Sagovärld

Njaäe … Den här idén tog en helt annan väg än jag hade väntat mig. Huh.

– – – – –
Hon missade sista bussen. Det var så dumt. Hon hade just packat ihop det sista och var på väg ut från Utom Spel-området när en röst hejdade henne – ”Maria!”. Hon stannade och vände sig om. Hon kunde inte rå för det, en mild våg av besvikelse sköljde genom huvudet, snabbt som en hastig rysning. Det borde ha varit Jack (alla älskade Jack). Men det var Teodor.

Blotta namnet. Teodor. Han såg verkligen ut som en Teodor. Lång, smal nästan skranglig, råttfärgat hår med dålig svart färg för länge sen applicerad så det nu bara var hårspetsarna som ännu var korpsvarta. Efter tre dagar utan dusch hängde det fett som dött sjögräs kring ansiktet, likblekt med ilskna röda finnar. Teodor spelade alltid odöd – det passade honom. Få människor lyckas se ut som ett skelett utan att sminka sig.

”Jag, asså … Eh … ” han harklade sig. ”Hej.”
”Du,” Maria kastade en blick över axeln. En efter en av bussarna rullade iväg. ”Du, jag har bråttom.”
”Ja, eh … eh … Det var kul att … Asså, eh. Förut.”
”Vill du nåt?” Maria suckade, irriterad. Hon var trött, det var sent, redan solnedgång. Hon var smutsig. Campingduschar gjorde henne aldrig ren, i alla fall kändes det så. Packningen var tung och BHn skavde i takt med ryggsäckens axelband.

”Ska du med bussen?” sa Teodor.
”Meh,” Maria fnös, vände sig om demonstrativt och började gå. Parkeringen var tom nu, bara en enda buss kvar – Hjiertz Bussresor, chartrad. Hon såg avgasröken pumpa uppåt, hörde motorn. Maria skyndade på stegen. Bussen började rulla. Lämnade henne ensam, övergiven.
”Tack som fan för det, Teo! Nu missade jag sista bussen!”
”Jag trodde du hade en bil?”
”Ser det ut som om jag har en bil!?”
”Ah… aj då.” Teodor harklade sig, fumlade runt i ena rockfickan och fick fram ett paket cigaretter och en tändare. Han höll upp dem, lite som en offergåva. ”Ska du ha en cigg?”

Maria suckade. Hon slog armarna om sig själv – kvällen började bli kylig.
”Okej då,” sa hon och tvingade fram ett trött, smalt leende. ”Har du en telefon? Jag tappade min på väg hit.”

Hon tog en cigarett, han tände den, hon drog ett bloss medan han tände en egen.
”Jag har ingen fån,” sa han. ”Men jag bor här i närheten.”
”Gör du?” Maria sträckte upp sig, såg sig om. ”Var då?”
”En mil norröver. Jag gick hit.”.
”En mil?”
”Uh-huh.”
”Fan, du … Jag vet inte om jag orkar det.”
”Det finns en bra väg inte långt härifrån.”
”Är det säkert att du inte har en telefon?” Maria suckade. ”Eller en bil eller nåt?”
”Nope, bara fötterna.”
”Jag hoppas verkligen att det inte börjar regna,” sa hon. Hon krängde på sig ryggsäcken, fimpade cigaretten och började gå åt det håll Teodor hötte med sin tumme.
”En mil låter mycket,” sa han. ”Men det går ganska snabbt egentligen.” Han skrattade lite. ”Vi kan göra upp eld om vi rastar.”
”Är du en våldtäktsman?” sa hon.
Han skrattade.
”Bara om du vill,” sa han.

Maria stannade. Hon fnös argt.
”Sorry, dåligt skämt,” sa Teodor. ”Nej, jag är … jag är faktiskt inte ens intresserad av dig.”
”Va?” Hon höjde på ögonbrynen. Det kändes fånigt men Teodors kommentar sårade henne; vad var det för fel på henne egentligen? Lagom tjock, stora bröst, blond – allt som killar sades vilja ha.
Hon kunde inte hjälpa det. Hon började skratta. Efter en stund skrattade han med henne, grävde fram en fickplunta ur det inre av sin rock och bjöd henne.

Konjak.

”Shall we, darlin’?” sa han, visade bortåt stigen med en chevalerskt gest och log, gulaktigt koffein och nikotin på tänderna. Han tände en cigarett, men det verkade mest som om han ville ha något att göra.

De började gå igen. Långa steg, väl avvägd rytm i kliven. Sten och mossbelupna träd kantade stigen. Efter en halvtimme vek Teodor av på en gammal skogsväg. Mittremsan var väl överväxt med gräs och små buskar men hjulbanorna var platta och torra.

De rastade efter en dryg timme. Teodor klev av vägen, ledde henne uppför en stig och stannade framför ett gammalt jägartorn; grått timmer, en ranglig stege. Det fanns ett vindskydd vit foten av tornet med en gammal eldstad av stenar näravid och en välfodrad trälåda med torr ved. Snart sprakade en munter liten brasa.

