Men vad med Kreativ integritet då?

”Nobody but me is allowed to decide why I make things. And — if and when I choose to give away the things that I make — nobody but me is allowed to define how or where I’ll do it. I am independent.”

Merlin Mann* på 43 Folders summerar på ett utmärkt sätt vad jag skulle vilja kalla ”kreativ integritet”, vilket i grunden är vad upphovsrätten söker att skydda. I dessa dagar av integritetshot glöms den kreativa integriteten ofta bort, eller så frontas den med exempel som Antipiratbyrån, Björn Ulvaeus, Liza Marklund, Jan Guillou et al.

Kreativ integritet har kommit att läsas som – Girighet. Nå … jag är inte girig. Jag vill bara kunna leva på det jag älskar att göra.

Jag är kreatör, en av många små sådana, en som kämpar för att överleva, för att få tid och ork mellan inkassokraven att kreera. I mitt fall – text. Dumdristigt nog och naivt nog när jag fortfarande framtidsutsikten om att leva på det jag gör. Nämligen att – skriva.

Andra kämpar på för att få fortsätta att sjunga, eller spela, eller måla, eller smida, eller agera … eller att kreera. Var och en av oss är vår egen artist, för den främsta publiken varje skapare har är sig själv. Endast du själv får första smaken av vad som kanske kan bli en superhit. Till och med Björn Ulvaeus hörde helt själv de första riffen till ”Mamma mia!”.

Ulvaeus må vara girig eller skapa musik en yngre generation tycker är mossig – han är fortfarande en artist. En kreatör. En – kollega. Om vi skulle tvingas in i separata fack av en plötslig diktatur, skulle Ulvaeus hamna i samma slaktfålla som både jag och Anna Troberg (som får stå som exempel för att det går att skapa kultur på Ett Nytt Sätt). Och här uppstår det eteriska:

Det finns en dimension av “kollegial anda”, en eterisk upplevelse jag tror det är svårt eller omöjligt att få andra att förstå sig på. Det finns en slags samhörighet mellan mig och Björn Ulvaeus. Varje kreatör med lite ryggrad vet hur svettigt det kan vara när man går in i väggen. När gitarren ger ifrån sig fel ljud, när bokstäverna inte trillar ur fingrarna, när ”det kreativa flödet” är lika segt som melass.

Men vi delar också en annan känsla, nämligen att När något Känns Rätt så är det Rätt. Och då, givet att man också vill inkassera på det Rätta, så vill man skydda det. På nåt sätt.

Få kreatörer har råd att vara altruister.

Konfliktsituationen uppstår i hur vi vant oss att tänka. Björn Ulvaeus, Per Gessle, Liza Marklund & co tillhör en äldre generation kulturskapare utan ”naturliga” kopplingar till den pågående kulturella revolutionen. De är Det Gamla Gardet. Deras agerande utgår från en norm och moral de växt upp med och själva förstärkt. De är Det Gamla Gardet.

När nu deras värld är hotad går de på offensiven – och Josh har rätt … åtminstone vad det gäller kändisars impact. De drar med sig andra; deras krav om att vi är skyldiga att betala dem för något vi rimligen inte längre anser värt att betala för är den uppjästa kulturelitens brännvinshesa röst. Främst drivs de av girighet, inte så mycket kulturell integritet. Samtidigt har de rätt att kräva respekt för vad de åstadkommit. Även om deras publik måhända inte hänger på nätet, så har de ännu ett stort följe.

Problemet är att deras obstinata hållning smetar av sig på hur publiken betraktar alla andra kreatörer. Det har blivit fult (likställt med ”girigbuk!”) att vara författare, därför att de författare som hörts mest är de som (tror sig) ha förlorat sitt levebröd på den nya tekniken. Ändå har jag inte ännu läst rubriken

JAN GUILLOU DOG AV SVÄLT!

Ulvaeus & co tillhör det gamla. De är det Gamla Gardet – och de kommer inte att ge upp. ”Gardet dör, men ger sig inte” lär Napoleons livvakt ha sagt i slaget vid Waterloo. I och med att ”megakändisarna” är just kända följer kändisskapets logik: Det är de som syns i media, det är deras åsikter som förs fram. Därmed antas att deras åsikter är allmängiltiga för alla traditionella kreatörer.

Det Är Fel.

Studiomusikern som hinner lägga några riff mellan åttatimmarspasset som busschaufför och dagishämtning har ungefär lika mycket gemensamt med Per Gessle, som jag har med … tja – Stephen King.

En enda sak har vi gemensamt: Vi delar den kulturella integriteten. Rätten att få ha sista ordet kring hur det vi skapat, hanteras. Rätten att, om vi så väljer, också kräva betalt för det vi skapat. Rätten att, om vi så önskar, låta er konsumera oss Helt Gratis. Rätten att få vara konstnärer. Rätten till integritet.

Respektera oss och vi respekterar er.

– – – – –

*: via Djävulskattungen

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

5 thoughts on “Men vad med Kreativ integritet då?

  1. Hmm…. det är litet spretigt det här inlägget så jag hoppas att jag tolkar det rätt.

    I alla fall – det här med den ideella upphovsrätten har jag litet svårt att förstå syftet med. För det första ”äras den som äras bör” är en mycket stark social norm. Jag skulle vilja påstå att den rent av är starkare bland de datornördar som ofta stödjer en uppluckring av upphovsrätten lik piratpartiets politik. Jag tror alltså att lagen egentligen inte behövs på den punkten eftersom dessa normer är så oerhört starka och den som bryter mot dem riskerar väldigt dålig publicitet och en massa badwill.

    Se’n när det gäller att kunna styra i vilka sammanhang man förekommer, varför ska man ges rätt till det? Om volvo inte vill att representanter för rasistiska partier ska få visa upp sig i deras bilar, ska de då ha rätt till sådan kontroll? Skillnaden är ju visserligen att en upphovsman har ett mycket nära förhållande till sitt verk som inte bara har med PR att göra utan även den egna identiteten. Men det är litet konstigt att upphovsmannen inte på något sätt kan kontrollera en kulturkritiker som fullkomligt sågar och gör ner dennes verk, men samtidigt har rätt att stoppa fullkomligt oskyldiga användningar av verket.

    Då har jag egentligen lättare att förstå kopieringsrätten – den ekonomiska upphovsrätten. Det vore intressant att höra om mina tankar här ovan om den ideella rätten väcker några reflektioner hos dig.

  2. En norm är en oskriven ”hedersregel” som endast upprätthålls så länge ”hedern” finns där. Vi kan, så där lite lagon etiskt, debattera om det är hedersamt att fildela upphovsrättsskyddat material, men där tror jag inte att någon kommer att komma någonvart. Helt enkelt för att uppfattningen om vad som är etiskt – och moraliskt – rätt skiljer sig på individnivå. Somliga tycker si, andra så – fine.

    En lag är en juridiskt nedskriven norm. T ex är normen i samhället att det under de allra flesta omständigheter är fel – oetiskt – at döda en annan människa. Lagen, som dömer dig till fängelse för mord, är en förstärkning i vårt medvetande om just det felaktiga i att (lättvindigt) döda en annan människa. Notera dock ”allra flesta omständigheter” – du kan ha rätt att döda i nödvärn (vilket är en fråga som löses i domstol) och i krig … är du _skyldig_ att döda andra.

    På samma sätt fungerar all lagstiftning. T ex IPRED. Innan du eller någon annan blir ursinnig nu, så ska jag förklara: IPRED är _fel_, fel väg att gå. Men samtidigt är IPRED, ur ett normerande perspektiv, en god lag. Den ”lär” oss nämligen att fildelning av upphovsrättsskyddat material medför konsekvenser – badwill, om man så vill.

    Där finns en gemensam plattform för både lagstiftning och norm.

