Från Sinclair till Unreal – en exposé

På mindre än 20 år har vi gått från regnbågsskärm till BSOD. I takt med datorernas utveckling har vi fått tillgång till en helt nytt nöjesliv. Vad som en gång i tiden kändes som science fiction är verklighet idag. Vad som då var high tech är historia i dag. Min personliga resa genom datorspelen – länderna av datoriserat våld och kaos (och simulerade hushåll socialen borde titta närmare på) – började 1989. När började er?

Allt började för mig på den tid där varken fanns internet eller grafikkort. Tidigt 1980-tal, alltså. Kanske är det på grund av datorspelen jag sitter här nu – utan dem skulle jag i varje fall aldrig ha börjat intressera mig för datorer.

Med tanke på Tekniska Muséets utställning om datorspel och datorspelens historia, en utställning som uppmärksammas av såväl DN som SvD, tänkte jag försjunka i lite nostalgi. Jag har ännu inte haft möjlighet att besöka Tekniska Muséet, så jag vet inte alls vad för spel de tar upp, men det gör inte mig nåt. För min nostalgitripp handlar om spel som jag har haft kontakt med, inte Tekniska muséet. Så, dags att gräva lite i mina minnens gömmor.

ZX Spectrum, en engelsk adelsmans hemdator
Den allra första gången jag noterade att där fanns något som hette datorspel måste ha varit i början av 1980-talet. Innan dess fick jag bara hålla till vid raden med arkadspel, som Vilbergens bangolfhall i Norrköping hade. Bland annat något slags flygspel, där terrängen rullade fram som på en gummiplatta och flygplanen var ljusprojektioner på sidoväggarna. När ett mål träffades lyste det upp – så lät det ‘Brrrrrrsssccchrrrr!’. Det där jävla ljudet fuckade upp mer än en spik för mig, när jag lirade bangolf.

För min del var ZX Spectrum inkörsporten till datorspel. Jag kommer inte ihåg exakt när, men jag kommer ihåg att jag spelade ett rymdspel på en kompis ZX Spectrum. Det var faktiskt riktigt tråkigt. Sen dröjde det flera år tills jag spelade spel på dator. Ett och annat arkadspel slank in, däribland Caliber .50.

cal50

(Screenshot från meijin.waruneko.gr.jp)

Jag vill också minnas några ninjaspel och något som jag tror hette Slayer, eller möjligen Barbarian eller Savage …

Nä, vänta! Ha ha! Savage

savage_c64

(screenshot från mundo-cpc.com)

var ett av de spel som följde med när jag köpte min första egna dator, en Commodore 64. Det var så det började. Min undergång – eller min väg till vart jag befinner mig nu. Utan dator- och rollspel skulle min fantasi och kreativitet förmodligen ha förtvinat.

1989: Jag ska aldrig bli programmerare
Året var 1989, så jag var inte först, men inte gjorde det mig nåt. Designen på 1989 års C64 påminde faktiskt väldigt mycket om några av dagens tangentbord; anonym vitbeige plast, som inte går att färgmatcha med någonting. (Tack, Gud, för att du gav någon designer idén att göra datorer svarta, inte smutsvita!) Ändå var 1989 års version av C64:an definitivt snyggare än den allra första modellen.

Jag betalade två tusen spänn för min C64 – och det var en ganska ansenlig summa då, i alla fall för min plånbok. Tanken att, som en kompis till mig, börja programmera – den tanken rann ut i sanden eftersom programmering innebär logiskt tänkande. Det senare är inte en av mina styrkor, men jag lyckades i alla fall skapa ett par små BASIC-program!

10 PRINT ”Hej”
20 GOTO 10
30 END

typ. Jag tror det är rätt, jag hajade aldrig BASIC. Spel, däremot, spel hajade jag. Dessutom gillade jag det här med datorprogram på kasettband, den fristående kasettstationen och hur TV:n flimrade i regnbågens alla färger i raka pixelerade rader när datan laddades in. På den tiden kunde man fortfarande ansluta en dator till TV:n, utan en massa TV-kort och kringutrustning. Det var riktiga TV-apparater också, inte HDTV eller Bluray eller något annat. Det var stora schabrak som luktade bränd plast om man inte stänga av dem på för lång tid.

