Världens undergång

”I’ve seen the future brother, it is murder”

— Leonard Cohen, ‘the Future

Världen kan gå under på många sätt. De senaste två dagarna har jag ägnat åt just världsundergången alla fruktade fram till Sovjetunionens undergång (och numer nästan helt har glömt bort eftersom det är viktigare att frukta islam av någon orsak). Kärnvapen, ni vet. Miniman, SS-10 och 20, ICBMs … men aldrig väskbomben (den var inte uppfunnen då, vad jag vet).

Undergångsfilmer är alltid god underhållning. Särskilt när man behöver känna att det alltid kan bli värre. För det kan det ju, som ni vet. Plötsligt en dag kan man släpa sig ur sängen. Och upptäcka ett Jättelikt Svart Tefat över stan. Eller så är det asteroider, eller virus, eller tripoder från Mars. Nutidens katastroffilmer handlar sällan om det som faktiskt är hotfullt. Det närmaste vi kommer är väl virus. Men också de är, oftast, ett ”yttre hot”.

Kärnvapenfilmen dyker allt som oftast upp. Nästan jämt som setting för en efter-katastrofen; Mad Max, A Boy And His Dog, t ex. Jag har stött på få under tiden katastrofen-filmer. Vilket är underligt, med tanke på att jag tycker om att se världen gå under.

Men det finns 2 filmer … och gissa om de lämnar ett outplåneligt intryck. Av en ren händelse finns bägge (än så länge) tillgängliga i fullversion på Youtube. Jag vet inte hur länge – och jag vet inte om de anses ”public domain” eller inte, så ”be advised”.

Threads, av Mick Jackson, släpptes opassande (häpp!) nog 1984. Det är en BBC-produktion med fokus på Sheffield i form av en sorts ”public announcement”-dramadokumentär. Till formen följer den samma recept som alla andra katastroffilmer: Ett axplock personer i fokus – och massiv förstörelse.

Året tidigare hade Hollywood-produktionen The Day After (1983, Nicholas Meyer regissör) premiär. Förmodligen producerades bägge filmerna ungefär samtidigt. Sannolikt hade de inget samband med varandra. De skiljer sig på flera plan även om de samtidigt delar den grundläggande formulan.

2-3 familjer i fokus. ”Vanligt folk” – arbetare, jordbrukare, småchefer. Typisk medelklass (denna jordens salt vi nästan alla tillhör). Threads skiljer sig dock en aning från The Day After i det den amerikanska filmen också har en (såsmåningom rebellisk) svart soldat i rollerna. Amerikanerna säljer sig också själva med kända nanm som t ex Jason Robars och Steve Guttenberg i rollistan.

Nå, för att det här inte sak bli långrandigt – det är en dagbok, ingen blogg; dessutom har jag inte nämnt BDSM en enda gång – så … Se dem. