dem som inte kan försvara sig. Ungdomar, till exempel.

Men den här gången har ungdomen ett övertag. Den här gången vet de oftast mer om världen, än vad ni föräldrar gör. Vi har härdat dem i ett bad av blod och stål. Den här gången ses världen, för första gången, i all sin stinkande ruttna prakt; hyckleriet, våldet, övergreppen, orättvisorna. Halskotor knäcks och blod gurglar, alltmedan 1000-wattstrålkastarna från Idol bländar oss med glitter och Wisteria Lane-glamour och drömmen om en Bingolottovinst håller oss i tveksam letargi. Vad är det för konstiga ljud från tonårsungarnas rum? Rop och skrik och skottlossning … ”Dämpa ljudet! Jag kan inte höra Rapport!”

Vi borde sätta upp en skylt framför vår värld, det borde vi, i händelse att någon annan ras än människan har vägarna förbi. En skylt med texten:

Welcome to Hell.

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Anarchy in the UK

Apropå de försvunna CD-skivorna i Storbrittanien, Gordon Browns ursäkt och ett antal kommentarer här på bloggen med vidare asscociation:

(Kom igen! Söktermern ‘Alliansen’ är legitim, eftersom finansministern har långt hår! Och punk är i alla fall rock. Så det så.)

– – – – –

Det här var nog inte alls intressant

Andra bloggar om: , , , ,

3007, AD

År: 3007
Plats: Utgrävning KB-209

Loggbok:

Dag 1:
Övre jordlager bortforslat. Vi har upptäckt vad som liknar en stenformation av stora mått. Utgrävning pågår. Enhet D-5 utnyttjar geolaser för att undersöka förekomst av biologiskt nedbrytbart material med inhiberad status.

Dag 2:
Till ett djup av fem smältfot eller mer har jord forslats bort. Doris, sköna Doris jord. Stenstrukturen visar sig vara icke naturlig; byggd? Vidare utforskning med hjälp av geolaser inhiberas tillfälligt på grund av kraftig jordstrålning. Vad har egentligen hänt här?

Dag 3:
Triumf! Enhet B fann idag en mycket svårt sargad skylt, som efter preparation blev läslig. Med hjälp av tidigare arkiv kunde skylten tydas som: ‘Kungliga Biblioteket’.

Dag 4:
Vi har öppnat ett förseglat valv. Rad efter rad av i det närmaste förmultnade hyllor av skrifter, de äldsta daterade ända tillbaka till 1984. Detta är ett arkeologiskt genombrott! Vetenskapen kan nu en gång för alla vidimera att mänskligheten är äldre än 1000 år! Vi gissar, utifrån andra utgrävningar, på 2000 år.

Dag 655:
Ett tröstlöst arbete med omhändertagande av urgamla skrifter når sitt slut. Bland allt material finns mycket lite att gå vidare med.

Dag 700:
Enhet P rapporterar tillbaka. De har funnit en nästan helt intakt ögonvittnesskildring. Detta är fantastiskt, som om Någon ville att vi skulle finnas här. Våra lingvistiska experter på antik terranska har lyckats översätta titeln! ‘Kom och hälsa på mig om tusen år’.

Dag 701:
Vår undersökning av det Kungliga Biblioteket (vilken kungs bibliotek? Vi har uppgifter om en Caxviigustaf och en Renfält eller möjligen Pers Son) har visat att skriften vi fann – ‘Kom och hälsa på mig om tusen år’ – är en … Vänta.

Vad är det där?

Skuggor utanför tältet. Ljus på himlen.

De är här!

DE!!!

Dag 705:
Vi har flytt ned till djupaste kammaren. Trummor … trummor ur djupet … Nu … kommer … De!

***** 

År: 4007
Plats: Utgrävning KB-209

Loggbok:

et

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , ,

Rise of the machines?

En av de söktermer någon helt nyligen använde för att kanske av en slump hitta till Herr Klokbok, var: ‘kan benrangel träna sin kropp’. En första tanke var förstås att det där var ett illa dolt personangrepp på mig, eftersom … ja – ni kan se mitt självporträtt i helfigur här nedan.

skeletor

(Jag krokiposerar för konstären Vesalius. Om ni råkar känna lite spritningar i kroppen, kontakta mig! Nej då, jag är inte desperat.)

Men så tänker jag ett steg längre … för så är bra att göra. Då slår det mig att söktermern är en ensam, nödställd människas rop i en kall och hård och oförsonlig värld där hemska sjukdomar grasserar. Senast idag hade DN en artikel om en hitills okänd men oerhört fasansfull epidemi – Metalosis Maligna. Det har gjorts en dokumentär om den. Dokumentären finns att tillgå på DN-länken.

Det slår mig att varför har ingen tidigare slagit larm om detta? När till och med filmstjärnor drabbas – utan att någon blir upprörd! – har väl ändå världen gått åt helvete? Å andra sidan är det kanske ett bevis för motsatsen: Oavsett om du är mer maskin än människa kan du bli guvernör i Kalifornien.

Förresten är inte Arnold Schwarzenegger den ende drabbade. Skådespelaren Robert Patrick är också en av de drabbade; och hos honom har sjukdomen gått mycket långt. Sammantaget verkar vi som mänsklighet stå på randen till undergång. Fast det har vi i och för sig alltid gjort – och Metalosis Maligna är inte en ny sjukdom. Redan på medeltiden grasserade den – en veritabel pest inom inte minst adel och högadel.

Vad gör regeringen åt detta? Och FN? Ska vi låta de drabbade lida i stillhet och slutligen utnyttja dem med nyliberal hänsynslöshet inom till exempel industrin? Eller ska vi visa vår medmänsklighet med dessa svårt sjuka och hjälpa dem till ett nytt – och något mer humant – liv? Oavsett vad vi gör måste vi agera nu, för en dag är det försent. Inte vill ni väl att er dotter ska komma hem från Japan-resan … så här?

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , ,