En arg lapp i blogosfären

Det är nästan en kulturgärning, att samla arga lappar till åminnelse för eftervärlden. Jag vet inte hur många sådana lappar jag har mött i mitt liv, men många av dem har varit arga. Somliga fullkomligt svårförståeliga. I vilket fall uppmärksammar SvD Arga Lappen, kulturminnesinsamlaren av arga lappar. Den påminner vagt om en annan blog – the Fail Blog – om än den senare har en helt annan inriktning. I vilket fall är både Arga Lappen och the Fail Blog något man kan sysselsätta sig med med tummen på bossknappen när arbetsdagen är slö och inget händer.

För att bli så där typisk svensk så ska jag avsluta med:

Varför kommer inte jag på sådana där braiga idéer för!?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Sökordens magiska litteratur, del 2

Jag gick igenom min lista över vad för sökord folk har använt – och ur min något förvimsade hjärna sprang detta fram: En till novell baserad på den gångna tidens sökord! Första installationen finns här,

inte för att det är av intresse men ändå. Där skrev jag också:

“Jag borde skaffa mig en flickvän. Någon som kunde avstyra såna här dåraktigheter … Enjoy.”

Nå, nu har jag skaffat en, men inte fan hjälpte det.

Enjoy. Igen.

– – – – –

“Men det gör han ju?” sa Stats. “Sjunger, alltså.”
Sökaren suckade, ruffade upp axlarna till skydd mot kylan och fortsatte gå nedför gatan. Moskva i tidig vår var småkallt och putineskt.

“Bröst,” sa Stats när de passerade ett skyltfönster. “Det är då fan va, vad mycket rysk porr det finns? Vad tror du Rolands hjältar tycker om det?”
“Vilka då?”
“Rolands hjältar.”
“Vilka är det?” sa Sökaren.
“Vet inte … ” sa Stats. “Det är väl som med svensk porr antar jag; den påminner mest om en herrfrisyr 2008 när alla annan porr mer liknar hård porr.”

Sökaren svarade inte, han hade siktet inställt på en lokal. Värme och lite vodka skulle göra susen. Fast när de kom fram till klubben ångrade de sig genast. Dörrvakten såg ut som Pyramidhead. Han var från Abchasien och heter Uruk. Så som två tysta möss smög Sökaren och Stats vidare genom storstadsdjungeln, vek av in på en smal gata och där någonstans sökte sig bägges händer till varandra, som tröst och till skydd. Då – en röst ur en mörk portuppgång:

“Första steget är att ni håller hand, han … “
Wrooom!
Bilen kom rusande genom gränden, så hastigt att både Sökaren och Stats kastade sig i skydd – händelsevis i portuppgången, rätt i famnen på den mystiske talaren. Ljuset föll itne över hens ansikte, bara över tidnignen i hens händer – 60-tal hette den. Den handlade om. Just det. Porr. Det var faktiskt ganska skrämmande, desto mer som en av artiklarna i tidningen handlade om blixtkrig i frankrike 1908. Där aviserades också, i svarta bokstäver:

möss och människor + steinbeck + utdrag

“november,” sa skuggan i porten och harklade sig. “Jag har följt er sen november, först på you tube, svensk, sen via alla era små elektroniska spår ni lämnat om min ostron och rolf bengtsson.”
“Datorspel,” sa Sökaren, inte skärrad nu längre utan bara utled på allt. “Fantasi, fula ord och Lasse löndahl. Det är allt vad allt handlar om, verkar det som.”
“Blötdjur!” sa skuggan och tog ett hotfullt steg fram. “Ni vet inte vad ni talar om! Ni borde tala om post abort-syndrom där tomten bor!”
“Varför det?” sa Sökaren och suckade djupt. “Det spelar ingen roll, ingenting längre. Som med piprökande – vad spelar det för roll? Vade, satana. Typ.”
“Katolska svärord kanske funakr?” sa Stats, slagen av melankoli men därpå en diffus känsla av att bli alltmer okoncentrerad. Allt han kunde tänka på var porr och bröst. Något av dem borde kanske gå att hitta genom att ta kontakt med free6.com.

“Jag lider med er,” sa skuggan. Ljuset föll på hens ansikte – en ful man, med dålig herrfrisyr. “Visst är det som för personerna i Möss och människor? Jag har ett utdrag, ni … “
“Du känner kanske Jacques Louis?” sa Sökaren, uppgivet. “Fan, helvetes kukjävlar! Nu glömde jag ju!”
“Fula ord, mmmm … ” sa främlingen, den fule. Därpå plockade hen ett mynt ur örat på Didi Örnstedt! Det var otroligt förbluffande; hon klev förbi med en bok under armen och vips! Ett mynt, ur örat.

“Det där var bättre än bröst eller porr!” sa Stats, imponerad. “Det där var baske mig rejält akademikerförakt! Vad heter ni, karl!?”
“Romain Gary,” sa främlingen, “med livet framför sig …
saknar man varken bröst eller porr. Eller schyssta pumor. Jag är släkt med Jacques Louis David, om vem ni nyss frågade. Får jag fråga … vad vill ni honom?”
“Vi tänkte fråga honom om queer metodologi,” sa Sökaren. “Vi tänkte göra det hemifrån men det var innan vår datorskärm exploderade …”
“Det var mitt fel,” sa Stats. “Jag letade efter
‘analsex in idaho’, men det var fult gjort.”
“Att vara ful, Haifa och naglar … ” Romain nickade. “Trapister, det är trapister som ligger bakom det mesta. Jag vet en klubb, en klubb där en slyna blir knullad å lider … “

“Helaflex?” sa Sökaren. “Vi har redan varit där, frågade efter Bejerot Wertham men allt man visste något om var stringkalsonger och Lucia.”
“De visste en del om latinsex och porr också,” sa Stats. “Men då behövde vi mer … apelsinträd, fakta om det. Inte porr eller datorspel, fast det var lite youtubehumor när de visade oss Fäbojäntans omslag bara för att vi var från Sverige.”
“Jag förstår,” sa Romain. “Men om ni vill ha tag på Jaques Louis, då behöver ni kavallerivapen. Vad ni har framför er … Kult, rollspelet, är ingenting i jämförelse med hans existensiella kris.”
“Vi hörde att han kraschade efter att ha blivit nobbad av Nyamko Sabuni,” sa Sökaren. “Det sista han sa till oss var något om rövknull och horor i helfigur på datingflirt.se.”
“Ja,” sa Romain och steg ut från den kuggade porten. “Guds vägar äro outgrundliga, vare sig för ung och gammal eller lesbiska.” Han log, klädd i svart. “Är ni sugna på flottyrmunkar?”

– – – – –
Intressant? Mja …

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

24 frågor till Herr Klokboks Kollektion

Det tog en stund, men jag har slutligen tagit upp budkavlen och tänker svara på Teflonminnes utmaning om ”24 frågor”. Så, här går det:

1. Hur länge har du bloggat?

Sen 20070101. I alla fall på WordPress. Jag hängde runt på Passagen en månad eller två i slutet av 2006, men byttet till WordPress därför att … ja, därför att. Det var förrresten tack vare Björn på BloggenBent som jag började blogga. Innan han lobbifierade mig så var jag av samma åsikt som Ines Uusman var om Internet – bloggar var bara en fluga. Så … nu surrar jag också över dynghögen. Payback’s a bitch.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?

Dynghög.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Min egen 😀

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?

Oj vad mycket formateringar jag använde mig av. Oj vad svårlästa de är, med alla formateringar. Somliga skulle säkert gnälla på längden också, men liksom wtf! Om ni är så jävla lata att ni inte orkar läsa femtusen ord på en skärm – börja motionera! Argumentet ”det tar sån tid” håller inte heller – ni har säkert ägnat timmar åt att plöja igenom diverse material om ditten och datten och ungarna kan väl för fan klara sig utan mat – så läs. Läs! Gnäll inte, era … eh …

Jag ber om ursäkt. Det där var ett oförsvarligt utbrott. Jag ska således ta av mig skorna och gå till Canossa.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?

En fem, sex stycken. På rak arm är de Bibtech142, BloggenBent, Djävulskattungen, Kronberg skrattar och ler, Opassande och Teflonminne.

Politiska bloggar med få undantag är faktiskt ganska tråkiga. Jag vill ha ranting n’ raving, ungefär som Enligt Min Humla!

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?

