Mecenatsystem hänger på Din välvilja

”Det finns massor av sätt att försörja sig på kultur. Men att sälja kultur per kopia är inte ett av dem.”

Så skriver Rick Falkvinge (PP) i en kommentar i sitt blogginlägg Astroturfing på SvD, lobbyn mobiliserar.

Det är en intressant tråd och en intressant kommentar, för den visar vilken fundamental skillnad det finns i synen på kultur, mellan å ena sidan fildelningsförespråkare, å andra sidan upphovsrättsreaktionärer. Jag kallar dem – oss! – för upphovsrättsreaktionärer helt enkelt för att ”vi” vill behålla upphovsrätten helt eller delvis i sin nuvarande form. Så nu vet ni i vilken skyttegrav jag har lagt mig.

Fast jag är resonabel, till skillnad från en del verkligt ärkereaktionära (Jan Guillou framstår som en sådan), så jag är inte alldeles omöjlig att tala med. Tyvärr är det hart nog omöjligt att få till en kommunikation med vissa fildelningsförespråkare. Dock ej Rick Falkvinge, som visserligen faller i demagogfällan ibland och verkar lyssna till sin egen röst, men gör det sällan.

Ytligt sett verkar Rick Falkvinge vara en kulturromantiker. Han längtar tillbaka till när ”kultur var något vi alla deltog i, vi sjöng runt elden, vi berättade historier”, som han skriver i en kommentar i nyss nämnda bloggpost. Ett mecenatsystem tycks ligga nära till hands, för den epok han beskriver – och vill tillbaka till? – är medeltid. Historisk medeltid, inte ”medeltid” som i betydelsen ”en mörk tidsålder” (medeltiden var tvärtom tämligen färgsprakande!). Hans inställning är ganska behaglig jämfört med andra kommentatorers inställning till kultur (som sträcker sig från ”jävla parasiter” till ”har inte författarna något bröd? De kan väl bygga webapplikationer istället!”).

Jag tolkar Falkvinge utifrån sentensen ”all information ska vara fri”, ett motto som bland annat fick sitt absoluta uppsving i slutet av 1980-talet i och med cyberpunk-vågen inom, främst, science fiction-litteratur. Det är ett le mot juste, som förvisso låter tilltalande och demokratiskt, men, som applicerat på kultur, får motsatt effekt.

För om all kultur är fri (implicit gratis) – vem ska då producera kulturen?

Då dyker sinnebilden av berättelser kring elden upp igen. Alla ska producera kulturen, i den sköna nya narrativa världen! Berättaren vid elden ska sen få betalt av dem som lyssnat, av lyssnarnas tacksamhet över en bra berättelse. Spridningen av berättelsen ger berättaren möjlighet att nå fler lyssnare och i slutänden få ännu fler helstekta kaniner och amforor med vin. Så vackert … och så naivt.

Ett mecenatvälde fungerar utmärkt men bara så länge som mecenaten – i modern tappning konsumenten – förstår sig på mecenatsrollen. Beklagligtvis är sällan så fallet. För att citera GNU-projektet:

”“Fri Mjukvara” handlar om frihet och inte pris. För att förstå konceptet, tänk “fri” som i “yttrandefrihet” och inte som i “gratis öl”.”

”Mjukvara” går att byta ut mot ”kultur” och ändå behålla samma intention.

Med nuvarande system och inställning till upphovsrättsskyddat material anser många, men inte alla, att ölen ska vara gratis och bryggaren ska vara glad att någon ens konsumerar den. Systemet bygger på ett i förväg mer eller mindre uttalat förakt för producenten. ”Måla du dina tavlor, jag skiter väl i det och sprider dem hur jag vill!”. En mecenat med en sådan inställning skulle till sist stå utan konstnärer, eller tvingas använda maktmedel för att behålla producenten av vad mecenaten vill konsumera.

(Händelsevis agerar vissa upphovsrättsindustrialister på samma sätt. Ta en titt på Hunter S Thompson-citatet i högerkant på bloggen. Men detta ger inte konsumenten rätt att missbruka sin ställning, eller?).

Rick Falkvinge är en smart kis, absolut. Jag dristar mig också till att tolka honom, som att hans syn på mecenatsvärlden går helt i linje med vad som sägs i GNU-förklaringen, nämligen att ”fri” _inte_ innebär ”gratis”. För det kostar att producera – också kultur. Om inget riskkapital tillförs en produktionsgren så självdör den (och då står vi där med en värld fylld av webapplikationer men ingen P O Enquist, där alla vet allt om IdolLars men inget om surrealismen). Han har dessutom rätt, kultur bör vara gratis – men inte gratis, som i ”gratis öl”.

