Tecknade serier – en ungdomsfara

1954 lyckades Frederic Wertham att för lång tid framåt lägga sordin på de tecknade seriernas olika formspråk. Till stöd för honom skyndade också svenska forskare, ängsliga för vad seriernas skrämmande inverkan skulle göra med ungdomen. Först trettio år senare började serierna återhämta sig. Här och där höjs oroliga röster för ‘Övervakningssamhället’ – men censur, övervakning, uppfostran för ett gott syfte … är inget nytt.

På en av mina arbetsplatser har vi nyligen fått ‘Kulturtidskriften, katalogen över Sveriges kulturtidskrifter 2008’. Den utges av ‘Föreningen för Sveriges Tidskriftsverkstäder’ och samlar information om i stort sett alla kulturtidskrifter där finns i Sverige, både i pappersform och på nätet. 2008 års katalog går att beställa från Tidskrift.nu.

I sagda katalog finns en intressant artikel om tecknade serier, den litterära konstform, som fortfarande behandlas som skit, eller i vart fall med ett överseende höjt ögonbryn från Dom Som Vet Vad Kultur Är. Artikeln ger en bra inblick i hur illa det kan gå när Smaken inte bara får bestämma, utan också har makt nog att förändra samhället. Eftersom dyningssvallet* av den senaste tidens moralistiska upprördhet knappt har lagt sig, tänker jag att serier kan ge ett bra perspektiv på vad som hände förr i tiden. För … även om experterna är nya, är orden gamla. Slagorden. 

Det var inte bara dansbaneeländet som hotade ungdomen för en sjuttio, femtio år sen. Tecknade serier var sprängstoff, en moralisk risk och händelsevis en inkörsport till kriminalitet, droger, sexuella perversioner och civilisationens undergång. Känns tongången igen?

Lyckligtvis var allt hopp inte ute. Rättrådig vuxenhet tog ett Ansvar och censurerade bort det olämpliga för ungdomen – ungefär som hur man märker CD-skivor med ‘Parental Advisory’ eller installerar informationsfilter. Jimmy Wallin** har skrivit artikeln. Efter en beskrivning av hans första möte med ett bibliotek går han djupare in i seriernas annaler, ända tillbaka till 1930-talet. Det var då vågen på allvar kom igång.

1937 utgav Åhlen & Åkerlund ‘Musse Pigg-tidningen’. Serier var inget nytt fenomen, men det var först nu serier började rikta sig mot barn. Tätt inpå följde andra titlar – ‘Veckans Serier’, ‘Karl Alfred’, ‘Radar – Spökflygaren’. Fram emot slutet av fyrtiotalet – 1948 – utkom ‘Kalle Anka & Co’ och året efter, 1949, ‘Stålmannen’.

”Mången vuxen iakttog kritiskt hur barnen försjönk in i det senaste numret av ‘Lasso’ eller lade hela sin veckopeng på ‘Dick vid radiopolisen’. De som inte uppskattade serierna började ifrågasätta dess existens”

skriver Jimmy Wallin. Westernseriers våldsamma slagsmål och dueller och superhjältarnas framfart skapade allt fler vuxna pannor lagda i djupa veck. Bland de djupast bekymrade fanns två svenskar och en amerikan.

Amerikanen Frederic Wertham gav 1954 ut boken ‘Seduction of the Innocent’. Wertham hade tidigare gjort sig ett namn som psykiatriker dels genom sitt expertvittnesmål i fallet med kannibalen Albert Fish, dels med en tidigare bok – ‘Dark Legend’ – om en sjuttonårig mördare med mörka fantasier inspirerade av filmer, radiopjäser och – serietidningar. Boken blev både film och teaterpjäs.

Vid tidpunkten var serietidningar vitt spritt bland barn och unga, en motsvarighet, om man så vill, till dagens internet. Föga förvånande lästes även serier av kriminella (ungdomar). Frederic Wertham och många andra tyckare såg en diabolisk hotbild i seriernas värld. Såsom framstående psykiatriker med gott renommé vägde Werthams ord tunga.

