Gåslever och Joltcola till alla!

För några dagar sen skrev Jah Hollis en tänkvärd liten text, nämligen om skyttegravskrig i fildelningsdebatten. Det sammanföll ganska väl med min egen upplevelse av vad det snackas om. För vad det snackas om är, ofta, ganska lätt att förstå. Skala bort alla surr om IPRED och IFPI och läs vad det står, egentligen.

För något är ruttet, inte bara på ena sidan utan på bägge. Fildelningsförespråkarna – jag räknar mig själv till dem, rent principiellt – använder sig inte sällan av föraktfullt språkbruk, nedvärderande ironi och ibland direkta okvädningsord. Många av de stora debattörerna styr undan sådant, i sina bloggposter, men en blogg består också av kommentarer. Ibland till ofta finns mer information i kommentarerna än i själva bloggposten.

Det slår mig, att varje gång någon ska till att drämma till ”medieindustrin” i huvvet så tar de till ”kreatörkortet”. Det vill säga – varje gång medieinudstrin ska näpsas och gällas, så drämmer man kreatörerna i huvvet med ”parasiter”. Eller ”jävla parasiter”. Eller ”gåsleverfrossare”. Eller Liza Marklund (det senare har vid det här laget blivit ett accepterat skällsord). Sen, bara för att exemplifiera sin utomordentliga moraliska vandel och högt ställda beskyddsmentalitet för ”den svältande artisten”, drar man upp en mycket liten artistgrupp som exempel på hur ondskefull ”den gamla kulturen” är, hur mossig den är, hur lite den har förstått av internet.

Det är nästan jämt samma personer som får stå vid skampålen:

För musik – Per Gessle.
För film – Mikael Persbrandt eller Helena Bergström.
För litteratur – Lisa Marklund.

Det enda de här tre (fyra med Helena Bergström) har gemensamt är att de kan leva (och leva gott) på sitt arbete, precis som … tja – en ensamstående ung IT-snubbe med 40 000 i månaden (före skatt). En av dem som hatar de där lata jävla parasiterna som inte förstår hur internet fungerar.

Genom att hela tiden använda ”folkära” kreatörer som skamexempel glömmer man bort den förkrossande stora majoritet artister, författare, skådespelare och konstnärer som inte kan leva gott. Att vara kreatör är näst intill ett icke-yrke. För vad gö vi egentligen? Sitter på krogen, super som svin och röker Gaulouises? Muttrar över att Schopenhauer var en jävla positivist? Analyserar penseldragen i Mirós första tavla jämfört med von Kroppkensteins installation ”mänsklig lever i bitar IV, på grön duk”?

Nope. Vad vi gör, det är att göra samma sak som den bittre bloggkommentatorn – vi försöker överleva på ett arbete. Inget mer. Somliga, som Mikael Persbrandt, lyckas överleva bättre än andra. Ett i Sverige försvinnande litet fåtal artister lyckas leva så gott att de faktiskt inte behöver göra något mer alls, någonsin – och ändå få sin gåslever. Ett försvinnande litet fåtal.

Jag är benägen att tro, att det inte så mycket handlar om en vrede över parasiterande konstnärer, utan om något djupare, något mer abstrakt. Jag tror det handlar om framför allt två punkter:

1) En ”folklig” uppfattning av vad en kreatör – konstnär, författare, artist, skådespelare – egentligen _är_.
2) Avundsjuka och Jantelag.

För vad är en kreatör? Håll med om, att den första bild ni får i huvudet av en författare är en lösdrivare med huvudet fullt av tankar men mycket lite krut i arbetarballen – eller som … tja – som gamle Dostan. Dostojevskij, alltså. En rysk gubbe med stort skägg. Han levde för jättelänge sen, långt innan det fanns internet. Wikipedia har en liten artikel om honom.

Konstnärer – då tänker vi på någon virvlande halvgalen fyllbult med färgfläckar på näsan och ett utsvävande liv ur hand i mun i väntan på att den Stora Upptäckten ska komma. Artister, musiker och sångare alltså, genererar inte sällan en mental bild av Jim Morrison eller liknande, möjligen en skjutglad neger från South Side eller en sexig latinobrud. Skådespelare … my, don’t get me started.

Men ingen av dem gör ju något nyttigt.

Niklas Rådström är en av de där onyttiga. Han skriver böcker, inte ”webapplikationer”. Jag är också en av dem, en onyttig. En parasit. Gåslever, någon? Inte det?

Lika så bra. För det blir inte mycket gåslever, alls. Niklas Rådström beskriver en konkret verklighet för kreatörer i sin DN-artikel, han skriver:

”Kulturen betraktas i dag som en bland många passagerare på samhällsskutan. Av väldigt många debattörer ses den dessutom som en fripassagerare som lyckats erövra en hyttavdelning i första klass.”

Precis så beskrivs vi kreatörer av många i bloggosfären. Att vi beskrivs så hänger i hop med den folkliga uppfattningen om vad en kreatör egentligen är. Och vad den bilden är, det beskrev jag nyss – fattiga parasiterande arbetsskygga drömmare. Vilket är – fel.