    (IPRED är förstås en örfil och inte ett samtal, så till formen påminner den mer om victoriansk uppfostran – med hot om avklippta fingrar och endemi om man onanerar – än just uppfostran, så där borde finnas en helt annan medelväg att gå.Ehm … )

    Om _normen_ är att respektera upphovsrättsinnehavares vilja – note bene, _upphovsrättsinnehavare_, inte dess outsourcade kolportörer, som i nuläget har all makt över kreatörens idé – så … Ja, om den normen blir en allmänt accepterad norm så är jag nöjd. Just nu är dock normen att fildelning kanske är fel, men eftersom så många fildelar så blir det med majoritetens rätt – Rätt. I vart fall mindre fel.

    Nå, det var helt okej att lyncha folk i Alabama också, för bara 75 år sen.

    Den nuvarande normen är en _dålig_ norm, på sikt samhällsnedbrytande. För om vi alla tar oss rätten att på egna girighetsgrunder använda oss av andra – var hamnar vi då?

    (Jag vill se lite mer vision och mer filosofi i debatten, som hitills är väldigt fokuserad på antingen teknik eller monokromt Rätt Och Fel-tänk. Så skjut mig.)

    M ao är den ideella upphovsrätten en väldigt fin tanke, en fin vision. Men den fungerar bara så länge alla respekterar den norm denna tanke vilar på. I bloggosfären – och hur pompösa vi än önskar vara är bloggosfären en fluglort i rymden vad det gäller inflytande över normer – är normen väl fungerande, erkännes – men i övrigt?

    Äras den som äras bör iom fildelning? Äras Peter Jackson, Madonna, Marklund – och andra?

    När det gäller styrandet av en kreatörs idé – då är vi ute på ett gungfly. Jag kräver inte total kontroll, långt ifrån. Den kreatör som kräver total kontroll vöer sina verk är redan passé när kuvertet med demon eller portfolion går iväg till agenten. En fri marknad är omöjlig att kräva total kontroll över. Vad det gäller kritiker är de helt fristående; vi har, för mer ordinära varor, t ex ARN, eller tidskriften Råd & Rön – och de är ju, just, kritiker. Det skulle bli ett jävla liv om Volvo tvingade ARN att godkänna en motor som går på kväveoxid, typ. (Jag vet inte om kväveoxid är giftigt, men det _låter_ giftigt😛 )

    Vad jag _kräver_ är att min idé, min kreativa integritet, respekteras. Respekt är också en norm, en indivudellt uppfattad eventuell kränkning av ens rättigheter. Om Metallica känner sig dissade av att Enter Sandman framförs på blockflöjt och når 100 miljoner tittare på Youtube, så har de lika stor rätt att känna sig kränkta, som deras kunder när vi tvingas betala 300 spänn för tolv låtar.

    Men jag är övertygad om att majoriteten kreatörer tvärtom skulle bli gansak stolta när deras verk dyker upp i andra sammanhang än de först tänkte sig – bara så länge den Äras, som Bör Äras.

    Om Äran i att bli fildelad, plagierad och kopierad också garanterar en viss återvinst – det behöver inte vara mycket, det räcker med några kronor – så tror jag alla blir nöjda.

    Att respektera någons rätt medför nämligen en kostnad. Ibland själslig, men talar vi om kreatörer med kreativitet som främsta inkomstkälla – också en ekonomisk.

    (Det allra bästa vore om publiken kunde betala en liten slant _direkt_ till artisten. För att detta ska kunna implementeras krävs ett skifte i både Makt över det skapade, och den allmänna inställningen till vad ”betalning” egentligen är. Vi är vana vid att ”betalning” betyder X hundra kronor för en CD, varav 2 öre går till artisten, och därför väljer många att helt gå förbi detta gamla system.

    Systemskifte, m ao. Direkt feed mellan publik och kreatör – ekonomisk såväl som emotionell.

    M ao försvarar jag inte alls det gamla, men innan vi har funnit gångbara och långsiktigt hållbara lösningar för ”en ny modell”, så kan vi väl ändå nedlåta oss till att respektera den gamla modellen?

    Förändringar blir mer hållbara om de genomförs demokratiskt, än med vapen i hand.)

  3. Äras den som äras bör iom fildelning? Äras Peter Jackson, Madonna, Marklund – och andra?