Öhm … Alltså helt seriöst – ni ber mig ange procent? Jag hade ffs tvåa i matte! Det är typ en, två – många.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?

Blondinbella.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?

Teflonminne.

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?

Mamma tycker attt det verkar som skitsnack. Brorsan vet inte riktigt vad det går ut på egentligen och min själs älskade bloggar själv (dessutom vet hon mer om teknik än vad jag gör, och vet mer om datorer än vad jag gör, vet mer om program än vad jag gör … å andra sidan vet jag mer om gardinuppsättningar, matlagning och 1700-talet … ähm, inte det senare … och drinkar än vad hon gör. Så vi uppfyller den hegemonibaserade konformistiska könskonservatistiska inneboende ådran inom oss alla. Fast vi gör tvärtom, förstås.
Där ska alltid finnas en smartstjärt.)

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Njaoemjanja …

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vare i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?

Ja. Sug på den ni!

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?

Mina personuppgifter och vad jag egentligen tycker om bibliotekens klassificeringssystem. Ni får inte veta varför.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?

%. Jag kan inget om procent!

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?

Ja.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Ja.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?

Ja. Alex Schulman borde inte blogga.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?

Nej.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?

Nej. Mja. Nja … Mjaoeee … Jao.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?

Prestationsångest, kreativ stress, tidsbrist, missbruk, ligga som skakande vrak p åen bänk på Fridhemsplan och fråga folk som går förbi med bruten stämma ”har ni nåt att blogga om!?” … Och käs meningsbyggnad. Det är itne folk som går förbi som har bruten stämma, utan jag. Jag kunde ha ändrat det, men jag hade brist på tid. Och ångest.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?

Ja. Men då bloggar jag bara om dammsugare, i alla fall om jag får betalt för att blogga om dammsugare. Annars så bloggar jag om, eh … Ja. Mig. Eller Lars Norén. Fast om två år så kommer folk inte veta vem Larsan är, men mig …

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?

Ja. Synergieffekten av bloggarna ser vi redan nu med allt från marknadsföring till jobbhaverier och politiska scoops.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?

Självkänsla.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?

Nä.

24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten.

Ähm … Nu blir det knepigt va, för jag vet inte om fem bloggare vill svara. Men jag kan i alla fall nämna två (jag har aldrig tyckt om regelsystem, så därför bryter jag mot dem):

Djävulskattungen och Kronberg skrattar och ler.

– – – – –

Kanske en Intressant utmaning

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Solarium

En stereonovell i samarbete med Kronberg Skrattar och Ler

Tack till Feminetikmedlemmen BlindaLina som lät oss använda hennes ursprungscitat:

upplevelsen av att ligga där och skållas är inte av denna världen. en obehaglig mystisk kärnkraftslik hetta som hoppar in i porer. ett maskinsurr som av en generator. och ens spöklika , otroligt oattraktiva lila lekamen ligger utsatt på en bit lysrörsupplyst plast. vad ska man tänka på när man ligger där?

– – – – –

Mitt namn är Anton.
Jag är döende.

Jag vet inte om någon kommer att hitta dessa rader. Jag vet inte ens om någon kommer att hitta mig. Men jag har nu just inget annat att göra än att skriva, så … så innan det börjar göra _för_ ont så … Jag …

Mitt namn är alltså Anton. Och jag är döende. Det är inte så skrämmande nu, inte nu längre. Nu vet jag att jag ska dö, dö i svåra plågor långt värre än de jag har nu. För en halvtimme sen var det hemskt, för en timme sen outhärdligt fasansfullt. Jag har aldrig tänkt på döden tidigare, det har inte behövts för alltså – kom igen! Jag är tjugotre år gammal, med schysst efternamn – ett av de där som topp hundra av Sveriges rikaste bär – och inte ett enda jävla problem i hela världen. Sover hur länge jag vill, köper vad jag vill, festar, tränar. Solar …

Att jag solar solarium – det är november ute, svinkallt och _Gissa_ om jag saknar det nu! – är, liksom … Det är min grej. Grabbarna jag hänger med på Laroys och andra ställen kallar mig Syntetnegern; blekblond egentligen men pepparkaksbrun. Jag går på solarium. Tränar. Totalt fyra gånger i veckan med vikter och träning, en gång i veckan med solarium och fan!

