Coup d’Etat – en svensk statskupp

En kväll i slutet av augusti, 1772, smög sig en grupp män med vit armbindel in i maktens korridorer. Deras uppdrag var enkelt. Anförda av Gustav III grep kungaväldet makten i ett Sverige, som plågades av politiskt splittring, nöd och begynnande uppror. Det var en statskupp, fullständigt oblodig. Det tog flera veckor innan folket förstod vad som hade hänt.

Fast forward.

Juni, 2008. Sommaren tvekar fortfarande. Det är lite kyligt om morgonen. I världen rullar krigen på. På fädernesjorden rullar livet på; trafiken i Stockholms innerstad upphör inte, pendeltågen går i tid, tunnelbanan är kanske lite mer glest befolkad nu – men det är semestertider för somliga. Och sommar.

Tidigt om morgonen i hjärtat av riket sker nu en statskupp. Ingen märker något av den. Stödtrupperna – tjänstemännen – har arbetat flitigt, spunnit intrigerna som forntidens nornor. Fienden har utmanövrerats, malts ned, tvingats till underkastelse.

Det sker en oblodig putsch, denna gång med fotogeniska homosexuella i tårar. Mitt i plenisalen.

Sverige upphör att vara en demokrati. Sverige påbörjar sin tid som styrt av grå eminenser. I ministrarnas öron dryps Hamlet-gift, Gríma smyger i korridorerna och viskar ”sanningar” i allas öron. Medan vi rasar över hur en politiskt korrekt minoritetsföreträdare har blivit behandlad – nu är alla champagnepartyn glömda – svänger pendeln bort från öppenhet, svänger fram till misstro och ängslan.

Välkommen till Det Nya Sverige.

Fokus-artikeln ger mig obehagliga krypningar. Efter att ha kommit halvvägs in i den slår det mig att vi har sett en statskupp. Utan stridsflyg över riksdagen, utan mord, inga stridsvagnar på gatorna, ingen fotbollsstadium fylld av … ja – bloggare mot FRA. Men dock – en kupp.

De ministrar vi röstade fram 2006 var alldeles uppenbarligen inte de vi röstade fram för att Styra landet. Styrelseskicket hemfaller istället åt … som Gustav III kunde ha kallat det, sekreta utskott. Tjänstemän, män och kvinnor i anonyma kontor i något av husen kring riksdagen, de där husen vi går förbi på vår väg till Gamla Stan.

Det här skedde inför öppen ridå. Vi har trots allt en demokrati. Problemet med demokratier är att för att de ska fungera optimalt krävs engagerade invånare – och annat än svårbegripliga förfarningsskick lockade våra sinnen. De röster som aldrig upphörde hördes i en för snäv krets, för för få. Jomen, bloggosfären lär ha blivit en maktfaktor, men bloggosfärens stora problem är alltjämt att den tenderar att bli en intern diskussionsgrupp. Predikan för de redan frälsta.

Statskuppen gick inte obemärkt förbi. Det bloggades om den. Det gjorde det. Till sist nådde bruset ända in i ledarredaktionerna hos gammelmedia – och se, där fanns en story. Men scoopet kom för sent, det kom en knapp vecka före kuppmakarna ställde sig i talarstolen och gav svensk demokrati ett (måhända välförtjänt) nackskott.

Ett par dagar före statskuppen skrev jag så här (inspirerad av en bild knäppt av Stationsvakt):

This is how liberty dies …

Några nedrivna banderoller – det var det närmaste en ”militant” kupp vi kom. Saken är ju den att statskupper är känsliga saker; det gör sig inget bra i TV-rutan numer om vi får se Rosenbad i brand och militärpolis skjuta gamla tanter. Dessutom skulle både en och två (och flera hundra) undra vad som har hänt om Emma slutade blogga. Eller andra.

Men alla våra röster nådde aldrig längre än till våra närmast sörjande. Folket skulle ha kunnat vakna, om Folket hade A) haft intresse av demorkati mer än vart fjärde år, och B) läst andra delar av tidningen än sportbilagan, TV-bilagan och modebilagan (och sett andra program än Sex and the City).

Tänk vad som hade hänt om Blondinbella hade gjort en FRA – och väckt sina läsare.

”Landets justitieminister tiger om en lag som hela svenska folket talar om. Alliansen krackelerar när centerpartiet och folkpartiet slåss. Stämningen i riksdagsgrupperna är usel, och departementsstriderna fortsätter. Och allt sker i offentlighetens ljus.”

Så avslutas Fokus-artikeln. Det är fascinerande, egentligen. Nyligen kunde vi ta del av uppgiften att Alliansen inför 2010 har rekryterat en av världens främsta spin doctors, Karl Rove. Jag skrev en grej om just spin doctors, som kanske – om det inte är förmätet att säga det – kom sanningen hyfsat nära. Kanske.

Finns det en machiavellisk tanke bakom FRA-frågan? Vi är upptagna med en apart lag, som skjuter vår personliga integritet i sank, så upptagna är vi med den att nästan ingen – inte ens journalisterna! – bryr sig om vad som i övrigt sker.

Vår frihet dör till ljudet av applåder. Medan vi applåderar talarna vid demonstrationer fortsätter demokratins osynliga kistbärare att arbeta fram nästa fas av sin statskupp. Eller är jag för konspiratorisk?

Det här kommer att drabba oss inom kort.

Läs listan. Fast egentligen borde den där listan synas i varje nyhetsinslag, varje artikel, före varje nästa TV-program. Magnus Betnér borde skämta om det – men det törs han väl inte, för då får han snuten på sig. Farbror Grå, inte Farbror Blå. Utan Farbror Grå – de som verkar, men aldrig syns.

Medan vi rasar mot Tito Beltran går vi 70-talets Chile till mötes.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

8 thoughts on “Coup d’Etat – en svensk statskupp

  1. Bra skrivet. Det Nya Sverige är numer snarare ett faktum än en dystopi, precis som du säger.

    ”det stora är fördärvat, allting fint är litet,
    snart finns inte ens det lilla kvar.
    Ansiktet är grått och samvetet är slitet,
    varje dag är som den sista dag vi har.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s