Historien händer just NU

”Vänta, säger datorn, jag har inte tid just nu, Hemskt förargligt, tycker Olle, när han ska visa hur fort det går.”

Det är en replik ur TV-programmet ‘Lördags’ med Malcolm Dixelius, från 1978. Jag roar mig den här förmidagen med att på lite måfå titta på gamla TV-program på SVT:s Öppna Arkiv. Det är med ett överlägset småleende till de flesta, för så är lätt hänt när man tittar på vad som hände för … hå-humm – trettio år sen. 1978 var jag nio år. Det känns nästan så långt bort att det är ofattbart.

Men så hittar jag ‘Lördags’ – med rubriken ‘Nymodigheter dataterminaler’. Till en början finns faktiskt ett för framtidsmänniskans överlägsna småleende på mina läppar. Hur dumma var de inte då! Som chefen för det amerikanska patentverket, som utropade att ‘allt som kan uppfinnas är nu uppfunnet!‘.

Så sägs det i programmet:

”Många politiker och vanliga människor tycker att datamaskinerna har blivit för stora. Det finns för mycket hemligheter samlade på ett och samma ställe, tycker dom. Någon kanske kommer på ett knep för att få ut uppgifterna – och sen sälja dem, tycker dom.”

Det hela sägs i samband med en ungdomsgrupps besök på Riksförsäkringsverket, RSV, i samband med en kort diskussion om datasäkerhet. RSV försäkrar att alla register är väl skyddade – så vi kan väl sova lugnt, antar jag. Staten tar hand om oss!

I slutet av programmet – inslaget är cirka tjugo minuter långt – finns en slags debriefing av studiegruppen. Via Malcolm Dixelius voiceover (och ledande frågor) får ungdomarna säga sitt, om funderingar, farhågor och fruktan. En av dem säger:

”Nåt måste ju alla människor kunna om datamaskiner, annars kan vi ju inte säga ifrån om de används på fel sätt.”

En annan säger, i sådana här tillbakablickar numer en klassisk replik:

”Tänk om vi alla snart har en datamaskin i varje hem?”

1978 var jag nio år. På min pappas jobb – Norrköpings Tidningar – hade hålkortsmaskinerna ersatts av datorer. Beige sådana, med svart skärm – och Matrixgrön text. Då hade ännu ingen hört talas om TCO-standard. Ja, på den tiden ahde fortfarande tidningarna fortfarande typografer (vilket gjorde tidningarna rättstavade). Men datormaskiner var fortfarande något förbehållet arbetsplatser.

”Tänk om vi alla snart har en datamaskin i varje hem?” säger killen i ‘Lördags’, från 1978. I inslaget är han nog en femton år, ungefär. Det skulle dröja till i början av 80-talet innan datormaskinen fann sin väg in i privathem och gick från datormaskin till hemdator, eller persondator. Bland avant gardet för datorer som konsumentprodukt fanns bland annat IBM:s PC, med Lotus 1-2-3. Då var den där killen jag pratade om runt de tjugo, antagligen jobbade han inom någon industri.

Jag undrar om han kommer ihåg att han var med ‘Lördags’ 1978? Vad skulle han säga nu, trettio år senare? Kanske får han en flashback då och då, ungefär som jag får när jag klickar mig fram genom SVT:s arkiv. Och hamnar … Här:

Jag är sex år gammal och, klädd i pyjamas, sitter jag uppkrupen i ett soffhörn med storebrorsan intill mig och morsan i ett annat soffhörn, blek om nosen och lite chockad, medan Bo Holmström ropar ”lägg ut! Lägg ut!”. Jag tror att jag hade en nallebjörn i famnen, men det är nog en efterkonstruktion. Jag kommer i alla fall i håg att morsan väckte mig och min bror, tog in oss till TV:n och sa något om ”det här är viktigt”. Så var det bara en massa tråkiga svartvita bilder och poliser i rutan … och Bo Holmström.

Se hände inte så mycket i Sverige, i alla fall inget som jag kommer ihåg nu så här. Folk föddes, folk dog, politikerna käbblade och jag försökte undvika att få alltför mycket stryk i skolan. Så märkligt … hur nästan tio år i ens liv bara har försvunnit, så där – poff! Som ett ‘ERROR 404’ i hjärnan. Men så …

1986

Februari 1986.