Men om kultur ska vara gratis, hur ska då någon producera den?

Det är inte rimligt att överlåta ansvaret för tillförandet av riskkapital till konsumenten. Det är en modell som drabbar kreatören hårdast, men i förlängningen även konsumenten. Det är nu inte en fråga om ”finkultur” och ”populärkultur”, utan en fråga om ”kultur” – och vad som är ”kultur” är lika lätt att definiera, som vad ”porr” är. Kultur ligger i betraktarens öga. Somliga konsumerar Sokrates, andra konsumerar Blondinbella. Det handlar alltså inte om vad för sorts kultur som ska vara gratis, utan hur den ska vara gratis. Givet hur mänskligheten i stort är funtat – vi är själviska svin utom när det är jordbävning – går det inte för ett ögonblick att tro på din vilja, som konsument, att betala vad du tycker mina ord är värda. ”Det här var en fantastisk bok! Jag ska genast paypalla 15 kronor till honom!”.

Det kostar att skapa kultur. Det tar tid att skapa kultur. Det är dessutom ett arbete, som i det närmaste är helt oavlönat; det finns få kreatörer som de facto kan leva på sin kreatörssyssla. På varje Bono går det hundratusen långhåriga snubbar, som när de inte ”spelar i band” står vid en svarv. Det finns bara en Stephen King, en J K Rowling, en Liza Marklund. Däremot finns det tusentals författare, som frivilligt eller av tvång, bara kan utföra sitt egentliga arbete – författande – på deltid. Fast de borde behöva göra det på heltid.

Visst vore det underbart om det tickade in frivilliga (och förhoppningsvis generösa) bidrag på ens Paypal, men att tro att det skulle hända är en naiv pojkdröm. Undantag finns säkert – Anna Troberg är kanske ett sådant – men samtidigt undrar jag hur många som har laddat ner hennes bok och ”inte kommit sig för” att donera en slant till henne. Jag har inte ”hunnit med”, i alla fall. (Dessutom har jag inget kreditkort, så jag kan inte betala, så det så. Och nej, jag kommer inte att inom överskådlig tid få skaffa ett plastkort heller. Och så snöar det ute, och det drar lite ur fönstret, och förresten så är ju boken gratis – så varför ska jag betala något då för!? Det kan väl andra göra!).

Här kan ni förresten ladda hem hennes Chefer från Helvetet (eller så köper ni den på Adlibris. När ni ändå är där så kan ni gott köpa min bok också.

Mecenatsystemet är beroende av Din välvilja. Jag är inte ensam om att hitta på en mängd svepskäl för att slippa undan mitt ansvar. Hur står det till med Ditt Ansvar, käre läsare? Come on, own up! Own up! (Vänta ni bara tills jag ordnat ett Paypal!)

Både Rick Falkvinge och Anna Troberg verkar, i alla fall som jag uppfattar det, hysa en förhoppning om folks ärlighet. Men om det nuvarande beteendet hos konsumenterna av upphovsrättsskyddat material står sig även efter att en ”helt ny affärsmodell” slagit igenom, hur ska det då gå? Illegal fildelning är, och här har Jan Guillou rätt, en moralisk fråga, inte en rättslig. Att göra illegal fildelning legal, givet att nuvarande inställning till min rätt som kreatör att kunna leva på det jag kreerar, kommer inte att lösa grundproblemet – hur får jag betalt?

(Något editerad 20081126, p ga mänsklig faktor.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Gåslever och Joltcola till alla!

För några dagar sen skrev Jah Hollis en tänkvärd liten text, nämligen om skyttegravskrig i fildelningsdebatten. Det sammanföll ganska väl med min egen upplevelse av vad det snackas om. För vad det snackas om är, ofta, ganska lätt att förstå. Skala bort alla surr om IPRED och IFPI och läs vad det står, egentligen.

För något är ruttet, inte bara på ena sidan utan på bägge. Fildelningsförespråkarna – jag räknar mig själv till dem, rent principiellt – använder sig inte sällan av föraktfullt språkbruk, nedvärderande ironi och ibland direkta okvädningsord. Många av de stora debattörerna styr undan sådant, i sina bloggposter, men en blogg består också av kommentarer. Ibland till ofta finns mer information i kommentarerna än i själva bloggposten.