Spel, i alla fall. Savage var rätt coolt. Det var ett 2D-spel, man sprang utmed plattformar och dödade fiender. Dubbelyxan var häftig, men jag fick aldrig koll på tangentbordskombinationerna för sparkar och slag. Så efter ett tag tröttnade jag på Savage, vilket till viss del berodde på ett annat spel.

sfsp

(Screenshot från c64gg.com)

Samantha Fox strip poker.

Kom igen! Jag var arton bast och oskuld! Dessutom var jag sexist, som alla andra på den tiden, och Sam Foxs lökar kunde faktiskt förvrida huvvet på vilken kille som helst. Porr fanns nämligen inte överallt då, den fanns i speciella tidningar och i filmer man var tvungen att köpa via postorder … så fick man i alla fall fel film. Jag undrar hur mycket pengar jag egentligen lade ned på porrtidningar … Och ja, det här var långt före internet – så gammal är jag, ser ni. Jag kommer ihåg hur det var före internet! Tack vare internet har jag tröttnat på porr. Nu är den ju så lättillgänglig, det är liksom ingen spänning kvar i den. Nästan.

Men det som jag har starkast minnen av är

war in middle earth

(screenshot från Wikipedia)

War in Middle Earth – ett RTS*-spel. Det var … bra. Förbannat bra. Man skulle leda de nios brödsraskap genom en mängd faror, utkämpa skärmytslingar och fältslag och förhoppningsvis inte dö på kuppen. Grafiken var utmärkt – men det kanske jag tyckte därför att där fanns få jämförelser. I vart fall så ägnades många timmar åt War in Middle Earth, minst lika många timmar som framför Dungeon Quest. Vart har alla braiga textäventyr tagit vägen numer, egentligen? Sådana, där man råkar på fantastiska ledtrådar som ‘There is a red herring on the table.‘ och ‘a calendar on the wall is full of dates‘. (Man skulle äta upp dadlarna – dates – på kalendern för att inte svälta ihjäl. Den röda fisken på bordet var ett villospår – en red herring. (Jag är osäker på om det verkligen var Dungeons Quest, det kan ha varit Kings Quest också … )

Nemesis var det ultimata shooterspelet, tyckte jag då, utvecklat av Konami (som senare gav oss ‘Silent Hill’ ). Nemesis var ett rymdshooterspel av den gamla skolan, där man i slutet av varje bana mötte en jätteboss med massor av kanoner. ”Nemesis, the final challenge” tror jag att en svårt distorterad datorröst sa i början av spelet. Eftersom jag vid den tiden också hade börjat spela rollspel blev jag extra glatt överraskad när jag hittade en datoradaption av ett rollspel: The Paranoia Complex.

Jag har letat och letat, högt och lågt, men inte funnit datorspelet någonstans. Emulatorer för C64 har jag hittat, men inte The Paranoia Complex. Det är förfärligt, för The Paranoia Complex var vad som slutligen satte spiken i kistan och gjorde mig till datorspelare. Känslan i spelet var förbluffande, humorn likaså. Grafiken var rätt imponerande (för en C64). Som en enda ensam rebell i ett underjordiskt komplex endast beväpnad med sin Druvik – Dirty Rotten Universal Very Intelligent Keyboard – var ditt mål att fly från Alpha Complex och den galne AI:n, helst genom att stiga i säkerhetsgrader.