”Jag tycker om skogen,” sa han. ”Här ute får jag vara ifred.”
”Okej … ” Maria skrockade. Hon tog en slurk ur pluntan han bjöd henne. ”Är du en sån där svår typ?”
”Absolut!” sa han och skrattade. Han låtsades se bekymrad ut, antog en pose av Tänkaren och muttrade något nästan ohörbart.
”Är det grekiska?” sa hon.

Teodor log mot henne, sjönk ned på sina armbågar, sträckte ut sig nära elden. Flammorna glimmade mot hans mörka ögon, mejslade hittills oanade djupa skuggrynkor över hans ansikte.
”Det är äldre än så,” sa han. ”Förlåt, jag är inte van vid människor.”

Maria log generat. Hon följde honom med blicken när han reste sig, sträckte på sig, vände sig i alla riktningar och blåste rök åt alla väderstreck.
”Vad gjorde du så där för?” sa hon.
”Åh, det … ” han skrattade generat. ”Farmor har lärt mig att man måste hälsa rået välkommen så där.”
”Rået?”

Den iskalla rysningen drev ned över hennes rygg utan att hon kunde hejda den. Halvägs över ryggen förbyttes den till en mild, balsamisk värme. Det var både eggande och skrämmande på samma gång. Hon såg sig om, hastigt, åt alla håll nästan samtidigt. Kallsvett bröt fram under armarna, nedför ryggen. Vad i hela helvete hade hon gjort!? Hjärtat ökade rytmen, dunkade mot revbenen så det sjön i tinningarna. åh helvete också vad hade hon

Doften. Hon kunde inte hejda doften. Den fanns överallt nu, varför hade hon inte känt den förut? Hon borde ha känt den; hela hennes väsen var till för att känna doften. Vilddjurets brunst, signalen för De Evigas fortplantning … sagoväsen sas det, demoner sas det, Hondjävulen. Men hon var något mycket äldre än så – Evig. Aldrig förr hade hon missat Doften. Hon reste sig, hopkurad som för språng. Sen rätade hon upp sig, lät den klarröda dunjackan falla från sin kropp, knäppte upp jeansen i samma steg hon närmade sig Teodor.

”Betablockerare,” sa han, mild röst, glittrande blick. Han vände sig mot henne. ”De gör underverk för att förvirra dina näsborrar, förstår du.”
”Vem är du!?” sa hon, ansträngd. Hon kände hettan mellan benen, pulsen, en het bultande klump av förberedelse. ”du vet vem jag är men vem fan är du!? Näcken?”
”Jag har ingen fiol,” sa han. ”Jag har bara den här.”

Han drog ned sin jylf. Det såg nästan ut som en orm; en kraftig, hård kuk trängde ut mellan det tudragna blixtlåset. Den vibrerade i takt med hans hjärtslag. Redan en tunn droppe försats.
”Komsi komsi,” sa han och vinkade henne närmare. ”Du vet att du vill ha den.”
”Jag trodde du var bög?”
”Ah, du vet … om jag hade sagt att jag är den jag är – hade du följt med mig då?”

De blängde på varandra tvärs över elden. Marias byxor nere vid anklarna, trosorna nerdragna till knäna, blekblont hår som hade klibbat ihop av könssaft hängde som tunna trådar mellan hennes ben. Förr om åren, när timmerhuggare och annat skogsfolk sett och luktat hennes sav, då hade de blivit galna. Bokstavligt talat. Fast först hade hon låtit dem älska henne – oftast oväntat kort. Sprängkåta tvångsreligiösa män har ingen självdisciplin när de hittar någon som går igång på att bli kallad ”ditt kåta stycke”. När hon väl bar på hälften av deras själ – hårdkodad i vad man långt senare skulle kalla DNA – brukade hon resa sig och sen vända dem ryggen.

”Är det verkligen sant att du är ihålig?” sa Teodor. Han grymtade, hälften lustfylld, hälten smärtfylld. Två små horn, lika söta som på ett lamm, pressade sig långsamt ut över hans ögonbryn.
”Är det verkligen sant att du har bockfot?” sa Maria, krängde av sig den svarta tröjan och knäppte upp sin BH. Hon höjde ena benet, drog av sig skon, upprepade det med andra benet och klev ur byxorna och trosorna. Naken gick hon med långsamma gracila steg Teodor till mötes där han sakta rörde sig i cirkel kring elden.

Han stannade upp på bara en armslängd från henne. När han i sin iver att få av sig byxorna snubblade till sträckte Maria ut handen och grep honom om halsen. Hon skrockade tyst, lyfte honom på rak arm över marken och skakade honom tills hans gummistövlar gled av fötterna. Det gick oväntat lätt. Hon sneglade ned mot hans fötter.

Det var sant.

Hon släppte honom. Han landade bredbent. Starka ben, tjockt rödsvart tagel täckte dem från anklarna till ljumsken.
”Vems pipa dansar vi efter?” sa Maria, gick honom nära, tog hans händer i sina … och lät honom glida med dem utmed hennes skrovliga, halvt ihåliga rygg.

”Min,” sa han.

Sagovärlden är alltid bäst om natten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s