Blogge-drevet: en utsträckt fredspipa

Efter att ha skapat en liten, liten storm i bloggosfären – och i sanning skapat ett ”drev”, som föranleder Blogge Bloggelito, att gå i svaromål – funderar jag en hel kväll över om jag borde ripostera Blogges installation eller inte. Det slår mig då att om jag gick i svaromål, skulle jag göra mig skyldig till att fortsätta blåsa luft över den eld, det drev, jag redan startat mot hans blogg.

Eftersom jag beskyllde Blogge för att ha startat ett drev vore det djupt oärligt av mig att eftertrakta detsamma. Det som hänt har helt enkelt varit ett momentum som, när det väl fick upp farten, visade sig vara svårt att stoppa. Det jag satte mig för att stoppa – ett drev mot Isabella Löwengrip – tycks ha förvandlats till ett drev mot Blogge. Skägget i brevlådan, antar jag.

Men innan sagda eftertanke slår mig och medan jag funderar på formuleringar för att söka knäcka den faktiskt ganska intellektuellt sett skarpa Blogge (om än att jag ibland ifrågasätter hans moral och bevekelsegrunder), detta för att av rent egoistiska skäl försöka hålla liv i Blogge-angreppen, så¨klickar jag på …

StumbleUpon.

Jag vet, jag borde vara ivrig att anfalla Blogge, eftersom han anser mig (och andra) ha ”överhettade hjärnor i alldeles för mjukt tillstånd”. Själv räknar jag, med viss tvehågsenhet, in mig i Blogges
Mina antagonister slår således in vidöppna dörrar när de fäktar med sina taniga vänsterjabbar,” detta enär jag inte alls är vänster. Oftast.

Nu är Blogge en, så som jag och säkert andra uppfattar det, självutnämnd auktoritet, så jag föredrar att låta hans egen lerfot undergräva hans ”makt”. Därför så … ja … och nu är jag faktiskt lite vänster, så skiter jag högaktningsfullt i vad libertarianen säger – om än han uppenbarligen blev så djupt sårad av ett anfall från en bloggosfärens demagogiska underdog att han såg sig tvungen att posta en svarsinlaga. Lyckligen är han på det stora hela en ropare i öknen med en tämligen lätträknad skock dumbommar med sandalen i ena handen (eller möjligen kalebassen). Bummer, B. Men jag bryr mig inte ifall du blev sårad. Du såg till att jag fick en hejdans massa träffar och du vet … Med dina egna ord: ”Några sådana hänsyn kan jag dock inte ta – det finns ingen plats för toffelhjältar i politiken” eller i blogosfären, tillägger jag. Jag är min egen, och du dikterar inte vad jag ska anse. Därför, bara för att visa hur mycket jag respekterar den enda sak vi kan vara ense om, nämligen frihet att yttra vad vi vill, utan repressalier (och hädanefter, hoppas jag, invektiv), så lägger jag dig i min bloggroll. Jävlar vad jag är storsint!

Stumble. Jag klickade på Stumble. Det var … ganska intressant. För den första sida som dök upp var Sermonaudio.com, och en uppläsning av en mest förbluffande – i sanning lovecraftiansk! – predikan. Dessutom blev det en intressant konflikt i mitt ljud mellan å ena sidan Public Enemy, å andra sidan kalvinistisk domedagspredikan!

Sagda predikan, som pågår i nästan en timme, gavs av Jonathan Edwards, i Enfield, Conn. USA, den 8:e juli 1741. Genom Sermonaudio.com kom jag så att kunna höra en röst som för länge sen tystnat. Jag håller nu inte med i Jonathan Edwards predikan, såsom varande pseudognostisk nästan inte kristen alls men bara nästan (eftersom jag i likhet med Putte Koch vill ”gardera med krysh”).

Men så slår det mig. Jonathans Edwards domedagsdundrande ilskna ord (sannolikt inte alls särskilt väl återskapade av uppläsarens moderna röst), påminner ganska mycket om så många, många debatter vi den senaste tiden har bevittnat i inte minst textform. Det är domedag och undergång, fördömande och vrede. Det är kalvinismens kärvaste budskap.

Det här är internets fantastiska magi. Det här, och detta tror jag även Blogge håller med om, är yttrandefrihet. T om om han predikade idag skulle han ha rätt att göra det. Vi kanske inte kan hålla med Jonathan Edwards – men det är ändå en historisk välgärning att hans predikningar finns allmänt tillängliga. I ett mer repressivt samhällsskick skulle tillgången till sådant material vara förbjudet eller strikt kontrollerat. I vissa samhällsskick är tillgång till vad som helst på internet reglerat. Du är ju rätt förtjust i Kina, Blogge?