Jag hade en jävla otur, borde ha kollat nyheterna mer …

Jag slirar. Det är inte meningen. Ni vet i alla fall att jag är Anton, rik som ett troll eller farsan är rik som ett troll jag glider mera, ni vet. Liksom, jag visste ju att världen var åt helvete va, hade en kompis på en brokerfirma som strök med i WTC ni vet, satt och MSN:ade med honom när han bara kopplade ner, så där alldeles abrupt. Araberna fick in en fullträff på honom. Men i alla fall, det var ju länge sen och egentligen kände vi inte varandra så jättebra men han tänkte försöka fixa jobb åt mig i the US och …

Jag har ont. Det gör ont. Det är värre än någonting annat. Nu har jag alltid varit ganska skyddad från smärta, så jag har nästan inget att jämföra med, men satan i gatan vad det gör ont. Få se … Ja. Jag kan jämföra med den där gången några juggar klådde upp mig därför att jag hade fått komma in på Spy men inte dom. Det gjorde ont, men att få tänderna utslagna gjorde bara ont en liten stund.

Det har gjort ont i över en timme nu.

Men jag slirar. Jag ska försöka att tänka på något annat, så därför så ska jag förklara hur jag hamnat här. Det är så här, va, att jag …

Kan man koka till döds?

Jag är Anton.
Jag är döende.

Jag är Anton.
Jag …

Nu kommer jag ihåg! Den här dagen – den värsta i mitt liv no shit! – började illa. För jag försov mig, till ett möte med farsan. Han hade mig i tankarna om en VD-post inom telecom va, men jag försov mig och farsan blev skitlack så jag fick inte jobbet. Klockan kan ha varit … ja, runt ett på dagen. Idag. För bara två timmar sen. Så lite sned då, på faran, så tog jag en fika med en tjejpolare och pep iväg till solariet sen. Passerade någon knegares jävla tobaksaffär på vägen. Lade inte märke till något, inte ens löpen. Löpsedlarna.

Anton borde ha gjort det … _Jag_ borde ha gjort det.

Men nu minns jag dem. Aftonbladet ropade ut:

AL QAIDA HOTAR BOMBA SVERIGE

och Expressen skrek:

BIN LADEN UTTALAR DÖDSDOM ÖVER SVERIGE
”Ni Ska Få Leva I Smärta I 10 000 År”

Jag vet inte men det handlade visst om något … I Afghanistan, handdukskallarna ni vet, de var sura på oss. Svennarna alltså. Så hotade de, sånt där läser man ju om och ibland upplever man det ganska nära va. Som min polare i WTC?

Men varför var de tvungna att göra det? Och Stureplan av alla ställen! En fet jävla bomb i något av husen. Jag hörde braket av miljoner ton sten rasa ihop. Då låg jag redan på bänken, ni vet, för strålarna. Mitt solarium är sjukt skönt, det ligger i en källare va, och bögen som driver det har inrett det skitfräscht. Fast det ligger i samma hus de sprängde …

Mitt namn är … aj. Aj! Anton. Jag är döende. Jag överlevde ett bombdåd och är döende.

Levande begravd.
Levande begravd, fångad i mitt solarium. _I mitt solarium_.

Den här … sängen, den med lysrören? Den ligger under ett par tre balkar av betong nu. Det har rasat ner en massa sten och grus omkring mig. Jag ligger liksom som i en krypta av rivningsgods. Bombsten. Elen funkar fortfarande och det är därför jag fortfarande …

Upplevelsen av att ligga här och skållas är inte av denna världen. en obehaglig mystisk kärnkraftslik hetta som hoppar in i porerna, ett maskinsurr som av en generator och ens spöklika, nu otroligt oattraktiva lila lekamen ligger utsatt på en bit lysrörsupplyst plast. vad ska man tänka på när man ligger här?

Jag försöker att inte tänka på döden.

Så här länge har jag aldrig någonsin solat. Om jag rör mig försiktigt – det gör ont att röra sig för mycket för jag har … liksom min stjärt, mina vader … har smält fast i plasten. Men om jag rör överkroppen försiktigt, för under mig ligger en badhandduk och den är dyngsur av svett men jag har inte bränt fast med överkroppen … rör mig försiktigt.