    Absolut. (För tydlighetens skull så gäller frågan alltså vem som äras och inte hur).

    Om Metallica känner sig dissade av att Enter Sandman framförs på blockflöjt och når 100 miljoner tittare på Youtube, så har de lika stor rätt att känna sig kränkta, som deras kunder när vi tvingas betala 300 spänn för tolv låtar.

    Visst, de har rätt att känna sig kränkta (hur skulle man kunna hindra det?), men varför ska de ha rätt att stoppa blockflöjtsspelaren om denne inte gör det av ekonomiska skäl?

    Men jag är övertygad om att majoriteten kreatörer tvärtom skulle bli gansak stolta när deras verk dyker upp i andra sammanhang än de först tänkte sig – bara så länge den Äras, som Bör Äras.

    Om du följt debatten om nedtagningar av filmer från YouTube så ser du att skivbolagen (rättighetsinnehavarna) inte har samma uppfattning som upphovsmännen alla gånger. Varför ska vardagliga amatörmässiga uttryck befinna sig i en juridisk gråzon helt i onödan?

    Det allra bästa vore om publiken kunde betala en liten slant _direkt_ till artisten.

    Absolut. Håller med dig. Det är litet lustigt att du nämner det eftersom jag blev totalt utskälld av Åsa Jinder häromdagen när jag förde detta på tal. Enligt min privatmoral bör man absolut stödja de artister man tycker om. På grund av den senaste tidens utveckling är jag inte längre säker på om det är lämpligt att överföra denna privatmoral till allmän lag.

    Det är svårt att diskutera saker idag eftersom upphovsrätten är så extremt obalanserad. Tänk om skyddstiden var satt till 15 år istället. Det skulle räcka som incitament för de flesta. Det skulle också betyda att det skulle finnas litet äldre kultur fritt tillgänglig – bättre en sådan säkerhetsventil än att ny kultur konsumeras utan någon ersättning till upphovsmännen. Och dessutom skulle ny film och musik få konkurrera med gammal på ett helt annat sätt.

  4. Jag håller med dig om att Metallica, för att fortsätta på mitt exempel, gör sig själva en otjänst genom att hårdfört beskydda sitt skapade material. Samtidigt undrar jag om det _egentligen_ är Metallica – eller kanske mer deras by proxy? Dvs – advokaterna?

    Den stora skevheten i hela debatten uppstår när vi talar om ”upphovsrättsinnehavare” och ”artister”, när det _egentligen_ handlar om några helt andra – förmodligen omusikaliska schmucks som gav upp blockflöjten till förmån för nagelfarande av lagboken.

    Skevheten i debatten skruvar upp tonläget till absurda nivåer, och till sist slutar vi lyssna på varandra. En och annan försöker göra sig hörd i stridslarmet – http://fridholm.net/2009/04/22/ska-vi-ta-och-hoja-debattnivan-tillsammans/ – och sansa nivån, men vete katten om det hjälper.

    Nytt bränsle läggs ju på elden hela tiden, nu senast med det eventuella Jävet i TPB-rättegången. Så vi tappar tråden, den kanske allra viktigaste tråden, nämligen den om hur _publik_ och _kreatör_ kan komma till en ömsesidig repsekt och lösning för bägge parter.

    (Din länk till Jinder-skället fungerar inte.)

    Skyddstid är jag inte insatt i tillräckjligt för att vilja kommentera … för då blir det antingen fel, demagogi eller rent fördomsmässigt🙂

  5. Det verkar som Jinder har raderat i princip alla sin inlägg nu. Antingen vill hon inte stå för dem, eller så vill hon tysta ned debatten litet – hon skrev i ett senare inlägg att hon hade fått något otrevligt mejl (himla synd att folk inte kan visa hyfs) som fått henne att tillfälligt stänga av kommentarerna. Skulle kunna vara endera eller en kombination av dessa anledningar. Här finns i alla fall en kopia av det första inlägget hon tog bort – även det en svar på en ärlig och sakligt formulerad invändning mot Ipred-lagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s