Ord, nedtecknade och upplästa för en församling för 267 år sen på andra sidan Atlanten, blir ånyo levande på min skärm, i juli 2008. Vi kan månne ifrågasätta dess budskap, vi är föga kalvinistiska (hoppas jag), men vi kan knappast ifrågasätta dess autencitet (om vi gör det går det att källforska vidare). Med hjälp av ”slumpmässig” träffteknik, som StumbleUpon, fastnar en liten, liten bit av historia i mitt blickfång. Det går självklart att småle åt det, nu, men …

Det var blodigt – bokstavligt talat blodigt – allvar 1741. På samma sätt som vår tids frågor är blodigt – bokstavligt och bildligt talat blodigt – allvar 2008. Blondinbella råkade hemskt illa ut, omvärlden reagerade på det på diverse olika sätt. Hade det hänt för bara en tjugo år sen skulle inte en jävel ha brytt sig, inte enbart därför att händelsen inte skulle ha blivit så känd. Inställningen till ”lite tafsande” var annorlunda; för inte alls länge sen ansågs det som mannens rättighet att våldta sin fru.

Kvinnlig sexualitet har inte erkänts förrän för i runda slängar 50 år sen. För så sent som knappt trettio år sen ansågs fortfarande homosexualitet som en psykisk störning. Vissa kretsar, som skulle ha älskat Jonathan Edwards hotpredikningar, hävdar fortfarande att 100 000 och fler därtill under Stockholm Pride är sinnessjuka. Somliga går fortfarande till anfall mot det de anser abnormalt.

Till och med Blogge, som ofta framstår som tämligen reaktionärt sexualmoralistisk i sin vurm för prostitution till trots (eller tack vare), är riktigt modern i jämförelse. Till skillnad från heterosexuella grottmänniskor ”on the prowl” utanför Tantolunden är han riktigt sympatisk (även om hans blogdesign behöver en rejäl uppryckning).

Kalvinismens kärva budskap, det kristna arvets puritanism som är ett genomgående tema i vårt västeuropeiska samhällsskick, ett budskap sådant som i den påsnubblade predikan av Jonathan Edwards, har varit vårt ända in i modern tid. Vi bär detta arv med oss, fastän vi inte vill eller ens är medvetna om det. Endera är det blonda moderattjejer som får stå till skams, endera är det bögar som utsätts för bashing. Kalvinismens och fundamentalismens straffdomspredikningar påverkar oss ännu – kanske det är därför somliga, omedvetet, uttrycker samma sentiment som Jonathan Edwards torde ha uttryckt hade han fått höra talas om en nattklubb i Rimini.

Vi har förändrats sen 1741, och senare. Det är hela saken. Vi har, genom internet, förändrats – snabbare förändring har sällan skett i historien. Hur gärna man än vill måla fan på väggen och se oss som kalla empatilösa svin så har vi ändå utvecklat ett intresse för hur vi alla reagerar för något som påverkat en annan människa. Isabella Löwengrip är trots allt en sådan, en människa. Med bröst (vilket, om man ska tro vissa kommentarer på hennes blogg) diskvalificerar henne som levande tänkande väsen). Skulle någon ha reagerat över två drunknade zigenarflickor för … bara tio år sen? Knappast.

Det här är internets kärna, det som driver både mig och andra. Det är vad som får Blogge att finna en röst annan än anonyma flygblad på väggar i en stad, alla i hela bloggosfären att ta en _aktiv del_ av samhället. Internet har fört oss alla samman – på gott och ont, för vi kan inte alltid hålla med varandra. Somliga anser att deras röst är viktigare, med mer tyngd, än andras, men allas våra röster – modebloggar till tunga politiker – är lika värda. Vad än de individuella rösterna anser; utan varandra är vi ingenting.

Jag inledde med raljanta invektiv mot en frände, en annan bloggare. Jag ångrar nu inte mina invektiv, men jag erkänner ändå hans fulla rätt att kalla mig mentalt uppmjukad. 1741 skulle både han och jag ha träffat varandra på väg till stupstocken, eller häxbålet. Miljoner människor har offrat sina liv för att både Blogge och jag – och alla andra bloggare – ska kunna säga vad de vill. I somliga länder är det fortfarande inte alldeles riskfritt. Ändå finns våra röster kvar, oavsett repressalier.

