De redan döda

Det sägs har jag för mig att någon Stor Tänkare har sagt att ingen kan ha kontroll över hur ord sätts ihop. Jag förmodar att det är därför vi har både upphovsrätt och i förlängningen advokater. Nåväl, jag är medveten om att jag, i det stora bokliga universat, mest är en liten lort, som Skorpan, med en enda titel hos Ad Libris och resten av mina alster mer svävande i rymden. Den tänkta och den verkliga cyberrymden.

Häromdagen, i lördags faktiskt, var iaf jag och min sambo på shoppingturné i Vällingby Centrum. Efter lite botaniserande hos både OnOff och andra ställen, slank vi in på Minibok, vilken är en av de där alldeles förbluffande underbara fantastiskt familjära SMÅ bokhandlarna. Ja, till skillnad från (de, törs jag erkänna, lika alldeles förbluffande underbara) STORA bokhandelskedjorna.

Vi tittade på titlar både här och där – och så, av en ren slump, tittade jag upp på en pelare (!) där de hade en topplista.

Jag drog ett förskräckt andetag.

För där stod ju … ”min” bok.

Nej, det var inte min bok. Det var en bok med samma titel som min i sinnet inarbetade arbetstitel på min ännu i papperform opublicerade roman. Lät det krångligt? Nå, det är det. Antar jag.

De redan döda.

Samma titel – en helt annan bok. Den bok som i pappersform bär ”min” titel är skriven av Robert Karjel och är …

(…) en mångfacetterad historia om den värld som skapats av kriget mot terrorismen, och om hur mycket ensamma män kan göra för det första riktiga hem de hittat eller den familj de för alltid förlorat

(Cornucopia?)

Vem Robert Karjel är, vet jag inte. Ska jag vara helt ärlig struntar jag i vem hen är. Vad som stör mig är ändå att ”min” titel redan är använd.

Egoistiskt tänker jag att också tankar borde få vara skyddade av upphovsrätt, men rationellt tänker jag att det vore väl ändå ganska fånigt (om än det skulle göra bibliotekariers jobb enklare). Så, som en litteraturens och förlagsvärldens absoluta underdog – inte en käft vet vem jag är utom förläggaren som gav ut mig i pappersform 2006 – önskar jag Robert Karjel lycka till.

Så börjar jag det oerhörda slitet med att hitta en annan säljbar titel för min änu opublicerade roman om fruktansvärda händelser och en jävla massa sex.

Ny arbetstitel: På spaning efter den tid som fly…

Åh!

SKIT!!!

JÄVLA FRANSMÄN!!!

Ny arbetstitel: UTAN TITEL.

(Den i pappersform opublicerade romanens textportfolio i digitalt format finns här: De Redan Döda.

Eventuella jurister eller förläggare kan kontakta mig via mailadressen ni borde kunna hitta på den här bloggen, annars vete katten vad i helskotta det var ni egentligen lärde er på universitetet eller på den senaste förläggarlunchen.

Förresten sa jag inte just det där. Jag bara tänkte det. I själva verket är jag e väldigt snäll författare, som bara längtar efter många kramar från August-juryn.

Jag sa inte det där heller.

Jag sa definitivt inget om Vertigo.

Oops. Där rök nog mina chanser til Akademibokhandeln och Bonniers …

Ey! Edenborg! My man! Jag har ett manus … *blädder blädder*)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Chris in the morning-esque: Om Naturen, Insekter, Rävar och lite Depeche (på slutet)

I skogen finns det smådjur, skaldade Cornelis Vresvijk (stavning?). I väntan på att bli tillräckligt hungrig för att kunna trotsa Northrends odöda kyla … jag menar de -10 graderna ute och de nästan välskottade gatorna …

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

så funderar jag lite så där Chris in the Morningesque…igt

(jag försökte få till ett nytt SAOL-ord, men lyckades ej)

över – Naturen.

