Fisksås på museum?

Garum är en fisksås från det antika Rom. Pompeji, som år 79 e kr blev förstörd av vulkanen Vesuvius utbrott, var storproducent av garum. Så här beskrivs såstillverkningen i Maja Lundgrens bok Pompeji:

”Jo, man tar en sardin eller någon annan fisk, avlägsnar inälvorna och saltar dem, häller på vin, kryddor och vinäger, samt låter det hela ligga i solen några månader så att det ruttnar. Den godaste garumen görs av inälvorna från spansk makrill, scomber.”

Jag har ett … nu nästan perverst intresse för att få veta hur garum smakar. Det är delvis tack vare den där beskrivningen, men också en känsla av att historia ibland måste kunna vara påtaglig. (Jag skulle inte ha något emot ett romerskt badhus heller, men … ) Det är en sak att läsa om garum – en helt annan att smaka den! Men hur ska vi kuna smaka på den, om ingen någonsin mer skapar en kruka garum?

Hur ska vi uppleva historien?

När jag var ung och besökte Armémuseum, det här var på 1980-talet, så passerade jag förbi glasmonter efter glasmonter av musköter, svärd, stridsyxor och uniformer på malätna skyltdockor. I den stora hallen på bottenvåningen stod kanoner uppställda, och utmed väggarna fanns fler vapen. Andra våningar visade upp, i glasmonter, knappar och kulor och dammiga modeller av försvarsanläggningar (ungefär som vissa av Stockholms Stadsmuseums modeller). Historien var inte till för att tas på, den skulle bara betraktas bakom glas och, kanske, genom ett av muséeintendenter skapat filter av vad som ansågs lämplig kunskap. Framför allt skapades sällan någon debatt, något som faktiskt är ett museum viktigaste uppgift. Genom debatt skapas ett intresse – och historia måste debatteras, göras intressant, få nyfikna blickar på sig. Annars glömmer vi bort den.

Det gamla Armémuseum var en ganska timid upplevelse. Samma sak med det dåvarande Sjöhistoriska museet (jag har inte varit där på senare år, så de har kanske moderniserat sig). Där var torpeder på bottenvåningen och dammiga modeller på övervåningarna. Etnografiska – samma sak, liksom Livrustkammaren och Historiska Muséet. Då, alltså. För en tjugofem, trettio år sen.

Historiska museet, då, hade åtminstone något som lockade lite extra, i vart fall för en lätt morbiditetsskadad person som mig. De hade nämligen dödskallar, inneslutna i rostiga ringbrynjor, från en massgrav vid Korsbetingen, 1361, när Valdemar Atterdags elitsoldater mötte en bondehär. Att det var lite extra intressant berodde inte bara på dödskallarna – Olov Svedelid hade också skrivit en ungdomsbok, Striden vid Ringmuren, som jag hade slukat. Flera gånger. Jag borde sluka den igen, apropå ingenting. Den rekommenderas varmt.

Så hände något med våra muséer. Det som hände, det allra första museum jag besökte som _bjöd in_ besökaren i historien, var Vasamuséet.

wasa

Vilken helcrazy idé, va! Ställa in en gammal båt i ett stort rum och sen låta folk få titta på den, ibland på så nära håll som bara en meter! (Idén var inte alldeles ny; jag kommer ihåg det första Vasamuséet, en plåtbyggnad med vatten rinnande utmed väggarna och fukt i luften, en stank av mögel och blött virke, ett jättelikt skepp genomdränkt av sprutande vatten … Och lukten av konserveringsmedlet polyetylenglykol, som låg som en dimma i näsan. Det var … Skrämmande, i allt sitt äckliga majestät.)

Vasamuséet av idag, det stora rummet med en gammal båt, intar fortfarande en särskild plats i mitt museala hjärta. Bortsett från Wasa finns där en myriad smådetaljer att titta närmare på, allt från glasmontrarna med kritpipor och snusdosor till modellerna i skala 1:1 av timmermän, snickare, 1620-talets liv och leverne, dagböcker – allt.