1954 kom så hans bok ‘‘Seduction of the Innocent’, även om han tidigare hade publicerat artiklar i olika välberyktade tidskrifter, till exempel ‘Colliers Weekly’ och ‘American Journal of Psychotherapy’. Boken fick ett mycket stort genomslag, så pass stort att den till och med orsakade senatsförhör och i slutänden ledde fram till en saneringskommission inom den amerikanska seriebranschen, CCA – Comics Code Authority.

Genom Werthams försorg pekades ‘Stålmannen’ ut som fascist och ‘Läderlappen och Robin’ som ett sexuellt perverterat kärlekspar – bögar, alltså. I praktiken betydde Werthams bok och CCA en dödsdom för serier med värre innehåll än Knatte, Fnatte och Tjatte. Serier fick inte innehålla några våldsskildringar och ord som till exempel ‘zombie’ och ‘terror’ förbjöds. (Händelsevis önskade också EU-parlamentarikern Franco Frattini förbjuda sådana ord, så sent som i september, 2007.)

I Sverige höjdes den moraliska fanan av professor Lorentz Larson och professor Nils Bejerot. Lorentz Larson utkom 1954 med sin bok*** ‘Barn och Serier’ och Nils Bejerot utkom samma år, 1954, med boken ‘Barn – Serier – Samhälle’ (finns som .pdf här). I praktiken var den en en upprepning av Frederics Werthams ‘Seduction of the Innocent’ – och dedicerades till och med till honom. Till skillnad från Wertham efterlyste dock inte Bejerot censur, utan en folkhemslösning: Ett råd av folkrörelseorganisationer och fackförbund – en inofficell statlig byrå – dit förläggare frivilligt kunde vända sig för ett certifikat, inte helt olikt CCA-certifikatet.

Seriemarknaden hade nästan omöjligt att återhämta sig efter 50-talets diktatoriat. Först på 1980-talet började återigen ‘vuxenserier’ dyka upp, som till exempel ‘Galago’ och ‘Epix’. Med dessa förgångare bröts serievallen och vi fick vid det här laget odödliga figurer som Socker-Conny, Klas Katt och Arne Anka. Senare år har fört med sig bland annat Rocky och album som Nina Hemmingssons ‘Jag är din flickvän nu’.

Där finns ett uttryck – intet nytt under solen. Det faller mig osökt in, nu när jag gjort en dykning ned i den perverterade serievärlden. På 50-talet fanns gubevars inget internet och TV:n hade just börjat smyga sig in i folkhemmet, men under kontrollerade former. Det grövsta vi fick se i TV-rutan var väl Skinnknuttarnas paradis i Nybrohov.

knuttar

Visst ler vi åt dessa moralens väktare nu, Wertham och Larson och Beijerot. Men i nästa ögonblick rycker vi kabeln ur väggen därför att sonen eller dottern har surfat på internet. Sen kräver vi att de pissar i en mugg, oavsett om vi har rätt att kräva det, eller inte. Med ordföranden för Barn- och Ungdomsförvaltningen i Landskronas ord:

“Var vi hittar lagstöd spelar inte roll. Bara vi gör det. För vi vurmar verkligen för den här frågan.”

(Via Teflonminne).

Jag undrar vad Frederic Wertham skulle ha sagt om David Firths ‘Saladfingers’? Visst är väl ändå Saladfingers … ganska motbjudande? Mmm? Går det inte att filtrera bort det, eller åtminstone certifiera den på något sätt? PG18, kanske.

Wertham vurmade, precis som ordföranden för Barn- och Ungdomsförvaltningen i Landskrona, också för sin fråga. Tack vare honom tvingades ett helt konstkollektiv – serietecknarna – under jord, såvida de inte Gjorde Rätt För Sig (och arbetade för Disney). Vurmen för Allt Som Är Farligt och Hotfullt är ju för barnens bästa. ”Won’t somebody please think of the children!?”, som moralhysterikan i ‘the Simpsons’ brukar skrika. Det är för barnens skull, vilket förstås per default omöjliggör drogtester också på lärare, enligt en lärare på Västervångskolan i Landskrona:

”Vad det gäller oss lärare tycker jag att vi är vuxna människor som man bör lita på oavsett om vi tar drogtester eller inte.”