Det slår mig, att varje gång någon ska till att drämma till ”medieindustrin” i huvvet så tar de till ”kreatörkortet”. Det vill säga – varje gång medieinudstrin ska näpsas och gällas, så drämmer man kreatörerna i huvvet med ”parasiter”. Eller ”jävla parasiter”. Eller ”gåsleverfrossare”. Eller Liza Marklund (det senare har vid det här laget blivit ett accepterat skällsord). Sen, bara för att exemplifiera sin utomordentliga moraliska vandel och högt ställda beskyddsmentalitet för ”den svältande artisten”, drar man upp en mycket liten artistgrupp som exempel på hur ondskefull ”den gamla kulturen” är, hur mossig den är, hur lite den har förstått av internet.

Det är nästan jämt samma personer som får stå vid skampålen:

För musik – Per Gessle.
För film – Mikael Persbrandt eller Helena Bergström.
För litteratur – Lisa Marklund.

Det enda de här tre (fyra med Helena Bergström) har gemensamt är att de kan leva (och leva gott) på sitt arbete, precis som … tja – en ensamstående ung IT-snubbe med 40 000 i månaden (före skatt). En av dem som hatar de där lata jävla parasiterna som inte förstår hur internet fungerar.

Genom att hela tiden använda ”folkära” kreatörer som skamexempel glömmer man bort den förkrossande stora majoritet artister, författare, skådespelare och konstnärer som inte kan leva gott. Att vara kreatör är näst intill ett icke-yrke. För vad gö vi egentligen? Sitter på krogen, super som svin och röker Gaulouises? Muttrar över att Schopenhauer var en jävla positivist? Analyserar penseldragen i Mirós första tavla jämfört med von Kroppkensteins installation ”mänsklig lever i bitar IV, på grön duk”?

Nope. Vad vi gör, det är att göra samma sak som den bittre bloggkommentatorn – vi försöker överleva på ett arbete. Inget mer. Somliga, som Mikael Persbrandt, lyckas överleva bättre än andra. Ett i Sverige försvinnande litet fåtal artister lyckas leva så gott att de faktiskt inte behöver göra något mer alls, någonsin – och ändå få sin gåslever. Ett försvinnande litet fåtal.

Jag är benägen att tro, att det inte så mycket handlar om en vrede över parasiterande konstnärer, utan om något djupare, något mer abstrakt. Jag tror det handlar om framför allt två punkter:

1) En ”folklig” uppfattning av vad en kreatör – konstnär, författare, artist, skådespelare – egentligen _är_.
2) Avundsjuka och Jantelag.

För vad är en kreatör? Håll med om, att den första bild ni får i huvudet av en författare är en lösdrivare med huvudet fullt av tankar men mycket lite krut i arbetarballen – eller som … tja – som gamle Dostan. Dostojevskij, alltså. En rysk gubbe med stort skägg. Han levde för jättelänge sen, långt innan det fanns internet. Wikipedia har en liten artikel om honom.

Konstnärer – då tänker vi på någon virvlande halvgalen fyllbult med färgfläckar på näsan och ett utsvävande liv ur hand i mun i väntan på att den Stora Upptäckten ska komma. Artister, musiker och sångare alltså, genererar inte sällan en mental bild av Jim Morrison eller liknande, möjligen en skjutglad neger från South Side eller en sexig latinobrud. Skådespelare … my, don’t get me started.

Men ingen av dem gör ju något nyttigt.

Niklas Rådström är en av de där onyttiga. Han skriver böcker, inte ”webapplikationer”. Jag är också en av dem, en onyttig. En parasit. Gåslever, någon? Inte det?

Lika så bra. För det blir inte mycket gåslever, alls. Niklas Rådström beskriver en konkret verklighet för kreatörer i sin DN-artikel, han skriver:

”Kulturen betraktas i dag som en bland många passagerare på samhällsskutan. Av väldigt många debattörer ses den dessutom som en fripassagerare som lyckats erövra en hyttavdelning i första klass.”

Precis så beskrivs vi kreatörer av många i bloggosfären. Att vi beskrivs så hänger i hop med den folkliga uppfattningen om vad en kreatör egentligen är. Och vad den bilden är, det beskrev jag nyss – fattiga parasiterande arbetsskygga drömmare. Vilket är – fel.

