Smartspel

Inte nog med att ungarna blir mordiska små kreatur – nu ska de bli smarta också! Nu finns det, enligt DN ,vetenskapliga belägg för att datorspel gör oss smartare. I och för sig tycks det inte gälla vare sig WoW eller Halflife. Frågan är också om man blir smartare av, till exempel, Army of Two (enligt trailern tycks de tillhöra en osedvanligt odisciplinerad elitstyrka), men i vart fall blir säkert koordinationen bättre. Mellan hand och huvud alltså.

(videotips via Djävulskattungen)

Men stackars den ”drill sergeant”, som en dag får en hop före detta datorspelande unga män i händerna, för att forma dem till elaka, smala mördarmaskiner. När vi äntligen sluppit alla tvånsgrekryterade hippies eller egenmäktigt utnämnda intelektuella med taskig soldathumor, så kommer nästa generation istället. Sergeant Hartman snurrar i sin cineastiska grav. Hartman ja – den här kisen, han med hatten:

(Hartman spelades förstås av den utmärkte skådespelaren R Lee Ermey.)

Nå, nu handlade DN-artikeln främst om hjärngympa och datorspel ämnade för att gymnasticera detta organ, men har man sett ett spel har man sett dem alla. Olika områden av hjärnan tränas på olika sätt, så både spel för hjärngympa och för den mer blodtörstiga reptilhjärnan fungerar. Lite på rak arm kan jag bara komma på ett spel som fått i alla fall min hjärna att ta en lång semester och därmed reducera mig till ett okoordinerat vrak med skakande armar, nämligen Call of Cthulhu; Dark corners of the Earth.

Jag har inte ens lyckats spela klart det – för stressad, för skräckslagen. Fast mest stressad. Det är ett bra spel, om man nu lyckas överkomma sin egen stresströskel och bli lugn som en filbunke när adrenalinet exploderar i varenda fingerled. Dessutom är det ett väldigt vackert spel (om man tycker om sjukhus och mörka småsamhällen i dimma … vilket jag gör, samhällen i alla fall, sjukhus vet jag inte … men håll med om att man byggde fina sjukhus förr i tiden?).

Jag försöker nu komma ihåg hur min hjärna blev förbättrad av Call of Cthulhu. Det går inget vidare. Det enda jag kommer ihåg är nämligen att jag hoppade ungefär en meter upp i luften. Jag spelade det i ett helt mörkt rum – det enda sättet Call of Cthulhu kan spelas på – och vid ett tillfälle strök sig en av mina katter mot mitt ben. Då hoppade jag en meter upp i luften. Ja, jämfört med att jag barahoppade en halvmeter när en katt strök sig mot mitt ben medan jag förde James Sunderland genom Silent Hills gamla underjordiska fängelse.

Jag är för lättskrämd. Det beror på att jag tränar min hjärna, inte med datorspel men med i fallande ordning böcker, skriverier, spökhistorier och mardrömmar. De senare är en fantastisk källa till inspiration, bara man kommer ihåg dem (vilket jag olyckligtvis brukar göra). Det behövs inte datorspel för att träna hjärnan – det räcker med att läsa böcker. Fast, förstås … böcker är ju inte trendigt, och omodernt. Ett av de vanligaste argumenten mot bokläsning är också att det tar sån tid. Vi hinner inte läsa böcker! Men att sitta 16 timmar med ett datorspel, det hinner vi. De gör oss ju smarta.

(Notera: Det är inte gratis att bli smart genom datorspel, de kostar från 100 kr i månaden och uppåt. Böcker är gratis på biblioteket. You do the math … jag skulle kunna göra den, men jag kan inte räkna till mer än två, efter det blir det problem – en, två, många.)

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Annonser

10 thoughts on “Smartspel

  1. En jättebra idé är att besöka ett bibliotek och se det IRL.

    Bibliotekarier är inte farliga.

    Inte så farliga.

    Bara lite.

    Men passa’re för assistenterna …

    😉

  2. Hu, nackhåret reser sig bara av orden ”Call of C’thulu”, ”rollspel” och ”hoppa rakt upp i luften”. Been there.

  3. Call of Shuthtululuhullubruhullu hör jag om överallt känns det som, är det bara jag i heeela världen som aldrig spelat det? Jag vet inte ens hur det ser ut.

    (Ja, jag vet, jag SKA klicka på länken, lite senare när jag kommer fram till kontoret) 😉

  4. Har inte heller spelat dataspelet, har suttit många nätter med goda vänner, papper, penna och tärningar. Med Chtulu – komplett med ryggradsrysningar, nackhårsresning och sittande höjdhopp.

    Självsuggestion? 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s