Världens undergång

”I’ve seen the future brother, it is murder”

— Leonard Cohen, ‘the Future

Världen kan gå under på många sätt. De senaste två dagarna har jag ägnat åt just världsundergången alla fruktade fram till Sovjetunionens undergång (och numer nästan helt har glömt bort eftersom det är viktigare att frukta islam av någon orsak). Kärnvapen, ni vet. Miniman, SS-10 och 20, ICBMs … men aldrig väskbomben (den var inte uppfunnen då, vad jag vet).

Undergångsfilmer är alltid god underhållning. Särskilt när man behöver känna att det alltid kan bli värre. För det kan det ju, som ni vet. Plötsligt en dag kan man släpa sig ur sängen. Och upptäcka ett Jättelikt Svart Tefat över stan. Eller så är det asteroider, eller virus, eller tripoder från Mars. Nutidens katastroffilmer handlar sällan om det som faktiskt är hotfullt. Det närmaste vi kommer är väl virus. Men också de är, oftast, ett ”yttre hot”.

Kärnvapenfilmen dyker allt som oftast upp. Nästan jämt som setting för en efter-katastrofen; Mad Max, A Boy And His Dog, t ex. Jag har stött på få under tiden katastrofen-filmer. Vilket är underligt, med tanke på att jag tycker om att se världen gå under.

Men det finns 2 filmer … och gissa om de lämnar ett outplåneligt intryck. Av en ren händelse finns bägge (än så länge) tillgängliga i fullversion på Youtube. Jag vet inte hur länge – och jag vet inte om de anses ”public domain” eller inte, så ”be advised”.

Threads, av Mick Jackson, släpptes opassande (häpp!) nog 1984. Det är en BBC-produktion med fokus på Sheffield i form av en sorts ”public announcement”-dramadokumentär. Till formen följer den samma recept som alla andra katastroffilmer: Ett axplock personer i fokus – och massiv förstörelse.

Året tidigare hade Hollywood-produktionen The Day After (1983, Nicholas Meyer regissör) premiär. Förmodligen producerades bägge filmerna ungefär samtidigt. Sannolikt hade de inget samband med varandra. De skiljer sig på flera plan även om de samtidigt delar den grundläggande formulan.

2-3 familjer i fokus. ”Vanligt folk” – arbetare, jordbrukare, småchefer. Typisk medelklass (denna jordens salt vi nästan alla tillhör). Threads skiljer sig dock en aning från The Day After i det den amerikanska filmen också har en (såsmåningom rebellisk) svart soldat i rollerna. Amerikanerna säljer sig också själva med kända nanm som t ex Jason Robars och Steve Guttenberg i rollistan.

Nå, för att det här inte sak bli långrandigt – det är en dagbok, ingen blogg; dessutom har jag inte nämnt BDSM en enda gång – så … Se dem. Om ni bara har tid att se en av dem, se Threads. Var beredda på en emotionell berg och dalbana. Se den ihop med någon om ni är ovanligt känsliga för kall, klinisk fakta.

Blunda när katten dör av strålskador.

First!

Eftersom jag av någon outgrundlig SEO-anledning ligger först på en Googlesökning på ”Klokbok” känner jag plötsligt ett ansvar att blåsa nytt liv i den nästan avsomnade bloggen.

Dessutom behöver jag skriva av mig.

Jag måste bara hitta rätt tema.

Så för närvarande får ni tänka er att det hänger en stor skylt med ”Ombyggnad pågår!” här i butiken.

Akta hinken där borta. Akta hinken! Akta hi…

Fan också.

*börjar skrubba upp utspilld kritfärg*

Sagovärld

Njaäe … Den här idén tog en helt annan väg än jag hade väntat mig. Huh.

– – – – –
Hon missade sista bussen. Det var så dumt. Hon hade just packat ihop det sista och var på väg ut från Utom Spel-området när en röst hejdade henne – ”Maria!”. Hon stannade och vände sig om. Hon kunde inte rå för det, en mild våg av besvikelse sköljde genom huvudet, snabbt som en hastig rysning. Det borde ha varit Jack (alla älskade Jack). Men det var Teodor.

Blotta namnet. Teodor. Han såg verkligen ut som en Teodor. Lång, smal nästan skranglig, råttfärgat hår med dålig svart färg för länge sen applicerad så det nu bara var hårspetsarna som ännu var korpsvarta. Efter tre dagar utan dusch hängde det fett som dött sjögräs kring ansiktet, likblekt med ilskna röda finnar. Teodor spelade alltid odöd – det passade honom. Få människor lyckas se ut som ett skelett utan att sminka sig.

”Jag, asså … Eh … ” han harklade sig. ”Hej.”
”Du,” Maria kastade en blick över axeln. En efter en av bussarna rullade iväg. ”Du, jag har bråttom.”
”Ja, eh … eh … Det var kul att … Asså, eh. Förut.”
”Vill du nåt?” Maria suckade, irriterad. Hon var trött, det var sent, redan solnedgång. Hon var smutsig. Campingduschar gjorde henne aldrig ren, i alla fall kändes det så. Packningen var tung och BHn skavde i takt med ryggsäckens axelband.

”Ska du med bussen?” sa Teodor.
”Meh,” Maria fnös, vände sig om demonstrativt och började gå. Parkeringen var tom nu, bara en enda buss kvar – Hjiertz Bussresor, chartrad. Hon såg avgasröken pumpa uppåt, hörde motorn. Maria skyndade på stegen. Bussen började rulla. Lämnade henne ensam, övergiven.
”Tack som fan för det, Teo! Nu missade jag sista bussen!”
”Jag trodde du hade en bil?”
”Ser det ut som om jag har en bil!?”
”Ah… aj då.” Teodor harklade sig, fumlade runt i ena rockfickan och fick fram ett paket cigaretter och en tändare. Han höll upp dem, lite som en offergåva. ”Ska du ha en cigg?”

Maria suckade. Hon slog armarna om sig själv – kvällen började bli kylig.
”Okej då,” sa hon och tvingade fram ett trött, smalt leende. ”Har du en telefon? Jag tappade min på väg hit.”

Hon tog en cigarett, han tände den, hon drog ett bloss medan han tände en egen.
”Jag har ingen fån,” sa han. ”Men jag bor här i närheten.”
”Gör du?” Maria sträckte upp sig, såg sig om. ”Var då?”
”En mil norröver. Jag gick hit.”.
”En mil?”
”Uh-huh.”
”Fan, du … Jag vet inte om jag orkar det.”
”Det finns en bra väg inte långt härifrån.”
”Är det säkert att du inte har en telefon?” Maria suckade. ”Eller en bil eller nåt?”
”Nope, bara fötterna.”
”Jag hoppas verkligen att det inte börjar regna,” sa hon. Hon krängde på sig ryggsäcken, fimpade cigaretten och började gå åt det håll Teodor hötte med sin tumme.
”En mil låter mycket,” sa han. ”Men det går ganska snabbt egentligen.” Han skrattade lite. ”Vi kan göra upp eld om vi rastar.”
”Är du en våldtäktsman?” sa hon.
Han skrattade.
”Bara om du vill,” sa han.