De allra flesta kreatörer har ett jobb. Det är kanske inte deras ”riktiga” jobb, men det betalar gåslevern. Och krogbesöken, för att inte tala om alla Gauloises. De småpengar jag får in på mitt skapande – i mitt fall böcker – räcker till mycket lite gåslever. Inte ens cellofanpappret kring burken, om jag ska vara helt ärlig. Jag tjänar så lite så att jag i det närmaste skapar mitt material helt gratis!

Den här bloggen är alldeles pro bono (vill ni pynta mig för att läsa kan vi ordna det med ett brunt kuvert i ett övergivet parkeringsgarage). Men jag är fan i mig ingen parasit. Så det så! Men när jag har läst att jag är det för femtioelfte gången, på en blogg eller i en kommentar på någon blogg, så lackar jag ur, people. All-rightie?

Nu är jag inte Liza Marklund. Ty vad har hon, Guillou, Kerstin Ekman och ett par andra gjort, som inte andra författare har gjort? Och vad har Mikael Persbrandt, Helena Bergström och Per Gessle gjort, som ingen annan skådespelare och musiker har gjort?

De har nått en sådan framgång att de faktiskt kan äta gåslever. De har blivit välbeställda (kanske rika). De har lyckats med vad alla kreatörer faktiskt drömmer om – att kunna leva på sitt jobb. Förresten är det itne bara kreatörer som drömmer om det – alla drömmer om att kunna leva på sitt jobb, att trivas på sitt jobb, att tjäna drägligt eller mer än drägligt. Det är något som kreatörer delar med dem, som utgjuter sin avsky för Liza Marklund. Även om du skriver PHP vill du kunna leva på ditt jobb.

Jantelagen, alltså. För det enda fel Marklund och de andra har gjort är att ”tro att de är något”. Om det är något som är värre än att vara rik i Sverige, så är det att tro att man är något. Då dyker det strax upp en pöbel som ska plocka ner en på jorden. Förr i tiden, före internet, skedde det med föraktfulla kommentarer kring middagsbordet eller i fikarummet. Nu, med internet, är etern vårt fikarum – och som så ofta är fallet så är det den med högst röst som hörs mest. Och högröstade skriker ofta om parasiter. Så är de elaka mot Liza MArklund, för det förtjänar hon. Den jävla litterära horan som kan äta gåslever.

Det är fult att tjäna pengar i Sverige. Det är därför allt på internet ska vara gratis.

Är det så?

Ja, jag tror det. Detta – jantelagren, folklig uppfattning om artisteri – i kombination med en generation teknokrater och pseudoteknokrater skapar den hatfyllda tonen som ofta blir resultatet av även modesta och objektiva blogginlägg. Ibland dras även bloggaren själv med och skriver en drapa, men många texter är från början helt eller delvis fria från kulturföraktet.

Resultatet av allt beskrivet ovan blir nämligen kulturförakt. Som om det inte fanns tidigare, så ska det dessutom förstärkas ytterligare, helst med hjälp av glåpord. Resultatet blir att istället för att skapa dialog, skapas aggression. Och så får vi IPRED på halsen, dumdryga politiker, döva öron. Alla rop skallar, men de skallar i en steril öken där endast den redan invigda församlingen lyssnar. Men de redan frälsta behöver inte bli frälsta – fräls Liza Marklund istället.

Fast hon äter gåslever.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

PS: Om det nu är misslyckade poeter och bittra refuserade författare som fyller så många bloggars utmärkta artiklar med skit, så finns det numer ett gratis sätt att bli publicerad. Vulkan.se.

Du kanske inte blir rik – men hey! Det är gratis. Och det är internet! (Dvs- det innehåller webapplikationer, och sådana är fint som snus, det. Faktiskt finare än böcker. Så jag borde väl börja skriva PHP istället för böcker.

Shit, jag kan till och med bli rik på PHP!

Gåslever och Joltcola till alla!)

Vet du vad dina barn gör i Northrend?

Först en gammal goding:

”– Hur kan man vilja lära barn att döda? undrar Elisabeth Junttila, sexbarnsmamma från Älvdalen och tf ordförande i Hem och Skola-förbundet i Sverige.”

