Mentalt Vakuum

Mental vacuum

Mentalt vakuum, av DRF Teflonminne.

Mentalt vakuum – så har det känts, åtminstone på skrivarfronten, sen ett par dagar tillbaka. Jag tror att höjdpunkten – eller lågvattenmärket – kom igår, när jag knappt kunde formulera meningar för en chat. Den lätta förklaringen till denna skrivkramp, denna mentala paralys, är förstås – spel. Starcraft, rättare sagt.

Fast det är inte hela förklaringen. Att ägna sig åt datorspel är mer att dämpa symptomen, inte att bota sjukan. Som lyckopiller ungefär, eller kanske som den där blodfettsmedicinen SvD skriver om. (Så där ja, nu Twinglyhorade jag lite också … )

Skrivkrampen, en sjukdom som till övervägande del drabbar skrivande folk, som mig och andra, är självklart inte botad. Men det värsta verkar i alla fall v ara över – annars skulle inte den här blogposten ha tillkommit. Egentligen borde jag ha misstänkt en ankommande sändning mentalt kreativt vakuum redan för några dagar sen, när jag rapade upp en urdålig utskällningssatir, men ibland väljer jag att inte se sådana självklarheter.

Vilket får mig att fundera över varför vi människor, generellt sett, ofta väljer att inte se. Medvetet – eller än oftare – omedvetet. Är det lathet? Dumhet? Mental blindhet? En slags totalitär trygghetskänsla, denna känsla där vi tar saker för givet vi inte borde ta för givet?

Jag tar för givet att jag ska kunna skriva minst femtonhundra ord eller mer per dag. När det skiter sig blir jag först förbryllad, sen deppig och sist – alldeles innan jag går och lägger mig och drömmer mardrömmar – får jag ångest. Ni ser, skrivkrampen är inte över. Den förstör mina snygga meningar. Så varför tar jag för givet?

Man vänjer sig. Det är en del av förklaringen. Man vänjer sig vid att vräka ur sig ord i en strid ström, av vilka majoriteten inte betyder ett jävla skit för världens väl och ve och endast är till för att fylla space, och boosta ens eget ego. Fast det är inte rättvist – det är en beskrivning av ett av skrivkrampssymptomen, denna bitterhet över andras produktiva tillvaro och ens eget misslyckande. Bitterhet är pålitlig, en stabil ekstam att luta sig mot när självförtroendet förtvinar som en kamel utan oasminne. Det är mycket lättare att hata, än att försöka förstå.

Så, bort bitterhet! Vad vet jag … Alla ord som fyllt nätet – i alla fall den lilla del av nätet som finns i min RSS – har kanske gjort något litet för världens väl och ve. Framkallat glädje, eller ilska, gjort någon makthavare röd om kinderna av skam eller indignation. Vem vet. Att jag blir förbittrad över andras produktivitet handlar om en rationalisering, nämligen den där klassiska ”det är inte mitt fel”-retoriken, som så många ägnar sig åt.

Det är väldigt lätt att skylla i från sig, att vältra över ens eget ansvar för ens egna tillkortakommanden på någon annan, eller något annat. Staten kanske, eller ”normen”. Men både Staten och normen utgörs av oss alla – de är i sig själva inte någon egen entitet. Vad vi gör, så gör normen. ”Vi” är ett uttryck för både tradition och trygg slentrian, två företeelser som i sig själva skapar normens struktur, denna ”det är bäst så här”-tanke. Att göra vad förfäderna gjort, bara därför att det är tryggt och till synes fungerar. Även om det fungerar dåligt, så haltar sig normen fram – if it works, why fix it?

Why fix it. Därför att ofta kan någonting fungera ännu bättre, om det tweakas lite? Det gäller allt från datorer till förhållanden – och skrivande. Att tweaka sitt skrivande är inte alldeles problemfritt, för först måste man inse vad problemet är. Då går det inte att skylla ifrån sig på ditten och datten, det är – för att använda en manlighetsanalogi – bara att bita ihop, ta sig själv i kragen och Göra Något Åt Det.

Så, problemformuleringen den här gången lyder: Jag har inget att skriva om.

Fuck off, det har du visst. Ja, det där var den lille impen på min axel, den där smådemonen som lyder under stordemonen Phoenix – poesins och kreativitetens demon. (Det finns faktiskt demoner för allt, speciellt för allt som är Roligt. Tråkiga saker tar skyddshelgon och änglar hand om, livets roliga är Helvetets gebit; vilken sund moral vi fick i arv av kyrkofäderna, inte sant?)

Eftersom jag har massor att skriva om, så ska jag således göra det. Det här var ett test, bara för att se om jag kom upp i varv eller inte. Ibland – ofta – är jag som en gammal Harley; det krävs halvdussinet kickar för att få mig att puttra igång. Men, i alla fall:

Jag är inte tillbaka. Jag har alltid varit här.

(Det här var lite flummigt och utan stringens, men det var i alla fall en bra början!)

– – – – –
Näe, inte så Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

6 thoughts on “Mentalt Vakuum

  1. Som in professor sa: Om du har så tråkigt att du inte kan skapa något… skapa då något ur det tråkiga, gör något tråkigt! (och här får jag erkänna att utropstecknet är en överdrift, karl visste inte vad det var för något… han pratade alltid väldigt tyst.)

  2. Låt mig säga så här:

    ”Aaaooorrrrgggh!”

    (Det är svårt att beskriva hur en Overlord egentligen uttrycker sig, så det där är det närmaste jag kan komma 😛 )

  3. Först och främst: Kul att du valde bilden som jag gjort, kul att det passade in. 🙂

    Sist och öh… sist?: Jag drabbas jämt av nån form av skämtironisatirhumorkramp istället för skrivkramp. När jag skriver så smyger sig roligheterna nästan alltid in automatiskt, de ploppar upp medan jag skriver och gjuts samman med resten av innehållet och finner sin väg dit inlägget är påväg. Men ibland så sitter jag och skriver ett helt jävla långt inlägg, och så när jag läser igenom det så märker jag att det är fullständigt befriat från all form av humor, inte en enda fyndig liten skitgrej kan man hitta, trots ljus och lykta, eller vad man nu säger.

    Då blir jag besviken, och får en del ångest, eftersom det är bra svårt att skippa att publicera sisådär 2000 ord bara för att de är för allvarliga och därmed hör hemma på nån annan blogg, nån annanstans.

    Som tur är händer det inte så ofta, men när det händer är det tamigfan katastrofalt jobbigt.

    Sååå öh… ryck upp dig kärringjävel och skriv, annars är det jag som ringer MIN farmor/mormor/moster/gris och bussar henne på dig. AYE??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s