Vasamuséet luktar. Luktar gott. Det är den vaga doften av konserverat skeppsvrak och tjärat tågvirke. Lukten svävar omkring en, som om man befann sig någon mil från det dåtida Stockholms många skeppsvarv, en sensommardag i början av 1600-talet. Snart, när man kommit närmare, skulle också hammarslagen och oväsendet från mänsklig uppfinningsrikedom höras. Där, ett ekipage i hög fart på väg utmed en dammig väg – är det kungen!? Nä, han är i Tyskland, det där är Henrik Hybertsson, skeppsbyggare, med ett akut brev från Gustav II Adolf om att bygga på ännu ett kanondäck på det svenska rikets havsburna stolthet.

Efter Vasamuséet hoppade Medeltidsmuseet på upplevelsevågen. Att besöka Medeltidsmuséet är nästan som en tidsresa, det är en in your face-upplevelse. Bitvis är muséet nästan äckligt, för har man bara ett uns fantasi (och fantasi har alla människor) känner man stanken av skit i näsan när man pressar sig in mellan husväggarna och vaxdockorna. Kombinationen av ett tidsresenärens diorama i naturlig storlek och glasmontermuseum blir en effektiv upplevelse. Man kommer historien nära.

Historia handlar om så mycket mer än årtal, kungalängder, statistik och dammiga gamla modeller. Allt det som visas upp bakom glas och larmsystem har en gång varit levande föremål, något som använts. Alldeles när man kommer in i Stockholms Stadsmuseum finns en liten plexiglasmonter med lite porslinsskärvor och annat krossgods. Det hittades i vattnet intill en kajkant – men vem tappade föremålen där, en gång? Vad hände? Vem använde dem, hur användes de? Vem var ägaren – vad tänkte hen, hur levde hen, vad var hen rädd för, glad för, vem var hen kär i, vem hatade hen, var hen sjuk, frisk, arbetsför?

Svaret på de frågorna går inte att få från en plexiglasmonter. Vi kan närma oss en bit av svaret genom att snudda vid en upplevelse av skärvorna – kanske genom att för en tid få låtsas vara ägaren, med sorger och bedrövelser och glädjeämnen, kärlek och alla andra smådetaljer som gör en människa till vad den är. En historisk människa är inte en siffra, eller en tappad kritpipa uppvisad bakom lås och bom.

En historisk människa är en död levande minnesmänniska.

Tillbaka til Armémuseum, det nya Armémuseum. Det som vi har nu. De har anammat de döda levande minnesmänniskorna. Så här:

Det skär i mitt hjärta varje gång jag går förbi den gamla kvinnan … men kanske är hon alldeles ung, kanske bara en tjugo år gammal. Hunger fördärvar, krig med. Hon står hukad, klädd i trasor. I ena handen har hon en kniv, den andra är liksom halvlyft, som om hon håller på att tappa balansen eller försöker påkalla uppmärksamhet. Hennes ansikte är urgröpt av skräck och hunger, utsvulten, utfattig, härjad och jagad intill katastrofens gräns. Vad gör hon med kniven?

Hon ska skära sig en slamsa kött ur ett hästkadaver. En smutsig hund äter ur hästens mage.

Trots att kvinnan är en vaxdocka ser man desperationen i hennes blick … en asätare i mänsklig tappning, som hunden. Säkert skäms hon för att hon äter as. Men hon har inget val – det finns ingen annan mat. Städerna brinner, utländska trupper trampar ner grödorna, människor dör i drivor över hela Europa, av våld, sjukdom och svält. Kvinnan står där och skär sig en slamsa kött tack vare vad som händer i dioramat utmed en av väggarna. Här är hon.

Dioramat utmed väggen visar ett fältslag. Det är också en upplevelse, en gentemot kvinnan diametral upplevelse. För där i dioramat ser vi ett skådespel. Det är romantiken, krigskonstens kultur och skönhet: Ordningen, disciplinen, uniformerna, gnistret i pikar och bajonetter, stoltheten, modet. Ofta när jag ser sådana är dioramor slår det mig att alla de där små, små figurerna av tenn avbildar män av kött och blod.

Femtio minuter framåt i dioramats frusna ögonblick kommer hälften av dem att vara döda, kadaver på ett fält där blodet samlas i gröpperna, knädjupt. Ändå … är det romantiskt. Spännande. Kraftfullt. Gung ho!

