Apropå fildelning …

… och upphovsrättsindustrin, kanske det snart vore dags för ett speciellt pris för den administratör och byråkrat, som bäst förtjänat sitt dagliga värvs hedervärda gloria:

(Via Tobias Lindquist blog – en oförglömlig källa till glädje! Särskilt kategorin ‘Humor/Film/Underhållning’)

– – – – –

Intressant?

Annonser

Per Ströms problem med stringens

I skenet av debatten kring författaren Per Ströms marknadsföringsknep för sin bok/skrift ‘Mansförtryck och Kvinnovälde’ i SvD den 2/1 -08 faller mig aforismen ‘nu har han skitit i det blå skåpet‘ in. Det är kanske sent påkommet att kommentera Ström, men eftertanke är ibland en av de viktigaste egenskaper vi besitter. Allt behöver inte ske nu, så att säga. Så, nu efter en tid, har jag läst runt här och där.

I mina irrfärder genom bloggosfären har jag noterat en uppslutning kring feminism av sällan skådad art (i alla fall inte sen Annica Dahlström-affären). De allra flesta feministiska bloggare är rörande eniga, det är rent av rörande hur eniga de är. Per ström är, kort och gott, en schmuck. I praktiken har vi här sett konsensus kring vad forskaren Lena Gemzöe kallar ‘ordboksdefinitionen’ av feminism, att A) kvinnor är underordnade männen, B) detta förhållande bör ändras (Gemzöe, Feminism). Från vänster till höger, från Millifierade till Dworkineska, har feminister också enats om en tredje punkt, C, Per Ström är ett schmuck.

Per Ströms pamflett vidimerar vad många av oss (feminister) misstänkt länge – feminism får bara existera på mäns villkor, allt annat är mansförtryck. I en intervju i Sydsvenskan summeras Per Ströms tankar med:

”Ja… det finns ju fristående feminister och andra organisationer. Men Fi uppfattar jag som de ledande. [Ströms replik] / – – – – – /Per Ströms tes är att feminismen genomsyrar samhället, och att väldigt mycket av det som skrivs om kvinnor och män är vinklat till männens nackdel.”

Feminism får bara existera på mäns villkor, allt annat är mansförtryck.

Buhu buhu. Här sitter en självutnämnd smart man och svär över att ingen tar honom på allvar, han, en man. En som inte bara har kuk utan också ser sig som en riddare för den personliga integriteten (något han för övrigt är bättre på än att debattera feminism). Tuff tur, Ström, mannen. Din röst hörs inte – det är kanske därför du skriker så högt i kvällspressen?

Det är symptomatiskt att inte ens Per Ström, som rimligen borde vara påläst eftersom han ”gått igenom femton hyllmeter feministisk litteratur” och därmed borde ha börjat ifrågasätta – problematisera – sin egen mansroll, inte ser skogen för alla träd: Det är hans åsikt om feminism som är den rätta. Förmodligen av ett enkelt skäl: Han heter Per.

Feminism får bara existera på mäns villkor, allt annat är mansförtryck.

Det största problemet för Per Ström tycks vara att hans tes ifrågasätts, inte minst av kvinnor, som Susanna Alakoski och Sara Mohammad och Birgitta Olsson i SvD. Därtill spånar han fram en konspirationsteori om Aftonbladet, med sitt:

”Anmärkningsvärt är att jag har blivit utsatt för ett fult knep från Aftonbladets sida. Bredvid debattartikeln där Susanna Alakoski kritiserade mig placerade ­Aftonbladet en internetfråga, som var formulerad så här: “Håller du med Susanna Alakoski? Kvinnor borde väl ha lika rättigheter som män, eller?”. Det kan man bara svara ja på, och därmed var frågan riggad så att alla måste ta ställning emot mig. Dessutom förleddes läsaren att tro att jag är någon slags grottman som hävdar att kvinnor ska ha färre rättigheter än män. Ett mycket fult debattknep alltså – på två sätt.”

(källa)

Kontentan blir att ‘femimaffian’ – eller statsfeminismen – försöker tysta honom, en förnuftets röst och en Don Quijote för de olyssnade och ohörda förtryckta moderna männen, de där som tar till lipen när ungen springer till mamma efter att ha slagit sig, och inte i jämställdhetens namn springer till pappa.

Frågar sig Per Ström varför ungen springer till mamma? Nope. Om pappa hade ägnat mer tid åt ungen än jobbet, mer tid åt lekplatsen än tankesmedjan – vilket i och för sig kanske också är en lekplats, vad vet jag – skulle lipen inte behövas; barn söker sig till den som ger mest trygghet. Trygghet kommer ur den som oftast finns till hands – nämligen mamman – eftersom pappor är på jobbet, även om de inte behöver vara där. Föräldrapenning, någon? Pappaledighet? Nä … det senare inkräktar på karriären – och jobbet är viktigare. Per Ström skulle kanske ha läst lite mer doktor Spock och mindre Ayn Rand?

En grundläggande sak med feminism är: Det är ytterst en fråga om kvinnors överlevnad. Män, i denna ideologi, befinner sig i minoritet. Det är en nyttig läxa inte bara för ens eget manlig ego utan för samhället i stort, att basrösten per automatik inte också leder till dominans. Tills för bara tiotalet år sen benämndes fortfarande genusvetenskap och feminism som ‘kvinnofrågor’ eller ‘kvinnosaksfrågor’. Paradigmskiftet från ensidighet – från kvinnosaksfrågor – till tvärvetenskap och mångfald – till könsrolls-, och normifrågasättande, queerteori och problematisering av maktförhållanden, vetenskap och historia – har skett därför att genus påverkar oss alla, inte bara kvinnor. Vidare talar allt – all seriös forskning – för att de biologiska skillnaderna mellan könen, utseende undantaget, är försvinnande små. Försumbara, om nu inte dessa ‘naturliga’ skillnader vore framsocialiserade och beroende av en rigid struktur baserad på sextusenårig kultur.

Per Ström har missat den biologiska likheten mellan könen, kanske på grund av atthan håller fram Annica Dahlström som bevisförare för de av naturen givna könsskillnaderna. Ni vet, det där med att män inte kan städa därför att vi har dålig perifer synförmåga och inte ser dammtussarna ‘i ögonvrån’, och att kvinnor är mer lämpade att ta hand om barn därför att de är programmerade till att vara ömma, omvårdande och lite fnoskiga? Per Ström motsäger sig själv när han framhåller Annica Dahlströms forskning. I sin pamflett skriver han i kapitlet ‘Tankeexperiment för kvinnor‘:

”Tänk dig att du sitter på bänken vid en lekplats medan ditt lilla barn springer omkring i sanden. Plötsligt får barnet en hård boll från några större barn på sig. Det gulliga lilla ansiktet som du älskar så mycket förvrids och gråten bryter fram medan barnet sätter fart i riktning mot dig. Du lägger bort den bok du läste, ler mot ditt barn, sträckar fram armarna och gör dig beredd att ta upp din lilla älskling i knäet. Då springer hon förbi dig, bort till nästa bänk där din make sitter, och hon ropar ”pappa, pappa”. Ditt leende stelnar medan du långsamt sänker dina armar. Du känner dig fånig, tittar dig skamset omkring, undrar om någon såg det hela, och funderar på hur du nu ska agera. Det skär till av smärta i dig när ditt barn trycker sig mot din mans bröst och de isolerar sig från omvärlden i en känslomässig gemenskap så tydlig att den exkluderande bubblan runt omkring duon nästan går att ta på.”