1992: Amiga
F-14 Flight Simulator kommer jag också ihåg från min C64-tid, men jag gillade aldrig riktigt flygsimulatorer – i alla fall inte förrän jag satte tänderna i … Wings.

wings

(screenshot från gameokratie.de)

Wings från Cinemaware hade flera år på nacken, men det gjorde inget alls. Spelet var förödande vackert. En flygsimulator med adrenalinstinna första världskrigs-dogfights och flyganfall mot marktrupper (särskilt ‘strafings’ mot skyttegravarna) – allt detta till underbar musik och, för Amiga, perfekt grafik. Nackdelen var förstås att spelet kom på två disketter, och hade man inte en extern diskettstation fick man avbryta inladdningar och byta diskett. Det var dock 1.44 tums disketter, som tur var. Bortsett från två andra spel, var Wings det enda jag spelade på Amiga; de två andra var Utopia

utopia

(screenshot från itchstudios.com)

och It Came From the Desert.

itcame

(screenshot från gameokratie.de)

Utopia var ett rymdäventyr om kolonisering av okända planeter. Grafiken var inte överdrivet bra, men musiken … En fyrakanalers version av Pachebels ‘Cantata’). Det var en otrolig upplevelse att höra musiken till detta spel – så otrolig att jag spelade in musiken på band! (Det här var på den tiden då det enda sättet att få bra ljud i ett spel var att koppla datorn till stereon. Vidare var det på den tiden då ‘fildelning’ innebar köpande och säljande av piratkopierade disketter; något som då och då genererade uppfostrande samtal från polisen. De gick i stort sett ut på: ”Aja baja, inte kopiera kasetter … jag menar disketter”. Då, ser ni, var pirater riktiga pirater – de tog betalt för sin fildelning. På den tiden fanns varken IFPI eller Antipiratbyrån, så då var Sverige verkligen ett piratparadis!)

It Came From the Desert, från Cinemaware, höll till på Jorden. Det jordiska 1950-talet, rättare sagt. I ett litet undanskymt samhälle i en av USA:s ökendelstater började mystiska saker att hända. Det ryktades om … jättemyror. Spelet bar tydliga drag filmen ‘Them!’, från 1954, i vilken Leonard Nimoy gör sitt första (?) framträdande. (Leonard Nimoy skulle som bekant senare bli känd för sin roll som Spock i Star Trek). Them! är riktigt bra, förresten. Lada ner d… jag menar – se den.

Spelet dock, It Came From the Desert, det var himla skoj! Bra grafik, schysst musik, snabbt driven story och, förstås, det oundvikliga ögonblicket när man endast beväpnad med en revolver stå öga mot öga med en JÄTTEMYRA!

Hiatus – och internets födelse
Sen dröjde det faktiskt flera år innan jag fortsatte med datorspel. Mellan 1992 och 1997 var jag nämligen datorlös, så jag missade nästan helt den moderna tidens genombrott. Hade det inte varit för att Norrköpings stadsbibliotek tidigt satsade på lättillgängliga publika datorer med internetuppkoppling – detta redan 1995 – skulle jag antagligen helt ha missat IT-revolutionens början. Men så, 1997, införskaffade jag i alla fall en PC, min första PC – en Ambra 486, med 32 MB RAM och 256 MB HD. Den hade inget ljudkort.

En dator utan ljudkort hindrade mig förstås inte från att fortsätta med datorspelandet. Olyckligtvis, eftersom det var en sån ruskans gammal dator (den var omkring fem år gammal redan när jag köpte den för en hundralapp), var jag lite spelmässigt begränsad. Och det är därför jag fortfarande ligger i snitt tre år efter i datorspel.

Jag spenderade många nätter med Ministrys ‘Burning Inside’ på repeat på stereon medan jag spelade mig igenom Doom – hela trilogin. Doom I, Doom II och Doom III (alltså inte Doom 3 – det kom långt senare och jag har fortfarande inte spanat in det). Faktum är att Doom var en av mina bästa spelupplevelser någonsin! Långt senare inspirerade den till och med till en liten novell.

