Matematisk antifeminism

Birger Schlaug kommenterar på SvD en debattartikel från den 28/2 -09, av Tanja Bergkvist, filosofie doktor i matematik och självutnämnd expert på att genusetenskapen är galen och potentiellt farlig. Nåja, åtminstone fånig. Tanja Bergkvist har, dels genom sin debattartikel i SvD den 19/12 -08, dels genom sin blogg, därmed gått om Per Ström i grenen ”feministbashing”.

Det tycks utveckla sig till en folksport. För, som vanligt i bloggosfären och de nya medierna, är det inte just jämt orginalposten som är mest intressant, utan vad som skrivs i kommentarerna. Bloggens polska riksdag-metodik, där alla får en egen röst (och därmed sällan hör vad andra säger), är fascinerande läsning. Väl värd ett forskningsanslag i sig. Ja, alltså – kan man forska om trumpeter så kan man väl forska om bloggkommentatorer också.

Det är dock dyster läsning för en feminist. Nog för att jag stundligen agerar Djävulens advokat i feministiska frågor, men jag får besvärja mig till, just, feminismen. Jag med. Och det är dyster läsning.

Men först – Schlaug. Mannen jag med invand ryggmärgsreflex avfärdar som miljöpartist (och därmed debil), men som … likt mossa (och Miljöpartiet) … växer på en. För om något bör man inte gå efter vad ens ryggmärg påstår, att se på världen utifrån ögonblickliga fördomsfulla nervsignaler är på tok för likt truthiness.

Ryggrad. Det skriver också Schlaug om. Han skriver

”När ryggmärgen får styra argumentationen blir det lätt fel, hur väl man än vill.”

Tanja Bergkvist har definitivt ryggrad (pun intended) när hon uttalar sig om genusvetenskap. Hennes expertis ligger förstås så långt bort från humaniora och tvärvetenskap man kan komma. Hennes värld är en värld av algoritmer och derivata, fixvärden som helt enkelt inte går att koda utefter kön. Ja, det är en mängd X, Y och T också – åtminstone vad jag kommer ihåg från matten i skolan.

Nu har Tanja Bergkvist all rätt att uttala sig också om genusvetenskap, det är inte det varken jag elle Birger Schlaug vänder oss mot. Invändningen är snarare den att hon med sin utgångspunkt i ironi och sarkasm redan från början visar att hon inte kommer att ta till sig någon kritik. Uppfattningen är, så att säga, ett fixvärde. Eller möjligen ett primtal.

Ryggraden förklarar alltså att forskning kring en viss del av musikvetenskapen utifrån ett genusperspektiv är dum. Detta eftersom det kostar pengar. Argumentet ”hederliga skattebetalare får stå för notan” ligger nära till hands, liksom det dök upp i bland annat Konstfack-debaklet.

Det här får också stöd från Vetenskapsrådet:

Probabilistisk modellering i bioinformatik
Algebraisk och Topologisk Kombinatorik
En asymptotisk teori för linjära och icke linjära partiella differential…nånting
differentialekvationer med mätbara koefficienter: ett asymptot… nånting
Ickelinjäriteter och singulariteter för elliptiska randvärdesproblem
Icke-reflekterande randvillkor för vågutbredningsproblem
Hydrodynamisk stabilitet av skjuvflöden
Ickereflekterande randvillkor för vågutbredningsproblem
Perfekt matchande absorberande skikt för vågutbredningsproblem
Kvantgrafer: spårformler och dynamiska zeta-funktioner.
Inversa problem för kvantgrafer
Talteori med kopplingar till kvantkaos
Komplex analytisk geometri och pluripotentialteori

Ryggrad, således – är detta något våra skattepengar ska gå till!? Inte tillför väl något av ovanstående – samtliga projekt berör Tanja Bergkvists område, matematik – något till samhället? Tänker ingen på barnen?

Genusvetenskapen tänker på barnen. Det är förresten fel, anses Tanja Bergkvist. För i ett annat sammanhang gör hon sig lustig över ”genuspedagogik”, utan att betänka att ”genuspedagogik” har funnits sen mannaminne. Fast då hette det itne så, förstås, för länge sen. Då hette det uppfostran (och kunde kokas ner till Bibeln och örfilar).  Mary Wollstonecraft argumenterade förresten mot Rousseaus genuspedgogik, där den franske giganten stipulerade korrekt uppfostran för den fiktive Camille och den lika fiktive Sophie. Den förre skulle läras upp i förnuftskonsterna (matematik inräknad), den senare skulle egentligen bara lära sig at vara vacker och lika tillgiven som en cockerspaniel.

Hroswitha och Hildegard av Bingen var också framstående genuspedagogiska forskare (of sorts). Visserligen predikade de (bokstavligen; bägge var abedissor) något helt annorlunda än modern pedagogik, men kontentan blir ändå just den som Birger Schlaug är inne på:

”Jag tror att många av oss som menar att genusperspektivet är viktigt uppfattar att det är män som skapat många av de normer som vi idag upplever som naturliga och självklara.”