Maria stannade. Hon fnös argt.
”Sorry, dåligt skämt,” sa Teodor. ”Nej, jag är … jag är faktiskt inte ens intresserad av dig.”
”Va?” Hon höjde på ögonbrynen. Det kändes fånigt men Teodors kommentar sårade henne; vad var det för fel på henne egentligen? Lagom tjock, stora bröst, blond – allt som killar sades vilja ha.
Hon kunde inte hjälpa det. Hon började skratta. Efter en stund skrattade han med henne, grävde fram en fickplunta ur det inre av sin rock och bjöd henne.

Konjak.

”Shall we, darlin’?” sa han, visade bortåt stigen med en chevalerskt gest och log, gulaktigt koffein och nikotin på tänderna. Han tände en cigarett, men det verkade mest som om han ville ha något att göra.

De började gå igen. Långa steg, väl avvägd rytm i kliven. Sten och mossbelupna träd kantade stigen. Efter en halvtimme vek Teodor av på en gammal skogsväg. Mittremsan var väl överväxt med gräs och små buskar men hjulbanorna var platta och torra.

De rastade efter en dryg timme. Teodor klev av vägen, ledde henne uppför en stig och stannade framför ett gammalt jägartorn; grått timmer, en ranglig stege. Det fanns ett vindskydd vit foten av tornet med en gammal eldstad av stenar näravid och en välfodrad trälåda med torr ved. Snart sprakade en munter liten brasa.

”Jag tycker om skogen,” sa han. ”Här ute får jag vara ifred.”
”Okej … ” Maria skrockade. Hon tog en slurk ur pluntan han bjöd henne. ”Är du en sån där svår typ?”
”Absolut!” sa han och skrattade. Han låtsades se bekymrad ut, antog en pose av Tänkaren och muttrade något nästan ohörbart.
”Är det grekiska?” sa hon.

Teodor log mot henne, sjönk ned på sina armbågar, sträckte ut sig nära elden. Flammorna glimmade mot hans mörka ögon, mejslade hittills oanade djupa skuggrynkor över hans ansikte.
”Det är äldre än så,” sa han. ”Förlåt, jag är inte van vid människor.”

Maria log generat. Hon följde honom med blicken när han reste sig, sträckte på sig, vände sig i alla riktningar och blåste rök åt alla väderstreck.
”Vad gjorde du så där för?” sa hon.
”Åh, det … ” han skrattade generat. ”Farmor har lärt mig att man måste hälsa rået välkommen så där.”
”Rået?”

Den iskalla rysningen drev ned över hennes rygg utan att hon kunde hejda den. Halvägs över ryggen förbyttes den till en mild, balsamisk värme. Det var både eggande och skrämmande på samma gång. Hon såg sig om, hastigt, åt alla håll nästan samtidigt. Kallsvett bröt fram under armarna, nedför ryggen. Vad i hela helvete hade hon gjort!? Hjärtat ökade rytmen, dunkade mot revbenen så det sjön i tinningarna. åh helvete också vad hade hon

Doften. Hon kunde inte hejda doften. Den fanns överallt nu, varför hade hon inte känt den förut? Hon borde ha känt den; hela hennes väsen var till för att känna doften. Vilddjurets brunst, signalen för De Evigas fortplantning … sagoväsen sas det, demoner sas det, Hondjävulen. Men hon var något mycket äldre än så – Evig. Aldrig förr hade hon missat Doften. Hon reste sig, hopkurad som för språng. Sen rätade hon upp sig, lät den klarröda dunjackan falla från sin kropp, knäppte upp jeansen i samma steg hon närmade sig Teodor.

”Betablockerare,” sa han, mild röst, glittrande blick. Han vände sig mot henne. ”De gör underverk för att förvirra dina näsborrar, förstår du.”
”Vem är du!?” sa hon, ansträngd. Hon kände hettan mellan benen, pulsen, en het bultande klump av förberedelse. ”du vet vem jag är men vem fan är du!? Näcken?”
”Jag har ingen fiol,” sa han. ”Jag har bara den här.”

Han drog ned sin jylf. Det såg nästan ut som en orm; en kraftig, hård kuk trängde ut mellan det tudragna blixtlåset. Den vibrerade i takt med hans hjärtslag. Redan en tunn droppe försats.
”Komsi komsi,” sa han och vinkade henne närmare. ”Du vet att du vill ha den.”
”Jag trodde du var bög?”
”Ah, du vet … om jag hade sagt att jag är den jag är – hade du följt med mig då?”

De blängde på varandra tvärs över elden. Marias byxor nere vid anklarna, trosorna nerdragna till knäna, blekblont hår som hade klibbat ihop av könssaft hängde som tunna trådar mellan hennes ben. Förr om åren, när timmerhuggare och annat skogsfolk sett och luktat hennes sav, då hade de blivit galna. Bokstavligt talat. Fast först hade hon låtit dem älska henne – oftast oväntat kort. Sprängkåta tvångsreligiösa män har ingen självdisciplin när de hittar någon som går igång på att bli kallad ”ditt kåta stycke”. När hon väl bar på hälften av deras själ – hårdkodad i vad man långt senare skulle kalla DNA – brukade hon resa sig och sen vända dem ryggen.

”Är det verkligen sant att du är ihålig?” sa Teodor. Han grymtade, hälften lustfylld, hälten smärtfylld. Två små horn, lika söta som på ett lamm, pressade sig långsamt ut över hans ögonbryn.
”Är det verkligen sant att du har bockfot?” sa Maria, krängde av sig den svarta tröjan och knäppte upp sin BH. Hon höjde ena benet, drog av sig skon, upprepade det med andra benet och klev ur byxorna och trosorna. Naken gick hon med långsamma gracila steg Teodor till mötes där han sakta rörde sig i cirkel kring elden.

Han stannade upp på bara en armslängd från henne. När han i sin iver att få av sig byxorna snubblade till sträckte Maria ut handen och grep honom om halsen. Hon skrockade tyst, lyfte honom på rak arm över marken och skakade honom tills hans gummistövlar gled av fötterna. Det gick oväntat lätt. Hon sneglade ned mot hans fötter.

Det var sant.

Hon släppte honom. Han landade bredbent. Starka ben, tjockt rödsvart tagel täckte dem från anklarna till ljumsken.
”Vems pipa dansar vi efter?” sa Maria, gick honom nära, tog hans händer i sina … och lät honom glida med dem utmed hennes skrovliga, halvt ihåliga rygg.

”Min,” sa han.

Sagovärlden är alltid bäst om natten.