Duke it out
Medan jag ändå håller fast vid den gamla datorskrutten jag var ägare till, ska jag passa på att hänge mig åt viss våldseufori. Dessutom en hänsynslöst sexistisk hjälte, vars enda drivkraft att sparka rymdstjärt var – babes. Gissa vem som sa: ”Nobody steals our babes, and gets away with it”?

duke

(Screenshot från Wikipedia)

Duke Nuk’em 3D, det första Duke-spelet med en spelmotor värd namnet. När Doom-trilogin var till ända kastade jag mig över Duke. Jag kommer inte ihåg vart jag fick tag på det – någonstans på nätet – men fuck me! Det rockar, rockar nästan lika bra som Halflife! Coolfactorn i Duke Nuk’em låg hela tiden på rött, och ändå spelade jag det på en burk utan ljudkort (Nitzer Ebb var bra spelmusik – iaf för Duke Nuke’em). Det blev många sömnlösa nätter (och, ährm … sjukskrivningar dagen efter) tack vare Duke.

Min gamla stumma Ambra gick till de sälla jaktmarkerna omkring 2000, inte på grund av milleniumbuggen utan på grund av ålder. Det var mycket nesligt, för just då hade jag nått extrem framgång i min stadsplanering, med SimCity 2000.

2003: The Sims mania
Apropå Maxis, som skapat Sim City-serien, så … Det dröjde ett bra tag tills jag kunde skaffa en ny dator. Eller, ny och ny – i alla fall så blev det en bättre burk, såsmåningom. Jag tror till och med att det var omkring 2003, eller 2004. Den här gången var det en – jämfört med Ambran – feting, med inte mindre än 256 MB RAM och 800 MB HD! Dessutom var processorn bättre – och den gav ljud ifrån sig! Tack, brorsan!

Därmed började en helt ny era i hr A:s datorspelande: the Sims.

Med viss hjälp införskaffades i rask takt the Sims, the Sims Hot Date, the Sims Houseparty – och så vidare, ända upp till the Sims Holiday (som hette Vacation Island då). Den i det här hushållet vid det här laget legendariske simmen George Stark föddes, levde, arbetade, dog, återuppstod (bland annat som zombie) och dog … eller inträdde snarare i en komatos tillvaro av absolut mörker. Ja, hmm – speluppehåll, alltså. Gång efter annan återkom han, varje gång jag på nytt tog upp the Sims-manin så var George Stark först på plats. Han förtjänar dog en egen blogpost, som kanske kommer någon gång i framtiden**.

2004: Id Software changed my life
Den anonyme hjälten på drift genom Quake stillade min blodtörst, om än där spårades vissa sadistiska sidor vilka jag är stolt öv… jag menar skäms för. Lite grand, pyttelite. Mest för att ”I just want to hear you scream … ” inte är någon bra raggreplik. Det beror förstås på miljö … ja, hmm – i alla fall!

Det är kul att gå lös med granatgevär på levande döda! De sprätter så långt, med så smaskiga ljud! Det är lika kul att trycka av ett dubbelpipigt hagelgevär i huvudet på en muterad, argsint Dobermann; good doggie – BLAM! – dead doggie. Nästan lika kul som att stycka imper med motorsåg.

Id Software, som 1990 hade slagit igenom med dunder och brak med Castle Wolfenstein***, och som senare utvecklade Doom, karvade med Quake definitivt ut en tron av virtuellt blod och kött. Dessutom tjänade de sannolikt grova pengar på licensiering av sin spelmotor (vilken bland annat möjliggjorde Medal of Honour-serien). Atmosfären i Quake är spöklikt gastkramande. Förstås – katakomber är ju ganska spöklika, med eller utan granatgevärviftande ogres eller rytande shamblers. En detalj jag gillade med Quake var dess referenser till H.P Lovecraft och hans Cthulhu-mytos; antagligen, har jag ibland tänkt, anas några rollspelare bakom Id Software, några som plöjt igenom Call of Cthulhu****.

Quake var upphov till både eufori och irritation, det senare när man körde fast och med metodologisk nogrannhet gick igenom hela banan på nytt – efter att ha dödat allt levande. Tomma katakomber är ganska tråkiga. Backtracking i FPS:er är över huvud taget rena döden – och en av genrens stora brister. Å andra sidan övar man upp tålamodet!

