Slentrianrasismen och människovärde

När Abu från Rinkeby dödar en annan människa dröjer det fem sekunder innan vissa delar av bloggosfären ropar om ”apejävlar!”, och en annan del av bloggosfären ropar om ”misslyckad integration!”.

När Nils från [insätt lämplig etniskt svensk ort] dödar en annan människa dröjer det tio sekunder. Och sen kommer undanflykterna, inte sällan i termer av ”ungdomar det gått snett för”, eller ”vart var de vuxna?”.

Vart var de vuxna i Romario-mordet?

Bloggosfären är en underbar plats, och vore jag sociolog eller beteendeveterare skulle jag lägga upp tusentals bloggar i min RSS bara för det empiriska underlaget om hur folk _egentligen_ tänker. Samtidigt är det lite skrämmande, för det folk tänkte – förr – är numer allmängods. Upp bubblar rasismen, xenofobismen, sexismen, fascismen, kommunismen, geriatrismen.

En del av bloggosfären – den som rör sig bortanför Piratpartiets horisont – ägnar sig åt något som vi skulle kunna kalla för ”indicebetonad integritetsbrottslighet”. Med andra ord – en ny version av den gamla tidens lynchmobb. För numer behövs sällan ett rep; det räcker med bloggar, SMS, twitter och nät-terror.

Ni får förlåta mig nu, men jag är av födsel och ohejdad vana en misantrop. Jag tror det sämsta om mänskligheten, alltid. Men när jag läser sådant här:

”Jag har funderat på detta i flera dagar. När nyheten om att den 15-åriga flickan Tess blivit mördad tänkte jag omedelbart överfall och våldtäkt av äldre man. När jag sedan fick höra att det var jämnåriga tänkte jag hedersmord, nästa nyhet, ja då tänkte jag aha droger och fylla. Nu står det helt still!

Men en sak är jag helt säker på och det tar inte en enda rubrik eller förmildrande uttalande av försvarsadvokat ifrån mig och det är: Att det är FULLSTÄNDIGT OINTRESSANT vilken ålder en gärningsman/kvinna är när de utför ett brott. Det är brottet som ska vara grunden för straffet.”

… så blir jag än mer deprimerad, rörande mänsklighetens etik.

Åldern är ointressant för deckarförfattarinnan Ramona Fransson. Det som är fascinerade är dock inte åldersfixeringen, utan axelryckningen kring de två första punkterna i hennes kommentar på Palena Inns bloggpost om mordet på ”Tess”.

Nummer ett: Det har således blivit en ren självklarhet att när en ung kvinna dödas, är gärningspersonen en ”äldre man”. Bara begreppet ”äldre man” ger genast en mental bild av förövaren: Sunkig, skäggig, dreglande, kåtslagsgalen våldtäktsbenägen gubbsjukt litet slemmigt äckel med, förmodligen, av hårolja bakåtslickat hår.

Nummer två: Det har tillika blivit en självklarhet att ”hedersmord” inte är något vi behöver ägna mer tankekraft åt för att förstå, eftersom ”vi alla vet” _vilka_ som utför hedersmord. Svartskallarna. Hederliga (etniska?) svenskar mördar ingen för heder – möjligen för svartsjuka eller på grund av hembränt, men inte heder. Men ”de där” … Det ”vet man ju” hur såna är, inte sant?

Då slår det mig. Jag tror jag vet varför Ramona Fransson inte är lika känd som Camilla Läckberg (trots att den förre har en direktkanal in i polisväsendet).

U do da math.

Ju mer jag gräver i kommentarerna på Helena Palenas blogg, desto beskare smak av återhållna spyor får jag i svalget. Misstänkliggörandet står som spön i backen: Än är det ”våldsfilmernas” fel, än är det – föga förvånande – Piratpartiets fel. Framförallt framhålls att det handlar om ”ungdomar som spårat ur”, vilket är systematiskt kännetecknande för undanflykter kring (etnisk) svensk ungdomlig brottslighet.

Blattar har mordet i generna. Svenskar spårar ur.

Det är så tänket går, bortom rökridåerna och alla fina uttalanden. Jag _vet_ hur det låter. Jag har personlig erfarenhet av den här slentrianrasismen – jag ägnade mig åt den själv för inte alls länge sen. Händelsevis inträffar det att jag fortfarande halkar tillbaka i hjulspåren, det här ”vi” och ”dom”-tänket.

Det stör mig. När jag sen läser alla fantastiska undanflykter från det enkla faktumet att två svenskar mördade en tredje så blir jag nästan lite illamående. Nästan, för en del av mig håller med. För jag ”vet” ju, så som ”alla vet”, att svenskar inte mördar varandra utan en jävligt bra orsak … som till exempel att ”han tittade snett på mig”, eller ”hon gnällde”, eller ”jag var full”, eller ”jag är svartsjuk”.

Om den döda flickan inte hade haft andraefternamnet ”Rojo” – hur hade vi tänkt då? Men kanske än viktigare – hade mordet på henne genererat en framgångsrik blogpost – etta på Intressant.se (per den 12/6 2009) – om hon bara hade hetat ”Therese Rojo”?

Vi svänger oss alla med en gradskillnad i det urskillningslösa våldets mekanik. Poängsystemet för hur solidariska vi ska vara beror på en hel rad faktorer: Har offret ett förflutet? Har offret ett (etniskt) svenskt namn? Vad var offrets ålder? Hur är offrets föräldrar? Och så vidare. Parametrarna fluktuerar utifrån fall till fall; Engla-mordet var fruktansvärt, inte för att det var ett mord, utan för att det var ett barn som mördades (av en ”äldre man”) och modern var … ja – likeable. Vi gillar Englas morsa. Därför är det hemskt. Och mordet på Caroline begick av en ”jägare” – och det vet vi ju hur ”jägare” är, inte sant? De dödar ju för skojs skull.

Men vet någon vad Romarios morsa heter? Var hon bor? Har hon en blogg?

Vem  bryr sig? Det är ju bara en blatte.

Ibland tänker jag att om Sverigedemokraterna hittade _just rätt knapp_ för den här … känslan, i vårt (etniskt) svenska samhälle, så skulle de få åtminstone en 60% av rösterna i nästa val. Nu är det förstås så att vi inte öppet vill erkänna att vi alla (etniska) svenskar är rasister, för att vara ”rasist” är något hemskt. Alla har ju lika värde, inte sant?

Romario – och Engla.

Therese.

Där har vi tre värden i ”alla är lika värda”. För vet ni, det vet ni säkert … Vissa är mer värda än andra.

Etnicitet hänger på ditt efternamn.

Ditt värde hänger på din ålder.

Vem du är bestäms av din hudfärg.

Vill vi ha det så?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kriminalitet, rasism, slentrianrasism, svenskhet, feminism, samhälle, brott och straff, ungdomar, bloggosfären, piratpartiet