Varför ska pappan sitta med gråten i halsen när den ontiga ungen springer till mamma? Det är ju naturligt beteende! Mamma är ju redan förprogrammerad för att trösta, medan ungen av pappa får höra … Ja, nåt. ‘Skärp dig, för fan’, kanske. Eller någon vit lögn och blåsa på tummen (socialiserat kvinnligt beteende, mycket misstänkt). Beskrivningen ”Det gulliga lilla ansiktet som du älskar så mycket förvrids och gråten bryter fram medan barnet sätter fart i riktning mot dig” är enbart ämnad att locka fam medlidande hos läsaren. Vad sa Per Ström om fula debattknep?

Per Ström önskar i Sydsvenskan neutralisera all möjlig kritik mot sig själv och Dahlström genom att insinuera en ‘feministisk konspiration’. Som svar på reporterns summering av förra årets Dahlström-debatt kring hennes bok ‘Könet sitter i hjärnan‘ (Dyslesbisk skrev för ett år sen en fascinerande blogpost om boken) säger Per Ström:

”Det här är extremt kontroversiellt. Så får man inte säga för feministerna. Men jag tror att det [biologismens argument] kommer att vinna i längden.”

Misstänkliggörande. Vi konspirerar, vi feminister. Mörka kvällar samlas vi på Blåku… jag menar i en samlingslokal och drar upp riktlinjer för En Ny Världsordning. Yeah, right. (Feministiska män får för övrigt servera kaffe och ta hand om disken på de här kabalerna, medan kvinnorna slänger av sig kjolarna och tar på sig våra byxor. Det är ett surt äpple att bita i – fast än jag klär i kjol.)

I Per Ströms femton meter långa feministiska bokhylla finns uppenbarligen inte Berit Ås representerad. Dock verkar det vara gott om biologister och könsrollskramare:. Så här säger Per Ström i Sydsvenskan:

Vilka är då de manliga egenskaperna?
– Tävlingsinstinkt. Större aggressivitet än hos kvinnor. Större förmåga att fokusera på en sak i taget. Nu har jag nämnt tre typiskt manliga egenskaper, två bra och en dålig. Kvinnor har ju också goda egenskaper, det är viktigt att framhålla.
Vilka är typiskt kvinnliga egenskaper?
– Enligt Annica Dahlström är kvinnor mer empatiska. Mera kännande. Bättre simultankapacitet.”

Spana in det sista – ”kvinnor [är] mer empatiska. Mera kännande. Bättre simultankapacitet.”. Kommer ni ihåg det där om ungen? Om jag, som liten pilt, har slagit mig i rutschkanan, så vill jag ha både röst och saft – helst samtidigt. Så då springer jag – en instinkt av naturen given – till morsan, som kan blåsa på tummen och ge mig saft samtidigt. Skulle jag ha sprungit till Per Ström …

”Uuuhäääääää! Illa tumme! Ont! Aj!”
”Vänta lite, jag måste tänak klart i smedjan.”

*tiddelipom … en kvart går*

”Ontigt?”
”Nämen stackars då. Eh … Oj, och så. Har du tänkt på hur fildelning öppnar dörren för integritetskränkande metodik, min son?”
”?”

*går till mamma istället*

För att se den konsensus som existerar inom medial feminism kring vilket uppfuckat bludder som fallit ur Per Ströms mun, behöver man gå bortom tidningar och TV, bortom gammelmedia. Sanningen – hur illa det än kan låta i många journalisters och samhällsdebattörers öron – finns inte längre på en redaktion, utan påfallande ofta i nymedia – i bloggar. Oavsett ideologisk grundstruktur – liberalfeminism, radikalfeminism, socialistiskt/marxistiskt feminism, socialistisk radikalfeminism – är alla överens om just det Per Ström inte låtsas om. Nämligen att A) kvinnor är underordnade männen, B) detta förhållande bör ändras. Och, eftersom det är nymedia och därmed en fri ocensurerad röst (som ibland uppför sig illa), C) Per Ström är en schmuck.

(Eftersom jag antagligen kommer att få stå till svars för allt annat inom feminismen – trots att Per Ström hävdar i sin skrift att

”Det finns ingen kollektiv manlig skuld eftersom skuld alltid är individuell”

och sen motsäger sig själv med tankarna kring en feministisk konspiration – så får jag friskriva mig. Jag är en individ, en Seven, fri från the Hive, med eget intellekt och egna tankar, vilka jag smidit i min egen tankesmedja. Tankesmedjan Klokbok.)

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

En åsikt om tyskadel, fildelning och FI

Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:

Nu min själ tror jag att jag tappar hakan! Om det inte vore för att löständerna skulle ramla ut, så skulle jag baske mig tappa hakan! Det skulle jag! För nyligen hemkommen igen från den där inrättningen för svaga individer och jävla simulanter – sjukhus heter det, jag simulerade lårbensbrott där – läser jag i den ärevördiga gamla adelsblaskan SvD att en adelsman har gått och … ja, nu tappar jag nästan hakan! Han har blivit kulturell! Den där slyngeln von Holstein borde veta hut! Hans anfädrer snurrar i sina gravar, det är jag alldeles bombis på! Tysk adelsmän ska inte bry sig om kultur! De ska slåss!

Hmmpf!

Mröhöh, jag kommer att tänka på en gammal tysk, jag, en som jag låg i samma skyttegrav med i jag tror det var Mahassarahanan, norra Bengalen. Det kan ha varit Warsawa också, jag vet inte så noga. Heinz hette han, som ketchupen. Heinz von Oberstorfen von Saalbach und Schlingenmingenreitterreich. Han kan ha hetat Müller också …

Müller! Det var ju han den där kalfaktorn jag hade, under min tid i Namapratwa, södra Bengalen. Fast … Det kanske också var Warsawa. Nåja, den där Müller, det var en slirig jävel. Kulturell. Spelade gitarr gjorde han. Och skrev poesi. Usch!Typiskt såna där proletärer utan ett enda ‘von’ före namnet. Men han fick visst så han teg sen, har jag för mig. En dag förstår ni, så var vi ute i bushen (eller om det var ghettot) och ur ett buskage så hoppar en tiger (det kan ha varit en jude också)! Jag svär, en stor kattusling, randig (ja vaffan, det var ju såna där … judar. Också, randiga alltså)! Tiger, eller om det var en vanlig huskatt – jag vet inte riktigt, jag var ganska full.

Jävlar vad Müller skrek. I och för sig, kommer jag på nu, hette han Möller – Olle i förnamn – och det var på Revinge hed när jag fortfarande var kadett. Men principen är densamma:

Adelsmän ska inte bry sig om poesi. Det gör inte von Holstein, läser jag, och det är ju bra, men sen så inser jag att det är ingen hyfs på adeln numer. Han vill ju ge mina pengar till socialister och kommunister och hottentotter och såna där, såna där … Såna där amerikaner. Negrer, alltså.

Usch!

Fast Heinz, jo Heinz hette han, som ketchupen. Heinz von Oberstorfen von Saalbach und Schlingenmingenreitterreich. Han, minsann, där i bushen av Warsawa eller om det var i närheten av Ikkitikkiprikkimikka, norra Finland (jag var där alldeles frivilligt), jävlar vad han kunde recitera Goethe! Göte var en stor pöt, som jag tror den där rödhårige komedianten sa. Eller om det var en neger. Jag vet inte så noga.