De allra flesta kreatörer har ett jobb. Det är kanske inte deras ”riktiga” jobb, men det betalar gåslevern. Och krogbesöken, för att inte tala om alla Gauloises. De småpengar jag får in på mitt skapande – i mitt fall böcker – räcker till mycket lite gåslever. Inte ens cellofanpappret kring burken, om jag ska vara helt ärlig. Jag tjänar så lite så att jag i det närmaste skapar mitt material helt gratis!

Den här bloggen är alldeles pro bono (vill ni pynta mig för att läsa kan vi ordna det med ett brunt kuvert i ett övergivet parkeringsgarage). Men jag är fan i mig ingen parasit. Så det så! Men när jag har läst att jag är det för femtioelfte gången, på en blogg eller i en kommentar på någon blogg, så lackar jag ur, people. All-rightie?

Nu är jag inte Liza Marklund. Ty vad har hon, Guillou, Kerstin Ekman och ett par andra gjort, som inte andra författare har gjort? Och vad har Mikael Persbrandt, Helena Bergström och Per Gessle gjort, som ingen annan skådespelare och musiker har gjort?

De har nått en sådan framgång att de faktiskt kan äta gåslever. De har blivit välbeställda (kanske rika). De har lyckats med vad alla kreatörer faktiskt drömmer om – att kunna leva på sitt jobb. Förresten är det itne bara kreatörer som drömmer om det – alla drömmer om att kunna leva på sitt jobb, att trivas på sitt jobb, att tjäna drägligt eller mer än drägligt. Det är något som kreatörer delar med dem, som utgjuter sin avsky för Liza Marklund. Även om du skriver PHP vill du kunna leva på ditt jobb.

Jantelagen, alltså. För det enda fel Marklund och de andra har gjort är att ”tro att de är något”. Om det är något som är värre än att vara rik i Sverige, så är det att tro att man är något. Då dyker det strax upp en pöbel som ska plocka ner en på jorden. Förr i tiden, före internet, skedde det med föraktfulla kommentarer kring middagsbordet eller i fikarummet. Nu, med internet, är etern vårt fikarum – och som så ofta är fallet så är det den med högst röst som hörs mest. Och högröstade skriker ofta om parasiter. Så är de elaka mot Liza MArklund, för det förtjänar hon. Den jävla litterära horan som kan äta gåslever.

Det är fult att tjäna pengar i Sverige. Det är därför allt på internet ska vara gratis.

Är det så?

Ja, jag tror det. Detta – jantelagren, folklig uppfattning om artisteri – i kombination med en generation teknokrater och pseudoteknokrater skapar den hatfyllda tonen som ofta blir resultatet av även modesta och objektiva blogginlägg. Ibland dras även bloggaren själv med och skriver en drapa, men många texter är från början helt eller delvis fria från kulturföraktet.

Resultatet av allt beskrivet ovan blir nämligen kulturförakt. Som om det inte fanns tidigare, så ska det dessutom förstärkas ytterligare, helst med hjälp av glåpord. Resultatet blir att istället för att skapa dialog, skapas aggression. Och så får vi IPRED på halsen, dumdryga politiker, döva öron. Alla rop skallar, men de skallar i en steril öken där endast den redan invigda församlingen lyssnar. Men de redan frälsta behöver inte bli frälsta – fräls Liza Marklund istället.

Fast hon äter gåslever.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

PS: Om det nu är misslyckade poeter och bittra refuserade författare som fyller så många bloggars utmärkta artiklar med skit, så finns det numer ett gratis sätt att bli publicerad. Vulkan.se.

Du kanske inte blir rik – men hey! Det är gratis. Och det är internet! (Dvs- det innehåller webapplikationer, och sådana är fint som snus, det. Faktiskt finare än böcker. Så jag borde väl börja skriva PHP istället för böcker.

Shit, jag kan till och med bli rik på PHP!

Gåslever och Joltcola till alla!)

10 thoughts on “Gåslever och Joltcola till alla!

  1. jag förstår inte riktigt vart du ville komma. jag har inget emot folk som tjänar pengar, så länge de förtjänar det och inte lever på andra. Det är, enligt mig, dessvärre omöjligt att förtjäna att få betalt i 70 år efter att man har dött.

    Egentligen är jag ändå emot skivbolagen eftersom de tjänar pengar enligt kriterium två, alltså genom att stävja konkurrens och lura upphovsmän och artister.

    Visst har jag använt Per Gessle som argument, men det är inte tack vara jantelagen; han ska trots allt ha cred för att ha lyckats jävligt bra. Men hans, och hans skivbolags, verksamhet inkräktar på mitt liv, genom att hindra konkurrens, eller genom att förorda IPRED. Alltså kan han gå och hänga sig.

    Det där sista blev lite osammanhängande. Så jag vet inte riktigt vart jag ville komma, annat än att jag avskyr Gessle.

  2. Men om du avskyr Gessle – skriv det då, blanda inte bort korten genom att försöka få det till att du egentligen debatterar IPRED.