Mer bestämt – min inställning till naturen. Dessutom kom jag just nu på att egentligen borde jag göra podcasts av det här, men då måste jag snart börja bjuda in folk

(Björn Ranelid)

som också är så där, ni vet … flummiga. För medan jag försöker skriva det här utan att försöka styra texten för mycket – jag låter den leva som den vill – så lyssnar jag på en Alla Hjärtans Dag-playlist på Spotify, skapad av en av spelvärldens medlemmar. Inte min sambo, dock, men dock en annan, som det heter med prefix och allt, ”tjej gamer” (ja, särskrivningen ska också vara med; den gör PREFIXET än viktigare).

Naturen och kärlek! Kan det bli mer jävla Thoreau?

Alltså, den lunken borde ha försökt plocka blåbär i Stockholms skärgård! Där var jag – nu snart 30 år sen – och min bror mitt ute i SKOGEN på en jävla Ö! Och det var … grönt, runt om. Tallar, granar, gräs och blåbärsris. Och så …

Och myggor.

Och spindlar, skalbaggarm gråsuggor, Konstiga Små Saker Med Många Ben, myror, bromsar, flugor, larver, Andra Otäcka Ting Med Många Ben, slingrande, dallrande, krälande, slemmiga … SAKER.

Gud var på dåligt humör när Hen skapade Naturen, den omhuldade, den älskade, den som folk bara längtar ut till så till den mildra grad att det t om arrangeras bussresor. För att inte tala om skogsmulle, denna proggiga propaganda för att Naturen Är Vår Vän.

Fråga folk i Queensland vad de tycker om det.

Jag är ambivalent mot naturen. Det här som jag hitills skrivit är ett utslag av hastig inspiration baserad på en skumläsning av Annarkias blogpost, där hen frågar ”ska vi undvika naturen nu?”

Ja, Annarkia. Ja, det ska vi.

För att helt vara säkra på att varken Creuzfelt-Jacobs

(ett bevis för att tyskar och engelsmän inte kan samarbeta; de försökte 1938 med … bristfällig framgång)

eller parasiter kan DÖDA oss så föreslår jag helt enkelt att vi asfalterar allt.

Fast nä. Inte riktigt. För grejen är den att jag Tycker Hemskt Illa Om Naturen Om Den Tvingas På Mig, men i övrigt är den rätt så cool. Liksom – evigty brinnande berg i Azerbadjan? Ragnaros reborn, ni vet.

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

Eller Häftiga Saker Man Kan Hitta I Vattnet, som i Östersundsregionen.

Jag tycker om att vara i skogen när den är garanterat olevande, dvs täckt av snö. Det värsta jag ka möta då är förmoligen en uthungrad skadeskjuten varg och sen gäller det att springa som bara fan när Naturens Krona kommer sättande med sina Winchesters. Men iaf – skog, och vinter, är fint. Fast kallt. Det är därför jag nästan aldrig är ute i skogen om vintern, för det är kallt.

Med tanke på vad som en gång inspirerade mig till dessa dillerier, dvs en TV-serie om Det Hårda Livet För En Judisk Doktor I Alaska

(Jo, i sammanhanget är det viktigt att påpeka att det är en judisk doktor)

så, eh … så bode jag väl älskasnö, och kyla, och tanken att bli begravd under fruset vatten endast med en gråsugga och en liter brännvin som sällskap. Förstås, efter att litern är uppdrucken kanske jag skulle se gråsuggan som något annat än

(mat)

en insekt … är de väl? … men, eh …

Skogen, om våren, är ganska nice. Tidig vår, fortfarande snödrivor kvar här och var, svartnat ruttet undervegetationsris, välfyllda bäckar man kan leka i tills man förlorat känseln i fingrarna, bortglömda slaktade människ… jag menar naturliga moderna inslag, som t ex skyltar om vem som äger skogen och att det är absolut förbjudet att bryta ”virke”.

Underbara frihet.