Ska det vara nåt? Sånt där, sånt där – kultur? Arbete? Låter farligt, tycker jag, ungefär som det här med vad de nu kallar det, ungdomar, såna där slynglar som pratar istället för att sjunga. Glasögon har de också! Och kortärmade tröjor! Fildelning, visst heter det så? Stöld, det är vad det är det! Det har den där blonda bruttan sagt, och hon skriver deckare som jag tycker om – och såna där, höh, små kickor … inte kan de väl fara med osanning? Va?

Jag har ett barnbarn, eller i alla fall nån slyngel i min släkt på den amerikanska sidan. Edward Teach heter han, otäck jävel. Pirat. Han har glasögon. Jag har aldrig litat på folk i glasögon – frågar ni mig skulle man ställa upp alla optiker mot en vägg. Så, nåja – mitt barnbarn, han med glasögon, han har svart skägg, eller – skägg och skägg. Det är en ful jävla flugskit på hakan och någon ful jävla flugskit på läppen och mellan dem flugskitarna glappar käften om hur allt ska vara gratis. Som filen.

Det här är min åsikt, ja ni får gärna tycka illa om mig, men det här är min åsikt. Någon måste säga sanningen, förstår ni. Numer mer än ofta, eftersom allt går åt helvete med flickor som arbetar och tar sig ton och det där fiminism eller vad det kallas – FIttstimmet, ni vet. Så, det här är min åsikt:

Har man inte råd med elva kronor för filen, då får man dricka mjölk. Den kostar bara sjuåfemtio.

Mröhöh. Hö. H hö. Va? Möh!

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Från Sinclair till Unreal – en exposé

På mindre än 20 år har vi gått från regnbågsskärm till BSOD. I takt med datorernas utveckling har vi fått tillgång till en helt nytt nöjesliv. Vad som en gång i tiden kändes som science fiction är verklighet idag. Vad som då var high tech är historia i dag. Min personliga resa genom datorspelen – länderna av datoriserat våld och kaos (och simulerade hushåll socialen borde titta närmare på) – började 1989. När började er?

Allt började för mig på den tid där varken fanns internet eller grafikkort. Tidigt 1980-tal, alltså. Kanske är det på grund av datorspelen jag sitter här nu – utan dem skulle jag i varje fall aldrig ha börjat intressera mig för datorer.

Med tanke på Tekniska Muséets utställning om datorspel och datorspelens historia, en utställning som uppmärksammas av såväl DN som SvD, tänkte jag försjunka i lite nostalgi. Jag har ännu inte haft möjlighet att besöka Tekniska Muséet, så jag vet inte alls vad för spel de tar upp, men det gör inte mig nåt. För min nostalgitripp handlar om spel som jag har haft kontakt med, inte Tekniska muséet. Så, dags att gräva lite i mina minnens gömmor.

ZX Spectrum, en engelsk adelsmans hemdator
Den allra första gången jag noterade att där fanns något som hette datorspel måste ha varit i början av 1980-talet. Innan dess fick jag bara hålla till vid raden med arkadspel, som Vilbergens bangolfhall i Norrköping hade. Bland annat något slags flygspel, där terrängen rullade fram som på en gummiplatta och flygplanen var ljusprojektioner på sidoväggarna. När ett mål träffades lyste det upp – så lät det ‘Brrrrrrsssccchrrrr!’. Det där jävla ljudet fuckade upp mer än en spik för mig, när jag lirade bangolf.

För min del var ZX Spectrum inkörsporten till datorspel. Jag kommer inte ihåg exakt när, men jag kommer ihåg att jag spelade ett rymdspel på en kompis ZX Spectrum. Det var faktiskt riktigt tråkigt. Sen dröjde det flera år tills jag spelade spel på dator. Ett och annat arkadspel slank in, däribland Caliber .50.

cal50

(Screenshot från meijin.waruneko.gr.jp)

Jag vill också minnas några ninjaspel och något som jag tror hette Slayer, eller möjligen Barbarian eller Savage …

Nä, vänta! Ha ha! Savage

savage_c64

(screenshot från mundo-cpc.com)

var ett av de spel som följde med när jag köpte min första egna dator, en Commodore 64. Det var så det började. Min undergång – eller min väg till vart jag befinner mig nu. Utan dator- och rollspel skulle min fantasi och kreativitet förmodligen ha förtvinat.

1989: Jag ska aldrig bli programmerare
Året var 1989, så jag var inte först, men inte gjorde det mig nåt. Designen på 1989 års C64 påminde faktiskt väldigt mycket om några av dagens tangentbord; anonym vitbeige plast, som inte går att färgmatcha med någonting. (Tack, Gud, för att du gav någon designer idén att göra datorer svarta, inte smutsvita!) Ändå var 1989 års version av C64:an definitivt snyggare än den allra första modellen.

Jag betalade två tusen spänn för min C64 – och det var en ganska ansenlig summa då, i alla fall för min plånbok. Tanken att, som en kompis till mig, börja programmera – den tanken rann ut i sanden eftersom programmering innebär logiskt tänkande. Det senare är inte en av mina styrkor, men jag lyckades i alla fall skapa ett par små BASIC-program!

10 PRINT ”Hej”
20 GOTO 10
30 END

typ. Jag tror det är rätt, jag hajade aldrig BASIC. Spel, däremot, spel hajade jag. Dessutom gillade jag det här med datorprogram på kasettband, den fristående kasettstationen och hur TV:n flimrade i regnbågens alla färger i raka pixelerade rader när datan laddades in. På den tiden kunde man fortfarande ansluta en dator till TV:n, utan en massa TV-kort och kringutrustning. Det var riktiga TV-apparater också, inte HDTV eller Bluray eller något annat. Det var stora schabrak som luktade bränd plast om man inte stänga av dem på för lång tid.

Spel, i alla fall. Savage var rätt coolt. Det var ett 2D-spel, man sprang utmed plattformar och dödade fiender. Dubbelyxan var häftig, men jag fick aldrig koll på tangentbordskombinationerna för sparkar och slag. Så efter ett tag tröttnade jag på Savage, vilket till viss del berodde på ett annat spel.

sfsp

(Screenshot från c64gg.com)

Samantha Fox strip poker.

Kom igen! Jag var arton bast och oskuld! Dessutom var jag sexist, som alla andra på den tiden, och Sam Foxs lökar kunde faktiskt förvrida huvvet på vilken kille som helst. Porr fanns nämligen inte överallt då, den fanns i speciella tidningar och i filmer man var tvungen att köpa via postorder … så fick man i alla fall fel film. Jag undrar hur mycket pengar jag egentligen lade ned på porrtidningar … Och ja, det här var långt före internet – så gammal är jag, ser ni. Jag kommer ihåg hur det var före internet! Tack vare internet har jag tröttnat på porr. Nu är den ju så lättillgänglig, det är liksom ingen spänning kvar i den. Nästan.

