SvD:s ledarsida gör en Aftonbladet eller Expressen?

Det verkar som om Gösta Ekmans ambivalenta tidningsköpare satt sina spår. För vad SvD:s ledarsida säger apropå fildelningsdebatten är just – Aftonbladet eller Expressen. Kanske, kanske inte (som Per Ahlmark lär ha sagt … det var väl han?)

Å ena sidan ställer sig SvD:s ledare på samma sida som Piratpartiets Rick Falkvinge och de sju moderata riksdagsledamöterna, som nyligen gav sig in i fildelningsdebatten. Å andra sidan ställer sig SvD på motståndarsidan, Horace Engdahl med flera (där sossen Bengt Silverstrand, eller mannen som gav politisk humor ett ansikte, ingår i opportun oppositionsdemagogi). För att verkligen förvirra debatten sticker SvD in med ‘avtalsfrihet’ och avlutar sen med att fastslå det extremt ambivalenta:

”Äganderätten väger tungt i antipiraternas vågskål – men det finns också integritet och brevhemlighet att beakta. Legitim bevakning av upphovsmannaintresset får inte leda till massövervakning av enskilda människor.”

Extremt ambivalent, med tanke på vad SvD skrev alldeles före det sista stycket:

”Eller tänk i termer av avtalsfrihet: Varför ska inte en säljare kunna ställa som villkor att kunden inte får kopiera och sprida produkten?”

Säljaren – Metallica, till exempel – ställer som villkor på rockerStaffan att han inte bränner Metallica-CD:er och ger till rockerEvelina (hans kompis). Om rockerStaffan likt förbannat gör det, begår rockerStaffan ett upphovsrättsligt brott, som får James Hetfield att fradga kring de skäggiga mungiporna (och sen behöva äta makaroner med falukorv istället för gåslever och Crystal … inte)*.

Metallicas äganderätt kring sin produkt – musikalisk konst ämnad att avlyssnas av stora massor – står således över rockerStaffans äganderätt till CD:n, därtill väger avtalsfriheten tyngre för Metallica än rockerStaffan; Metallicas avtal (det finstilta längst bak i CD-konvolutet) stipulerar inskränkningar i rockerStaffans äganderätt till CD:n. Avtalsfriheten är enpolig: Det är Metallica – säljaren – som bestämmer vilka villkor köpet får ske under, inte rockerStaffan – kunden. Kunden har inte alls alltid rätt, faktiskt har kunden aldrig rätt. I alla fall inte så fort någon nämner ‘fildelning’.

Lägg till Metallicas konstnärliga frihet, kreativa makt och konstnärliga krav att kunna leva (gott) på sin produkt. Då är vi i tassemarkerna av marknadsekonomisk filosofi, där till och med idéer och inspiration kan (ska, bör) prissättas. Vilket pris sätter jag på mitt skrivande? Det är fan i mig så jävla dyrt att inte en käft av er, utom Bill Gates, skulle ha råd att köpa min bok! För försök att prissätta fyra års hårt mentalt arbete (föregånget av 25 års egenhändig hård utbildning!), så får ni se vad ni hamnar på för summa. Bra mycket mer än de cirka 170 spänn boken går på om du klickar dig in på AdLibris.

Min konstnärliga integritet är ovärderlig. Fråga vilken konstnär som helst om vad de vill ha för sina idéer. Fråga Stephen King vad han tycker idén om en clown i kloakerna är värd, fråga den där piprökande gubben som skrev som småfolk i jordhålor. Fråga Peter Jackson.

Kan inte rockerEvelina köpa sin egen CD, tycker ni kanske. Visst kan hon göra det, men det förutsätter att hon har råd med tvåhundra spänn, alternativt att hon har kreditkort och kan köpa låtarna online. Om hon inte har kreditkort är det Megastore och deras högfärdiga personal som gäller – eller … ja, hmm. rockerStaffans brända CD (som kanske också innehåller annan musik än Metallica; tänk blandband?).

För tänk om rockerEvelina har betalningsanmärkningar och därmed inte får ett kreditkort? Ska musik bara få avlyssnas av Ärliga Betalande Människor (med AmEx)? Ja, anser somliga. Resten har konto på Pirate Bay.

Jag har säkert fattat fel, men jag ser det ur ett gräsrotsperspektiv. Därtill en gräsrot utan kreditkort (men väl med kännedom om den där Onämnbara Siten; alla skuldsattas räddare i nöden, alla vintage-games riddare; vart annars hittar man datorspel från 1995? Inte i butik. Suck on that, APB).

Jag tror att en fråga som väldigt många ställer sig är denna: Varför ska jag betala för något jag kan hitta alldeles gratis?