Kan jag se en klocka. Den är tio över fyra. Jag har legat här sen … sen tre, typ. Treish. Och så tog jag med mig iPoden in och min filofax och en penna, Pilot G-1 Grip heter den men den har liksom slaknat och fastnat i mina fingrar så jag kan inte släppa den därför fortsätter jag skriva för om någon hittar mig kanske jag kan överleva och då slipper jag skrika …

Jag har ingen röst kvar. Det gör ont i halsen. När jag harklar mig eller hostar smakar det blod. Jag har nog spräckt stämbanden. Gissa om jag skrek … när jag fattade, när solarieluckan rörde sig uppåt men bara fem centimeter.

Törstig.

Det har blivit något fel med solariegrejen. Den går inte att stänga av. Det är därför jag solar än. Fortfarande.

Steks. Levande.

Steks.

– – – – –

Intressant? Kanske.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Counterstrike Bubble Gum

Jag såg att jag inte har bloggat sen den fjortonde april. Hu, så hemskt! Tycker ni … Men själv tycker jag att det har varit förbaskat skönt med en paus. Den har, erkännes, varit lite påtvingad – tiden har inte räckt till. Inspirationen har också trutit bitvis, men mest har det handlat om tid.

Nu är det inte så att jag alldeles gett upp bloggandet, men det har försigått på en annan plats. (Den bloggen får jag dessutom betalt för.) Tidsextrahenterna i mitt liv har således bestått av två delar; arbete och förhållande. Oroa er inte – jag har kvar bägge två och helt ärligt har det känts bra mycket bättre att lägga tid på både arbete och kärlek. Ni har annat att göra än att läsa mina ord och om ni inte har det så är det hög tid att ni skaffar er ett liv.

Arbetet har bestått av diverse göromål, som bokuppsättning och bloggande och … kaffe … och katalogsök och inlån, utlån och … kaffe … och allt möjligt. Som knubbar och … kaffe … och så. Ja, kort sagt – kaffe. Jag menar – jobb. På en bibbla. Eftersom stället blev skådeplats för förtidsröstningen inför en eventuell kommundelning av Huddinge,så blev det också lite demokratiarbete … att ta emot röster, då. (Så här gick det i folkomröstningen.)

Det var faktiskt jävligt tråkigt att ta emot röster, så jag har full förståelse för Robert Mugabe. Demokrati är tråkigt. TRÅKIGT! Diktatur är i och för sig inte så fasligt kul det heller, men åtminstone blir rösträkning enkel.

Kärleken är inte tråkig, långt ifrån. Om det itne hade varit för den skulle jag antagligen ha dragit en filt över huvudet vid det här laget, men min alldeles egen Alyx Vance* har raskt dragit undan filten och släppt in en hel massa värme i min fordom hypotermiska själ. Dessutom har honen magnifik bokhylla och en X-box med Bioshock, så liksom … Liksom wow, liksom.

(Ni ser vad hon gör med mig? Så fort jag tänker på henne blir jag bluddrig och full av fluff och mina vanligen skarpa intellekttillgångar reduceras till en fjortis full på Sprite genom Melittafilter … jodå, det funkar, klart det gör, garanterat, värsta fyllan lika bra asså som typ å dra halsbloss dårå genom stanniol bafatt man inte har råd me maja asså. Inte hon Maja Lundgren asså, sjukt bra. Sprite asså, eh … Fluff?)

Det är således tack vare henne som jag härmed kan tillkännage ett litet blogscoop. Hoppas jag att det är. För, ser ni …

Det föll sig så att vi gack åstad för att införskaffa proviant – läsk och blask och för en av oss även brislingar i tomatsås. Således trådde vi stegen mellan hyllorna i den lokala Vi-butiken och fyllde vår korg, varpå vi drog till kassan för at överantvarda pekunier till kassörskan. Medan kön ringlade sig framåt föll så min blick på godishyllan (kom igen! Godis behövs alltid, fast man är drabbad av den där lööv-feelingen). Och, där, bland Läkerolaskar, en bortslängd 8-kronors förpackning med bubbelgum.