(SvD, 2004)

Elisabeth Junttila var nu inte bara någon morsa media grävdde upp därför att de behövde et gråtande ansikte. Hon var också lokalpolitiker, ordförande för Skolbibliotekföreningen och författare till boken med den väldigt säljande titeln ”När livet blir ett spel: och andra utmaningar för den digitala generationen”. Såvitt jag förstår har hon dock avvecklat på sistone. Hennes oro blev till och med internationellt känd.

Nu något mer aktuellt:

”Det har blivit ett jättestort problem. Vi har föräldrar som ringer varje dag och frågar. Det är en sådan kraft i det spelet, med belöningar och olika nivåer. Man kan spela hur länge som helst, säger socionomen Emilie Backlund på Game Over till SvD.se.”

(SvD, 2008)

Det är i och för sig sant, och SvD skräder orden – vilket gör dem till något bättre journalister än till exempel Expressen, som via experten Owe Sandberg skrämmer livet ur oss med:

”Jag befarar att spelberoendet kommer att öka explosionsartat och dra med sig svåra psykiska och även fysiska åkommor, kommenterar han Laholmspojken genomklappning vid datorn.”

(Expressen).

Owe Sandberg. Aha. Tänkte väl att jag hade hört namnet någonstans. Mannen som tycker att 25-åriga killar som inte någonsin dejtat tjejer är lite … suspekta. Vem denne Owe är utvecklar Copyriot. Läs hela bloggposten, den är alldeles utmärkt.

Som så ofta, nästan som alltid, skjuter man bredvid målet när det kommer till obscent användande av datorspel. Problemet är nämligen inte att en 15-åring kollapsar, problemet är varför ingen ingrep _innan_ han kollapsade. Owe Sandberg har ett halvt rätt, det i när han förordar en yttersta tidsgräns för spel. Gränsen är förstås för låg, för på två timmar hinner man knappt göra någonting i WoW – eller i Word, för den delen.

Det är således inte Blizzard Entertainment som är skurken. Egentligen finns det inga skurkar alls, men det finns de med mer ansvar än andra. Ytterst faller ansvaret på föräldrarna. De borde kanske ha funderat lite när tonåringarna satt framför datorn ett helt dygn?

Vad det gäller WoW så finns det redan verktyg för att begränsa användandet av produkten.

Parental control.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Så här går fildelning egentligen till

Så här går fildelning egentligen till. Låt oss ta filmen ”300” som exempel:

1: Leta, leta, leta, leta efter ”300” på t ex Pirate Bay.

2: Klicka på en länk.

3: Läsa på. Men hoppa över kommentarerna, det är i 99% skit; pervostinna neurotiker med för mycket testosteron i sina finniga tonårskroppar. Att läsa kommentarerna på Pirate Bay påminner om att tjuvlyssna på Black Army och någon motståndarsuportergrupp, ögonblicket _innan skiten träffar fläkten_.

4: Spara länk.

5: Klicka … under förutsättning att du har Ett PRogram (!) – annars:

5:1: Klicka …

5:2: Installera …

5:3: Konfigurera … göra fel … konfigurera igen … få felmeddelande …

5:4: Starta om datorn.

5:5: Avinstallera och installera om …

5:6: Se 5:3.

och sen:

6: Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta.

*ny dag*

Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta.

*ping!*

7: Leta upp filen, dubbelklicka … vänta på vald mediespelare …

8: Googla. Efter något som kallas ”codec”. Wiki på ”codec” för att fatta vad det är. Leta … hitta … installera …

9: Avinstallera. P ga Spyware.

10: Googla. Hitta (rätt?).

11: Installera.

12: Vänta … Räkna till tio, krama bordsskivan, försöka att inte skrika åt katterna.

13: Ah. Fel codec.

14: Googla. Leta. Hitta!

15: Installera … Vänta … Aha!

16: Leta upp filen, dubbelklicka … vänta på vald mediespelare …

17: Titta på … alla stora, vackra pixlar, och njut av ljudet – av den ingusjenska voiceovern, textad på isländska.

18: Titta på klockan.

19: Gå till videobutiken.

20: Kom hem, se film.

Så här går det till att hyra en film:

1: Lämna hemmet, lås dörren.

1:2 (frivillig regel): Ta på ytterkläder.

3: Leta … Leta …

4: (Gäller endast om exemplar uthyrt) Gå till en annan videobutik.

5: Hyr. (Så länge du inte har alltför många uppradade förseningsavgifter tar det … en halv minut. Och du kan flörta med videobutiksbiuträdet under tiden.)