Om den kämpande kvinnan

Jag skrev en text Speltidningen Fenix nyligen. En text om kvinnor i det amerikanska inbördeskriget. Den texten tänker jag på i bakhuvudet nu när jag ser på Gettysburg. Tankarna leder vidare till kvinnans roll i världen, i vår historia, vårt samhälle — och i vår kultur. Långt fler än mig har funderat, skrivit och agerat på dessa frågor så jag ska inte orda allt för mycket om dem. Istället tänker jag frångå min vana med stream of consciousness och för en gång vara stringent. Nåja, nästan. Jag får trots allt inte betalt för den här texten så jag tillåter mig Musans frihet.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många kvinnor som deltog på båda sidor i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Grova uppskattningar gör gällande någonstans mellan 4000-20000 kvinnor. Majoriteten av dem tog aldrig av sig klänningen. De arbetade inom fältsjukvården, ofta på frivillig basis. De arbetade som kokerskor, hembiträden.

Somliga, som Mary Bowser, var spioner. Andra, som systrarna Moon, var sabotörer och smugglare. Somliga, som Malinda Blalock, var partisaner. De var inte ensamma om att föra krig. Somliga kvinnor, drog rentav på sig en uniform, klippte sig, lindade brösten och försvann i människomassan som ”unga män”.

Det fanns kvinnor i strid. Genom hela inbördeskriget levde, marscherade och dog kvinnor både för Confederate States of America, sydstatarna, som för the Union, nordstatarna. Sida vid sida med okända män, brödrer, fädrer, älskare, makar. Mycket lite har fram till relativt nyligen varit känt om krigets kvinnor. Vad vi i modern tid — rentav de senaste 20-30 åren tillbaka, knappt längre än så — vet om dem vet vi ofta tack vare amatörhistoriker. Det finmaskiga nätet av idealister och fantaster vars forskning sällan möter akademiska krav, men tänder ett intresse. En lust efter kunskap — också hos de diplomerade historikerna.

Källorna är bristfälliga. Varken nord eller syd förde några register över kvinnor som avslöjats. Där fanns inga förbud mot kvinnor som soldater helt enkelt därför att inga förbud behövdes. Det var otänkbart att en Kvinna skulle bli soldat. Krig var (och är) Männens domän. De kvinnor som därför avslöjades fick helt sonika en utskällning och så skickades de hem. Det var inte straffbart att vara kvinnlig krigare. De källor som vanligtvis används är därför dödsattester eller dödsannonser, enstaka artiklar, ett fåtal memoarer — bland annat Loreta Janeta Velazquez memoarer the Woman in Battle från 1876 (den finns tillgänglig inom public domain för den som är intresserad — http://bit.ly/11z5aBz ).

En av dessa källor talar om den unga kvinnan man fann död, knappt 100 meter från stenmuren kring Cemetary Ridge nära samhället Gettysburg. Vem var hon?

Ingen vet hennes namn. Ingen är helt säker på var hon kom ifrån. Hon slogs på sydstatarnas sida. Ändå fann man hennes kropp bara ett stenkast från Unionens hastigt befästa linjer. Hon låg långt bort från andra stupade. Hon var först. Det ryktades att hon varit fanbärare för ett regemente från Virginia, men ingen kunde säga det med säkerhet.

Okända historiska människor fascinerar mig. Många av dem förtjänar någon sorts upprättelse, att inte bli bortglömda. Det här är en sådan upprättelse. Hon förtjänar att bli hågkommen, inte för sina ideal, inte för sin uniform — men för sitt mod.

Kvinnan som ledde Picketts Charge borde inte vara bortglömd.

Konsten att bli rädd

En nästan koherent stream of consciousness om ondska, rädsla och underhållningsskräck. Samt en liten passus om rollspel. Och fotnötter.

Få se nu, något är fel med den här bilden. Efter diverse små obehagligheter i en tämligen dysfunktionell familj ska en präst välsigna huset den norénska familjeidyllen nyss flyttat in i. Vigvattnet förvandlas till blod. Samtidigt pågår ett mer eller mindre öppet incestuöst förhållande mellan äldste sonen och äldsta systern … och en i familjen har hallucinationer, fadern har problem med agressivitet, det rinner blod ur kranarna och småbarnen skriker.

Så bor de jävla puckona kvar i det hemsökta huset.

GAAAAH!!!

Ehm. Ja. Hmm. Om ni trodde att jag beskrev mina egna hemförhållanden så hade ni fel. Jag gör nämligen misstaget att se Dino de Laurentiis Amityville II: The Possession. Den är … inte bra. Det är förfärligt synd egentligen, för huset på Ocean Avenue 112, Amityville N.Y — Huset Som Gud Glömde — är nämligen för bra för att vara sant.

Att något förfärligt inträffade där 1976, det är sant. Om det var Hin Håle som låg bakom — tja. Man kan välja att tro på det, om man vill. Om Ronald Defeo var besatt eller galen spelar nog ingen roll. Om ondska är övernaturlig eller inte — det visar sig oftast vara en meningslös fråga. Som psykologen Philip Zimbardo uttryckte det: ”Gods favourite angel was Lucifer”.

Zimbardo är intressant i frågan om ondska — och ondskans natur. Han låg bakom Stanford-experimentet, 1971 (eller om det var 1973, 74). Med ganska enkla medel bevisade han att varje människa oavsett hur god hon är har potential för en närmast avgrundsdjup ondska. Med det i bakhuvudet blir traditionell skräck — särskilt ”hemsökta hus”-skräcken eller splatter-skräcken — meningslös.

Det behövs ingen djävul för att somligt folk ska bli onda.

Problemet — om man kalla det ett problem — är att … jag tycker om skräckfilm. Jason Vorhese har charm (på sitt sätt; att han stryper mig om jag kramar honom, tja). Mike Myers (namn?) har säkert sina goda sidor (jag inbillar mig att han åtminstone är djurvän, den mordiske misantropen). Freddie … okej, Freddie har nästan inga förlåtande kvalitéer. Å andra sidan är han ett typexempel på hur bakgrund påverkar ens handlingar (att han återvänt från de döda är en petitess!). så — ni förstår?

Skräck gör mig helt enkelt istället full i skratt. Den är meningslös, verkningslös. Premisserna är redan kända; få filmer har lyckats nå igenom den där hinnan av förklarande förnuft. Orginalversionen av the Haunting är en av dem (och Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House är en av de mest skrämmande böcker jag läst). Blair Witch Project är en annan. Den senare på grund av ett inbjudande nyskapande — men samtidigt går det bara att bli rädd av den en enda gång. En andra gång är premissen redan känd och Djävulen har excorcerats.

Scenen med ryggmärgsprovet i The Excorcist är för övrigt en ”gömma mig bakom kudde”-scen. Den — och ögon. Ögonscener är … obehagliga. Det är Den Andalusiska Hundens fel. Varje gång en film — det behöver inte vara skräck, det kan vara något så mundant som CSI — innehåller en scen med ögon vänder jag bort blicken. Ögon är, nämligen, känsliga.