Fredens liljor – och krig
Våld har sin tjusning, men – som bland annat the Sims visat – har också fred sin tilltalelse. Sålunda utrustad med en bättre dator än förr, återupptog jag stadsplaneringen med Sim City 3000*****. De mest magnifika megalopoler föddes fram under mitt ömma borgmästarskap. Jag skulle vilja beskriva mig själv som en nyliberal stalinist; låga skatter uppmuntrade inflyttning, industri och kommers och ibland chockade jag livet ur mina simmar genom fruktansvärda skattehöjningar och ‘hårda tag’ (som total anarki, eftersom polisen strejkade). Oftast för att senare ha råd med ärofulla motorvägsbyggen eller, som Pol Pot, nyordning. Nybyggnad – ny planering. Ibland krävdes det också skattechocker för att överleva jordbävningar, Godzilla eller UFO-attacker, men på det hela aget var alla simmar glada. Utom skateboardåkarna. Stadsplanering á la Sim City borde faktiskt vara något som våra ansavariga politiker skulle prova på. Jag garanterar att vi skulle få ett city med de mest fantastiska Quigley-skrapor!

Fast till sist tröttnade jag på mina städer – och gav mig hän i en konstart uppmuntrad av både Sun Tsu och von Klausewitz. Jag vet inte om någon annan har lagt märke till det, men Age of Empires II, the Age of Kings är jämställt. Mer jämställt än Age of Empires, till och med. Age of Kings är rentav lite femnistiskt. För plötsligt ur ens Town Center dyker inte längre män i blå shorts upp – utan också kvinnor i blå klänningar (och vita förkläden). Det bästa av allt med dessa små figurer är att kvinnor hugger ner skog eller bryter guld minst lika effektivt och flitigt, som män i blå kortbyxor. Vid det här laget är vi framme vid en period i mitt datoriserade liv där jag har kontinuerlig tillgång till internet, vilket skulle visa sig vara revolutionerande inte bara för mitt sociala liv – utan också för spelandet.

Det finns fantastiska spelmakare och moddare där ute, vilka med fantasi, kunskap och kreativitet skapat makalösa scenarier för Age of Empires. En oumbärlig källa för spelets utveckling har varit – och är – den utmärkta internetportalen Age of Kings Heaven. I stort sett allt finns där, relaterat till Age of Kings. Om ni ännu inte har hittat dit – spring dit, med en gång! Inte nog med uppfinningsrikedomen, det är en fantastisk källa för historiskt kunnande! Eldsjälar finns inte enbart inom idrottsrörelsen.

Age of Empires är, utan tvekan, det bästa RTS* som någonsin skapats. Inte nog med utmärkt grafik och enorm prestanda – det innehåller allt annat. Kunskap, historia, kultur,

aoeh

(Screenshot från aok.heavengames.com – humorbild baserad på Age of Kings)

humor, strategi och, händelsevis, blod. Ganska mycket blod ibland. Särskilt när man lyckats fånga tvåhundra civila i en formation av tunga katafrakter. He he.

Tack vare Age of Empires fick slutligen kung Atahualpa styra över världen. Åtminstone tills en elak jävel i norr, Erik Huggtand, gjorde uppror och i sin tur erövrade allt från Bysans till Maya. Ända tills den ondsinte Kardinal Santa Sangre, storinkvisitor för det spanska imperiet, gav sig in i världsherraväldeleken. Historiskt korrekt – nej. Men jävligt kul!

2005: En glasögonorm med en dålig dag

”Good morning, and welcome to Black Mesa transport system”.

2000-talets mest framgångsrika FPS börjar med de orden, uttalade av en mjuk och behaglig kvinnoröst. Jag kommer ihåg första gången jag hörde den; helt mörkt rum, utan en aning om vad jag var på väg att möta. Få spel lyckas med att identifiera spelaren med spelfiguren, men i de där ögonblicken – och många dagar framåt – _var_ jag Gordon Freeman. Glasögonormen med en dålig dag. Det är inte utan att jag skulle ha sagt åt honom att ringa sig sjuk, hade jag känt honom, hade jag vetat vad han skulle hamna i för soppa.