Men det som jag har starkast minnen av är

war in middle earth

(screenshot från Wikipedia)

War in Middle Earth – ett RTS*-spel. Det var … bra. Förbannat bra. Man skulle leda de nios brödsraskap genom en mängd faror, utkämpa skärmytslingar och fältslag och förhoppningsvis inte dö på kuppen. Grafiken var utmärkt – men det kanske jag tyckte därför att där fanns få jämförelser. I vart fall så ägnades många timmar åt War in Middle Earth, minst lika många timmar som framför Dungeon Quest. Vart har alla braiga textäventyr tagit vägen numer, egentligen? Sådana, där man råkar på fantastiska ledtrådar som ‘There is a red herring on the table.‘ och ‘a calendar on the wall is full of dates‘. (Man skulle äta upp dadlarna – dates – på kalendern för att inte svälta ihjäl. Den röda fisken på bordet var ett villospår – en red herring. (Jag är osäker på om det verkligen var Dungeons Quest, det kan ha varit Kings Quest också … )

Nemesis var det ultimata shooterspelet, tyckte jag då, utvecklat av Konami (som senare gav oss ‘Silent Hill’ ). Nemesis var ett rymdshooterspel av den gamla skolan, där man i slutet av varje bana mötte en jätteboss med massor av kanoner. ”Nemesis, the final challenge” tror jag att en svårt distorterad datorröst sa i början av spelet. Eftersom jag vid den tiden också hade börjat spela rollspel blev jag extra glatt överraskad när jag hittade en datoradaption av ett rollspel: The Paranoia Complex.

Jag har letat och letat, högt och lågt, men inte funnit datorspelet någonstans. Emulatorer för C64 har jag hittat, men inte The Paranoia Complex. Det är förfärligt, för The Paranoia Complex var vad som slutligen satte spiken i kistan och gjorde mig till datorspelare. Känslan i spelet var förbluffande, humorn likaså. Grafiken var rätt imponerande (för en C64). Som en enda ensam rebell i ett underjordiskt komplex endast beväpnad med sin Druvik – Dirty Rotten Universal Very Intelligent Keyboard – var ditt mål att fly från Alpha Complex och den galne AI:n, helst genom att stiga i säkerhetsgrader.

1992: Amiga
F-14 Flight Simulator kommer jag också ihåg från min C64-tid, men jag gillade aldrig riktigt flygsimulatorer – i alla fall inte förrän jag satte tänderna i … Wings.

wings

(screenshot från gameokratie.de)

Wings från Cinemaware hade flera år på nacken, men det gjorde inget alls. Spelet var förödande vackert. En flygsimulator med adrenalinstinna första världskrigs-dogfights och flyganfall mot marktrupper (särskilt ‘strafings’ mot skyttegravarna) – allt detta till underbar musik och, för Amiga, perfekt grafik. Nackdelen var förstås att spelet kom på två disketter, och hade man inte en extern diskettstation fick man avbryta inladdningar och byta diskett. Det var dock 1.44 tums disketter, som tur var. Bortsett från två andra spel, var Wings det enda jag spelade på Amiga; de två andra var Utopia

utopia

(screenshot från itchstudios.com)

och It Came From the Desert.

itcame

(screenshot från gameokratie.de)

Utopia var ett rymdäventyr om kolonisering av okända planeter. Grafiken var inte överdrivet bra, men musiken … En fyrakanalers version av Pachebels ‘Cantata’). Det var en otrolig upplevelse att höra musiken till detta spel – så otrolig att jag spelade in musiken på band! (Det här var på den tiden då det enda sättet att få bra ljud i ett spel var att koppla datorn till stereon. Vidare var det på den tiden då ‘fildelning’ innebar köpande och säljande av piratkopierade disketter; något som då och då genererade uppfostrande samtal från polisen. De gick i stort sett ut på: ”Aja baja, inte kopiera kasetter … jag menar disketter”. Då, ser ni, var pirater riktiga pirater – de tog betalt för sin fildelning. På den tiden fanns varken IFPI eller Antipiratbyrån, så då var Sverige verkligen ett piratparadis!)

It Came From the Desert, från Cinemaware, höll till på Jorden. Det jordiska 1950-talet, rättare sagt. I ett litet undanskymt samhälle i en av USA:s ökendelstater började mystiska saker att hända. Det ryktades om … jättemyror. Spelet bar tydliga drag filmen ‘Them!’, från 1954, i vilken Leonard Nimoy gör sitt första (?) framträdande. (Leonard Nimoy skulle som bekant senare bli känd för sin roll som Spock i Star Trek). Them! är riktigt bra, förresten. Lada ner d… jag menar – se den.

Spelet dock, It Came From the Desert, det var himla skoj! Bra grafik, schysst musik, snabbt driven story och, förstås, det oundvikliga ögonblicket när man endast beväpnad med en revolver stå öga mot öga med en JÄTTEMYRA!

Hiatus – och internets födelse
Sen dröjde det faktiskt flera år innan jag fortsatte med datorspel. Mellan 1992 och 1997 var jag nämligen datorlös, så jag missade nästan helt den moderna tidens genombrott. Hade det inte varit för att Norrköpings stadsbibliotek tidigt satsade på lättillgängliga publika datorer med internetuppkoppling – detta redan 1995 – skulle jag antagligen helt ha missat IT-revolutionens början. Men så, 1997, införskaffade jag i alla fall en PC, min första PC – en Ambra 486, med 32 MB RAM och 256 MB HD. Den hade inget ljudkort.

En dator utan ljudkort hindrade mig förstås inte från att fortsätta med datorspelandet. Olyckligtvis, eftersom det var en sån ruskans gammal dator (den var omkring fem år gammal redan när jag köpte den för en hundralapp), var jag lite spelmässigt begränsad. Och det är därför jag fortfarande ligger i snitt tre år efter i datorspel.

Jag spenderade många nätter med Ministrys ‘Burning Inside’ på repeat på stereon medan jag spelade mig igenom Doom – hela trilogin. Doom I, Doom II och Doom III (alltså inte Doom 3 – det kom långt senare och jag har fortfarande inte spanat in det). Faktum är att Doom var en av mina bästa spelupplevelser någonsin! Långt senare inspirerade den till och med till en liten novell.

Duke it out
Medan jag ändå håller fast vid den gamla datorskrutten jag var ägare till, ska jag passa på att hänge mig åt viss våldseufori. Dessutom en hänsynslöst sexistisk hjälte, vars enda drivkraft att sparka rymdstjärt var – babes. Gissa vem som sa: ”Nobody steals our babes, and gets away with it”?

duke

(Screenshot från Wikipedia)

Duke Nuk’em 3D, det första Duke-spelet med en spelmotor värd namnet. När Doom-trilogin var till ända kastade jag mig över Duke. Jag kommer inte ihåg vart jag fick tag på det – någonstans på nätet – men fuck me! Det rockar, rockar nästan lika bra som Halflife! Coolfactorn i Duke Nuk’em låg hela tiden på rött, och ändå spelade jag det på en burk utan ljudkort (Nitzer Ebb var bra spelmusik – iaf för Duke Nuke’em). Det blev många sömnlösa nätter (och, ährm … sjukskrivningar dagen efter) tack vare Duke.

Min gamla stumma Ambra gick till de sälla jaktmarkerna omkring 2000, inte på grund av milleniumbuggen utan på grund av ålder. Det var mycket nesligt, för just då hade jag nått extrem framgång i min stadsplanering, med SimCity 2000.

