Queer – de stummas röst

Expressens Linna Johansson går till attack mot queerinfluenserna i modern feminism. Via Isabella Lund – hon är arg på bland annat mig, generellt sett – hittar jag Johanssons krönika, en ganska typisk Expressendrapa inte ägnad åt eftertanke utan lösnummer. Eftersom folk läser skiten, kan det kanske behövas en liten korrigering, historiskt sett, av Linna Johanssons queerantipati.

”Men queer då? Queer samlar anhängare som vill vara med på det här att utmana normer. Som en lynnig ballong seglar queerbegreppet runt och sänker sig på måfå över debatter.I Sverige har queer blivit synonymt med att ställa frågor men aldrig ge några egna svar.”

skriver Linna Johansson. Hon verkar missa, inte förstå eller inte bry sig om något fundamentalt.

Queer är ifrågasättande. Queer är mer än Gayle Rubin. Queer är rätten att ifrågasätta och hota en rådande struktur – inte minst den heterosexuella normativitetens struktur, som gett oss allt från könsnormerade regler till emotionellt kaos. Är Linna Johansson rädd för att hennes roll i livet ska ifrågasättas? Eller är hon rädd för att där finns en möjlighet för hitills tystade minoriteter – sexsäljare, till exempel – att få höras?

Fan vet. Men Johansson borde ha gett sina läsare lite mer bakgrund, än ett vanligt enkelt dissande på ett par hundra ord. Det är lite ”slängt ihop på en kafferast” över hennes aktuella krönika. Den också.

Queer föddes ur missnöjet med en förstenad gaylobby, som konformerats med rådande heteronormativa strukturer och sökt en självutplåningens väg bara för att vara majoriteten till lags. Ur den ursprungliga revolten kom queer att bli ett inkluderande synsätt för traditionellt sett i heteronormativa sammanhang osynliggjorda och misstänkliggjorda minoriteter – homo-, bi- och transpersoner, fetischister etc etc. Queer inkluderar istället för att exkludera. Queer utgår inte från en fördefinierad norm, utan frågar sig istället vad, exakt, som är normalt.

Heteronormativitet, den allestädes närvarande dominerande normen, definierar inte bara samhällets grundläggande regler, utan vanliga människors liv. Heteronormen är den ’normala’ punkt varur världen skapas i mångas ögon. Heterosexuell monogami med ett underförstått krav på reproduktion är riktmärket från vilket andra läggningar mäts och bedöms. Till exempel syns skillnaden i äktenskap: Även om registrerat partnerskap – det vill säga en homosexuell motsvarighet till det heterosexuella äktenskapet – i praktiken är likställt med äktenskap, finns en gradskillnad i ceremonin. För ett heteronormativt äktenskap fäst vikt vid parets plikt att reproducera, att få barn. Vid partnerskap är den delen av ceremonin utlämnad.

Heteronormativitet kan svårligen existera utan en motsats, utan en motpol skulle heteronormativitet inte kunna bedömas och värderas så högt. Motsatserna är många, i praktiken allt som, ur en heteronormativ synvinkel, inte är ”normalt”. Homosexualitet, bisexualitet, transpersoner, fetischism, BDSM, frivillig prostitution. Varje sexualitet som definitionsmässigt inte kan passas in i heteronormativitetens snäva ramverk är ”queer”, onormal. Pervers. Det gäller allt, som definitionsmässigt anses ickenormativt ur en heterosexualitetsmoralistisk uppfattning, men mest gäller det … Sex. Eller vad som anknyter till sex – och i förlängningen sexualitetens ”avarter” som inte inbegriper det traditionella – vara avarten det att klä sig i spetstrosor under blåstället innan man går till jobbet som asfaltskokare, eller att sälja sex av fri vilja med full kontroll över sitt val av syssla. Sex är makt. Det är därför den måste hållas hårt och kontrolleras, för med makt följer inte bara ansvar utan också frihet. Frihet från normen, frihet för individen, frihet från andras dogm. Ge folk lite frihet och de har snart stormat Bastiljen – och sånt går inte an. Därför måste sexualiteten kontrolleras, demoniseras, arkebuseras eller åtminstone gällas.