Grafiken är enastående, ljudet perfekt. Ibland laggar spelet, men vad gör det? Det gör inget alls! Särskilt inte när man får en sån där ‘näää va’ sööööööt!’-känsla, när en liten hundliknande gul sak skuttar fram med sina små kuttrande pipiläten … innan de stegrar sitt ljud och skickar ut en ljudvågskoncentration, då, förstås. Enda mankemanget är att jag ärligt talat tycker synd om de stackars jävlar, som skickas in i Black Mesa, för att städa upp. Eller, ja – det är ännu mer synd om stackars high school drop out-vakten, som i slutet av introt till Halflife hälsar dr Freeman med sitt:
”Morning mr Freeman, looks like you’re running late.”

I hjärta Barney Calhoun

Barney ger begreppet ‘stjäla från sin arbetsgivare’ en helt ny twist. Med hjälp av ett tillhygge går det nämligen att, med tålamod, ta reda på vad han _har_ i den lilla lådan på botten av sitt skåp i omklädningsrummet. Efter det börjar man liksom ana vartåt det barkar för honom; från rutinuppdraget med en trasig hiss via de syrliga kommentarerna från forskarna, som ”shouldn’t you be guarding a donut or something?”. Barney visar sig gömma en del hemligheter. Till exempel hanterar han både en M-16 och andra vapen med en experts handlag (såvida spelaren inte är full). Dessutom, om man så är fallen, har han en tendens att knäppa sina kompisar. Det får han dock inte göra i början, för då blir han arresterad. Dumma företag. Jag gillar Barney. Han för in mänsklighet i datorspelen, vilka annars har en tendens att handla om he-men och machokult. Valve Software gjorde ett fantastiskt klipp när de hittade en antihjälte! Barneys hemliga liv på skjutbanan är dock av yttersta vikt när han såsmåningom tvingas konfronteras med … Just det. The Opposing Force.

Desertören – Cpl Adrian Shepard

Det är något särskilt med Adrian. Ja, bortsett från att han är rätt man på fel plats vid fel tidpunkt då. Själva den uppenbarelse han får – att allt inte står rätt till med US Army Black Ops – är skäl nog att göra vem som helst till desertör. Dessutom är det ett fantastiskt grepp av Valve Software, att inte bara låta oss uppleva ‘hjälten’ Gordon Freeman, utan också allt som sker i Back Mesa ur ‘fiendens’ – en av fiendernas – perspektiv. Faktum är att, om man spelar Opposing Force med lite inlevelse, börjar man till sist hata de där jävla forskarna för vad skit de har åstadkommit. Men hatet förbyts i … en slags mänsklig förståelse, när man ställs inför långt värre hot än rymdvarelser. Nämligen kvinnliga yrkesmördare i tighta våtdräkter och mörkerglasögon. (Deras klädsel är i och för sig lite sexig, men jag är kanske lite kinky.)

I vilket fall skapade Halflife en känsla av undergång inget annat spel någonsin har lyckats med – i alla fall inte tills jag kom över … det känns faktiskt lite overkligt, men …

2006: Unreal
Aldrig någonsin har jag stött på ett datorspelsmonster som springer omkring och skjuter energilober från sitt bälte medan hen raspar fram ett ‘Ostkaka!’. Jag svär! Skaarj – de svansförsedda huggtandsglimmande rymdkrypen – ropar ‘Ostkaka!’. Jag har inte hittat något Youtubebevis, men de ropar faktiskt – helt säkert! – ‘Ostkaka!’. Vilket ofta får mig att fundera över, att om den där överlevande från fängelseskeppet som krashade på planeten Na Pali bara hade varit från Småland, så skulle han – hon, den, det – ha överlevt. För Skaarj vill nämligen ha ostkaka, det är vad de ropar efter. Tacka fan för att de är på dåligt humör när de inte får, just, ostkaka.