2003: The Sims mania
Apropå Maxis, som skapat Sim City-serien, så … Det dröjde ett bra tag tills jag kunde skaffa en ny dator. Eller, ny och ny – i alla fall så blev det en bättre burk, såsmåningom. Jag tror till och med att det var omkring 2003, eller 2004. Den här gången var det en – jämfört med Ambran – feting, med inte mindre än 256 MB RAM och 800 MB HD! Dessutom var processorn bättre – och den gav ljud ifrån sig! Tack, brorsan!

Därmed började en helt ny era i hr A:s datorspelande: the Sims.

Med viss hjälp införskaffades i rask takt the Sims, the Sims Hot Date, the Sims Houseparty – och så vidare, ända upp till the Sims Holiday (som hette Vacation Island då). Den i det här hushållet vid det här laget legendariske simmen George Stark föddes, levde, arbetade, dog, återuppstod (bland annat som zombie) och dog … eller inträdde snarare i en komatos tillvaro av absolut mörker. Ja, hmm – speluppehåll, alltså. Gång efter annan återkom han, varje gång jag på nytt tog upp the Sims-manin så var George Stark först på plats. Han förtjänar dog en egen blogpost, som kanske kommer någon gång i framtiden**.

2004: Id Software changed my life
Den anonyme hjälten på drift genom Quake stillade min blodtörst, om än där spårades vissa sadistiska sidor vilka jag är stolt öv… jag menar skäms för. Lite grand, pyttelite. Mest för att ”I just want to hear you scream … ” inte är någon bra raggreplik. Det beror förstås på miljö … ja, hmm – i alla fall!

Det är kul att gå lös med granatgevär på levande döda! De sprätter så långt, med så smaskiga ljud! Det är lika kul att trycka av ett dubbelpipigt hagelgevär i huvudet på en muterad, argsint Dobermann; good doggie – BLAM! – dead doggie. Nästan lika kul som att stycka imper med motorsåg.

Id Software, som 1990 hade slagit igenom med dunder och brak med Castle Wolfenstein***, och som senare utvecklade Doom, karvade med Quake definitivt ut en tron av virtuellt blod och kött. Dessutom tjänade de sannolikt grova pengar på licensiering av sin spelmotor (vilken bland annat möjliggjorde Medal of Honour-serien). Atmosfären i Quake är spöklikt gastkramande. Förstås – katakomber är ju ganska spöklika, med eller utan granatgevärviftande ogres eller rytande shamblers. En detalj jag gillade med Quake var dess referenser till H.P Lovecraft och hans Cthulhu-mytos; antagligen, har jag ibland tänkt, anas några rollspelare bakom Id Software, några som plöjt igenom Call of Cthulhu****.

Quake var upphov till både eufori och irritation, det senare när man körde fast och med metodologisk nogrannhet gick igenom hela banan på nytt – efter att ha dödat allt levande. Tomma katakomber är ganska tråkiga. Backtracking i FPS:er är över huvud taget rena döden – och en av genrens stora brister. Å andra sidan övar man upp tålamodet!

Fredens liljor – och krig
Våld har sin tjusning, men – som bland annat the Sims visat – har också fred sin tilltalelse. Sålunda utrustad med en bättre dator än förr, återupptog jag stadsplaneringen med Sim City 3000*****. De mest magnifika megalopoler föddes fram under mitt ömma borgmästarskap. Jag skulle vilja beskriva mig själv som en nyliberal stalinist; låga skatter uppmuntrade inflyttning, industri och kommers och ibland chockade jag livet ur mina simmar genom fruktansvärda skattehöjningar och ‘hårda tag’ (som total anarki, eftersom polisen strejkade). Oftast för att senare ha råd med ärofulla motorvägsbyggen eller, som Pol Pot, nyordning. Nybyggnad – ny planering. Ibland krävdes det också skattechocker för att överleva jordbävningar, Godzilla eller UFO-attacker, men på det hela aget var alla simmar glada. Utom skateboardåkarna. Stadsplanering á la Sim City borde faktiskt vara något som våra ansavariga politiker skulle prova på. Jag garanterar att vi skulle få ett city med de mest fantastiska Quigley-skrapor!

Fast till sist tröttnade jag på mina städer – och gav mig hän i en konstart uppmuntrad av både Sun Tsu och von Klausewitz. Jag vet inte om någon annan har lagt märke till det, men Age of Empires II, the Age of Kings är jämställt. Mer jämställt än Age of Empires, till och med. Age of Kings är rentav lite femnistiskt. För plötsligt ur ens Town Center dyker inte längre män i blå shorts upp – utan också kvinnor i blå klänningar (och vita förkläden). Det bästa av allt med dessa små figurer är att kvinnor hugger ner skog eller bryter guld minst lika effektivt och flitigt, som män i blå kortbyxor. Vid det här laget är vi framme vid en period i mitt datoriserade liv där jag har kontinuerlig tillgång till internet, vilket skulle visa sig vara revolutionerande inte bara för mitt sociala liv – utan också för spelandet.

Det finns fantastiska spelmakare och moddare där ute, vilka med fantasi, kunskap och kreativitet skapat makalösa scenarier för Age of Empires. En oumbärlig källa för spelets utveckling har varit – och är – den utmärkta internetportalen Age of Kings Heaven. I stort sett allt finns där, relaterat till Age of Kings. Om ni ännu inte har hittat dit – spring dit, med en gång! Inte nog med uppfinningsrikedomen, det är en fantastisk källa för historiskt kunnande! Eldsjälar finns inte enbart inom idrottsrörelsen.

Age of Empires är, utan tvekan, det bästa RTS* som någonsin skapats. Inte nog med utmärkt grafik och enorm prestanda – det innehåller allt annat. Kunskap, historia, kultur,

aoeh

(Screenshot från aok.heavengames.com – humorbild baserad på Age of Kings)

humor, strategi och, händelsevis, blod. Ganska mycket blod ibland. Särskilt när man lyckats fånga tvåhundra civila i en formation av tunga katafrakter. He he.

Tack vare Age of Empires fick slutligen kung Atahualpa styra över världen. Åtminstone tills en elak jävel i norr, Erik Huggtand, gjorde uppror och i sin tur erövrade allt från Bysans till Maya. Ända tills den ondsinte Kardinal Santa Sangre, storinkvisitor för det spanska imperiet, gav sig in i världsherraväldeleken. Historiskt korrekt – nej. Men jävligt kul!

2005: En glasögonorm med en dålig dag

”Good morning, and welcome to Black Mesa transport system”.

2000-talets mest framgångsrika FPS börjar med de orden, uttalade av en mjuk och behaglig kvinnoröst. Jag kommer ihåg första gången jag hörde den; helt mörkt rum, utan en aning om vad jag var på väg att möta. Få spel lyckas med att identifiera spelaren med spelfiguren, men i de där ögonblicken – och många dagar framåt – _var_ jag Gordon Freeman. Glasögonormen med en dålig dag. Det är inte utan att jag skulle ha sagt åt honom att ringa sig sjuk, hade jag känt honom, hade jag vetat vad han skulle hamna i för soppa.

Grafiken är enastående, ljudet perfekt. Ibland laggar spelet, men vad gör det? Det gör inget alls! Särskilt inte när man får en sån där ‘näää va’ sööööööt!’-känsla, när en liten hundliknande gul sak skuttar fram med sina små kuttrande pipiläten … innan de stegrar sitt ljud och skickar ut en ljudvågskoncentration, då, förstås. Enda mankemanget är att jag ärligt talat tycker synd om de stackars jävlar, som skickas in i Black Mesa, för att städa upp. Eller, ja – det är ännu mer synd om stackars high school drop out-vakten, som i slutet av introt till Halflife hälsar dr Freeman med sitt:
”Morning mr Freeman, looks like you’re running late.”