Expressens krönikör Linna Johansson tycks inte ha uppmärksammat denna grundläggande queer-metodologi, att frihet ligger i själva ifrågasättandet av gällande krav och normer. Ifrågasättandet, inte nödvändigtvis med alla svar redan klara. Queer är att fråga sig ”varför?”, inte att säga ”Därför!”. Queer är, på sätt och vis, anarki. Det är också förnuftsbaserad liberalism, hegemoniskt utmnanande marxism, en dadaism i samhällssystemet, en tagg i patriarkatets lejonfot – och åtminstone för Linna Johansson något uppenbarligen sjukt, eftersom queer påstår att också folk som knullar inför publik, eller mot betalning, är folk, trots att de inte håller sig tvåsamma och korrekt klädda. Det är inte så konstigt att queer kretsar kring sexualitet och sexuella normer. Se på begreppets historia. Just att det kretsar kring sexualitet och hur folk egentligen har sex, är förstås också sprängstoff. Det utmanar att tala om sex, öppet och fritt utan rodnande kinder eller ängsligt sneglande blickar på någon spöklik norm, låt vara den heterosexuella könsnormen eller den dominerande delen av feministisk ideologi.

Likt feminism föddes ur en alltmer frustrerad ilska över att världen stampade på samma plats, oftast med kvinnan under hälen, föddes queer ur frustration. Queerbegreppet kanaliserade ett uppdämt behov bland 1980-talets homosexuella. Oavsett framgångar inom till exempel politik och samhälle, rådde en ibland förkrossande heteronormativitet, som osynliggjorde och misstänkliggjorde varje homosexuell yttring, som inte följde den av heteronormativiteten stipulerade homonorm. För å ena sidan är heteronormativitet exkluderande – den förbannar och utesluter varje icke heteronormativ yttring ur det ’normala’, men inkluderar samtidigt det utstötta. Där finns en inneboende paradox, som också är heteronormativitetens svaghet. Det går inte att fördöma något man också accepterar. Homosexualitet är ett sådant exempel. Den inkluderade homosexualiteten innebar ungefär vad heteronormativa fördomar om homosexuella sa. Heteronormativitet skapade en homonorm. Så länge homosexuella följde denna fördomsnorm sågs inte homosexualitet som något stort hot. Med bögars glitter och glamour och femininitet (eller för lesbiska – butchflator, snus och arbetarskjortor) såg man vem som var homosexuell. Straightacting, eller hur homosexuella anammar heteronormativt beteende för att smälta in i samhället, var suspekt – och därmed exkluderades det ur det heteronormativa samhället. Detta trots att tongivande homosexuella rörelser framhävde straightacting som den enda vägen till acceptans.

Queer blev en motståndsrörelse mot exklusionens makt. Queer stod för och står fortfarande konfrontation, uppvisning, politisk aktivism och civil olydnad. Historiskt sett sneglade den tidiga Queerrörelsen på Stonewallkravallerna den 27 juni 1969, i New York-stadsdelen Greenwich Village, när polis stormade en bar frekventerad av transvestiter, transpersoner, och homosexuella. Flera dagars kravaller utbröt och händelsen markerar starten för den moderna gayaktivismen.

Missnöjet med den under 1980-talet rådande ”gayaktivismen” och dess mjuka lobbyism ledde till en mer uppseendeväckande, bitsk och satiriserande queerrörelse. Queerbegreppet valdes för att knyta an historiskt; det engelska ordet queer (konstig, onormal) var ursprungligen ett skällsord, liktydigt med ”homofil”. Att återerövra queer, liksom ordet bog återerövrats, var en symboliskt viktig handling.