Men sen … längre fram … när man vant sig vid brunstiga rådjur och galna skogsägare … då kommer de fram. Igen. Insekterna. Krälar, kryper, ilar, smyger, pilar, slingrar, illrar, borrar, biter, kniper, gömmer, hoppar, studsar – kort sagt, de gör som folk i FAS3: Parasiterar.

Tacka fan för asfalt. Ge mig en välasfalterad stad över skogen vilken sommardag som helst. Och Vi Har Inte Ens Börjat Prata Om POLLEN!

Alltså – vad i HELVETE!!?

GUD, Ja just DU, jag tittar på dig. VAD VAR TANKEN BAKOM POLLEN!!? Som om inte oss arma syndares liv är hårt nog – vi ska fly i skräck från alla krälnde, krypande, ilande, smygande, pilande, slingrande, illrande, borrande, bitande, knipande, gömmande, hoppande, studsande … OCH VI SKA NYSA SAMTIDIGT!!!

I don’t want to start any blasphemous rumours, but I think that God’s got a sick sense of humor, som Depeche Mode skaldade.

Enjoy.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om

(PS: Jag tycker om myror. Och nyckelpigor.)

Jag är för ful för att få ett jobb.

Nu när det enligt DN fastlås av  Henrietta Huzell,  som ändå är doktorand, hur det är vetenskapligt belagt att utseende och fräcshör … freshur … hur snygg man är just Då … att det är VIKTIGT för arbetsgivare! Nå, då vill jag självklart visa upp (mina bästa sidor) av mig för presumtiva arbetsgivare. För ni vet, det är så här:

Jag är för ful för att få ett jobb.

Eftersom det här är internet riskerar jag förstås att sluta på XHamster eller något sånt – FRA kanske – men risken för att bli igenkänd är mindre  än att få ett jobb.

Så, here goes:

Så här ser jag, kronologiskt, ut. Vi börjar med … 1971:

Som ni lägger märke till är jag FANTASTISKT GLAD över att få ha en väst på mig. Det är helt sant – jag älskar västar. Och polotröjor.

Sen går vi raskt vidare till … början av 2000-talet:

(Nej, det var fel bild)

(Rätt bild)

Numer, år 2011, ser jag faktiskt ut på samma sätt som jag såg ut 2009, eller om det var 2010, dvs så här (för arbetsgivare vill jag här påminna om hur ENERGISK jag ser ut på bilden; att jag levlar WoW när den togs har inte med saken att göra; bilden togs av min sambo i samband med en bloggpost omWow … jag menar spelmissbr… jag menar Datorspel Är Det Största Hotet Mot Mänskligheten Men Ni Kan Bli Botade!):

Jag vill förstås hoppas att en bild av mig, som kvalster (eller möjligen Chtulhu), aldrig når de Stora Media.

Folk har ändå fått sparken för en bild av en keps.

Jag har inte ens keps.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Utan Titel Söker Snäll Pappersförläggare

Sammanfattning: Snäll författare publicerad 2006 söker snäll förläggare för nytt manus. Manuset, under gammalt arbetsnamn De Redan Döda men numer benämnt Utan Titel*, kan läsas redan nu på:

Kapitel1.se

… som jag tänker på som ett skyltfönster, en ”molnets” portfolio. Jag gör också gott kaffe och kan citera Blade Runner.

Sartre! Jag menar Sartre!

(* Ändringen sker till följd av att ”min” titel redan är publicerad. Vi kan inte ha två De Redan Döda. Så jävla många döda finns det inte. Ehm. Ja.)

Eftersom jag inte röker kunde jag inte 110101 lova att sluta röka. Eftersom jag snusar och ”kan sluta när jag vill” kunde jag visserligen ha lovat att sluta snusa, men eftersom jag inte vill – fast jag kan – så blev det inget löfte om det heller, 110101.

