All information ska vara fri?

En gång för länge sen – hela tre år sen! – knåpade jag ihop en ofärdig och, som det föll sig, opublicerad websida med en i mitt tycke finurlig idé. Det hela var tänkt att bli en slags spelarnas databas för rollspelet Cyberpunk, ett ‘nät i nätet’ (fast ganska enkelt sådant). Den främsta fördelen med det var att mitt projekt så att säga gav rätt tidsanda. För mitt nät var inte ett internet. Mitt nät var ett Sectornet, ett internet till 100% kontrollerat av det fiktiva globala företagskonglomeratet Sector Corp. De lade inte fingrarna emellan när det kom till kriminalitet. Ur konsumentvinkeln sett var Sector Corp dock mycket tjänstvilliga; innan varje ny sida laddades in dök en Varningssida upp, där man med jurudisk pedagogiskt språk förklarade för konsumenten vad som skulle hända om konsumenten gjorde något dumt. Till exempel … Tja – fildelade.

Sector Corp tog copyright på största allvar. Den som bröt mot någon regel satt ganska snart rejält i skiten. För, det finurliga var att Sector Corp inte bara tillhandahöll nätet- Sector Corp tillhandahöll också _all programvara_. Gjorde du något dumt slutade din brukarenhet att fungera – först datorn, sen du. (Jo då, driftiga medborgarrättsorganisationer hade dragit igång lagliga åtgärder mot Sector Corps ovana att skjuta fildelare, men domstolarna malde inte bara lagen oändligt långsamt, domstolarnas domare tillhörde samma klubbar som cheferna på Sector Corp … )

Allt det där jag klämde in i mitt oavslutade projekt var rena fantasier med en mycket svag verklighetsförankring. Trodde jag. Till min häpnad insåg jag en dag att kanske höll verkligheten på att komma ifatt; en privat organisation i Sverige slog i samarbete med statspolis till mot en serverhall och beslagtog utrustning. Samma organisation har, fram till och med 2008, rätt att spara brukarinformation som IP-nummer.  Andra oganisationer, till exempel RIAA och MPAA, utför samma eller liknande arbete i till exempel USA. Ett konglomerat av film-, musik- och programvaruföretag står i skuggorna och övervakar vårt handhavande med delade filer. Drakoniska åtgärder tas till för att upprätthålla makten.

Cyberpunk, en scifi-genre som fick genomslag i början av 1980-talet med författaren Bruce Bethkes novell ‘Cyberpunk‘ och senare gav inspiration till författare som Neal Stephenseon, Bruce Sterling och William Gibson, baseras på ett enkelt informationsmässigt koncept: All information skall vara fri. Detta koncept skapar dramaturgin i nästan alla cyberpunk-historier, ofta i kombination med dystopin och girigheten. Men information är grundstenen. Den håller samhället på fötter, den ger rikedom till företagen och mål och mening för medborgarna. Att informationen sen inte alls är fri skapar konflikten – enter DJ:s, hackers, crackers, cowboys … fildelare.

All information skall vara fri. Nyckelordet är ‘ska‘. All information ska vara fri. Men den är inte fri. Kanske bör den inte heller vara fri, inte alldeles. En fullständig implementering av slagordet skulle kunna innebära att ingen kunde känna sig tillräckligt säker för att leva sitt liv. Men sen när har slagord genomförts till punkt och pricka?

Problemet är att hela frågan om informationsfrihet – nutida fildelning är bara en liten del av hela konceptet; nutida fildelning handlar främst om programvara, film och musik – förpassats till det dualistiska slagfältet. Svart eller vitt, antingen eller. Antingen släpps filerna fria och då går jorden under, eller så tvihåller vi på informationen och skjuter fildelarna. Eller, åtminstone stänger vi av dem för gott från internet; som Carl-Johan Bonnier föreslår i sin DN-inlaga:

”[ … ] att tydligare involvera bredbandsoperatörerna för att exempelvis stänga av tillgången till nätet för den som notoriskt tillgängliggör stora mängder illegala kopior.”

Sanktionsdirektivet, vilket innebär att IP-nummer får hanteras av branschorganisationer och upphovsrättsinnehavare (det vill säga mediaföretag; vad för nytta har jag, som konstnär, av att veta IP-numret på den som laddat ned min bok?), ligger ute på remiss, vilket också är fallet med Cecilia Rehnfors utredning ‘Musik och film på Internet – hot eller möjlighet?’, där det bland annat föreslås att internetoperatörer ska kunna stänga av fildelares uppkoppling.

Debatten om fildelning ges utrymme att överskugga allt annat. Medan rökridåerna läggs ut antas nya lagar om informationsövervakning och inskränkningar i vårt digitala livsutrymme. I utbyte mot säkerhet tycks vi villiga att välja bort vår frihet. Vi är notoriskt slarviga med information, men överlåter ansvaret för informationskontroll på någon annan, på staten exempelvis, eller banken, eller – Facebook. Medan skräckvisioner om massarbetslöshet och hungrande musiker målas upp, försvinner vårt privatliv rätt ut i cyberrymden, små gröna figurer i en illusorisk matrix, in i gråzonen. Vi manas att inte se den grå zonen, för frågan är ju så enkelt monkrom: Svart eller vit. Fildelning är ett hot mot demokratin – och du är väl inte odemokratisk, lille vän? Självklart gör du rätt för dig! Men … om våra fildelningsvanor får registreras och användas i för oss okända syften av privata intressen, vad har vi då för garanti att inte också den information som lagras om oss hos FRA kan användas av privata intressen? Steget mellan stat och företag är inte stort; se på tillslaget mot Bahnhof.

En gång för länge sen – hela tre år sen! – knåpade jag ihop en ofärdig och, som det föll sig, opublicerad websida med en i mitt tycke finurlig idé. Tydligen var jag inte tillräckligt fantasifull …

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , ,

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s