(En av mina fobier är att råka fastna med en galge i mina ögon.)

Konsten att bli rädd är därför en konst som blir svårare och svårare ju mer man förstår ondskans mekanismer på ett förnuftigt sätt. Det finns ett begrepp — suspension of disbelief — som visserligen kan appliceras, men det ger en konstgjord känsla av skräck. Vilket förstås är rätt och riktigt om den används som underhållning (eller möjligen i upphetsande syfte; att skrämma mig får dock motsatt effekt, bara så ni vet 🙂 ). Fast ändå …

Kanske konsten att bli rädd snarare handlar om förmågan att medvetet för en kort stund övertyga sitt eget förnuft om att det har fel. Att för en tid upphäva den rationella delen av ens hjärna och acceptera. Att demoner finns. Att Mannen Med Kroken är en odöd*. Att Son of Sam verkligen var Antikrist. Eller — att hus faktiskt kan vara hemsökta.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Jag tror nämligen på spöken. Eller — eftersom ingen kunnat visa oomkullrunkeliga bevis för att spöken inte finns, väljer jag att fram tills dess bevisen finns tro att spöken existerar.

Jag resonerar på samma sätt om Gud, f övr.

Det är också suspension of disbelief. Samma sorts narrativa mentala mekanism återkommer till exempel i rollspel, ickesexuella sådana som sexuella sådana. Verklighetsflykt. Jag kan vara en eldkastande warlock om jag vill. Så länge jag vill existerar mitt ”jag” som en annan (roll)person. Jag kan vara vem som helst; somliga roller är mer skrämmande än andra.

Jag fick frågan om jag någon gång upplevt katarsis i fråga om rollspel (det gällde f övr lajv** eller bordsrollspel). Svaret är både ja och nej; å ena sidan är det lätt för någon med så livlig fantasi som jag att iscensätta en annan personlighet och därigenom på sätt och vis ”rena” mig själv. Å andra sidan är det beroende på personlighet, omständigheter och sällskap. På samma sätt är det under vissa förutsättningar lättare att inom ramen för underhållning bli rädd.

Vill jag då bli rädd på riktigt, kanske ni undrar?

Bara om det involverar hemsökta hus.

(Dvs – usch nej! Hualigen! Jag håller mig så långt borta från allt som skrämmer mig som möjligt; från spindlar till bråk. Nu vet ni det 🙂 )

– – – – –
* Mannen med Kroken hette sannolikt Cropsey, en seriemördare på Staten Island som ibland blandas ihop med den monstruöse Albert Fisk. Folklore och sanning tenderar att glida in i varandra över tid och Cropsey röjde runt i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet när definitionen seriemördare ännu var i stort sett okänd.
** Jag har aldrig lajvat i någon större utsträckning, så min förklaring baseras uteslutande på bordsrollspel. Sexuella rollspel ligger så nära ens sedvanliga känsloregister att en sorts ”reningsprocess” är lättare att uppnå. Det är åtminstone min personliga erfarenhet och ska inte tas som allmängiltig sanning.***
*** Friskrivningar är roligt**** 😛
**** Det är fotnötter med!

Poesin

What passing bells for those who die as cattle? But the constant pit-a-patter of the guns?

Jag har en av mina ”perioder”. Den där tiden när man gjort bokslut på föregående månads sökta arbeten — 60 stycken — och inser att man fått ett (1) artigt svar. Ett svar skrivet av en bot. ”Tack för visat intresse”. Jag borde vara van. Jag ÄR van, goddammit! Förutom skräppost är det nästan det enda jag läser i min epost – tack för visat intresse.

Å ena sidan är det artigt att meddela att ”platsen är inte längre tillgänglig” eller ”uppdragsgivaren har valt en intern lösning” eller ”du är för gammal, för ful, för dum och för fet”. Eller okej, inte det senare; en sak talar till min fördel — jag är inte för fet.

Å andra sidan så … tja. Efter 59 bortvända ignoranta blickar och en enda huvudklapp — ”lilla vän, vi vill ha någon med Papper På Vad De Kan” — så öppnar sig bitterhetens flodportar. Nyligen i en tweet citerade jag Walt Whitman — ”I witness the corpse with its dabbled hair, I note where the pistol has fallen”.

Det fångar faktiskt min sinnesstämming just nu ganska konkret. Här är jag, en 44 år gammal man utan karriär, utan verifierad utbildning och därmed av den automatiserade jobbsökartrenden redan från början ansedd som ”skräppost”. Det är förvisso olagligt (vad jag vet) att sortera folk enligt ålder, men det är inte olagligt att sortera folk enligt utbildning. sådan som finns på papper.

Ett av mina största misstag i livet är nämligen att jag hellre bildade mig på egen hand, än konformerade mig. Jag är för egensinnig, för ifrågasättande, för rebellisk. Det är inte bara högstadiets och gymnasiets och sedermera AF-kursers ”lärare” som blivit irriterade på mig. Det gäller också välutbildade föreläsare: Den Som Ifrågasätter Kunskap Är Ett Hot.

Ifrågasätt inte. Lyd. Eller som texten på en av mina T-tröjor lyder: ”Do not question authority”, illustrerad av en kravallpolis i hotfull position. På sätt och vis är jag anarkist: Jag HATAR auktoritär kunskapsförmedling.

(Bara så vi förstår varandra nu: Jag hatar inte utbildning. Jag blir hellre hjärtopererad av en hjärtkirurg än en antroposof som läst in sig på Wikipedia. Jag är humanist och postmodernist och mitt auktoritetshat grundar sig uteslutande i humaniora; Tanken, Filosofin — allt det som inte kan mätas och vägas. Jag högaktar naturvetenskapens människor; utan Bell, Tesla, Edison, Turing och alla andra skulle jag inte kunna använda en dator. Så, tja — fortsätt läsa på KTH. Bry er inte om en gammal postmodernistisk bohem som mig, som inte tillför samhället något nyttigt 🙂 )

I mina ”perioder” återkommer jag ofta till just poesin. Poeter som skrivit något jag av oklara orsaker minns, nästan ordagrannt. Citatet ovan är Siegfried Sassoon, en nu nästan helt glömd hjälte. Han var en typisk engelsman; klassiskt bildad, litterär — och hamnade, likt Wilfred Owen, i första världskirgets skyttegravar.

(Första världskriget är nästan bortglömt. Blott en handfull ögonvittnen finns kvar; de kan räknas på ena handens fingrar. Trots det är det just detta krig som grundade den värld vi just nu lever i ; andra världskriget var, ursäkta uttrycket, en parentes. Första världskriget förde med sig mer än industrialism, 1920-talets dekadens och nationalsocialismens förfärliga framväxt: Kriget släppte Tanken Fri; från suffragetter till Heinrich Heine — och P G Wodehouse.)