I hjärta Barney Calhoun

Barney ger begreppet ‘stjäla från sin arbetsgivare’ en helt ny twist. Med hjälp av ett tillhygge går det nämligen att, med tålamod, ta reda på vad han _har_ i den lilla lådan på botten av sitt skåp i omklädningsrummet. Efter det börjar man liksom ana vartåt det barkar för honom; från rutinuppdraget med en trasig hiss via de syrliga kommentarerna från forskarna, som ”shouldn’t you be guarding a donut or something?”. Barney visar sig gömma en del hemligheter. Till exempel hanterar han både en M-16 och andra vapen med en experts handlag (såvida spelaren inte är full). Dessutom, om man så är fallen, har han en tendens att knäppa sina kompisar. Det får han dock inte göra i början, för då blir han arresterad. Dumma företag. Jag gillar Barney. Han för in mänsklighet i datorspelen, vilka annars har en tendens att handla om he-men och machokult. Valve Software gjorde ett fantastiskt klipp när de hittade en antihjälte! Barneys hemliga liv på skjutbanan är dock av yttersta vikt när han såsmåningom tvingas konfronteras med … Just det. The Opposing Force.

Desertören – Cpl Adrian Shepard

Det är något särskilt med Adrian. Ja, bortsett från att han är rätt man på fel plats vid fel tidpunkt då. Själva den uppenbarelse han får – att allt inte står rätt till med US Army Black Ops – är skäl nog att göra vem som helst till desertör. Dessutom är det ett fantastiskt grepp av Valve Software, att inte bara låta oss uppleva ‘hjälten’ Gordon Freeman, utan också allt som sker i Back Mesa ur ‘fiendens’ – en av fiendernas – perspektiv. Faktum är att, om man spelar Opposing Force med lite inlevelse, börjar man till sist hata de där jävla forskarna för vad skit de har åstadkommit. Men hatet förbyts i … en slags mänsklig förståelse, när man ställs inför långt värre hot än rymdvarelser. Nämligen kvinnliga yrkesmördare i tighta våtdräkter och mörkerglasögon. (Deras klädsel är i och för sig lite sexig, men jag är kanske lite kinky.)

I vilket fall skapade Halflife en känsla av undergång inget annat spel någonsin har lyckats med – i alla fall inte tills jag kom över … det känns faktiskt lite overkligt, men …

2006: Unreal
Aldrig någonsin har jag stött på ett datorspelsmonster som springer omkring och skjuter energilober från sitt bälte medan hen raspar fram ett ‘Ostkaka!’. Jag svär! Skaarj – de svansförsedda huggtandsglimmande rymdkrypen – ropar ‘Ostkaka!’. Jag har inte hittat något Youtubebevis, men de ropar faktiskt – helt säkert! – ‘Ostkaka!’. Vilket ofta får mig att fundera över, att om den där överlevande från fängelseskeppet som krashade på planeten Na Pali bara hade varit från Småland, så skulle han – hon, den, det – ha överlevt. För Skaarj vill nämligen ha ostkaka, det är vad de ropar efter. Tacka fan för att de är på dåligt humör när de inte får, just, ostkaka.

Unreal är besynnerligt. Det är egentligen inte särskilt bra, men det glömmer man eftersom hela atmosfären är så … vänlig. Bortsett från Skaarj då, som vill ha ostkaka. Eller titanerna, som har en tendens att kasta mindre berg på en … Fast Nali – de där fyrarmade stackars förslavade kärleksfulla pacifisterna som viskar ‘Nina!’ – de är rätt så coola. I och för sig blir de ganska sura om man skjuter någon av dem, så man får passa sig för annars får man ingen hjälp av dem.

Epilog
Snart tjugo år har gått sen mitt första datorspel. Jag har spelat en hel massa konstiga saker, men den här långa krönikan tar upp dem som, så att säga, har format mig. Som spelare – och som människa. För precis som böcker och filmer och musik, lämnar vissa datorspel ett bestående intryck. Vad har de gjort med mig? Då? Jag kan med fog säga att de har gett mig ett bättre liv, en livskvalité. Dessutom har de fått mig att bli intresserad av datorer – ibland av tvång, eftersom datorspel ibland inte fungerar. Spel har skärpt mina sinnen, blivit en plattform att ta till när samtalsämnen tar slut, en tröst för ensamma nätter och dagar, en slags lyckodrog när dödslängtan knackat på ens pannben i de mörkaste perioderna. De har fått mig att skratta, att gråta, att jubla och snudd på kasta ut datorn av frustration. Datorspel, hur illa det än kan låta i mångas öron, har gett mig … Ja – lycka. Precis som bordsrollspel är datorspel en trevlig sysselsättning och en fantastisk källa till inspiration. Nackdelen med datorspel är kanske att de nästan alltid är solitära upplevelser, i alla fall om man inte tycker om onlinespel (som jag). Datorspel har gett mig mycket – fantasi, inspiration, vrede, kärlek, sorg och en massa, massa skratt (tack för det, Will Wright).

Vad har de gett er?

– – – – – Fotnötter – – – – –
* RTS – Real Time Strategy, ett strategispel under ögonblicket, utan turordning, där allt händer i samma ögonblick man handlar. Jämför Age of Empires, eller liknande … men det visste ni säkert redan 🙂
**: Numer är George mycket snyggare. I alla fall mindre kantig; grafikhoppet mellan the Sims och the Sims 2 är enormt.
***: Finns som hemlig bana någonstans i Doom. Lite ‘movie trivia’ är för övrigt att
Sandra Bullock spelar betatestare av datorspel i ‘the Net’ (1995) och just det spel hon betatestar i inledningsscenerna är – Castle Wolfenstein.
****:
Call of Cthulhu – dark corners of the earth är för övrigt ett förbannat bra skräckdatorspel. Check it out!
*****:
Sim City Societies är förresten värt att kolla in.

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Två års kö för poesi

Det kan ta upp till två år innan en bok publiceras, särskilt när det rör sig om lyrik. I DN förklarar Magnus Bergh, förläggare på Bonniers, det hela med:

”Kön bottnar i att vi får in så många nya manus som vi vill ta hand om. Vi vill långsiktigt värna om och vårda den experimentella och framåtsyftande sida av litteraturen som lyriken innebär.”

Lyrik har blivit allt svårare att sälja in till bokhandlar och kultursidorna, och därmed har ekonomiska skäl tvingat fram en allt längre kötid.

Två år.

Aldrig tidigare har boken varit så utsatt för konkurrens, som nu. Boken är inte längre det enda mediet varmed berättelser och fakta, sinnesstämmngar och uppror, kan förmedlas. Textmedium, som internet, finns att tillgå i stort sett vart som helst. Och kanske har också världen blivit mindre poetisk, men mer prosaisk. Diktens kamp mot löptexten har förlorat slaget om läsarna; folk läser mindre poesi nu, än förr. I ljuset av de förändringar som skett, borde inte de stora förlagen göra allt för att korta kötiden?