Lektionerna ställdes in. Jag gick på gymnasiet. Istället för lektioner klockan tio, fick vi se på TV – Rapports Extrautsändning. Sen … ja – sen hände inte så mycket. Vardagen återgick i skolan, bortsett från att SSU:arna gick omkrig och grät, MUF:arna skämtade om att ”Palme var först, snart är det er tur!” och alla andra brydde sig mer om sin frisyr, sina betyg, sin fylla eller att vara osynlig.

Nu är jag snart 40 (fyller 39 i år, tjoho!). Den datorkraft RSV hade i sin stora byggnad är nog knappt en bråkdel av vad som finns sammantaget i ett vanligt hyreshus (om vi räknar med att var och en av lägenheterna har en dator). Det är lite svindlande att tänka på vad som har hänt, sen 1978. Inte bara på datorfronten. En helt ny värld har fötts, på bara trettio år. Olof Palme är död. Stora, omvälvande händelser både nationellt och internationellt har ibland med våldsamma slag fört oss in i framtiden, som redan är här. Ja, varje hem har numer en dator (nästan; de som är datorlösa är nog i minoritet). Den värld jag växte upp i är … kanske inte borta, men förändrad. Jag är förändrad. För nu – och det heter att sent ska syndaren vakna – kommer jag på mig med att få tårar i ögonen vid Ewonne Winblads första ord.

”Statsminister Olof Palme e död.”

Titta på det här: 1989. Berlinmurens fall.

Är det fattbart vad tyskarna kände? Inte för oss. Det finns inget vi kan jämföra med. Ja, ibland gråter folk i TV när någon regering har fallit, men det är bara en regering. Inte ett delat land, som återförenats. Riktiga Män skulle fnissa åt mig nu, men ärligt: Jag gråter fortfarande av de där bilderna (vilket i sig kanske säger något om vilken kall och cynisk jävel jag är; jag gråter mer för tyskar än för Olof Palme).

Mea culpa? Kanske. Eller så är det helt enkelt som så, att där finns ett sorgvärde, ett empatiskt värde, att vissa världsliga händelser är mer värda än andra. Som …

det här.

1994 satt jag uppe sent och skrev. Radion – jag tror det var P3 – stod på med någon skvalmusik. När nyheterna kom lyssnade jag knappt, för så görs ofta, inte sant? Mediamättnad, typ. Men då och då finns något som får en att spetsa öronen, som att man befarar att över tusen människor har drunknat. Då trodde jag att det var ett skämt. Men det var det inte.

2001 är jag på väg till en butik för att köpa cigg (då rökte jag fortfarande), när min mamma ringer mig och skriker: ”Sätt på TV:n! Sätt på TV:n!”. Det gjorde jag, så fort jag kommit hem. Kunde killen i ‘Lördags’, 1978, ana att något som mobiltelefoner skulle vara var mans egendom? Han har nog en själv nu, minst en. Kanske flera stycken, kanske till och med någon som det går att surfa nätet i, ellerse på TV i. Men 2001, när min mamma  ringde, såg jag det här i direktsänd TV.

 

Då grät jag, också. Och senare tände jag ljus, som någon sorts hederscermoni. Liksom jag gjorde 2003.

Trettio år av ögonblicklig nutidshistoria. En tid av lika stor omvälvning som Andra Världskriget. Imperier har krossats, vi har en helt ny teknologi, som för ögonblicket närmare än nägonsin. Vi har en dator i varje hem. Vi har ögonblicksinformation via internet. Ingen fördröjning. 1776 fick den Galne Kung George veta att kolonierna hade gjort uppror tre månader efter att det hade skett. 1978 fascinerades en ung kille av tanken att en dator kanske skulle finnas i varje hem. Och nu – just nu – kan jag få en nästan ögonblicklig update kring vad som händer i nästan var som helst i världen. Från hundratals källor, inte längre bara kvällsnyheterna – eller extrasändningar.

Historia sker i samma ögonblick den skapas. Historia är inte dammiga töntigheter i ett låst glasskåp på något museum vi kan titta på om sexhundra år.

Historia är här.

Och nu.

– – – – –

Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Advertisements

6 thoughts on “Historien händer just NU

  1. Pingback: Fisksås på museum? « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s