James Caan och jag

James Caan och jag – vi har något gemensamt. Egentligen är det Paul Sheldon och jag som har något gemensamt, men James Caan vet alla vem det är men ingen vet vem Paul Sheldon är. Den senare är en fiktiv författare ur Stephen Kings Misery. I vilken följande replik dyker upp:

”The operation was called hobbling”, säger Annie Wilkes (spelad av Kathy Bates).

Situationen är sådan att James Caans rollperson, Paul Sheldon, tas om han av sitt främsta fans – och på den vägen är det. Okej, han är sängbunden efter en bilolycka och Kathy Bates (eller hennes rollperson Annie Wilkes) är inte helt stabil, bland annat har hon tvingat honom att bränna upp sitt manuskript. Så, nu fattar ni. På den vägen är, i alla fall i Misery (Lida på svenska) av skräckfarbrorn par excellence – Stephen King.

Jag kände mig ungefär som James Caan, där i sängen. Orsak följer:

Min skrivkramp är inne på sin tredje månad. Den är inte total, för då och då skriver jag eller försöker skriva men det jag oftast skriver just nu är skit. Tycker jag själv, då. Kanske är det inte alls fekalier i litterär form – av kommentarerna att döma på det jag skrivit iunder dessa tre månader verkar somliga uppskatta vad jag skriver. Men jag själv tycker inte om det, det är – skit. Det här är skit. Jag vill mest slita pappret ur ringinbindningen och knöckla ihop det. Det här skrivs för hand (skrevs – ni ser, jag kan inte ens hålla koll på vare sig grammatik eller stavning).

Skit.

Jag är trött, helt enkelt. Trött på att alltid låtsas ha något att skriva om. Trött på jakten på besökare, trött på rapandet, idisslandet, ordskvalet, surret, drivet, jakten, hungern. Trött på att vi, vi bloggare, håller fast vid tanken att det vi gör ”är viktigt”, att vi kan ”förändra”, att vi är en ”fjärde statsmakt”. Trött på att vi alla liknar narren Frog, vid kungens hov, i novellen av Edgar Allan Poe.

När gammelmedia säger ”Hop, Frog!” – då hoppar vi.

Jag är trött. Trött.

Det är IFPI och FRA, politik och mode, sex och sånt, hat och lynchmobbar och självklat lite puttefnaskig moralism och matrecept. Åsikter om allt från kravatter till Engla. Hon ska få en snudd statsbegravning, förresten. Vad gjorde hon, som inte Ricardo Campogiani gjorde? (Okej – det är väl mer värde i en mulad tioåring än en dödad kicker, för det vet man ju hur ”såna är”. Hell of a world, ain’t it?)

Jag har fått kramp. Information overload. Prestationsångest och en kall slemmig klump av uppgivenhet i halsen. IFPI kommer inte att ge sig oavsett vad Opassande skriver.

Kramp.

Det handlar nu inte enbart om bloggandet. Egentligen är bloggen den offentliga toppen av ett isberg. Jag har inte – med få undantag – lyckats skriva något mer sammanhållet än IM-konversationer på sistone. Bloggen är ett undantag, men det har inte varit kul att blogga – bara ett måste.

Mina ord är slut. Min fantasi död eller åtminstone katatonisk. Jag skapar inte längre! Men … nu är jag lyckligtvis inte helt ensam. Den här gången har jag hjälp – hjälp som inte inbegriper alkohol.

Jag har ett fan. Ett ”I’m your greatest fan”, som Kathy Bates säger till James Caan. Det är därför jag skriver det här, för hand. Sängliggande i inte min egen säng. Min egen Kathy Bates har gett mig ett fint Whitelines kollegieblock och en Pilot Knock 0.7 (namnet påminner om Glock, vilket är lite häftigt).

Min Kathy Bates har lånat mig sin egen skrivbräda. Den är i furu. Vi hade pratat om min skrivkramp när hon plötsligt reste sig och sa ”Jag ska hämta en grej”. Hon återkom med sin skrivbräda, blocket och pennan, tryckte dem i min famn och sa:
”Skriv”.

Så … det gör jag. Jag törs inte annat. Jag vill inte att hennes nästa replik ska bli:
”The operation was called hobbling … ”

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

5 thoughts on “James Caan och jag

  1. Här blev man ju inte riktigt klok på hur man ska känna. De första 9/10 tror jag att du är påväg att ta farväl, sen kommer en vag tableturner om att du skriver under tvång fast ändå med lite vilja. 😛

    Intressant jämförelse med James Caan dock, känns träffsäkert.

    Skriv mer, bastard! Vi kan inte alla ge upp, vi är ju den fjärde statsmakten bla bla bla bla bla. 😉

  2. Pingback: Jag ser er trots att jag är tyst » Teflonminne

  3. Pingback: There’s a lot of templars in Kirkwall … | Herr Klokboks Kollektion

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s