”Before my helpless sight, he plunges at me. Guttering. Choking. Drowning.”

Wilfred Owen, som stupade bara några dagar före krigsslutet 1918, beskrev ett gasangrepp med de orden. vid det laget hade Siegfried Sassoon redan blivit något av en antihjälte; han hade gått i krig mot auktoriteten, ifrågasatt kriget — han och många andra. Storbrittaniens sjukhus fylldes av unga män som inte var skadade, inte sjuka — men fördärvade. ”Shell shock”, kallades det. Nu kallar vi det PTSD, en psykisk störning som inte längre enbart är vikt för krigsveteraner utan också andra traumatiserade. Då betraktades de som simulanter; inte helt olikt hur vissa arbetslösa grupper betraktas. De var lata, de var fega, de var tärande.

Mest av allt var de trötta. Liksom Rudyard Kipling, som 1914 hyllade kriget, blev de trötta. 1918 eller 1919 — jag kommer inte ihåg exakt årtal — hade Kipling ändrat åsikt. I ett poem försökte han förklara kriget. Han konkretiserade det med några få ord: ”If you ask me why we died, tell them: Because our fathers lied.”.

Poesi. Kanske den sista räddning vårt sinne har i stunder av sorg, av smärta, av uppgivenhet, av rädsla. Poesin behöver inte längre nödvändigtvis vara bunden i papper; den återfinns överallt: I låttexter, i musik, i filmers punchlines (som t ex i Blade Runner, när Rutger Hauer deklamerar ”I’ve seen things, you men could not simply understand”). Poesin återfinns inom oss alla – från weltschmerz-dikter av tonåringar till … tja, Hjalmar Gullberg:

Än sjunger dyningen mot azurkusten.
Hav möter strand, två skilda element.
Hemlängtan övervinner reselusten,
men sent ska hjärtat glömma vad som hänt.

Om jag inte visste att det var en ganska plågad vuxen man som skrev det kunde jag tro att det var något som någon 15-åring skrivit i sin dagbok (förmodligen prydd med bilder av Justin Bieber, hjärtan och ännu hemligare symboler blott kända av upphovspersonen). På andra sidan spektrumet finns också poesi, som i Depeche Mode: ”I don’t want to start any blashpemous rumours but I think that God got a sick sense of humour and when I die I expect to find Him lauging”. Visst påminner det en smula om Gullberg, som lyder (fritt ur minnet nu):

Guds mening med orsaksförloppen
jag spanade efter besviken.
Nu går jag med ångest i kroppen,
jag har sett mekaniken.

Det är mycket ångest i våra liv. Det är mycket ångest i poesin. Det är alltid detsamma; från de grekiska dramorna till Shakespeare. Från Shakespeare till Öijer. Från Whitman till … ja, vem?

Alla.

Alla dem, som någon gång försökt finna hopp, förtröstan, längtan, lust, kärlek, hat … värme, tröst, undflykt … eller bara varit nyfikna på vad man kan göra med ord. Alla dem, som av oklara omständigheter försökt förstå, finna mening. Alla dem, som sökt en nytändning av ett sviktande mod, ett försvinnande hopp. Alla dem, som hur förfärliga omständigheterna än är sökt kraft i kanske det allra äldsta av allt mänskligt: Ordet. Denna obetydliga och ofta missbrukade lilla ickemateriella tingest, som gett oss såväl hjärtkirurgi som hopp om frälsning — eller ond, bråd död.

Karin Boye:
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Säga vad man vill om Bibeln, men den innehåller ändå en hel del matnyttigt — om man kan se förbi sin sekulära bildning (och sin religiösa intolerans): ”I begynnelsen var Ordet”, som Johannes Döparen förkunnar.

Därför återvänder jag till heltidsarbetet som arbetslös — och använder ord för att finna ekonomisk frälsning. Futilt, förstås. ty, ni vet: Robotar är inte poeter.

GRANNSAMVERKAN (NSFW)

Under vissa augustinätter tycks månen vara närmare. En väldig glob av ljus nära horisonten, inte en sol, inte en planet, blott en satellit. Det sägs att månens dragningskraft påverkar mer än bara tidvattnet. Människan blir … mer vild. Mångalen. Dag som natt … som morgon.

Om inte värme innebar migrän skulle Ida definitivt ha varit mångalen. Sommaren, sen så länge hon kunde minnas av sitt snart 50-åriga liv, hade alltid varit mer lustfylld än andra årstider. När Karl levt hade de knappt lämnat sängen om helgdagarna, insvepta i kroppsdoft och svett, huden klibbig av sav och säd och saliv.

Om inte värken varit …

Augusti. De första dagarna av rötmånaden. Stockholm fladdrade av och an framför hennes ögon. Knappt efter sju på morgonen och termometern visade redan på 22 grader. Framåt lunch skulle värmehinnan få allt att skimra. Framåt eftermiddagen skulle bara några steg utanför luftkonditioneringen täcka henne med en tunn, smått obehaglig men inte helt otrevlig hinna svett. När kvällen kom skulle hon äta Treo som godis; hög värme gav henne alltid huvudvärk. Det hade varit så här i tre veckor nu. Sol. Inte en droppe regn. Tre veckor av hetta – Ida var ledig, mot sin vilja, allt på grund av Sean Connery.

Värmen hade på allvar stigit några dagar efter midsommar, som följt traditionen och bjudit på utmärkt väder tills den första grillen tänts någonstans i Sverige. Då hade regnet börjat och inte slutat falla förrän tre dagar senare. Det var förstås typiskt. Ida hade haft semester under sommarens kallaste och mest regniga dagar. När hon började jobba igen hade värmen stigit. Dag för dag.

En varm kväll i slutet av juli hade Ida roddat en projektorduk på Björklidens innergård och lånat högtalare från fritidsgården tvärs över gatan. Några dagar före fredagskvällen skickade hon ut en enkät bland de boende i åldern 75-90 år om vad de helst ville se. Tid fanns för 3 filmer. Det gick att välja på Sound of Music, Göta Kanal eller Eget Alternativ. En förkrossande majoritet ville se något med Sean Connery. Det blev således James Bond-kväll på Björkliden.

På det hela taget blev det en utmärkt filmkväll. Det blev rentav rubriker i lokaltidningen. Skiten träffade fläkten först en vecka senare. Hotfulla advokater kontaktade Björklidens personalchef; olaglig filmvisning, upphovsrätt och hela köret. Samma dag som SMHI förkunnade ”den varmaste sommardagen på 25 år” (medeltemperaturen mitt på dagen nådde över 35 grader) blev det nya rubriker. PENSIONÄRSHEM POLISANMÄLS FÖR FILMVISNING.

Sannerligen, allt var som det skulle i Sverige.

Ida visste att hon inte hade fler semesterveckor att ta ut. Likt förbaskat fick hon ”betald semester”. Augusti, Sverige svettades … och Ida hade avsked på grått papper. Tack för den, mr Connery.

