Hej, Manpower!

Till att börja med vill jag uttrycka min glädje över att ni, liksom säkert många andra företag, äntligen anammat åsiktsregistrering. Det är, som ni vet, en etnisk svensk gammal vana hos inte minst Socialdemokratiska Arbetarepartiet, att noga kontrollera vad Folket anser, tycker, tänker och säger.

Numer finns inte så många kommunister. Nyliberaler, ja, men inte kommunister. Det är Ohly och … eh … Ohly.

I takt med att Informationsbyrån fann färre kommunister blev de, s as, otrendiga. Därför är det bra att ”marknaden” tar över där en fordom traditionellt socialistisk organisation breddat erfarenheten. FRA funkar ju inte riktigt om marknaden, för FRA registrerar trots allt alla – inte bara vissa.

Om ni läser den här bloggen, vilket ni kommer att göra eftersom jag länkar nästan direkt till er, vill jag att ni ska veta några enkla, basala fakta om mig. Det är så här:

Den här bloggen skrivs av min onda tvilling.

Själv, jag Joakim Andersson, är en lojal arbetare utan några som helst problem.

Transparens är viktigt, inte sant?

Jag lyder alltid order – oavsett om det handlar om koltransporter via Polen eller Blankett 1A. Jag är driftig, hungrig, nyfiken och med en jävla massa go. Dessutom är jag en teamspelare, en ansvarsfull och prestigelös medarbetare kunnig inom en mängd områden.

Jag gillar när det svänger, blir peppad av motgång och kan ta kritik – även om den är konstruktiv. Faktum är att den senaste som kritiserade mig har ännu inte återfunnits. Så bra är jag.

Kvinnor är människor och säkert lika kunniga och bra som mig, särskilt om de har långt hår.

Jämlikhet är viktigt, jag är så jävla mycket feminist att jag inte ens svär öppet av rädsla för att Janne Josefsson eller någon annan Sån Där Jobbig Typ ska ringa min chef och fråga om arbetstider. Jag har inga problem med att börja klockan 06:00 och sluta 06:00. Till och med på samma dag.

Jag är helt enkelt den ni alltid drömt om. Inga barn, nästan aldrig sjuk, aldrig med en åsikt som går mot Er Uppdragsgivares. En drömarbetare. Chefsmaterial. Tro mig, jag tackar inte nej till 50 K i månaden. Ja kan t om nöja mig med 95. K.
Jag är dessutom extra duktig. För jag är desperat nog att t om helt säkert säga att ni aldrig hittar något komprometerande material om mig – även om ni googlar. Och om ni gör det så finns alltid Proffice.

Började inte Nisse jobba för dem, förresten?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Svårstartad motor

Kanske, kanske, kanske … kanske har den verbala motorn börjat hacka igång utan att vilja tjuvstanna. Igen. Kanske.
Ett första steg mot en återkomst till Ordet, det elusiva, det likt dimma förflyktigade mellan fingrar som inte lydit vad Hjärnan tänkt fram, den fasansfulla och allomförtärande själsliga känslan av att Ha Gett Upp …

Kanske måste skribenter, författare och alla andra hacks med Ordet som passion lyssna på Kipling (tror det var Kipling, jag tänker vara unitasking nu och INTE GOOGLA):

Ours not to reason why.
Ours just to do or die.

Iaf finns jag numer ännu en gång i bokform.

http://www.lulu.com/product/paperback/i-south-dakota-f%C3%A5r-du-skjuta%C2%A0indianer/14678922

(Det här är snabbpress. Därav den rent groteska URL:en.

Dessutom måste jag städa.)

Ja har dessutom börjat kombinera World of Warcraft med skrivandet, på engelska, i en blog. Vilen får ni inte veta nnu, för den kanske självdör.

Men Kanske, kanske, kanske … kanske har den verbala motorn börjat hacka igång utan att vilja tjuvstanna. Igen.

Kanske.