För en författare – ity vi är ett säreget släkte, som så att säga lever med våra böcker på ett mer intimt plan än vanliga läsare – är två år en evighet. Redan två månader är lång tid. Två månader är den gängse tidsperiod de allra flesta förlag oavsett storlek tar på sig innan beslut om publicering av ett inskickat manus tas. På så sätt påminner författande om krig; perioder av lång väntan, följt av korta ögonblick av strid. Tålamod är förmodligen den viktigaste dygd en författare kan ha – om inte annat övas tålamodet upp, under den långa väntans perioder.

Å ena sidan är två år inte alls särskilt lång tid, om man nu har tålamodet att vänta på tillfället när den färdiga, tryckta vboken ligger i ens hand. Det är, som poeten Anna Hallberg, aktuell med ‘Mil’, uttrycker det:

”Dessutom är det svårt att börja skriva något nytt innan man fått avslut genom att hålla i den tryckta boken, säger hon.”

Jag misstänker att det senare inte bara gäller lyrik, utan all bokproduktion vara den dikter eller deckare, fiction eller fakta. Tillfredställelsen av att se sina egna tankar i bokform är bättre än en orgasm. Så måste vi vänta i två år innan det får gå för oss!

Mindre förlag har förmodligen kortare kötider, men inte samma distributions- och produktionsstruktur. Internet tjänar också som en plattform för ögonblicklig feedback. Fusions mellan förlag och internet kan antas bli en växande trend, om fler typer av onlineförlag, som till exempel Vulkan.se, dyker upp. En alldeles egen pesonlig reflektion är att de stora förlagen har något att lära av Vulkan.se – nämligen snabbhet, tillgänglighet och valfrihet för både författare och läsare. Det kräver dock att tänket flyttas utanför lådan.

Det senare är något som modern media tycker hemskt illa om. Istället för att söka anpassa sig till nerladdning, gör branschen sitt bästa för att försvåra den. Så, om vi behandlar också böcker som filer och bokköp som nerladdning – och ser på effektiviteten i en nerladdning – uppstår en diskrepans mellan traditionell förlagsverksamhet och moderna behov. Vill någon vänta i två år på att få ladda ner en fil? Liksom – dete är som att ta ner 3 GB med ett Baudmodem.

Poetry on Demand. Där är kanske en affärsmodell som inte bara skulle korta kötiderna, utan också rädda lyriken. Istället för två år – två minuter. Strukturen finns redan, stora förlag borde rimligen inte ha någora problem med att implementera den. De har både kunskap och ekonomiska medel för att bygga helt nya försäljningssystem, kanske påminnande om Vulkan.se.

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

16 sidor – för långt för en blogg

En av mina svagheter som icke journalistisk skribent är … faktiskt en sjukdom, som också giganter som Stephen King har sagt sig lida av – eller, lida och lida … För här har jag nu ägnat en stund (X timmar) åt att inte läsa John Stuart Mills ‘The Subjection of Women’, utan åt en lång – jag menar lååång! – essä om intersektionalitetsproblematiken i fildelningsdebatten.

Smaka på ordet – intersektionalitetsproblematiken. Visst är det härligt? Dock, man måste vara nykter när man säger det. Annars blir det ett ”inteschlekt… inschekt … intlesch … de där om att shå mycke påve, påvber … gör shaker me annat”. intersektionalitetsproblematiken. Det är ett underbart ord!

Och! Det hänger ihop med min lilla sjukdom, som också delas av Stephen King. Nämligen: Litterär elefantiasis. Det vill säga att oavsett hur kort man tänkt skriva, så sväller den underliggande textuella vävnaden ut tills man sitter där med 16 sidor (eller mer; Kings manus för ‘the Stand’ var på 1500 A4, enligt uppgift). 16 sidor blev händelsevis resultatet av min utläggning om intersektionalitetsproblematiken i fildelningsdebatten.

Bummer.

16 sidor är på tok för långt för en blogg. Det är i och för sig för kort för att lägga upp på Vulkan.se, men för långt för en blogg. Liksom – 16 sidor … det skulle ta … lång tid att läsa igenom, på skärm. Således skulle läsaren av denna essä jag skrev (den är inte klar!) scrolla ner till slutet, klicka på Intressant.se och sen glömma bort stackars lilla Klokbok.

Jag sitter nämligen här och försöker klura ut vad för text som ingår i en antologi med genusrelaterade nyckeltexter, utan att ha boken ifråga. Orsak: Bristande planering. Min bana som student har tagit en ganska skakig början, jag får väl hoppas på att handledaren är en snäll jävel. Ja, sen är det ruskigt dyrt också, med nyckeltexter. Och just nu skramlar fyra kronor i min plånbok.

Så, för att för en stund glömma bort det problematiska, tänkte jag göra ett brinnande inlägg i intersektionalitetsproblematiken i fildeningsdebatten, men ack! Det blev 16 sidor (och det är inte klart!).

I S7OMS**, mitt septusanningssägande (det är också ett fint ord, som jag tror betyder ‘sjusanningssägande’) skrev jag att jag är manisk. Det är sant. Det vore väl en bra egenskap för en student? Om rätt litteratur fanns att tillgå, alltså … Tyvärr är inte min plånbok manisk, snarare djupt deprimerad.

Dock är jag fylld av tillförsikt. Man ska inte tappa sugen, för snart så har jag pekunier (fint ord!) och därmed möjlighet att göra en rivstart med genusstudierna. Såvida jag inte snöar in på intersektionalitetsproblematiken i fildelningsdebatten, alltså. Därför tänkte jag be Beatrice Ask om en tjänst:

För min skull: Förbjud fildelning! Då slipper vi debatten och jag kan plugga feminism ifred.

(Jag är fruktansvärt egoistisk, men jag får skylla på att jag läser Ayn Rand. Å andra sidan har jag också precis börjat på Karl Marx ‘Kapitalet’, så jag vet inte vad som kommer att hända. Men, om ni en dag vaknar upp till gigantiska bilder på husfasaderna av det här ansiktet:

Klokbok

Då vet ni vems felet är. Sen … Ta med er en filt. Det är kallt i Gulag … )

Sökordens magiska litteratur, del 1

Jag gick igenom min lista över vad för sökord folk har använt – och ur min något förvimsade hjärna sprang detta fram: En novell baserad på den gångna veckans sökord!

Jag borde skaffa mig en flickvän. Någon som kunde avstyra såna här dåraktigheter … Enjoy.

– – – – –
”Porr!” sa Sökaren och fortsatte efter en fundersam tystnad: ”Det är the word of the hors! Jag tror inte man hittar så mycket av det i Popovas blogg , men hur stor del av sveriges befolkning spelar? Skriver hon nog inte heller om.”

Stats funderade en lång stund på det där, med blicken riktad mot sin öl. Så sken hen upp och sa:
”panpolitisk floskelbingo!” Hen nickade. ”Det du,d et är fan i mig bättre än maskinen och våldtäktsmän, inte sant?”

Sökaren nickade bekymrat, något skuggigt i blicken. Med modstulen röst sa hen:
”Det är inget annat än internet och en och annan insekt numer. Kanske en uggla, om man har tur. Alltså … Vad annat än porr och KKK finns egentligen på nätet? Häromdagen, serru, sökte jag – jag hade tråkigt – på ’fuck’. Jag fick miljontals träffar, bland annat ett dunkelt svar på varför kom USA till Irak?”