Vi kan jämföra med ett klassiskt pojkstreck om sensommaren – palla äpplen. Alla har gjort det, till och med de, som i vuxen ålder, har egna äppelträd. Å ena sidan har vi möjligheten att köpa ett Golden Delicious för fem spänn i Maxibutiken (och då får vi ett spanskt äpple, inklusive DDT). Å andra sidan har vi möjligheten att få ett gratis (och förbjudet) äpple från grannen Gunnarssons äppelträd (då får vi ett Golden Delicious som är biodynamiskt odlat och utan gifter … och förbjuden frukt; den smakar, som bekant, bäst). Att grannen Gunnarssons son heter Staffan och gillar Metallica är en överflödig detalj (mest ämnad för att ge lite familjär känsla).

Om jag kan plocka äpplen helt gratis, då gör jag det. Det är ett alldeles normalt mänskligt beteende att välja den breda vägen istället för den smala. Därför väljer de allra felsta – enligt SCB omkring en miljon svenskar – det breda bandet istället för det smala, det som snitslar banan till Megastore och deras överpriser på musik. Vi laddar därför att det är A) gratis, B) bekvämt C) spännande, D) förbjudet**.

Tänk om man åker fast? Samma tanke for ofta genom mitt huvud nä jag pallade äpplen som grabb. Tänk om en uppretad granne dyker upp och skriker åt mig? Tänk om POLISEN kommer! Nå, polisen kom inte (hade de gjort det skulle de säkert ha sagt ‘aja baja’ och sen släppt mig, eventuellt efter att ha konfiskerat äpplena – och sen fått ont i magen av för mycekt gyllene delikatesser).

Varför betala för något, som faktiskt egentligen är alldeles gratis? Eller rättare sagt – har en gratispotential? Inte en käft skulle svara så här:

”Därför att det är oärligt.”

Eller jo, det finns en hel del käftar som säger så. De flesta är anställda på en advokatbyrå med upphovsrätt som specialité. Andra är krösusartister. Somliga är ordföranden för en och annan akademi. Eller intresseorganisation (snart med rätt att döda?). Ett fåtal är ‘vanliga människor’; oftast i åldern mellan 80 och döden.

Jag har följt fildelnings- och övervakningssamhälletdebatten med ett öga eller två, och det jag funderat över så ofta, så ofta har varit: Kommer vi att bry oss?

Nej.

Varför inte? Vi vill väl vara hederliga?

Nej.

Vi vill vara bekväma. Och vi vill hemskt gärna lägga pengarna på två flaskor rödvin och ett par boxer briefs i svart silke*** istället för att köpa Metallicas samlade – även om vi tänker lyssna på det senare (i sällskap, i horisontalläge, lätt guppandes). En och annan jävel kommer att få sin kväll med rockerEvelina förstörd därför att POLISEN upptäcker att de pallat äpplen (fildelat), men sanningen är den, som Britt-Louise Viklund, åklagaren i det uppmärksammade fildelningsmålet, sa:

”– Självklart måste alla brott utredas men vi måste nog lägga alla utredningar av grova brott åt sidan om vi ska stävja fildelning på det här sättet. Och det är liksom inte realistiskt, vi skrapar bara på ytan, säger hon.”

De allra felsta fildelare kommer att få knulla ifred.

För brukarna, för fildelandets kunder, spelar det finstilta ingen roll. Inte ens hotet om domstolsförhandlingar och gryningsräder av Insatsstyrkan (vilket vi lär få se om IFPI får carte blanche). Vi fortsätter att palla äpplen. Ja, alltså … eh … Inte jag då. Jag köper minsann mina musik-CD, bara så ni vet det, IFPI. Här har ni inget att hämta, inget alls 🙂 Jag knullar minsann efter att jag har betalat! (Eh … missförstå det där rätt!)

*ser ut som en snäll pojke*

Men … tänker ni. Jag är ju en artist, typ? Vill inte jag ha betalt för vad jag skapar? Är jag en sån där otäck idealist, en kreativ altruist rentav!?

Jag är artist – alltså, författare. Inte så lyckad sådan, erkännes, men
Metallica harvade också i ett garage en gång i tiden. Så jo, jag borde stå på IFPI:s sida (inget säger att inte också böcker kan fildelas; tänk på Vulkan.se – där finns gott om digitala böcker, och de ägnar sig, på sätt och vis, åt fildelning).

Ja, jag vill ha betalt för vad jag gör. För närvarande får jag också det, ibland, när någon köper min bok. Man måste ju i alla fall ha råd med öl och färgpatroner, typ. Men jag vet inte om jag vill ha betalt enligt det nuvarande systemet. När någon hittar på en annan ersättningsform för vad jag har skapat, så ska jag jubla och dansa jenka! Vill ni ha reklam i böcker? En liten banner längst upp på varje boksida med ‘Nokia’ eller ‘Köp konserverad gröt’? Om jag får betalt för vad jag skapat – även om det är via annonsintäkter – så inte mig emot, med reklam i böcker.

Så nej, jag är varken idealist eller kreativ altruist … fast det är jag ändå. För om jag inte vore det, skulle ni fan i mig få betala för att läsa min blogg. Det är svett och tårar i den, här och där! Kreativ smärta! Ångest! Existensialistisk kris! Ovärderlig, med ett kreativt flödes pengamått mätt. Precis som alla andras gratis onlineböcker – bloggar, alltså. Betala, annars skickar jag advokaterna på er! (Måste bara skaffa advokater först, och PayPal … och det verkar krångligt.)

Det system som existerar för att ge mig, som författare, betalt för vad jag skapat, är ett system som i princip har funnits sen Gutenbergs dagar. Vi snackar 1400-tal här – sexhundra år sen. En sexhundra år gammal affärsmodell, en marknadsekonomisk struktur som fortfarande håller fast vid vad som fungerade för sexhundra år sen. Fast vi är i 2008 (ett årtal som hade varit science fiction – rentav blasfemi! – i Gutenbergs århundrade). Det är en modell, som muterat till att inte länge inbegripa böcker, utan också musik, film, datorspel, datorprogram … Varför har inte den konstnärliga branschen önskat förändra sig, när alla andra affärsmodeller har förändrat sig?

Tradition. Och rädsla. Antipiratbyrån, IFPI, alla andra megamediaföretags intressen – alla vet vad de har men inte vad de får. Det sitter människor också i Bonnier Medias styrelse – och människor väljer, som jag sa ovan, den breda vägen. Mediabranschen törs inte ta reda på nya inkomstmöjligheter. De vet vad de har. Inte vad de får – eller hur de ska få det.

Egentligen är inte (vi) fildelare så annorlunda från Bonnier Media och IFPI, etc etc. Underhållningsindustrin (musik, film, spel, tryckta media) plockar lätta frukter helt gratis därför att frukternas odlare – mediapubliken – inte har vett att skydda sina äppelträd. Mediapublikens miljonhövdade busungar – fildelarna – plockar lätta frukter helt gratis därför att _även om_ äppelodlarna gör allt för att skydda sig, så letar sig alltid äpplen ut på marknaden.

Om mediaindustrin ville bli hundraprocentigt skyddad mot fildelning, så skulle de aldrig släppa sina prdoukter offentligt. Då skulle James Hetfield och Prince svälta ihjäl. Eller behöva jobba på K-mart. Överallt, till och med bakom lagbokstäverna, sitter människor. Somliga odlar, andra skördar. Men vet ni vad?

Egentligen pallar vi alla äpplen.

– – – – – Fotnötter – – – – –
*: Kanske … det är inte olagligt att spara en URL. Ännu.
**: Det är snarare Metallicas advokater, och Metallicas skivbolags advokater, som jagar gratislyssnare, vad grabbarna i bandet egentligen tycker är det nog ingen som bryr sig om.
***: RockerEvelina kommer snart att vara
mer än en kompis, serru.

– – – – –

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

5 thoughts on “SvD:s ledarsida gör en Aftonbladet eller Expressen?

  1. Pingback: Ska vi vinna ska vi fan göra det med stil

  2. Oj!

    Bästa inlägget i debatten hittills tror jag. Roligaste iaf, skrattade högt flera gånger!

    Om du inte har något emot reklam så kan du väl köra med lite annonser på bloggen? Google har ganska diskreta sånna som inte stör och blinkar.

    Tycker det är mycket upplyftande att du som kreatör sjunger ut, det är inte många kreatörer som gör det.

    /Perty
    Varken för eller emot.

  3. För att nyansera debatten lite mer så är jag en av de enligt dig icke-existerande människorna som vill betala för filmer, musik etc. Som inte är mellan 80 och döden, det vill säga. För att förvirra ytterligare dricker jag heller inte vin eller bär boxer briefs.

    Därmed inte sagt att jag inte håller med dig om att det behövs ett annat sätt att kunna handla eller göra rätt för sig på.

    Kreditkortsproblematiken har jag också råkat på vid några tillfällen då jag inte hade ett kreditkort, vilket resulterade i att jag inte handlade. Och det måste ju – som du antyder i bloggen – vara sämre än ingen försäljning alls.

    Skönt för övrigt att se att din skrivkramp givit med sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s