6: Gå hem.

7: Starta DVD.

8: Njut.

På vilket sätt är fildelning ett hot mot artisterna, filmskaparna, författarna?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

800-talet, rollspel – och Hemska Mord

Det är då för väl att kvällstidningarna inte får ta hand om svensk rättskipning (ännu*). Via Djävulskattungen uppmärksammas jag nämligen på en artikel om ett Gruvligt Mord (nej, det är inte Caroline-mordet). Fyllt av … bortsett från blod och skräck … passion, drama – och Suspekta Detaljer I Mördarens Beteende.

Suspekt detalj #1:

Han är truckförare. Det förklarar det mesta. ”Alla vet” hur truckförare är. Truckförare, förstår ni, är lågutbildade, obildade, snusande kroppsbyggare. Med kriminell skallform. Som all arbetarklass. Dessutom är de smutsiga – det är inget manchettyrke att köra truck – och de går på Nätdejter (och det vet man hur sådana slutar … ). Truckförare är Farliga! Titta bara på vilken truck som helst. Fylld av olja, träck och smuts. Bevis:

forklift

Smutsig! (Bilden är självklart retuscherad.)

Suspekt detalj #2:

Rollspel. ”Alla vet” vad rollspel innebär. Det finns en mängd expertutlåtanden om Faran Med Rollspel. Det har till och med skrivts böcker (ehm, en bok) om denna livsfarliga hobby, en hemsk sysselsättning som utövas av 200 000 satanistiska nynazister i svarta kläder och piercings (jo ni, det vet vi hur piercade är!). Endera dagen organiserar de sig …

”Man får hoppas att de cirka tvåhundratusen hobbyutövarna i Sverige endast uppfattar budskapen som ett spännande tidsfördriv, och att de i tider av arbetslöshet och svikna illusioner inte förvandlas till förhärdade aktörer i akt och mening att skaffa sig den makt och de möjligheter som samhället förvägrat dem. Rollspelshobbyn tillhandahåller både metoder och argument tillräckligt klart formulerade i olika koncept för att kunna utveckla såväl allmänna upplopp som regelrätta terroraktioner eller “banala” väpnade rån.”

(ur De Övergivnas Armé)

… och då får vi se ziggurats av D20 på Sergels Torg och människooffer. Usch! Att rollspel förvrider oskylda unga sinnen är solklart – det är bara att titta på drösarna av letargiskt vacklande, hålögda, bleka ungdomar på väg hem efter ett av de så kallade ”konventen”. Här nedan ser ni ett konvent, i Tyskland:

nurnberg

Suspekt detalj #3:

800-talet. Det säger väl det mesta. Till och med Suspekt Detalj #4 – vampyrer! – överskuggas av 800-talet. Det överskuggar så mycket, att jag inte ens behöver nämna Suspekt Detalj #4 (”alla vet” hur vampyrer är). Således – 800-talet. Bara för att verkligen bevisa hur suspekt et intresse för 800-talet är, tänker jag kommentera några grundläggande stora händelser i 800-talet (via Wikipedia).

Först – Rökstenen. Jag har redan tidigare tagit upp den fallotiska aspekten av Rökstenen, vilket i sig är bevis nog för att 800-talet var ett århundrade av omoraliskt kukdyrkande. För vidare bevisning vill jag också peka på ett par andra saker, nämligen Karl den Store.

Det är väl ganska självklart vad suffixet – ”den Store” – pekar på, inte sant? Således hamnar vi i den intressanta slutledningen att:

Intresse för 800-talet = porrfixering = latent homosexualitet = perversion = rollspelsutövande och vampyrism = moraliskt degenererad = MÖRDARE.

Enkelt. Klart som korvspad. ”Now let’s get this nice and sparkling clear”, som Alex (aka Malcolm Mcdowell**) säger i ultravåldshyllningen A Clockwork Orange. Dessutom koloniserades skurkstaten Island på 800-talet – och ”alla vet” hur islänningar är. Nedan ser ni två typiska isländska flickor:

muslim-women-shopping

Erkännes – teorin är lite halt. Men tar man en titt på vad som hände … mmm … låt oss säga år 800, det årtal som gav namn åt 800-talet, så blir bilden än tydligare. För just det året så föddes dels en judisk filosof – och vi vet väl hur ”såna” är, inte sant? -, dels en ryss (svensk … norrm… Viking). Ryssar är opålitliga. Dessutom gör de en massa dålig porr, ja – när de inte skjuter varandra.