Det är därför till yttermera visso fascinerande att vårt eget land använder sig av repressiva åtgärder för att tysta vår kollektiva röst. Blogge och jag måhända inte håller med varandra i ”affären Löwengrip” – men jag är övertygad om att vi skulle kunna samsas på samma barrikad, skällsord och nedvärderande uttryck till trots, när det handlar om det fria ordet i relation till den enskilde medborgaren.

Blogge, låt oss istället för att gräla vidare sälla oss till medborgarrättsrörelsen som motsätter sig en svensk demokratur? Vad säger du om det? Du är faen så skarp när det gäller integritet. När FRA-lagen är död och begraven så kan vi fortsätta dividera om feminism och blondiner. Det handlar om att välja sina fältslag, inte sant?

Dina kängor och hårda ord, som bemötts med skymf och sarkasm från mig … låt oss ta dem för vad det är: En fäktning med ord, en dust, en knytnäve på varandras axlar. Jag respekterar inte alla dina åsikter, men jag är villig att dö för dem, som Voltaire felaktigt påstås ha sagt. Så, ska vi dra ett par drag på fredspipan, Blogge? Min röst i FRA-debatten är kanske inte högljudd eller välläst, men den är ändå en röst – en bland många. Peace, brother? För nu?

Här har du kardan.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

15 thoughts on “Blogge-drevet: en utsträckt fredspipa

  1. ”Vissa kretsar, som skulle ha älskat Jonathan Edwards hotpredikningar, hävdar fortfarande att 100 000 och fler därtill under Stockholm Pride är sinnessjuka. Somliga går fortfarande till anfall mot det de anser abnormalt.”

    Jepp, det abnorma i detta fall var faktiskt att det rörde sig om två svenskar, inte att det var homosexuella.

  2. Jag kan inte annat än beundra människor som kan skilja på sak och person. Det är en sällsynt egenskap som borde värderas högre. All heder åt dig, synd bara att ”motståndarna” i just den här frågan inte besitter samma förmåga🙂

    Btw.. Till och med DN tar upp bloggdrevet mot blondinbella i dag. Så du var inte helt fel ute…om man säger så…

    P.S Synd att blogge inte tar emot din näve, mannen inser inte att det är h a n som borde vara den som sträcker ut näven… Istället gör han en halvhjärtad pudel som orimligen kan göra någon klokare eller får någon att ändra uppfattning om hans tidigare inlägg om bb..suck..

  3. Nja, som hittills hyfsat oberoende i debatten måste jag säga att det du skriver nu är en ursäkt snarare än en fredspipa. Dock skulle jag nog säga att det är mer storsint av dig om man ser det som en ursäkt än som en kompromiss. Det är inte alla som vågar erkänna ett misstag.😉

  4. ”snarare är” är ingen ursäkt. En ursäkt skulle vara ”förlåt, jag vågade mig på att kaxa mot en fett stor shunne”.

    Iom att jag inte ber om ursäkt är det alldeles möjligt att fortsätta spela hårdboll med mr B, men stackarn behöver lite vila.

    Förresten är mitt ego större än hans😛

  5. jag tänkte mest något i stil med ”jag ber om ursäkt för att jag tolkade in min egen mening i dina ord. Du angrep ju faktiskt inte bella personligen vilket jag dock råkade göra mot dig i mitt tillfälliga ursinne. Fred”…😉

    men be inte om ursäkt för att du stod upp mot honom; han kan behöva det ibland😛

  6. Personangrepp kan vara subtila ibland. I det här fallet håller jag på Klokboken. Men jag är å andra sidan partisk. Och har varit med om häxjakter själv.

  7. En ursäkt så god som någon:
    ”Eftersom jag beskyllde Blogge för att ha startat ett drev vore det djupt oärligt av mig att eftertrakta detsamma.”

    Utan att friskriva Blogge från hans ansvar tar du ditt eget.
    ”Jävlar vad jag är storsint!”
    Inte bara storsint, utan även stor som människa, för det krävs en sådan för att våga erkänna sina fel.
    Lägger vi dessutom till hur du styrde upp urspårningen jag och Hampz hamnade i kan jag utan att tveka lägga respekt till listan över positiva karaktärsdrag.

  8. Jag älskar er båda – Klokbok och Blogge…

    Ni förgyller min tid med era texter. Båda två skriver ni på ett sätt så att man får ställa sig utanför lite grann och fundera. Men det är klart blir man missförstådd så måste man försvara sig och sen brukar det vara bra med den saken…

  9. Pingback: Blondinbella-debatten | Svensson

  10. Pingback: Rick Falkvinge (pp) » Blog Archive » Pridedagar: FRA kartlägger bögar och flator!?

  11. Pingback: Erik Laakso | På Uppstuds » En ny clown i FRA-debatten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s