En bit in i utställningen finns tre ryttare, karoliner, frusna i ett ögonblick av fullt rännande. De tre rider i plogform, en miniavdelning av svenskt kavalleri. Plogformen var en fördelnings angreppsform, en fördelning var 2 500 ryttare. Siffran är opersonlig och meningslös – men så får den en helt annan innebörd inför de tre ryttarna. Små män, knappt 160 cm långa, på stora hästar. En värjspets är bara någon decimeter från mitt ansikte (om jag lutar mig fram). Tänk er, om tjugo sekunder är du död, nedriden av svenska ryttare, genomborrad av svenskt stål. Vad tänkte dessa tre ryttare – vad tänkte deras fiender? Vilka är de? Var de rädda?

Historia, in your face. Lika läskig som det dova mullret av avlägsna bombkrevader och de ylande, långväga sirenerna och det långtborta dånande flyget, i en annan del av Armémuseums utställning. Den om andra världskriget. Så här kan det se ut, det ser lite komiskt ut, som en 91:an Karlsson-film från 1940-talet. Då slår det mig att min egen mamma var barn då, just den där dagen då han på bilden vittjar brevlådan. Min mamma levde med ransoneringskuponger! Min mormor fick spara köttkuponger ett helt år för att de skulle få en julskinka. Jag har tagit i dem, kupongerna, sett dem, lekt med dem, för min morfar hade sparat nästan ett dussin i en gammal skokartong.

Te, kaffe, mjöl, mjölk, ägg, fisk, kött, skoputs, tobak. Ransoneringshäftena låg i samma kartong som hans gamla motbok (han tog sällan ut något på den). Den där skokartongen är snart 70 år gammal. Siffran – 70 – säger inte mycket, lika lite som 1632 eller 79 e kr. Men upplevelsen av 70 år gamla ransoneringskuponger, känslan av det dåligt tryckta nu gulnade och lite noppiga, filtaktiga papperet – den är tidlös.

Därför vill jag smaka på Garum, för att få veta, få känna. Därför känner jag mig sorgsen för den asätande kvinnan, spänd inför tennsoldaterna på en tysk hed, kliver ur vägen med en skrämd suck inför ryttarna, letar efter skylten som pekar ut skyddsrummet. Tack vare Armémuseum får jag uppleva, ibland vad som bortom vår ordnade och trygga tillvaro sker just nu. Som att få hålla i en M-16, en AK-47, en AK-5 – känna vad som någon bär på just nu.

Har ni tänkt på att någon, någonstans, just nu, blir ihjälslagen? Att hens kvarlevor kanske hittas av arkeologer om tusen år och ställs ut på museum? Att någon, någonstans, just nu skär sig en slamsa kött ur ett krigsdött djur bara för att kunna överleva?

Historien händer _just nu_. Så skrev jag en gång, i den här blogposten. Den är ett kort svep av knappt trettio år, under vilka vi har sett en värld rasa samman och byggas upp på nytt. Historien rör sig framåt i rasande fart – för snabbt för att kunna fångas in bakom glasmontrar. Enda sättet att förstå den är att uppleva den. Hur ska vi annars förstå mekanismerna bakom vår egen tid?

Vi kan läsa om Cancuén, Guatemala. Vi kan läsa om Maya. Vi kan samla på oss en hel massa siffror och åsikter och uppgifter och kunskap om maya. Vi kan titta på deras obsidianknivar och deras kläder, deras konst, kultur, religion, civilisation. Men vi kan inte förstå den, utom på kunskapens abstrakta plan. Abstraktism är tråkigt. Historiska muséet får utstå oförtjänt kritik för att ha vågat sig på något nytt – som att uppleva. Död åt glasmontrarna! Död åt det abstrakta!

Enda sättet att förstå det abstrakta, som historien, är att för en tid låtsas vara en maya. Äta som en, leva som en, klä sig och gå som en. Följa dem i deras fotspår, även om de i Historiska muséeets fall var pappdockor. Leva som en maya, eller – om vi hellre vill det – dra på oss en 1780-talssvid och leva lite anakronistiskt, inklusive mjölad peruk och svart mouche i ett blyvitt ansikte. Tänk va, att frivilligt smeta ner sitt ansikte med tungmetaller bara för att vara vacker?

