Chris in the morning-esque: Om Naturen, Insekter, Rävar och lite Depeche (på slutet)

I skogen finns det smådjur, skaldade Cornelis Vresvijk (stavning?). I väntan på att bli tillräckligt hungrig för att kunna trotsa Northrends odöda kyla … jag menar de -10 graderna ute och de nästan välskottade gatorna …

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

så funderar jag lite så där Chris in the Morningesque…igt

(jag försökte få till ett nytt SAOL-ord, men lyckades ej)

över – Naturen.

Mer bestämt – min inställning till naturen. Dessutom kom jag just nu på att egentligen borde jag göra podcasts av det här, men då måste jag snart börja bjuda in folk

(Björn Ranelid)

som också är så där, ni vet … flummiga. För medan jag försöker skriva det här utan att försöka styra texten för mycket – jag låter den leva som den vill – så lyssnar jag på en Alla Hjärtans Dag-playlist på Spotify, skapad av en av spelvärldens medlemmar. Inte min sambo, dock, men dock en annan, som det heter med prefix och allt, ”tjej gamer” (ja, särskrivningen ska också vara med; den gör PREFIXET än viktigare).

Naturen och kärlek! Kan det bli mer jävla Thoreau?

Alltså, den lunken borde ha försökt plocka blåbär i Stockholms skärgård! Där var jag – nu snart 30 år sen – och min bror mitt ute i SKOGEN på en jävla Ö! Och det var … grönt, runt om. Tallar, granar, gräs och blåbärsris. Och så …

Och myggor.

Och spindlar, skalbaggarm gråsuggor, Konstiga Små Saker Med Många Ben, myror, bromsar, flugor, larver, Andra Otäcka Ting Med Många Ben, slingrande, dallrande, krälande, slemmiga … SAKER.

Gud var på dåligt humör när Hen skapade Naturen, den omhuldade, den älskade, den som folk bara längtar ut till så till den mildra grad att det t om arrangeras bussresor. För att inte tala om skogsmulle, denna proggiga propaganda för att Naturen Är Vår Vän.

Fråga folk i Queensland vad de tycker om det.

Jag är ambivalent mot naturen. Det här som jag hitills skrivit är ett utslag av hastig inspiration baserad på en skumläsning av Annarkias blogpost, där hen frågar ”ska vi undvika naturen nu?”

Ja, Annarkia. Ja, det ska vi.

För att helt vara säkra på att varken Creuzfelt-Jacobs

(ett bevis för att tyskar och engelsmän inte kan samarbeta; de försökte 1938 med … bristfällig framgång)

eller parasiter kan DÖDA oss så föreslår jag helt enkelt att vi asfalterar allt.

Fast nä. Inte riktigt. För grejen är den att jag Tycker Hemskt Illa Om Naturen Om Den Tvingas På Mig, men i övrigt är den rätt så cool. Liksom – evigty brinnande berg i Azerbadjan? Ragnaros reborn, ni vet.

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

Eller Häftiga Saker Man Kan Hitta I Vattnet, som i Östersundsregionen.

Jag tycker om att vara i skogen när den är garanterat olevande, dvs täckt av snö. Det värsta jag ka möta då är förmoligen en uthungrad skadeskjuten varg och sen gäller det att springa som bara fan när Naturens Krona kommer sättande med sina Winchesters. Men iaf – skog, och vinter, är fint. Fast kallt. Det är därför jag nästan aldrig är ute i skogen om vintern, för det är kallt.

Med tanke på vad som en gång inspirerade mig till dessa dillerier, dvs en TV-serie om Det Hårda Livet För En Judisk Doktor I Alaska

(Jo, i sammanhanget är det viktigt att påpeka att det är en judisk doktor)

så, eh … så bode jag väl älskasnö, och kyla, och tanken att bli begravd under fruset vatten endast med en gråsugga och en liter brännvin som sällskap. Förstås, efter att litern är uppdrucken kanske jag skulle se gråsuggan som något annat än

(mat)

en insekt … är de väl? … men, eh …

Skogen, om våren, är ganska nice. Tidig vår, fortfarande snödrivor kvar här och var, svartnat ruttet undervegetationsris, välfyllda bäckar man kan leka i tills man förlorat känseln i fingrarna, bortglömda slaktade människ… jag menar naturliga moderna inslag, som t ex skyltar om vem som äger skogen och att det är absolut förbjudet att bryta ”virke”.

Underbara frihet.

Men sen … längre fram … när man vant sig vid brunstiga rådjur och galna skogsägare … då kommer de fram. Igen. Insekterna. Krälar, kryper, ilar, smyger, pilar, slingrar, illrar, borrar, biter, kniper, gömmer, hoppar, studsar – kort sagt, de gör som folk i FAS3: Parasiterar.

Tacka fan för asfalt. Ge mig en välasfalterad stad över skogen vilken sommardag som helst. Och Vi Har Inte Ens Börjat Prata Om POLLEN!

Alltså – vad i HELVETE!!?

GUD, Ja just DU, jag tittar på dig. VAD VAR TANKEN BAKOM POLLEN!!? Som om inte oss arma syndares liv är hårt nog – vi ska fly i skräck från alla krälnde, krypande, ilande, smygande, pilande, slingrande, illrande, borrande, bitande, knipande, gömmande, hoppande, studsande … OCH VI SKA NYSA SAMTIDIGT!!!

I don’t want to start any blasphemous rumours, but I think that God’s got a sick sense of humor, som Depeche Mode skaldade.

Enjoy.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om naturen

(PS: Jag tycker om myror. Och nyckelpigor.)