Den samtida definitionen av queer är en inkluderande term, tänkt att inte utgå från en ”normal” vinkel, utan att se alla bitar vara värda lika mycket; bög, hetero, trans, bi, sadomasoschist, fetischist. Hora. Det handlar i grunden om att synliggöra det osynliga, att ta in och ta hänsyn till fler aspekter av verkligheten. Som, till exempel, att där visst finns frivilliga sexsäljare, att samhället inte är fullt så enkelt som en specifik dogm vill få det till.

Därför behövs queerfeminism, Linna Johansson. Utan den har minoriteten ingen röst.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

12 thoughts on “Queer – de stummas röst

  1. Åh. Det här är så välskrivet att jag blir tårögd. Skrev själv ett inlägg om Linnas ”krönika” men det här säger väldigt mycket mer.

    Hatten av.
    Bockar.

  2. Pingback: Utanför det begränsade urvalet | Isabella Lund

  3. För en gångs skull, är vi ense om något i feminismen?!

    *Ser mig oroligt om efter apokalypsens ryttare, för det måste ju betyda att undergången är nära!*

    😀

    Grattis till vääldigt välformulerat och stort tack, för naturligtvis behövs Queer!

  4. Vad är det som är så särdeles välformulerat med detta? Jag tycker det är som saxat ur läroboken’queerteori’ av don kulick. Är verkligen ni queeranhängare så andefattiga att ni uppfattar gammal skåpmat som innovativt?
    Nej visst nej. Glömde att ni inte behöver ha ngn täckning eller fördjupa något resonemäng. Det är ju den rätten som
    De priviligerade alltid tar sig.

  5. Vänja: Men det behövde sägas på en blogg? Det behöver sägas på fler bloggar. Alla läser inte Don Kulick. Jag har inte läst just den boken av Don Kulick (! o.o)

  6. Men de oinvigda och de som ej läst sektens bibel, de behöver väl också de både djup och bredd.
    Jag är av den åsikten att man ska kalla saker vid dess rätta namn. Och det gör man faktiskt inte då man slentrianmässigt hyllar samma texter och låtsas som om man är guds utsände som kommer med bröd åt folket.
    Det är tröttsamt.

  7. @ Vänja: Kan du inte berätta vilka resonemang du anser bör breddas och djupas? Det är svårt att utifrån en generell kommentar uppfatta vari bristerna i inlägget finns, eller hur?

  8. Sektens bibel finns på varje välsorterat bibliotek, eller i bokhandeln.

    Läs den, Vänja.

    Eller det kanske är lättare att slentrianmässigt dissa queer och feminism än att försöka förstå vad det är som dissas?

  9. Jag är inte så inne på att dissa feminismen. Men queer däremot är lätt att dissa eftersom den som många andra ideologier innehåller en massa verklighetsförvanskningar och lögner. Tex så motsätter man sig inom queer normer i fråga om sexualitet. Men det patetiska är att teorin i fråga också innehåller/speglar/ upprätthåller en massa normer
    Genom att idealisera normlösheten. Men de som hyllar queer beter sig som okritiska skolbarn. Don kulick behandlas som den nya messias. Det väcker löje hos
    Envar

  10. Åsa. Det handlar inte om att peka ut vilka resonemang som saknar djup eller bredd just här. Snarare är det så att jag tycker att hela teori bygget samt människorna som bekänner sig till detta faktiskt saknar både djup och bredd, eftersom resonemanget stannar vid att normer är fel. Det i sig Uttrycker en orubblig norm som blir till en sanning. Och diskussionen stannar liksom där. Inget djup. Eller bredd. Det Är trist, tycker jag.

  11. Och, jag tycker att synen på sexualiteten inom teorin vittnar om en reduktiv syn på sex. Det Är antingen normalt, heteronormativt, eller så är det onormalt och perverst. Den snäva synen på sex i vårt samhälle uppbärs av inte av normer. Den finns i queerteoretikerna själva!
    Därför är den inte verkligt radikal.
    Fast den framställs gärna som sådan
    , av djupt troende queerisar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s