Boel Lindberg, professor i musikvetenskap, förklarar det i sin replik på Tanja Bergkvist dräpa om den feministiska (?) trumpeten:

”En vetenskaplig studie av just trumpetarskrået har stora förutsättningar att kasta ljus över hur kvinnlighet och manlighet konstruerats och definierats i förhållande till musik och musikutövning.”

Lägg nu märke till det sista, det om ”hur kvinnlighet och manlighet konstruerats och definierats i förhållande till musik och musikutövning”. Vi behöver inte gå längre än … Youtube, för att få typexempel på de kodifierade skillnaderna mellan ”manlig” och ”kvinnlig” musik.

Manlig musik:

Kvinnlig musik:

Ve den kvinna som söker sig in på den manliga arenan. För då går det illa, då slutar man antingen som Amy Winehouse eller Courtney Love. Den förra knäcktes, den senare har kapitaliserat på bilden av en bitch – och det med rätta, btw.

Att söka utröna de komplexa, intersektionella, strukturerna bakom vårt samhälle är defintivt värt att satsa skattepengar på. Till skillnad från flum om Hydrodynamisk stabilitet av skjuvflöden. Det vet ju ingen människa vad det är – så varför ska ni matematiker nu prompt tvinga på oskyldiga små siffror era skruvade vänsterideologier?

Låt ett + ett vara två. Att försöka göra 2 till X är bara onaturligt.

Det där om matematiken jag nyss skrev var förresten satir. Satir baserad på några av de vanligaste antifeministiska argumenten som finns att läsa i kommentarsfälten på diverse bloggar. Personligen tror jag att det helt enkelt handlar om ryggmärg.

Om truthiness.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Kapitel 1, Bok-SM och De Redan Döda

Efter viss vånda på grund av de definitivt basala formateringsmöjligheter som finns på  Kapitel 1, så har jag så äntligen slutfört vad jag satte mig ut för att göra. Nämligen att lägga upp en bok, just där. De Redan Döda.

Nu är Kapitel 1 ett samarbete med bland annat Piratförlaget som inblandade, så vissa fundamentalistiska Guillou-hatare kommer antagligen se mig som en svikare. Well, tough luck, motherfuckers.

Pengar luktar inte, som någon gammal romare lär ha sagt. Om jag råkar vinna bok-SM med mitt bidrag så ska jag skratta hela vägen till banken. I annat fall har ni en alldeles gratis bok att läsa – och det går ju inte att konkurera med gratis, eller hur det nu var. Förresten, bara för att hora lite extra för mina läsare, så är jag också medlem i Piratpartiet – så det dräller av pirater i mitt liv, så att säga. Piratförlaget och Piratpartiet har dock inget med varandra att göra, förutom att de senare gärna ser att de förras böcker går att ladda ner.

För er som inte är fundamentalister finns i alla fall boken att läsa på http://www.kapitel1.se/joakim-andersson/de-redan-doda .

Så här är baksidan:

I skuggan av dramatiska händelser kring en gård i Uppland försöker Linda Persson pussla ihop bitarna av sig själv. Polis, skottskadad krigsveteran, ett förflutet som på nytt hemsöker henne – ett pussel hon knappt klarar av att lägga.

Hemsöks hon verkligen av sin döda syster Maria?

Steg för steg närmar hon sig undergången. I ett sista desperat försök att komma på rätt köl återupptar Linda kontakten med sin gamla pluton. Somliga finns inte längre, andra vill inte prata.

Mark Hamel – en man hon älskat och kanske ännu älskar – blir det allra sista halmstrået. De återupptar både sin kontakt och sitt förhållande, men det är försent för Linda.

I skuggan av ett liv som i grunden krossats försöker Mark Hamel finna någon sorts stabil grund. Medan han ännu återhämtar sig från en svår brännskada han ådrog sig under sin tid i Utlandsstyrkan skakar hans tillvaro sakta sönder.

Är vålnaderna som jagar honom verkligen där? Törs han i så fall följa dem – och vart?

Hoppet om räddning flämtar svagare för varje hjärtslag. Det enda som håller honom hjälpligt uppe är hans hemliga, kanske skamliga, fritidsintressen.

De är överlevare, var och en. Men bara de redan döda överlever, men lever inte.

Och vem kan motstå en bok som börjar med meningen: ”Bilbrandsrökar målar svarta streck mot en grå pannå.”? Eller som innehåller underbara meningar som

”Tusen meter död i glänsande mynt.”

Inte jag. Och jag har ändå skrivit den! 😀

Gå in och rösta. Vinner jag så är ni alla bjudna på festen (jag tänker bjuda Liza Marklund med, så då kommer ändå inte nio tiondelar av er. Tough luck, igen, motherfuckers.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,