Unreal är besynnerligt. Det är egentligen inte särskilt bra, men det glömmer man eftersom hela atmosfären är så … vänlig. Bortsett från Skaarj då, som vill ha ostkaka. Eller titanerna, som har en tendens att kasta mindre berg på en … Fast Nali – de där fyrarmade stackars förslavade kärleksfulla pacifisterna som viskar ‘Nina!’ – de är rätt så coola. I och för sig blir de ganska sura om man skjuter någon av dem, så man får passa sig för annars får man ingen hjälp av dem.

Epilog
Snart tjugo år har gått sen mitt första datorspel. Jag har spelat en hel massa konstiga saker, men den här långa krönikan tar upp dem som, så att säga, har format mig. Som spelare – och som människa. För precis som böcker och filmer och musik, lämnar vissa datorspel ett bestående intryck. Vad har de gjort med mig? Då? Jag kan med fog säga att de har gett mig ett bättre liv, en livskvalité. Dessutom har de fått mig att bli intresserad av datorer – ibland av tvång, eftersom datorspel ibland inte fungerar. Spel har skärpt mina sinnen, blivit en plattform att ta till när samtalsämnen tar slut, en tröst för ensamma nätter och dagar, en slags lyckodrog när dödslängtan knackat på ens pannben i de mörkaste perioderna. De har fått mig att skratta, att gråta, att jubla och snudd på kasta ut datorn av frustration. Datorspel, hur illa det än kan låta i mångas öron, har gett mig … Ja – lycka. Precis som bordsrollspel är datorspel en trevlig sysselsättning och en fantastisk källa till inspiration. Nackdelen med datorspel är kanske att de nästan alltid är solitära upplevelser, i alla fall om man inte tycker om onlinespel (som jag). Datorspel har gett mig mycket – fantasi, inspiration, vrede, kärlek, sorg och en massa, massa skratt (tack för det, Will Wright).

Vad har de gett er?

– – – – – Fotnötter – – – – –
* RTS – Real Time Strategy, ett strategispel under ögonblicket, utan turordning, där allt händer i samma ögonblick man handlar. Jämför Age of Empires, eller liknande … men det visste ni säkert redan 🙂
**: Numer är George mycket snyggare. I alla fall mindre kantig; grafikhoppet mellan the Sims och the Sims 2 är enormt.
***: Finns som hemlig bana någonstans i Doom. Lite ‘movie trivia’ är för övrigt att
Sandra Bullock spelar betatestare av datorspel i ‘the Net’ (1995) och just det spel hon betatestar i inledningsscenerna är – Castle Wolfenstein.
****:
Call of Cthulhu – dark corners of the earth är för övrigt ett förbannat bra skräckdatorspel. Check it out!
*****:
Sim City Societies är förresten värt att kolla in.

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

11 thoughts on “Från Sinclair till Unreal – en exposé

  1. ”Age of Empires är, utan tvekan, det bästa RTS* som någonsin skapats.”

    *sglf!* Men StarCraft! STARCRAFT!!! Det är ju banne mig fulländat!

    Jag var bara tvungen att högljutt protestera mot påståendet, eftersom just StarCraft har en särskild plats i mitt hjärta. I love that game.

    Men du har helt rätt vad det gäller Half-Life. Det finns banne mig INGET som slår den introsekvensen.

  2. Jag har inte spelat Starcraft alls, så det är nog därför jag förbisåg det. Men om det är så bera som du påstår så kanske jag borde kika närmare på det.

    Det enda jag kan komma på som något sånär kan konkurrera med Halflife, är Medal of Honour; Allied Assault, särskilt den extremt täta stämmningen alldeles inför landstigningen i Normandie.

    Expansionspaketen håller, men når inte riktigt ända fram.

  3. Instämmer med åsa. Starcraft är absolut det bästa spelet som någonsin skapats. En halv miljard (lr nått) koreaner kan inte ha fel. Spelet är dessutom 10 (!) år gammalt och fortfarande lika kul.

  4. Nu när jag har ‘computer litterate people’ på tråden, s as – hur tusan går man tillväga för att få Duke eller Quake att fungera med Vista?

