Poesin

What passing bells for those who die as cattle? But the constant pit-a-patter of the guns?

Jag har en av mina ”perioder”. Den där tiden när man gjort bokslut på föregående månads sökta arbeten — 60 stycken — och inser att man fått ett (1) artigt svar. Ett svar skrivet av en bot. ”Tack för visat intresse”. Jag borde vara van. Jag ÄR van, goddammit! Förutom skräppost är det nästan det enda jag läser i min epost – tack för visat intresse.

Å ena sidan är det artigt att meddela att ”platsen är inte längre tillgänglig” eller ”uppdragsgivaren har valt en intern lösning” eller ”du är för gammal, för ful, för dum och för fet”. Eller okej, inte det senare; en sak talar till min fördel — jag är inte för fet.

Å andra sidan så … tja. Efter 59 bortvända ignoranta blickar och en enda huvudklapp — ”lilla vän, vi vill ha någon med Papper På Vad De Kan” — så öppnar sig bitterhetens flodportar. Nyligen i en tweet citerade jag Walt Whitman — ”I witness the corpse with its dabbled hair, I note where the pistol has fallen”.

Det fångar faktiskt min sinnesstämming just nu ganska konkret. Här är jag, en 44 år gammal man utan karriär, utan verifierad utbildning och därmed av den automatiserade jobbsökartrenden redan från början ansedd som ”skräppost”. Det är förvisso olagligt (vad jag vet) att sortera folk enligt ålder, men det är inte olagligt att sortera folk enligt utbildning. sådan som finns på papper.

Ett av mina största misstag i livet är nämligen att jag hellre bildade mig på egen hand, än konformerade mig. Jag är för egensinnig, för ifrågasättande, för rebellisk. Det är inte bara högstadiets och gymnasiets och sedermera AF-kursers ”lärare” som blivit irriterade på mig. Det gäller också välutbildade föreläsare: Den Som Ifrågasätter Kunskap Är Ett Hot.

Ifrågasätt inte. Lyd. Eller som texten på en av mina T-tröjor lyder: ”Do not question authority”, illustrerad av en kravallpolis i hotfull position. På sätt och vis är jag anarkist: Jag HATAR auktoritär kunskapsförmedling.

(Bara så vi förstår varandra nu: Jag hatar inte utbildning. Jag blir hellre hjärtopererad av en hjärtkirurg än en antroposof som läst in sig på Wikipedia. Jag är humanist och postmodernist och mitt auktoritetshat grundar sig uteslutande i humaniora; Tanken, Filosofin — allt det som inte kan mätas och vägas. Jag högaktar naturvetenskapens människor; utan Bell, Tesla, Edison, Turing och alla andra skulle jag inte kunna använda en dator. Så, tja — fortsätt läsa på KTH. Bry er inte om en gammal postmodernistisk bohem som mig, som inte tillför samhället något nyttigt🙂 )

I mina ”perioder” återkommer jag ofta till just poesin. Poeter som skrivit något jag av oklara orsaker minns, nästan ordagrannt. Citatet ovan är Siegfried Sassoon, en nu nästan helt glömd hjälte. Han var en typisk engelsman; klassiskt bildad, litterär — och hamnade, likt Wilfred Owen, i första världskirgets skyttegravar.

(Första världskriget är nästan bortglömt. Blott en handfull ögonvittnen finns kvar; de kan räknas på ena handens fingrar. Trots det är det just detta krig som grundade den värld vi just nu lever i ; andra världskriget var, ursäkta uttrycket, en parentes. Första världskriget förde med sig mer än industrialism, 1920-talets dekadens och nationalsocialismens förfärliga framväxt: Kriget släppte Tanken Fri; från suffragetter till Heinrich Heine — och P G Wodehouse.)

”Before my helpless sight, he plunges at me. Guttering. Choking. Drowning.”

Wilfred Owen, som stupade bara några dagar före krigsslutet 1918, beskrev ett gasangrepp med de orden. vid det laget hade Siegfried Sassoon redan blivit något av en antihjälte; han hade gått i krig mot auktoriteten, ifrågasatt kriget — han och många andra. Storbrittaniens sjukhus fylldes av unga män som inte var skadade, inte sjuka — men fördärvade. ”Shell shock”, kallades det. Nu kallar vi det PTSD, en psykisk störning som inte längre enbart är vikt för krigsveteraner utan också andra traumatiserade. Då betraktades de som simulanter; inte helt olikt hur vissa arbetslösa grupper betraktas. De var lata, de var fega, de var tärande.

Mest av allt var de trötta. Liksom Rudyard Kipling, som 1914 hyllade kriget, blev de trötta. 1918 eller 1919 — jag kommer inte ihåg exakt årtal — hade Kipling ändrat åsikt. I ett poem försökte han förklara kriget. Han konkretiserade det med några få ord: ”If you ask me why we died, tell them: Because our fathers lied.”.

Poesi. Kanske den sista räddning vårt sinne har i stunder av sorg, av smärta, av uppgivenhet, av rädsla. Poesin behöver inte längre nödvändigtvis vara bunden i papper; den återfinns överallt: I låttexter, i musik, i filmers punchlines (som t ex i Blade Runner, när Rutger Hauer deklamerar ”I’ve seen things, you men could not simply understand”). Poesin återfinns inom oss alla – från weltschmerz-dikter av tonåringar till … tja, Hjalmar Gullberg:

Än sjunger dyningen mot azurkusten.
Hav möter strand, två skilda element.
Hemlängtan övervinner reselusten,
men sent ska hjärtat glömma vad som hänt.

Om jag inte visste att det var en ganska plågad vuxen man som skrev det kunde jag tro att det var något som någon 15-åring skrivit i sin dagbok (förmodligen prydd med bilder av Justin Bieber, hjärtan och ännu hemligare symboler blott kända av upphovspersonen). På andra sidan spektrumet finns också poesi, som i Depeche Mode: ”I don’t want to start any blashpemous rumours but I think that God got a sick sense of humour and when I die I expect to find Him lauging”. Visst påminner det en smula om Gullberg, som lyder (fritt ur minnet nu):

Guds mening med orsaksförloppen
jag spanade efter besviken.
Nu går jag med ångest i kroppen,
jag har sett mekaniken.

Det är mycket ångest i våra liv. Det är mycket ångest i poesin. Det är alltid detsamma; från de grekiska dramorna till Shakespeare. Från Shakespeare till Öijer. Från Whitman till … ja, vem?

Alla.

Alla dem, som någon gång försökt finna hopp, förtröstan, längtan, lust, kärlek, hat … värme, tröst, undflykt … eller bara varit nyfikna på vad man kan göra med ord. Alla dem, som av oklara omständigheter försökt förstå, finna mening. Alla dem, som sökt en nytändning av ett sviktande mod, ett försvinnande hopp. Alla dem, som hur förfärliga omständigheterna än är sökt kraft i kanske det allra äldsta av allt mänskligt: Ordet. Denna obetydliga och ofta missbrukade lilla ickemateriella tingest, som gett oss såväl hjärtkirurgi som hopp om frälsning — eller ond, bråd död.

Karin Boye:
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Säga vad man vill om Bibeln, men den innehåller ändå en hel del matnyttigt — om man kan se förbi sin sekulära bildning (och sin religiösa intolerans): ”I begynnelsen var Ordet”, som Johannes Döparen förkunnar.

Därför återvänder jag till heltidsarbetet som arbetslös — och använder ord för att finna ekonomisk frälsning. Futilt, förstås. ty, ni vet: Robotar är inte poeter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s