Counterstrike Bubblegum. Inklusive Halflife2-loggan. Raskt inköp! Här är beviset:

Counterstrike-tuggummit tillverkas av ett makedonskt godisföretag, Makpromet Products, som också saluför bland annat Shrek-tuggummi, Princess-tugummi och en hel del annat smått och gott. Hur Counterstrike-gummit hittat vägen till en stockholmsk förort vet jag ej, men en sak frågar jag mig ändå så här i upphovsrättstider:

Vad säger Valve om det?

– – – – – fotnot – – – – –

*: En extremt långsökt metareferens, men föremålet för mitt hjärtas bultande sysslar med datorspel och är kvinna – ergo: Alyx Vance. Ibland undrar jag om inte min hjärna är felkopplad med tanke på asscociationsbanorna …

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Smartspel

Inte nog med att ungarna blir mordiska små kreatur – nu ska de bli smarta också! Nu finns det, enligt DN ,vetenskapliga belägg för att datorspel gör oss smartare. I och för sig tycks det inte gälla vare sig WoW eller Halflife. Frågan är också om man blir smartare av, till exempel, Army of Two (enligt trailern tycks de tillhöra en osedvanligt odisciplinerad elitstyrka), men i vart fall blir säkert koordinationen bättre. Mellan hand och huvud alltså.

(videotips via Djävulskattungen)

Men stackars den ”drill sergeant”, som en dag får en hop före detta datorspelande unga män i händerna, för att forma dem till elaka, smala mördarmaskiner. När vi äntligen sluppit alla tvånsgrekryterade hippies eller egenmäktigt utnämnda intelektuella med taskig soldathumor, så kommer nästa generation istället. Sergeant Hartman snurrar i sin cineastiska grav. Hartman ja – den här kisen, han med hatten:

(Hartman spelades förstås av den utmärkte skådespelaren R Lee Ermey.)

Nå, nu handlade DN-artikeln främst om hjärngympa och datorspel ämnade för att gymnasticera detta organ, men har man sett ett spel har man sett dem alla. Olika områden av hjärnan tränas på olika sätt, så både spel för hjärngympa och för den mer blodtörstiga reptilhjärnan fungerar. Lite på rak arm kan jag bara komma på ett spel som fått i alla fall min hjärna att ta en lång semester och därmed reducera mig till ett okoordinerat vrak med skakande armar, nämligen Call of Cthulhu; Dark corners of the Earth.

Jag har inte ens lyckats spela klart det – för stressad, för skräckslagen. Fast mest stressad. Det är ett bra spel, om man nu lyckas överkomma sin egen stresströskel och bli lugn som en filbunke när adrenalinet exploderar i varenda fingerled. Dessutom är det ett väldigt vackert spel (om man tycker om sjukhus och mörka småsamhällen i dimma … vilket jag gör, samhällen i alla fall, sjukhus vet jag inte … men håll med om att man byggde fina sjukhus förr i tiden?).

Jag försöker nu komma ihåg hur min hjärna blev förbättrad av Call of Cthulhu. Det går inget vidare. Det enda jag kommer ihåg är nämligen att jag hoppade ungefär en meter upp i luften. Jag spelade det i ett helt mörkt rum – det enda sättet Call of Cthulhu kan spelas på – och vid ett tillfälle strök sig en av mina katter mot mitt ben. Då hoppade jag en meter upp i luften. Ja, jämfört med att jag barahoppade en halvmeter när en katt strök sig mot mitt ben medan jag förde James Sunderland genom Silent Hills gamla underjordiska fängelse.

Jag är för lättskrämd. Det beror på att jag tränar min hjärna, inte med datorspel men med i fallande ordning böcker, skriverier, spökhistorier och mardrömmar. De senare är en fantastisk källa till inspiration, bara man kommer ihåg dem (vilket jag olyckligtvis brukar göra). Det behövs inte datorspel för att träna hjärnan – det räcker med att läsa böcker. Fast, förstås … böcker är ju inte trendigt, och omodernt. Ett av de vanligaste argumenten mot bokläsning är också att det tar sån tid. Vi hinner inte läsa böcker! Men att sitta 16 timmar med ett datorspel, det hinner vi. De gör oss ju smarta.

(Notera: Det är inte gratis att bli smart genom datorspel, de kostar från 100 kr i månaden och uppåt. Böcker är gratis på biblioteket. You do the math … jag skulle kunna göra den, men jag kan inte räkna till mer än två, efter det blir det problem – en, två, många.)

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,