    Det är väl ganska smart🙂 ?

    (Jag avskyr inte Gessle, jag tycker bara inte att den musik han gör är något för mig. Men andra älskar honom, så då gör han tydligen något bra.)

  3. @ Andreas – tycker du i så fall att det hade varit rätt att ta ett företag från en familj där det gått i arv? Företaget som byggts upp av en person i familjen, och som går riktigt bra, till och med efter ägarens död. Skall det då tillfalla staten? Eller alla? Eller vem?

  4. Pingback: opassande » Blog Archive » Synvinkeln beror på var man står — flyttar man på sig förändras den

  5. Åsa,

    Problemet är inte att rättigheten till verket går i arv, problemet är att skyddstiden är alldeles för lång.

    I en hypotetisk värld med 5 års upphovsrätt (efter verket skapades, inte efter upphovsmannens död) — om någon släpper en skiva, och dör efter ett år så skulle rimligen arvtagarna ärva ensamrätt de kvarstående 4 åren.

    Att ärva ett företag är en helt annan situation. Ett företag är ändå materiellt, med riktiga pengar, inventarier, avtal…

  6. Nja, problemet är snarare att det finns många som _anser_ att skyddstiden är för lång.

    Du _anser_ också att fem år är lagom innan man glatt kan roffa åt sig av vad någon annan skapat. Det gör inte jag. Jag anser att personen som skapat verket skall ha rätt att avgöra hur länge han/ hon vill att rätten skall gälla, med ett övre tak på tja, säg 70 år efter kreatörens död.

    Vad det gäller din utläggning om det materiella, jag anser inte att det besvarar min frågeställning. Det visar bara på att sättet konstverk, böcker och musik betraktas på skiljer sig från sättet ett företag betraktas på. Om ett företag bygger på en idé, ett verk, så skall det alltså skyddas i högre grad bara för att det går att göra ett företag på idén och för att fler personer är involverade och för att det finns ”riktiga pengar” i det? Hur mycket är Tolkiens ”Sagan om Ringen”-rättigheter värda? En hel jävla del. Skall det skyddas i högre grad än en bok som inte är något värd?

    Upphovsrätten är en bra sak och något vi bör skydda och behålla.

  7. Jag spårar lite ”om man kan ta på det är det en nyttig vara”, utiliatarism, om man så vill, i vad Pv2b skriver.

    Problemet med ”konst” och ”kultur” – i det här sammanhanget tänkt att beskriva allt från skapandet av webapplikationer till poesi – är att det är illusioner, drömmar, som skapas – och säljs. Även faktaböcker består i grunden av en idé; ”tänk om … man ska skriva en bok om vänstersvängda muttrar?”.

    Hur länge är en idé värd att skyddas, innan den får anses vara allmän egendom och fritt handhas hur man vill? För några månader sen gick upphovsrätten ut för b la H P Lovecraft, vilket har fått till följd dels ett uppsving i intresset för honom, dels att vi kan se fram mot fler ”Cloverfield” (på gott och ont). Hans idéer var hans idéer i sjuttio år – och det med rätta.

    En idé är nämligen som ett eget barn. Inte vill du väl att föräldrar ska mista vårdnaden efter fem år, därför att barnet inte anses produktivt, inte skapar något? (Halmgubbe, jag vet, men wtf.)

    Samtidigt _är_ upphovsrätten kraftigt överskattad. Den _är_ ett hinder för exploatering av ens idéer – vem vet, någon kanske kan göra en ännu bättre historia av min, en remix? Men fem år är för kort tid. Ska vi sänka tiden så bör vi ha 10 – 15 år som utgångspunkt. På det sättet kan också kreatörer skörda frukten av sitt arbete innan det dycker upp nya versioner av ens idé.

    _Dessutom_ borde vi ta hänsyn till ”äras den som äras bör”-regeln, ett koncept som fungerar ganska bra inom bloggosfären och som borde kunna implementeras inom också kulturen.

    T ex – Recept för Domedagen, av Pv2b, efter en roman av Joakim Andersson.

    (Så får jag en liten slant för min ursprungsidé och du får en slant för din nyversion.)

  8. Det där sista kallas för ideell upphovsrätt, och vad jag vet är alla för att just den biten ska finnas kvar, och jag anser att den bör finnas för alltid. Jag håller även med dig om att den ekonomiska skyddstiden bör vara lite längre än 5 år, dock inte liv+70 år. Detta förutsatt att privat/ideell kopiering inte hindras av det ekonomiska skyddet.

    Varför känns det som om vi är överens?

  9. Men grejen är ju den att det är den välgödda, gåsleversmaskande eliten som klagar. Det är också därför det är de som får utstå spott och spe. De mindre upphovsmännen har såvitt jag vet inte skrivit under några pr-byråförfattade klagoartiklar.

    Däremot kan jag hålla med dig om att tonen ibland kunde vara bättre, men… det var inte jag som började. Det var Liza Marklund, när hon kallade mig och alla andra för ”lata tjuvar”.😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s