Lägenheten var varm om nätterna och kändes som en bastu om dagarna. Hon hade ingen fläkt, bara gott om IKEA-möbler. Fläktarna var slutsålda. Inte ens att vistas på balkongen hjälpte. Lägenheten hade österläge; fram till tidig eftermiddag brände solen mot betongen, mot metallen, mot plexiglasfönstren från golv till tak. Framåt midnatt slutade uterummet kännas som en bastu och hon kunde nästan vistas ute … om det inte vore för huvudvärken.

Luften stod stilla över hela stan. Trädgrenar slokade. Gräset låg blekgult och brunrött på gårdar och gator. Blomrabatter var grönaktiga fält av fallna blommor. Inte ens insekterna orkade flyga särskilt långt. När fredagseftermiddagen började falna, en värld av rödaktig solnedgång, steg månen. Augustimånen.

Blodröd.

De första heta dagarna hade hon klätt sig så lätt som möjligt. Shorts, linne, bomullsunderkläder. Lägenheten tycktes dock lagra värme; inte ens sena nätter gav särskilt mycket svalka. Redan efter några timmar i dagsljus kände hon håret klibba fast vid huvudet. Kroppen kändes tung, slö, täckt av en aldrig helt torkad hinna svett. Det gick inte att duscha hur länge som helst; hon stod i kallt vatten tills fingrarna och tårna liknade russin … men efter en halvtimme svettades hon igen. Svett sved under armarna, sved under brösten, sved mellan benen, mellan magens valkar. En fördel med hög värme och dålig matlust var att kilona rasade. Åtminstone 1 kilo. Å andra sidan drack hon för mycket läsk med is så det man förlorade på gungorna togs igen på karusellen.

I takt med hur värmeböljan höll i sig föll plaggen, ett efter ett. Till sist vankade hon långsamt runt i lägenheten endast iklädd trosor, så små som möjligt … ju större hudyta som kunde suga i sig svalka, desto bättre. Till sist föll också trosorna; hon tyckte inte om att gå helt naken men vad kunde hon göra? Den förbannade huvudvärken …

Under andra förhållanden skulle hon knappt kunnat hålla sina fingrar i styr med så lite kläder och så mycket hud, men migränen kortslöt varje uns av lust. Hon tog sig för att sova på en uppblåsbar madrass på balkongen. Det hjälpte. Framåt 4-tiden på morgonen brukade hon svepa ett lakan om sig; natten är alltid som kallast timmen före soluppgång.

En tidig morgon vaknade hon efter en besynnerlig dröm om påskliljor. Fortfarande halvsovande satte hon sig upp, till hälften insvept i lakanet men med bar överkropp och svart lockigt hår i svetthäng kring axlarna.

Det satt en man hopsjunken på balkongen bredvid. Naken sånär som på en handduk kring midjan. Hans huvud hängde framåt. Han var i 20-årsåldern, nästan helt hårlös utom en tunn svart strimma hår från en bit ovanför naveln till alldeles nedanför halsgropen. Rakat huvud, en klubbsymbol på ena axeln. Det stod en ölburk på bänken bredvid honom, en askkopp, en bok och glasögon. Nattlampan på balkongen lyste; han satt som i en cirkel av gulvitt ljus. Mal och nattfjärilar dansade alltjämt kring lampan.

Ida svepte in sig i lakanet, drabbad av en hastig ängslan. Hon gjorde en ansats att gå in men … men tänk om han var sjuk? Det var inte normalt att sitta och sova. Hennes ängslan gled gradvis över i oro. Olsson, grannen hette Olsson. Hon visste bestämt att han hette Olsson. P. Olsson, till och med. Hon harklade sig. P. Olsson vaknade inte. Hon tog några steg närmare sitt balkongräcke. Och ropade:
”Hallå?”

P. Olsson var åtminstone inte död. Han spratt till, grymtade en flämtning. Desorienterad – så som man gärna är om någon väcker en på balkongen med ett aningen för högt ”hallå” – såg han sig om. Så log han, ett inte helt oävet leende trots att han var nyväckt och kinderna täcktes av åtminstone en veckas skäggstubb. Han lutade sig fram en aning; en handduk är, trots allt, inte tänkt att dölja ett morgonstånd. Lyckligtvis hade en lagom rund mage som dolde det mesta av det uppenbara.

”Hej där,” sa han, generad. Rösten rosslig. Han hostade, harklade sig. ”Hallå.”
”Ja, eh … jag blev lite orolig,” sa Ida. ”Såg dig, tänkte om nåt hade … om du var sjuk, typ.”
”Varm.” Han gäspade. ”den här värmen håller på att ta kål på mig … ”
”Jag vet hur det är,” sa Ida. Hon vågade sig på att le.
”Tack för att … ”P. Olsson skrockade. ”Tack för att du väckte mig. Jag heter Peter.” Han skrattade generat. ”Ja, nu när vi är grannar och … alltså, ursäkta min klädsel. Det är värmen. Jag trodde inte någon var hemma hos grannarna … tänkte att … ja, vaffan. Sorry.”
”Gör inget,” sa Ida och log. Därpå talade hon innan hon hunnit tänka. ”Vill du ha kaffe?”
”Gärna det, men … ”
”Vänta där ska du se,” Ida log. Så försvann hon in i lägenheten. Hon återkom 10 minuter senare, klädd i bikinitopp och lakanet svept som en sari kring midjan. I ena handen höll hon en kaffemugg. I den andra handen en termos insvept i en handduk.

Peter hade bara nästan väntat. Han hade hunnit med att dra på sig ett par shorts – hawaiimönstrade – och ett linne med en urtvättad, knappt synlig bild av Ramones. Ida visste inte riktigt varför, men hon blev lite besviken. Det hade varit roligare att se honom kämpa med att dölja sin erektion.

”Fånga!” sa hon – och slängde över termosen. Peter fångade den. Ett ögonblick såg de på varandra – så brast de bägge ut i skratt. Han hällde upp en mugg kaffe, tände en cigarett och höjde muggen.
”Ja, skål då,” sa han och smuttade på kaffet. ”Gott kaffe. Eh, vill du ha en morgoncigg?”
”Visst, varför inte,” sa Ida och sörplade kaffe. ”Jag tänkte sluta röka men … jag är bra på prokrastination.”
”På vad?”
”Skjuta upp grejer.”
”Du är bra på kaffe i alla fall.”

Han slängde över ett paket cigaretter, Lucky Strike. De satt på varsin balkong en god stund, drack kaffe och rökte. Ingen av dem sa något, Ida satt bakåtlutad mot sin vägg, Peter satt framåtlutad med hastigt flackade blickar mot henne. Till sist blev tystnaden lite besvärande, så Peter bröt den:
”Varmt som i helvete om dagarna va, men såna här morgnar är fina.”
”Jo,” sa Ida. Hon sneglade mot honom. Han hade lutat sig bakåt, shortsen bulnade. När han blev medveten om det lutade han sig fram igen med rodnadsfläckar på kinderna.