    (Nej, svar som ‘byt operativsystem’ gills inte 😛 )

  5. högerklicka på exe-filen, välj fliken ”kompatibilitet” och ”kör detta program i kompatibilitetsläge för:” ””. Det är långt ifrån säkert att detta funkar eftersom vi alla vet hur bra windows är…

  6. All your base are belong to us.

    SC2000 ”knäckte” jag efter ett tag, när jag klurat ut det perfekta sättet att bygga städerna på. Funkar utmärkt i SC3000 också. Och så var det inte lika kul längre…. Haha!

    StarCraft måste man äga om man kör RTS, hur du har klarat dig utan är en gåta. Finns för billig penning numera, inklusive expansionen.

    Själv är jag inte inne på first person’s view, det blir jag åksjuk av, så jag håller mig till annat. Datorspel som ingår i min kanon: Diablo 1 & 2, StarCraft, massvis med gamla äventyrsspel (Sierra, LucasArts m m), Simcity, Sierras citybuildingspel (Caesar, Pharaoh m fl), lite smått och gott bland klassiska RPG (typ Eye of the beholder-serien), och nuförtiden såklart WoW.

    Sen finns en uppsjö gamla tv-spel, främst till Sega Megadrive, som jag gärna kör en vända i även idag. Även om de numera ligger på en chippad xbox eftersom min Megadrives grafikkort ger upp efter ca en timmes spelande, med följden att bilden blir svartvit…

    Och apropå RTS, om du hittar Armies of Exigo så är det ett himla kul spel med lite nya tankegångar, bl a tunnlar under marken, så att man kör på två kartor, i praktiken. Och skojiga enheter också. Samt snyggt.

    …men Vista..? Varför kör du det, det finns ju inget som funkar med det bugghålet..?

  7. Just nu funderar jag iaf på att installera Win98 på en liten bit av dend är … eh … hårddisk, heter det visst? Den där som sitter i den där grejen, som ser ut som en liten söt attachéväska i silver? Jag har en sån där knätopp-dator alltså, eftersom den gamla beige saken dog av sig själv och luktade bränt.

    Inte för att jag har en aning om ifall det funkar, men hey! Det är kul att experimentera! (Och dyrt, om jag gör något riktigt dumt :S )

  8. Ska du köra någorlunda nya spel så behöver du XP också… Såvida du nu inte vill fortsätta med Pissta förstås. Men om du kör win98 så är det inte säkert att dina drivrutiner funkar, så då kanske du sitter där med en cd/dvd-drive som inte funkar, och en skärmupplösning på 640×480…

    Själv är jag både obstinat och rabiat, och väntade in i det längsta med att köpa dator med XP en gång i tiden (plötsligt ville jag göra saker med datorn som inte 98-an klarade), och jag kommer inte att skaffa Pissta förrän det absolut krävs. Och med lite tur så finns det en färdig Linux-window-klon då som klarar alla windowsprogrammen, så jag slipper Pissta helt. Det är en sån på gång, Ubuntu tror jag den heter. Men den är långt ifrån färdig än. =/

  9. Pingback: Fildelningens intersektionalitetsproblematik, del I « Herr Klokboks Kollektion

  10. Min egen spel-karriär började med Parkeringsterror, en Pacman-klon till VIC-20. The Hobbit var spelet som fick mig att inse att jag behövde uppgradera till en C-64. Sedan blev det C-128 följt av diverse Amigor. Det blev en hel del DOS spelande på skolans datorer givetvis.

    Jag använder inte Windows överhuvudtaget men spelar en del på Linux och BSD, bl.a. Wesnoth och UFO:AI. Men ska sanningen fram så spelar jag mest gamla C-64 och Amiga spel via UAE och VICE.

    Jag kan inte vänta till den dagen då jag blir pensionär. Då kommer jag återigen att ha tid att spela ordentligt. Min generation kommer nog att välja att spela Elite över att mata fåglar om sådär 25 år när arbetslivet är över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s