Konsten att bli rädd

En nästan koherent stream of consciousness om ondska, rädsla och underhållningsskräck. Samt en liten passus om rollspel. Och fotnötter.

Få se nu, något är fel med den här bilden. Efter diverse små obehagligheter i en tämligen dysfunktionell familj ska en präst välsigna huset den norénska familjeidyllen nyss flyttat in i. Vigvattnet förvandlas till blod. Samtidigt pågår ett mer eller mindre öppet incestuöst förhållande mellan äldste sonen och äldsta systern … och en i familjen har hallucinationer, fadern har problem med agressivitet, det rinner blod ur kranarna och småbarnen skriker.

Så bor de jävla puckona kvar i det hemsökta huset.

GAAAAH!!!

Ehm. Ja. Hmm. Om ni trodde att jag beskrev mina egna hemförhållanden så hade ni fel. Jag gör nämligen misstaget att se Dino de Laurentiis Amityville II: The Possession. Den är … inte bra. Det är förfärligt synd egentligen, för huset på Ocean Avenue 112, Amityville N.Y — Huset Som Gud Glömde — är nämligen för bra för att vara sant.

Att något förfärligt inträffade där 1976, det är sant. Om det var Hin Håle som låg bakom — tja. Man kan välja att tro på det, om man vill. Om Ronald Defeo var besatt eller galen spelar nog ingen roll. Om ondska är övernaturlig eller inte — det visar sig oftast vara en meningslös fråga. Som psykologen Philip Zimbardo uttryckte det: ”Gods favourite angel was Lucifer”.

Zimbardo är intressant i frågan om ondska — och ondskans natur. Han låg bakom Stanford-experimentet, 1971 (eller om det var 1973, 74). Med ganska enkla medel bevisade han att varje människa oavsett hur god hon är har potential för en närmast avgrundsdjup ondska. Med det i bakhuvudet blir traditionell skräck — särskilt ”hemsökta hus”-skräcken eller splatter-skräcken — meningslös.

Det behövs ingen djävul för att somligt folk ska bli onda.

Problemet — om man kalla det ett problem — är att … jag tycker om skräckfilm. Jason Vorhese har charm (på sitt sätt; att han stryper mig om jag kramar honom, tja). Mike Myers (namn?) har säkert sina goda sidor (jag inbillar mig att han åtminstone är djurvän, den mordiske misantropen). Freddie … okej, Freddie har nästan inga förlåtande kvalitéer. Å andra sidan är han ett typexempel på hur bakgrund påverkar ens handlingar (att han återvänt från de döda är en petitess!). så — ni förstår?

Skräck gör mig helt enkelt istället full i skratt. Den är meningslös, verkningslös. Premisserna är redan kända; få filmer har lyckats nå igenom den där hinnan av förklarande förnuft. Orginalversionen av the Haunting är en av dem (och Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House är en av de mest skrämmande böcker jag läst). Blair Witch Project är en annan. Den senare på grund av ett inbjudande nyskapande — men samtidigt går det bara att bli rädd av den en enda gång. En andra gång är premissen redan känd och Djävulen har excorcerats.

Scenen med ryggmärgsprovet i The Excorcist är för övrigt en ”gömma mig bakom kudde”-scen. Den — och ögon. Ögonscener är … obehagliga. Det är Den Andalusiska Hundens fel. Varje gång en film — det behöver inte vara skräck, det kan vara något så mundant som CSI — innehåller en scen med ögon vänder jag bort blicken. Ögon är, nämligen, känsliga.

(En av mina fobier är att råka fastna med en galge i mina ögon.)

Konsten att bli rädd är därför en konst som blir svårare och svårare ju mer man förstår ondskans mekanismer på ett förnuftigt sätt. Det finns ett begrepp — suspension of disbelief — som visserligen kan appliceras, men det ger en konstgjord känsla av skräck. Vilket förstås är rätt och riktigt om den används som underhållning (eller möjligen i upphetsande syfte; att skrämma mig får dock motsatt effekt, bara så ni vet🙂 ). Fast ändå …

Kanske konsten att bli rädd snarare handlar om förmågan att medvetet för en kort stund övertyga sitt eget förnuft om att det har fel. Att för en tid upphäva den rationella delen av ens hjärna och acceptera. Att demoner finns. Att Mannen Med Kroken är en odöd*. Att Son of Sam verkligen var Antikrist. Eller — att hus faktiskt kan vara hemsökta.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Jag tror nämligen på spöken. Eller — eftersom ingen kunnat visa oomkullrunkeliga bevis för att spöken inte finns, väljer jag att fram tills dess bevisen finns tro att spöken existerar.

Jag resonerar på samma sätt om Gud, f övr.

Det är också suspension of disbelief. Samma sorts narrativa mentala mekanism återkommer till exempel i rollspel, ickesexuella sådana som sexuella sådana. Verklighetsflykt. Jag kan vara en eldkastande warlock om jag vill. Så länge jag vill existerar mitt ”jag” som en annan (roll)person. Jag kan vara vem som helst; somliga roller är mer skrämmande än andra.

Jag fick frågan om jag någon gång upplevt katarsis i fråga om rollspel (det gällde f övr lajv** eller bordsrollspel). Svaret är både ja och nej; å ena sidan är det lätt för någon med så livlig fantasi som jag att iscensätta en annan personlighet och därigenom på sätt och vis ”rena” mig själv. Å andra sidan är det beroende på personlighet, omständigheter och sällskap. På samma sätt är det under vissa förutsättningar lättare att inom ramen för underhållning bli rädd.

Vill jag då bli rädd på riktigt, kanske ni undrar?

Bara om det involverar hemsökta hus.

(Dvs – usch nej! Hualigen! Jag håller mig så långt borta från allt som skrämmer mig som möjligt; från spindlar till bråk. Nu vet ni det🙂 )

– – – – –
* Mannen med Kroken hette sannolikt Cropsey, en seriemördare på Staten Island som ibland blandas ihop med den monstruöse Albert Fisk. Folklore och sanning tenderar att glida in i varandra över tid och Cropsey röjde runt i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet när definitionen seriemördare ännu var i stort sett okänd.
** Jag har aldrig lajvat i någon större utsträckning, så min förklaring baseras uteslutande på bordsrollspel. Sexuella rollspel ligger så nära ens sedvanliga känsloregister att en sorts ”reningsprocess” är lättare att uppnå. Det är åtminstone min personliga erfarenhet och ska inte tas som allmängiltig sanning.***
*** Friskrivningar är roligt****😛
**** Det är fotnötter med!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s