”Har du bott här länge?” sa Ida.
”Flyttade in för några veckor sen” sa han, blicken riktad framåt som om han ville men inte vågade titta på henne. ”Första egna lägenheten, va. Och du?”
”Tio år, lite drygt. Jag ärvde den när min man dog.”
”Oj! Jag beklagar … eller, det är så man ska säga va?”
”Tydligen. Det är länge sen nu, så jag är inte särskilt skärrad längre.”
”bor du där sj… ah vaffan, jag menar … ”

Han vände blicken mot henne när hon skrattade kort. Hon nickade med ett leende. Så reste hon sig och nickade mot termosen på bänken bredvid honom.
”Behåll termosen om du vill, eller släng över den,” sa hon.
Han skrattade lite generad, fimpade cigaretten, svepte in termosen i handduken och slängde över byltet. Ida fångade fumligt men tappade den inte.
”Tack,” sa hon. ”Ja, eh … jag ska … vi kanske ses under dagen?”
”Vete fan, balkongen är en masugn på dan.”
”Du har kanske en fläkt?”
Peter skrattade tyst och nickade.
”Känner mig som en jävla slusk vet du, två fläktar framför mig i soffan, fotboll eller film eller nåt game på Tvn. Och en kall bärs. Eller fler. Det var nog därför jag somnade.”
”Är det bara du eller ..?”
”Uh-huh. Jag har svårt å hitta en tjej. Det ska vara vältränat, inte … ja.”
”Ah, okej … ” Ida nickade och log. ”Dina cigg!”
”Behåll dem om du vill. Jag har fler.”
”Okej.” Hon vinkade lite åt honom, avmätt, blygt. ”Vi kanske syns nästa morgon då. Ha det bra med fläktarna.”
”Har inte du någon?”

Ida skakade på huvudet och återvände in. Alldeles i balkongdörren hejdade hon sig och såg på honom. Han hade lutat sig tillbaka, gäspade, bula under shortsen.

En stund stod hon vid diskbänken efter att ha sköljt ur termosen och lyssnade efter ljud från grannbalkongen. Hon hade glömt sin kaffemugg ute. Dessutom borde hon hämta in madrassen. Men om han satt kvar … det skulle bli genant. Hon bestämde sig för att vänta till senare, kände efter om huvudvärken var på väg men kände inga symptom. Inte ännu. Lägenheten var varm, inte obehaglig ännu men snart … framåt lunch …

Hon svepte av sig lakanet medan hon gick mot badrummet. En kall dusch var vad hon behövde, alldeles. Hon drog av sig bikinitoppen, klev in i duschen och skrek till. Iskallt vatten! Febrilt drog hon reglaget något åt sidan, ljumhet övertog kylan, värme … Hon reglerade, drog reglaget mot sig – ljumt, näst intill kroppstempererat vatten i högt tryck. Hon blundade, lutade huvudet bakåt, lät vattnet skölja över ansiktet. Hon suckade tungt, avslappnat, kände tyngden från sitt hår strama mot huden när det dränktes i vatten. Det störtade, rann, droppade och ringlade sig över henne, mild värme, vederkvickelse. Starka strålar kittlade och retades.

Hon lutade sig mot väggen med ena handen och lät den andra hänga slappt utmed sidan. Muskler som börjar knyta sig under natten mjuknade. Morgonkaffet tryckte på – kanske borde hon inte, vad skulle folk tänka?
Ingen kommer naturligtvis att veta det.

Hon pressade den lediga handen mot sin sköte … varmt urin stänkte mellan hennes fingrar, rann och droppade utmed hennes arm. Så länge sen; Karl, när han levde, de hade utforskat många fantasier. Hon hade stått grensle över honom, pissat på honom, han hade böjt sig uppåt när hon var klar och slickat henne fortfarande medan hon droppat. Just i det här badkaret.

En hastig minnesbild fick henne att slå upp ögonen; vatten rann in i dem, det sved. Hans kropp, inte Karls men Peters kropp, inte särskilt vacker kanske men hans kropp. Bulan. Bröstvårtorna styvnade. Hon blundade. Minnesbilden återkom. Nu blandades den upp med fantasi; hon inbillade sig att han stod bakom henne, hon höjde sin fria hand mot ena bröstet, kramade det, rullade bröstvårtan mellan fingrarna. Fantasin blev mörkare, mer påtaglig; med ens önskade hon att han var där. Hon rätade upp sig, klev ut ur duschstrålen, släppte ut ett djupt, renande andetag och hakade loss duschen. Alldeles som hon tänkte använda den mot sitt underliv hörde hon dörrklockan.

En varm puls av begär mullrade långsamt upp genom hennes kropp, från skötet till hjärtat. Känslan var så intensiv att hon nästan tappade andan. Plötsligt mindes hon att han glömt plastmuggen på termosen: Kanske han var ordentlig!? Generad, rentav – inte vilja stjäla en plastmugg för 2:50 … Hon stängde av duschen. Klev ur badkaret, svepte en handduk runt håret, en badrock runt kroppen. Det kan har varit hennes inbillning men hon tyckte sig höra ett kippande ljud när hon gick ut i hallen, som en naken fot i en vattenfylld gummistövel. Från mellan benen. Våt.

Fort ut i hallen. Hon hakade av säkerhetskedjan, struntade i att spionera genom dörrögat (som hon alltid gjorde) och läste upp dörren. Hon öppnade den, redan halvvägs på väg att säga ”Kom in! Jag vill ha dig!”.

Det stod en ung man i kostym utanför dörren.
”Du är inte … ‘Hetsexigslyna’ va?” sa han.
Ida stirrade på honom.
”Nä, då … eh … ” Han skrattade generat. ”Ah, shit. Måste ha tagit fel dörr.”
”Va?”
”Ähe… ah … ehm …” Han tog några steg bakåt. ”Jag vet … inte … ”
”Vad vill du!?”
”Jag, asså, en annons åså å ja … eh … ”

En röst från trapphuset. Peters röst:
”Problem, mannen?”
Ida kikade ut genom dörren, tillräckligt långt bort från den mystiske mannen för att känna sig säker.
”Peter!?”
”Tjenare.” Han log, generat. Han höll en bordsfläkt i ena handen, plastmuggen i den andra.
”Känner du den där?” Ida hötte med en tumme åt den skumme typen; lång, ganska välbyggd men just nu pionröd i ansiktet.
”Aldrig sett han förr.”
Främlingen dröp iväg så snabbt att Ida nästan blev orolig att han skulle snubbla på sina egna fötter nedför trapporna.
”Märkligt,” sa Ida. Hon skrattade. ”En fläkt?”
”Ja jag tänkte att … eh … ja alltså, jag har två och visst sa du a-”

Hon tog några steg ut i trapphallen, grep honom om linnet med bägge händer och retirerade, snabbt. Han famlade, snubblade efter henne in. Alldeles som de var innanför dörren drämde hon igen dörren.

