Rött kort för rött hår

Rätta mig om jag har fel, tack – men är inte en bärande del av reklambranschen att väcka uppmärksamhet? Hur ska annars reklammakarnas kunder nå ut med sitt budskap, givet det gigantiska mediabrus vi lever i? Det slår mig att en rödhårig reklamskyltsmontör borde premieras – inte bestraffas. Här hade Reklamfabriken AB en fantastisk chans att profilera sig på en stenhård marknad – och så profilerar de sig som korkskallar. För vad är ett företags policy kring anställdas utseende värt i betraktelse av all den badwill Markus-debaklet har skapat för Reklamfabriken?

Tänk bara … när folk på stan hade sett en rödtott (alltså inte tomten) med järnskrot i ansiktet stå och montera skyltar. Då hade de tänkt, utifrån ett par typexempel:

Ex 1: Usch!
Ex 2: Jävlar, han ser ut som min son …
Ex 3: Coolt! Ska tipsa farsan om den där firman. Ey, killen!? Vart jobbar du!?
Ex 4: MARKUS!!!

(Ex1 – gammal tant. Ex 2 – medelålders vit heterosexuell man, chef för ett företag om cirka tio anställda med en akut brist på reklamfirma. Ex 3 – Fjortis, dotter till Ex 2. ex 4 – Stefan Dinesson, VD och ägare till Reklamfabriken AB.)

Alternativt hade hr P:s (han rödtotten alltså) snabbt kunnat sätta Reklamfabriken på mediakartan genom att – tja, fungera som dess maskot. I jämförelse med resten av de slätstrukna seriefigurerna hade han åtminstone ganska hög appeal. Med tanke på att merparten av de anställda också är korthåriga och chefens låga acceptans för ickekonformistiskt utseende, bör nog hon den svarthåriga i långt hår trippa på tå i dessa dagar …

Dessutom kan man se det här ur ett monopolistiskt perspektiv; Reklamfabriken AB är, vad jag förstår, ensam herre på täppan rörande reklamskyltning i Fleninge. Med tanke på Stefan Dinessons konstaterande i DN att:

”- Han [Markus Persson] är montör och här finns tyvärr inget annat arbete”

verkar där inte bara finnas ett reklammonopol – utan också ett monopol som i praktiken bestämmer vem som får jobb. Och inte. Se där är väl något för Mona Sahlin et al att bita i? (Om du gör det, Mona – kom i håg vart du läste det … jag kan bli sosse på en kvart, no problems 😉 .)

Därtill yppas en annan intressant … brist i vårt underbara arbetarsamhälle: Eftersom Markus Persson inte är med i facket kan han fetglömma hjälp därifrån. Är det då viktigare att vara betalande medlem – än arbetare? (Eh … okej då – jag kan bli sosse på en timme?)

Just för det sista är jag benägen att tro att August Palm roterar i sin grav. (Snygg dubbeltydlighet där,  ,va?)

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Annonser

4 thoughts on “Rött kort för rött hår

  1. Pingback: opassande » Blog Archive » Åsikter och utsikter

  2. Visst kan man tycka att arbetsgivaren var lite mossig, men jag tycker nog att det mesta tyder på att Markus jobbskolkat rätt rejält och får ta de naturliga konsekvenserna av det.

  3. Hej!
    Det här är Markus Persson. Ja just den Markus Persson som för två år sedan förlorade jobbet pga ”ovårdat yttre”. Jag vill tacka för din fina artikel angående mig och mitt hår.

    Jag vill ge en kommentar till varför jag tog mig till lokalpressen den dag jag blev hemskickad. det är många som tyckt att jag krävt uppmärksamhet enbart för mitt utseende. Visst att det blev väldigt mycket uppmärksamhet pga av min hårfärg. Allt grundar sig på tidigare mobbningar inom företaget, orättvisa gentemot mig som människa osv. När jag började reklamfabriken 2005, så var jag blond och skäggig, mer ovårdat yttre då anser jag. 2006 färgade jag om mitt hår till svart och rakade av mig mitt skägg. Eftersom vi bar företagets kläder så var egentligen det svarta håret det enda ”privata” jag kunde visa av vem jag var.

    Efterhand ville jag pierca mig, vilket jag också gjorde. Både en och två piercingar i underläppen blev det. Men till slut fick jag ta av båda för att behålla jobbet. Detta var i början av 2007.
    Därefter jobbade vi väldigt hårt, för hårt, för att hinna med allt. Till slut så sjukskrev jag mig i maj 2007 för att jag fått magkatarr. Eftersom jag dessutom var mobbad på Reklamfabriken så tillät sig chefen att övertalas av mobbarna att jag sjukskrivit mig för att slippa jobba. Chefen hade avskedspapperna klara när jag skulle komma tillbaka. Men en arbetskamrat som jag jobbade med väldigt nära, hade gått in och räddat mig, så chefen rev papperna.

    När jag fick reda på dessa grejorna så började min lojalitet mot företaget tryta. Därför gick jag till Helsingborgs Dagblad den 26 november 2007 för att berätta hur man kunde bli behandlad på ett företag man jobbat hårt för i år.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s