Det är således en rysk truckförare från Rumänien, som spelar rollspel på sin fritid och läser för mycket historia, som är den skyldige.

Kan någon peka ut närmaste träd?

lynching-1889

– – – – – fotnötter – – – – –

*: Med tanke på IPRED, och dess följdverkningar med ”privatpoliser”, så är kanske Aftonbladet och Expressen snart Vårt Eget Uppbåd.

**: Malcolm Mcdowell spelar också Caligula, med manus av Gore Vidal. Och Caligula är en grovt pronografisk film om … ja, inte 800-talet, men ett par (hundra) år tidigare. Vilket bara förstärker Suspekt Detalj #3.

Alla som vet något om Caligula är mördare.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

FRA-kritiker ohälsosamt bajsnödiga och lillgamla

Jag kan säga vad jag vill, för jag har ADHD. Att jag egentligen är ett spån spelar ingen roll – jag har ADHD. Därför kan jag delge cirka en och en halv miljon människor med garden nere på grund av morgonstress och bakfylleångest och påsiga ögon på pendeltåg och tunnelbana – och spårvagnar – mina djupa analyser av, till exempel, FRA.

Det är känslan jag får, i magtrakten, efter att ha parallell-läst Cissi Wallins Metrokrönika och hennes blogg. Ja, så ville jag äntligen få skriva ett ord med fler än fyra ”l” i också.

ADHD är ett carte blanche för enfald. Carte blanche, förresten (ifall ni har ADHD, eller dyslexi, eller bara är vanliga dumstrutar), betyder frisedel att skriva vad för träck man vill. Jag är oantastlig, för jag är ju sjuk.

ADHD är en slags ”officiell idiot”-garanti; kom igen – en sjuk människa går inte att kritisera, eftersom det vore kränkande haram-beteende i paritet med att vilja skaka hand med några musse-brudar och sen få kalla handen (medveten ordvits).

Att drämma till med ett ”ADHD!” är lika effektivt att vinna sympatier på, som att ropa ”rasist!” när någon ber en kicker att ta ner fötterna från sätet framför sig. Bummer för dem som verkligen lider av ADHD, dyslexi, förtryck eller rasism; ett par exempellösa förebilder ger en dumstämpel till en hel kader av sjuklingar. Nu i dagarna vet vi, till exempel, att muslimer egentligen är kulturprotektionistiska oassimilerbara (vildar) manshatare. Ungefär som feminister, fast bara nästan. De senare är i alla fall oftast vita – och välutbildade.

Ja, jag är gnällig. Ja, jag är säkert pretto, en elitist, elak och kränkande. För att inte tala om sexistisk, med härskarteknikattityd (ungefär som Cissi Wallins ”För unga människor, folk i min ålder med massa principer åt höger och vänster känns bara ohälsosamt basjnödiga och lillgamla.” ; vilket för övrigt implikerar att unga människor inte är intresserade av sånt där tråkigt, som politik, utan bara av … eh … ja, fotbollsspel de inte kommer ihåg namnet på). Jag har inte ens ett bra försvar – jag har inte ADHD. Visserligen är jag officiell idiot (en gång klassad som ”mentalt handikappad” av Arbetsförmedlingen), men jag har inte ADHD. Möjligen en släng av DAMP, men mest är det nog elakhet.

Lika bra att fortsätta dissen. Det är fascinerande, att ”journalistik” (viss sådan) numer låter som … Ja. Som Vicky Pollard:

Och ursäkten är – ADHD.

Och ursäkten är också – ”Jag går ju nästintill bara efter min magkänsla och klyschbelagda intuition”.

Och, förstås, det vanliga ”jag har inget att dölja” parat med ett uttalande, som nästan är värt en Darwin Award:

”Folk kan komma och gorma om hot mot demokratin och Stasi och fan hans moster men jag förblir oförstående. Allt handlar ju bara om massa principer, att folk inte klarar av att högre instanser ska bestämma.”

Men, förstås, hon är förlåten för att blunda medan stöveltrampet fyller gatorna.

Hon har ju ADHD.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

(Disclaimer: Jag är mentalt handikappad. Det säger till och med Arbetsförmedlingen. Så jag får skriva sånt här – om ni inte håller med mig så blir jag kränkt. Så det så.)