Nej, som traditionen kräver valde jag istället att i liket med Bohus kompani ”lova ingenting bestämt” om att i år, banne mig, ska jag chocka trosorna av varenda chiclitare och få Ranelid att ångra sitt tilltag att försöka dansa istället för att skriva en ny bok.

I år ska jag bli en bestsellerförfattare. Move the fuck over, Ajvide. Och du, Lapidus (som f övr också är en klädbutik i Norrköping), har inte du en tingsrättsförhandling att ta hand om?

(Det finns en Annan Advokat, som också skriver böcker, men han bor i USA och lär inte återkomma förrän efter att Mona Sahlin avgått, så jag är ganska säker på att vi slipper ”klotformade blodfläckar” en tid framöver.)

Problemet är förstås att ingen vet vem jag är. Jo, jag blev publicerad redan 2006, förstås. Men, ser ni … i likhet med t ex Hyllade Poeter vet knappt en käft att det faktiskt skedde. Förlaget gjorde ett styvt jobb och jag vill inte racka på dem så mycket (möjligen att det där med marknadsföring kunde inbegripit något mer än ”rec ex”), men men.

Sak samma att ingen vet vem jag är. Ännu. För så här i årets första självande månader är jag fortfarande fylld av hopp, tillförsikt och energi. Ni vet, det är som när man går hem från Arbetsförmedlingens Söka Jobb-kurs och känner att ens CV är ju BRA.

28 dagar senare …

Nåja. Nu är nu. Kring jul i år kommer jag förmodligen bli en Arne Anka. Igen. Rya om hur världen inte uppskattar en Stor Konstnär och sen
kvacka ”mera sprit!”. Men det är då.

Nu, ser ni. Nu, är nu.

Så, utan vidare teatraliska åhävor säger jag här och nu som jag sa på Twitter för en stund sen:

Ett manus om depressiva svenska afghanistanveteraner samt spöken och för mycket sex i skuggan av en belägrad sekt söker snällt förläggarhem.

Om ni nu undrar vad det är som söker ett hem, likt en böckernas Oliver Twist som bara får sukta efter alla fina lunchmöten och inte ens har hittat en Fagin, så kan ni läsa det på Kapitel1.se.

Skyltfönster, vet ni.

Där samsas jag med andra, men eftersom jag just
idag har Enormt Ego så säger jag helt enkelt att allt annat utom mitt material är ski… är inte fullt lika bra som mitt.

Litterära kukmätartävlingar kan vara rätt skoj.

Intresserade förläggare och/eller agenter kan hitta kontaktmöjligheter under ”kontakt” – eller via @HerrKlokbok på fågeltjattret.

(I verkligheten är jag ganska snäll. Jag förstår sannerligen inte varför jag låter så aggressiv i blogformat.

Det är nog Marcus Birros fel.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

(”Porr” är ett hejdlöst fräckt tilltag för att få lite extra träffar. Bloghoreri, kallas det visst. Å andra sidan är jag ganska säker på att också lektörer då och då söker på just Ni Vet Vad.)

One for Stitches

Inte alls långt borta från Stormwind City ligger en liten, liten stad – Darkshire – i en mycket, mycket dunkel skog – Duskwood. I likhet med b la Westfall är det i det närmaste helt bortglömt av De Som Bestämmer; ty De Som Bestämmer har skickat alla sina soldater norrut (numer är de utspridda både här och där, men jag ska inte gå in på vad jag anser om elvafrontskrig).

I närheten av Darkshire ligger en ännu mindre by – Raven Hill – dominerad av en väldigt stor kyrkogård. Förr om åren, innan ädla hjältar drev bort honom, bodde där en eremit.

Eremiten är borta nu.  Han har istället börjat på i ett övergivet kastaltorn, som förr beboddes av en Forsaken-apotekare. I andanom av tornet finns f övr en Den Okände Soldatens Grav, med ett l 23 elite skelett.

Iaf: Eremiten i Duskwood, folket i trakterna är fortfarande rädda för dig, de vet inte vad du bygger på.

Det här är … för dig: