Celsius 232,7

I början av 2010 skrev jag klart en bok jag hade jobbat på i runt två år. Mycket av den research jag gjorde hämtades från internet, eftersom temat i min bok var av sådan art att mycket lite böcker fanns om det. Jag blev riktigt nöjd med storyn, om hur en sista spillra av ett fordom stolt krigarfolk sakta gick sin död till mötes i konflikt med ett samhälle de inte längre kände igen. Jag döpte den till ‘Bitterhetens Barn’.

Hade jag vetat nu, vad jag påbörjade 2008, skulle jag ha hållit mig till penna och papper. För kort innan jag skulle bli publicerad, dök en bok med exakt samma innehåll upp på bokdiskarna, producerad av ett av de större förlagen. Bara några månader senare kom också en storfilm – en snudd på identisk kopia av min ännu opublicerade bok.

Förbryllad och förgrymmad skickade jag en epost till min advokat. Eposten kom aldrig fram. Däremot fick jag en epost från SIV – Statens Informations- och InternethanteringsVerk – där man meddelade mig att mitt internetabbonemang skulle stängas av på grund av misstänkt upphovsrättsbrottslighet. Ett par minuter efter att jag hade läst eposten – och just börjat författa ett svar – fick jag: ‘Sidan kan inte visas’.

Dagen därpå (uppgiven och utan en aning om vad jag skulle göra hade jag somnat) väcktes jag av en knackning på ytterdörren. En rejäl knackning. Faktiskt ett bankande. Jag tänkte att kanske hade grannen låst sig ute och öppnade utan att titta genom titthålet. Det var, på det hela taget, ett misstag.

Fyra män, varav två presenterade sig som poliskomissarier och de andra två helt kort visade upp identifikationshandlingar från ett Större Förlag och Radiotjänst, klev in i mitt hem och skrämde inte bara mig utan också katterna. De var inne i mitt hem i omkring fyra minuter, under vilket de stal min dator och en pärm märkt ‘research’ samt min fjärkontroll till TV:n. Ja, de tog med sig antennsladden också. När jag upprepade gånger frågade – och till sist krävde – svar, sa de: ”Du vet vad det handlar om.”

Senare på dagen hämtades jag av polis och tillbringade en natt i arrest. Tidigt på morgonen påföljande dag fördes jag inför en rödögd, trött jouråklagare vid TIG – Tingsrättens Informations- och InternetGrupp – och meddelades att jag skulle bli häktad. I jouråklagarens rum stod en TV på. Den visade en trailer för min bok, filmatiseringen. Elijah Wood spelade huvudrollen. Han passade inte som orch.

Jag fördes till det underjordiska Tomtebodahäktet, ett nybyggt högsäkerhetshäkte för att kunna hantera den stora mängd gripna och häktade människor som blivit följden av Lex Rehnfors.Just då oroade jag mig mer för mina katter än vad jag hade gjort – jag visste inte vad jag hade gjort. Ingen hade upplyst mig. Dock började jag ana … kunde det vara så illa att jag kanske hade plagierat, helt ovetandes? Och nu fick lida konsekvenserna?

På eftermiddagen dök så min försvarsadvokat upp. Hon stannade i fem minuter, under vilka hon bläddrade bland papper och suckade. När jag efter upprepade frågor slutligen fick svar på varför jag häktats, sa hon: ”Det törs jag inte säga. Men det rör visst material i din dator. Mer information om det hela får du vid rättegången. Vad jag vill veta är: Är du skyldig?”

”Nej” svarade jag. För jag visste inte om jag var skyldig – och då ansåg jag mig vara oskyldig. Svaret verkade inte göra något stort intryck, tvärtom tycktes det förvärra vad för situation jag satt i. Via min advokat lyckades jag dock utverka ett telefonsamtal, så jag ringde mina föräldrar och förklarade vad som hade hänt. Eller – försökte förklara. Jag visste inte riktigt vad som hade hänt, mer än att jag hade gjort något jag inte visste, något som antagligen var olagligt – annars skulle man väl inte ha häktat mig? Det var en dålig telefon. Varje gång jag nämnde något om häkte eller gripen eller polis eller lag, så försvann mottagningen. Istället hördes en ljudsignal.

Katterna skulle åtminstone få vatten … fast på kvällen fick jag veta av en vakt – eh, de kallades klientbiträden – att mina katter hade tagits om hand av kommunen, då jag sannolikt kunde antas ha misskött dem. Hur jag skulle ha misskött dem fick jag inget svar på. Av en medfånge – förlåt, medgäst – fick jag dock veta att antagligen hade kommunens hälsovårdsnämnd, alternativt Djurskyddsmyndigheten, fått signaler från min lokale ICA-handlare att jag ibland köpte färska räkor. Då påminde jag mig själv om att jag en gång deltagit i en enkät via Internet, där jag uppgett att jag aldrig köpte färska räkor.

Tidigt nästa förmiddag hämtades jag från min cell – mitt gästrum! – och fördes i en skåpbil med tonade rutor till Tingsrätten. Förhandlingen hölls, som alla förhandlingar rörande fall liknande mitt, inför lyckta dörrar. Säkerhetsskäl, sa man. Terrorismen var ett påtagligt hot mot allas säkerhet och domstolar var förstahandsmål.

Domaren förklarade att förhandlingen var en formalitet. Den egentliga rättegången skulle ske senare samma dag på annan plats. Jag befanns skäligen skyldig till brott mot lagen om presumtiv upphovsrätt, samt lagen om säkerställd äganderätt. Detsamma gällde de övriga etthundratjugofem personerna som också stod inför skranket, samtidigt som mig. Våra advokater bläddrade i papper. På väg ut förklarade en av de samtidigt åtalade att advokater inte vågade använda datorer, eftersom tingsrätters trådlösa nätverk kunde avlyssnas av ‘terrorister’.

Den egentliga rättegången påminde mer om en anställningsintrevju, eftersom den dels hölls i ett konferensrum på ett hotell, dels var en informell och avslappnad tillställning. Jag fick till och med kaffe och wienerbröd. Domaren förklarade mitt fall.

Jag antogs ha stulit en idé en Känd Författare hade haft sen 2007, men inte förrän i slutet av 2009 skrivit ned och sedan fått förlagd. Som bevis anförde man anteckningar och orginalmanus man hämtat ur min dator, tillsammans med en rad andra bevisföremål – inte minst filmapparna märkta ‘blogtexter’, följt av ett årtal. Jag hade brutit mot lagen om idéers egenvärde, en skrivning för att i preventivt syfte kunna upphovsrättsskydda ännu ej publicerade verk av god litterär eller annan konstnärlig eller vetenskaplig klass. (Lagen hade skapat en helt ny svart marknad för vad gemenligen kallades allmänböcker; det ankom förresten på Räddningstjänsten att förstöra sådant material, varhelst det påträffades.)

Vidare upplyste man mig om att jag efter avslutad förhandling skulle omhäktas, denna gång för innehav av information med hot mot rikets integritet. Bland annat ett antal bokmärkesfiler och RSS-flöden (sådana nyhets- och informationsflöden övervakades sen december 2009 i enlighet med Lagen om preventiv informationshantering).

Det som försvårade mitt läge, förklarade man, var också mitt samröre med ‘dissidenter’. Exakt vilka ‘dissidenterna’ var framkom aldrig, men jag anade. Vid ett tillfälle lades dokument fram angående ett material som förhindrar att något fastnar vid en yta. Vid ett annat tillfälle avbröts min advokat då hennes försök till försvar ansågs opassande. Det var lite obehagligt, innan det slog mig att vi hade två rättvisor; den kriminella – och den virtuella. Den senare stod bakom vad som hänt mig.

Bristande försvar var nu ingen ursäkt för att ge mig rätt till överklagande. Detta upplyste man mig om vid förhandlingens slut. Alldeles innan förhandlingen avslutades tittade domaren på mig med allvarlig blick och sa:

”Det finns inget som försvarar det Ni har gjort. Det ankommer inte på Vem Som Helst [här inskärpte domaren det hela med att knacka tre gånger i bordet] att ge oss kultur. Hur tror herr Andersson att det skulle se ut om samhället fylldes av Marcus Birroar och Maja Lundgrenar? Våra Viktiga Kulturbärare [här inskärpte domaren det hela med att knacka tre gånger i bordet] – Ernst Brunner till exempel! – skulle ställas i skymundan! Vem skulle då se till att de kunde försörja sig? Ni har Stulit Stor Konst Som Ännu Inte Blivit Skapad [här inskärpte domaren det hela med att knacka åtta gånger i bordet], min herre! Skäms!”

Som en ironisk avslutning greps för övrigt min advokat omedelbart efter, då hon antogs ha formulerat sig på sådant sätt som Leif Silbersky kunde antas förmulera sig i en annan uppmärksammad rättegång, som ännu inte hade ägt rum, men skulle kunna äga rum.

Jag lämnar detta som ett testamente till eftervärlden. Alldeles strax kommer man att föra ut mig i en sandgrop där en maskin väntar på att ‘korrigera’ mig. Det känns lite grand som Josef K:s öde … Jag får hoppas att ingen hittar det här. Sannolikheten är nog minimal. Jag har skrivit det på en tolv centimeter bred pappersremsa jag gömmer i en spricka bakom handfatet i min cell – gästrum!.

Kunde markis de Sade, så kan jag.

– – – – –

Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

23 thoughts on “Celsius 232,7

  1. Pingback: Teflonminne » Jobb: Nattvakandet

  2. Pingback: kafka, språkpoliser och nyttan med en macbook air « the real mymlan

  3. Jag har funderat på det här med upphovsrätt ett bra tag. Speciellt olika extrema tillämpningar. Det här var ju lång mer än vad jag kunnat komma på, dock. Tack för den tankeställaren 😛

  4. Pingback: En klok inspiration «

  5. Pingback: Fildelningens intersektionalitetsproblematik, del I « Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s