(Så tokiga folk var förr! Nu använder vi nervgift för att bli av med rynkor.)

Muséer ska inte bara vara gamla grejor i ett glasskåp, fantasilösa och ängsliga för att skapa debatt. Bloggen Kulturrevolution har fel. Muséer ska vara in your face. Det ska vara skitigt och elakt och smutsigt och fult. Det ska vara nära, skrämmande, uppsluppet vackert, skrattande glatt och väldoftande. Det ska vara alla sinnen, inte bara syn och hörsel!

Medelhavsmuseet borde servera Garum! Hejsan vilket liv i luckan det skulle bli, om de gjorde det. Tidningarna skulle fyllas av rubriker som:

MUSEUM SERVERADE RUTTEN MAT

eller

STINKANDE SÅS SKRÄMDE BESÖKARE

eller

ROMERSKT KÖK ÄR HÄLSOVÅDLIGT!

HÄR ÄR LISTAN ÖVER HISTORIENS FARLIGASTE MATRÄTTER!

SÅ SKYDDAR DU DIG!

INGELA, 55: ”JAG BLEV KRÄNKT AV ÖLSUPA”!

(Det sista var från Aftonbladet.)

Hur smakar Garum? Hur smakar en död häst? Hur smakar mayamajs? Hur känns det att vara en sydamerikansk ursprungsbefolkning dagarna före de skrämmande bleka järnfrämlingarna på hemska djur dyker upp? Vem älskade honom, vars skalle är omgiven av en rostig brynja, han som föll vid Korsbetingen? Vad hittade Valdemar Atterdag i sitt skägg? Vad skrattade Wasas sjömän åt? Vad tänkte Gustav II Adolf, när Piccolominis kyrassiärer slutligen stack ner honom? Vem tänkte han på, vad sa han, var han rädd?

Sådana frågor kan man aldrig få svar på i historieböcker. Sådana svar kan vi bara ana ett svar på, genom att för en tid få uppleva dem. På låtsas. Därför borde muséer göra som Historiska muséet, även om det föder kritik (inte minst från finkulturella).

Vårt förflutna är på tok för viktigt för att bara läsa om.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

9 thoughts on “Fisksås på museum?

  1. Det här är en spegling av det fascinerande med bloggosfären – och internet.

    Hade du inte bloggat om SvD-artikeln, skulle jag inte ha hittat fram till bloggen Kulturrevolution, vars åsikt fick mig att bli förbannad. Så – skulle jag aldrig ha skrivit det här.

    Det här vara en OT-reflektion.

  2. Den rubriken dök upp i bara farten, men jag ville inte ta bort den för den varså bra 🙂

    Ölsupa är också något jag vill smaka. Gammalt bröd kokt i öl – alltså, det bara måste vara värt att smaka på.

  3. Beror inte kritiken på det faktum att Historiska tycks driva tesen om att all historia som ej kan kopplas till nutiden är ointressant och att syftet är att skapa debatt. Det är således ej utställningsformen i sig som är det stora felet…

    Ta t.ex Hallwylska. Deras visningar med skpådespelare är i mitt tycke mycket bra. I köket får man t.ex möta ”köksan” som berättar vem hon är, hur hon kom dit och hur hennes vardag i huset är. En upplevelse på en helt annan nivå än att se ett tomt kök…

    Enligt Historiska torde dock detta vara ointressant eftersom det inte är ngn koppling till nutiden (I Hallwylska har tiden stannat..!) och ngn debatt skapar man inte. En sådan utställning skulle väl i deras händer få ett genusperspektiv eller i alla fall minst ett klassperspektiv för att anses OK…

  4. Nu har jag ju inte sett Maya-utställningen men om man ser Kulturnytts kommentar så förstår jag nog vad som gick snett…

    ”Det som kommer bort i hanteringen är förstås själva mayakulturen, men så är den ju tydligen också bara en duk för oss att projicera oss själva på.”

    http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/amnessida.asp?programID=478&Nyheter=&grupp=2177&artikel=852500

    Många, inkl. Guatemalas ambassadör, ville nog se en utställning om Maya-kulturen och dess historia utan att få en massa nutidsfrågeställningar och debatt-skapande på köpet…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s