Ungdomar är obehagliga och bör ständigt misstänkas. Deras hjärnor är underutvecklade, vilket förmodligen beror på att deras föräldrar läste för mycket serier i sin ungdom. I sin artikel om serier skriver Jimmy Wallin att en silverhårig bibliotekarie vägrade honom låna Lucky Luke. Så tokigt, va?

Men silverhåren finns kvar. Censorerna, de med ett Argusöga på den goda smaken. Elever är presumtiva knarkare, men lärare är medborgare höjda över varje misstanke. ”Vad det gäller oss lärare tycker jag att vi är vuxna människor som man bör lita på / — /.” Precis som Frederic Wertham. Välrenommerad, en Bra Karl.

Vad tror ni att det ständiga misstänkligörandet, förminskandet och förlöjligandet av ungdomar egentligen skapar? Goda, samhällsnyttiga medborgare som med mössan i han tackar och bockar för att de får bygga en 15 kvm stor friggebod nu? Om ni tror på det, om ni verkligen på fullt allvar tror det – då ska ni inte fråga er varför mobbing bland ungdomar existerar. Den förtryckte slår nämligen åt det enda håll den förtryckte kan hitta.

Nedåt.

– – – – –
Intressant?
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

– – – – – fotnötter – – – – –
*:Relaterade Herr Klokboks Kollektion-blogposts:

Götterdämmerung

The horror – the horror …

Sjudagarskabarén fortsätter

**: Jag är lite osäker på om det är samme Jimmy Wallin. Källkritik, ni vet …
***: Egentligen en längre artikel, beställd av
‘Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet’.
 

Annonser

10 thoughts on “Tecknade serier – en ungdomsfara

  1. Det stämmer bra det 🙂

    Jag undrar om han inte var en produkt av folkhemstänket? Även om han lär ha tagit avstånd från sin serietidnings-fadäs när han kom i knark-ropet, tror jag att hela den grundläggande moralismen låg till grund även för hans insats mot narkotika – och vid Norrlalmstorgsdramat.

    Det är inte en vetenskaplig idé på något vis, bara en hastig tanke. Jag har antagligen inte … helt rätt.

  2. Jag hade helt missat det där citatet från läraren på Västervångskolan. :O Katastrof!

    I övrigt en till mycket bra post, var verkligen intressant att få reda på vilka eldar Bejerot haft sina järn i tidigare, hade faktiskt ingen aning om att han var så tidigt inblandad.

    Att han är författaren bakom knarkstigmat (fan också, jag blev verkligen snuskigt nöjd med det ordet, det är ju så sant!) visste jag dock, och det är hans ansikte jag ser framför mig och använder som bränsle när jag författar inlägg som berör narkotikapolitiken.

    Tack för ny kunskap!

  3. Underbart inlägg. I den där skriften du länkar till liknar Bejerot explicit serier med narkotika och hävdar att man blir fascist och homosexuell av dem.

    Det sistnämnda kanske med visst fog http://superdickery.com/seduction/1.html
    http://superdickery.com/seduction/72.html

    Apropå din länkade post The horror, the horror så heter jag Svensson och inte Andersson (i en bok heter jag tom Anders Svensson, men det är en annan historia). Och Voltaire är inte primärt en nättidskrift utan Sveriges största kulturmagasin.

  4. Pingback: Teflonminne » Söndags-roundup v50

  5. Pingback: Förbjud böcker, inte bara GTA « Herr Klokboks Kollektion

  6. Intressant inlägg om seriernas historia. Tycker också att det är synd att seriertecknarna inte har samma status som andra kulturella yrken, vilket de borde ha. Men man ser ändå en förändring nu tycker jag. Bla. så har de svenska dagstidningarna börjat slänga ut amerikanska översätta strippar till förmån för nya bra serietecknare.

    Jag försöker hjälpa till jag också med spridandet av svenska serier, med min seriesite. Ta gärna en titt på min serieblogg och se om ni hittar någon serie som passar er smak.
    http://www.serie.nu/blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s