”Tack,” viskade hon, tog fläkten och ställde den på golvet. Hon fick huka sig för att inte tappa den. Hon blev kvar, hukad, framför honom, tittade upp mot honom.

”Alls ingen … orsak?” Han harklade sig. Den här gången gick det inte att gömma sig. Hon reste sig upp framför honom, för några ögonblick stirrade de på varandra med halvöppna munnar. Han tappade plastmuggen i golvet. Den studsade över stengolvet med små plastiska klick i samma ögonblick hon tryckte upp honom mot väggen och kysste honom, tungan halvvägs ut redan innan hon mötte hans läppar.

Han famlade med ena handen utmed väggen, sökte stöd, men istället gav han med sig när hon tryckte ner honom till knästående med bägge sina händer på hans axlar. Hennes badrock gled upp; hon kavade sig ur den, den föll kring hennes fötter. Han lutade sig fram, hon pressade sina händer mot hans bakhuvud, kände snagget kittla hennes handflator.
”Uff!” grymtade han.

Ida fnissade. Pressade hans ansikte mot sig, juckade med underlivet tills han förstod. Men han var ovan eller okunnig; hon sjönk ned på knä framför honom, kysste honom – och lade sig raklång ned på hallgolvet, särade på benen.
”Welcome to the djungle,” viskade hon – och ledde honom rätt.

Instinkt tog över där kunskap fallerade. Hon brydde sig inte om att han slafsade runt som en galning, såsmåningom hittade han rätt. Gång efter annan hejdade han sig, andades tungt, plockade könshår från tungan. Han fick inte långa avbrott. Hon styrde honom med händerna. Hon skuffade honom med underlivet. Hon lockade och drog tills primitiv lustkunskap tog överhanden.  njöt hon.

Hans tunga utmed blygdläpparna, uppåt, nedåt, runt i vilsna danser. Gång efter annan flyktade han närmast i förbiseende över hennes clitoris; hon kved högt, mest för att han skulle förstå var han skulle koncentrera sin flyktiga tunga. Minuter lades på minuter. Han slet av sig sitt linne och tittade upp på henne, över hennes kropp.Valkarna, brösten; en fruktbarhetsgudinna på golvet.

Hon log mot honom och viskade ”fortsätt”. Det gjorde han; bättre på det nu, mer detaljerad. Hon hjälpte honom med sina fingrar; särade på blygdläpparna, lät honom … dricka. Orgasmen lät dock vänta på sig; åtminstone hennes. Han överraskade henne med att plötsligt stöna högt, pressa hela sitt ansikte mot hennes håriga sköte, väsa, flämta, grymta.

”Oh jävlar,” viskade han.
”Kom du?” Hon kunde inte hjälpa det – hon skrattade.
”Måste vara värmen,” sa han, rullade över på rygg och gömde ansiktet i sina händer. Hon skrattade när hon kröp ned utefter hans kropp. Hon knäppte upp hans shorts, drog ned gylfen och drog av honom shortsen. Han var rakad, inte helt nyligen men kanske veckogammalt. Sperma klibbade vid hans långsamt slappnade kuk, hans mage. Frän doft, den stack i näsan men var behaglig – färsk. Hon kysste hans mage, gled nedåt, slickade honom ren.

”Oh shit,” viskade han.
”uh-uh,” sa hon, fångade in hans kuk med munnen och lekte med den; slapp ännu men hon kände hans puls öka. Hon släppte ut den, smaskade med munnen, kröp upp till honom och kysste honom. ”Brukar du raka dig?”
Han rodnade när han skrattade.
”Det var ett knäppt infall,” sa han. ”Lekte runt efter lite porr. I duschen.”
”Kom,” sa hon, reste sig och tog hans hand. ”Vi vilar lite?”

De kysste sig fram genom hallen till sovrummet, men där hejade hon sig. Istället grep hon tag om hans kuk och ledde honom ut på balkongen. Han hårdnade under den korta marschen. Hon sjönk ned på madrassen, redan solvarm. Han stod över henne en stund, men så gick han ned på knä mellan hennes ben och lutade sig fram över henne, vilade på armbågarna. Hon grep tag om honom, guidade honom.
”Jag har aldrig gjort det,” viskade han.
”Är du oskuld?”
Han nickade.

Hon kramade honom, drog honom intill sig hårt. Balkongen började redan bli bastuvarm; hon kände svetten bryta ut över deras kroppar. Som en tunn, lätt hinna av glidmedel. Våt.
”Det är enkelt,” viskade hon och bet honom löst i örat. ”In och ut. In och ut. Långsamt först.”
”Skydd!?”
Hon fnissade. Kysste honom.
”Jag är 50 år gammal, gullet.”
”Men jag me…”
”Ssssh … du är frisk?”
Han nickade.
”Då så. Jag med.”
”Snacka om grannsamverkan!” sa han och fnissade.

Instinkt är förprogrammerad. Hon borrade in sina naglar i hans rygg när han trängde in i henne, låste sina ben om hans rygg, vaggade efter en stund sökande i rytmen. Glömsk om allt, dagsljus, värme. Bara underbar. Han höll ut i nästan en hel minut innan han hävde sig upp på handflatorna och grymtade ett ansträngt: ”Kommer snart!”.

Hon vältrade över honom på rygg. Han gled ur henne i rörelsen. Hon hade knappt hunnit böja sig ned över hans kuk och fångat upp den mellan läpparna innan han kom; en imponerande varm lättflytande kaskad. Den stänkte in i hennes mun, smak av sav och säd blandades med doften av kön och färsk svett. Hon höll hans kuk i munnen ända tills han började slakna, slickade runt, lekte runt … och lämnade den nästan motvilligt. Hon såg upp mot honom, leende med stängda läppar – och lät sperma välla ut över sin haka. Den hängde kring hennes underläpp ett ögonblick innan sega droppar lämnade genomskinliga stänglar av saliv efter sig. Hon smetade ut det över sin haka, sin hals, sina bröst. Kände sig iakttagen.

”Vi har publik,” sa hon och fnissade. Hon vinkade. Peter vinkade, något mer tvekande.

En man stod i fönstret tvärs över gatan och såg på dem. Efter en stund tog han sin telefon och ringde till polisen.

Sannerligen, allt var som det skulle i Sverige.

(Varför publicerar jag en lätt pornografisk novell? Därför att den dök upp i mitt huvud. Konsten att övertala sin hjärna att återigen bli offentlig författare – om än av en blogg – är nämligen att inte censurera sin hjärna. Se det här som en furageexpedition in i fordom välkända territorier, som av olika orsaker varit mycket vilande under mycket lång tid.)