”Ja, varför?” sa Stats och Sökaren sken upp, nickade intensivt och sa med hänryckt stämma:

”Athena, vishetens gudinna, och pantrar! Det var därför, i alla fall enligt en av källorna. Det handlade också om historian om månen och svensk kultur, som består av hamiltonstovare och den stora funderingen kring första världskriget och vad gör kvinnorna åt det, huh? Jag vet inte … ” Sökaren fick något sorgset över sig. ”Jag förstår inte sammanhanget.”

Stats nickade kamratligt, klappade sin vän på axeln och tillade med en uppmuntrande ton:

”Man ehöver inte förstå allt, Sök. Som att tomten bor i herrfrisyrer, eller vad av följande stämmer om planeten Ta. Ta han, den där vad heter han, Z… Nåt på Z?”
”Zlatan?”
”Zawahiri!” Stat skrattade. ”Han påminner om Jacques Louis David. Det fick jag veta via Google, när jag försökte ta reda på vad ’filetype:jpg’ egentligen betyder.”

”Mmm,” sa Sökaren. Så snyftade hen till, alldeles oförhappandes. Hen tittade upp från bordet, drog ett tjuvbloss på cigaretten mellan fingrarna och sa, tungsint och tyst:

”ensamhet, kontakt … Jag är socialt deprimerad. Titta dig omkring, en massa pumor fastän vi sitter på en solkholk till krog i Moskva … Jag borde köra en flirt, fråga om någon är intresserad av dating, men istället? Jag tänker bara, så fort jag fäster blicken vid någon: korrekturläs!”

”Men hon där borta då?” sa Stats.
”Svarthåriga?” sa Sökaren. ”Nä, såna påminner om indianer, och dessutom är hon gammal och uppför sig illa. Ung + dam är lika med knulla, tycker jag. Det är vad jag alltid har följt som regel.”

”BELTRAN!!!” skrek plötsligt Stats, men så sjönk hen ihop lite och mumlade: ”Näe … Det var bara en kollektion av förbipasserande bilder på en piskad slyna … Vilken plattfot jag är! Misstar en reklambil för obskyra porrklubbar för Tito Beltran.”

”Har han en hemsida?” sa Sökaren.
”Jag vet inte,” sa Stats, skuffade på sin kamrat och nickade mot en emaljerad skylt vid dörren till baren. ”Du, kolla. Ha ha! ’skor förbjudet’, står det! Kul, va?”
”Nä.” Sökaren suckade tungt. ”Heladen här krogen påminner om rotten.com … ”

”Men fuck!” sa Stats. ”Kom igen, gaska upp dig! Tänk på … På grekiska myter! Det skulle Jaques Louis David ha gjoirt. Och Klokbok. Eller … Tänk på skojiga djur, eller varför itne porr på medeltiden?”

”Fri Porr,” sa Sökaren. ”Det är vad jag behöver. Lite snusk, lite hundar och när fina flickor kommer. Allt till toner av … vad heter han … Hugo Alvén? Det du, det är svensk kultur som är bra mycket bättre än den där filmtrailern om badhuset där hon porrskådisen som ser ut som Nyamko Sabuni serveras utomjordisk mat. Eller den där kortfilmen, den där lilla historien om dinosaurier, en nämndeman och Beltran.”

”Motherfucker,” sa Stats och grymtade ilsket. ”Free Pallas Athena!”
Stats nickade. När några andra ryska gäster tittade upp med besvärade blickar röt Stats, på svenska (så ingen skulle förstå): ”kommunister! Vad vet ni om teologi, va!? Ni sitter där, sitter där med era läderkjolar och rött kort hår och dricker sliskiga drinkar som någon jävla datormaskin! Snart är ni historia, vänta ni bara! I väntan på barbarerna, så sitter ni. Det är patetiskt, lika löjligt som Hallonbergens historia.”

”Jag vill lira Unreal,” sa Sökaren. ”Eller se en rulle. Den där ’den galne kung George’ ska visst vara rätt bra?” Hen nickade. ”Josef k hade sett den, innan han såg ’Processen’, och jag tror att Jacques Louis David var där också. Det var när jag bodde i Salem och pluggade arkeologi.”

”Det är ju länge sen?” sa Stats. ”Typ … 70-talet?”
Sökaren nickade och sa, inte alldeles så sorgsen som förut:
”Då påminde hela mitt liv om en 70-tals liveshow på Restaurang älgen i Stockholm, men sen … Sen smög sig den där känslan in, du vet? Den där som man kan få när inget händer när jag trycker på ’video’. Vet du vad jag tror?”

”Vad?” sa Stats.
”Jag tror att det är Stefan Svärds fel,” sa Sökaren och fnissade. ”Sist hörde jag att han tydligen har problem med plattfot.” Sökaren nickade, drack ur sin öl, fimpade cigaretten och reste sig, med orden: ”Kom nu. Jag vill se nakna tjejer utan virus.”

”Liveshow?” sa Stats och lämnade sin öl. ”Du, det finns visst en svartklubb nedåt Kreml till, som visar våldtäkt och rättegångar mot Karl Marx kvinnosyn. Det är en poppis klubb bland våldtäktsmän och nakna kinesiska kvinor, sägs det. Äh, du vet – porr som porr?”

”Beltran skule nog gilla den där klubben,” sa Sökaren och skrattade, inte alldeles vänligt. Nä, jag vill smiska en bar stjärt på en hora som låtsas vara min dotter. Det du, det är antifeminism i sin prydno!”

”Äh, det blir bara floskelbingo av det. Ska vi inte gå hem och lira Unreal istället? Förresten åker vi säkert på spö om vi gör en nattrond. KKK finns här numer, sägs det.”

Sökaren suckade. Och sa:
”Finns det ingen klubb eller videoklubb som visar gigantknull?”
”Nepp,” sa Stats. ”De visar bara ryska herrfrisyrer och bilder på sådana som har sex utan täcke. Fast en klubb jag känner till, de ger oss gratis listerine om vi säger att vi kommer från Sverigedemokraterna eller är sverigedemokrat eller en ung flicka, som har skrivit en novell om James Cook eller George Louis.”

”Men vi är ju ingetdera?” sa Sökaren. ”Vi är ju här för att göra en läkarebok för ortopeden Jacques Louis David?” Sökaren suckade. ”Fast det är roligare med porr , va? Tänk, en mjäll tonåring i en historiafilm! Jacques Louis David skulle gilla sånt, nu när han har en existentiell kris och så.”

”Du?” sa Stats och skuffade lätt på Sökaren. ”Är inte det där en svensk amatör – hon Kerstin som Knullar Sin Pojkvän? Du vet, han som ser ut som han den där tysken, von Dänicken?”
”I hennes film var det rät mycket naket och en schysst kuk,” sa Sökaren. ”Men kolla, fan du hade rätt förut!”
”Va?” sa Stats och följde Sökarens utsträckta pekfinger. ”Det var som fan! Tito dansar med Anna Larsson! Och bruden bredvid ser ut som Karl Marx!”

”Din kvinnosyn är förnedrande,” sa Sökaren. ”Jag anar faktiskt ugglor i mossen när du ibland presenterar fakta. Som när du ville slå i mig att all småländsk adel hade svart körkort, eller att Beltran sjunger på Maskinens låt den där ’våldtäktsmän’, eller vad den heter …”

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

(Eventuella stavfel beror på katt i knä-effekten)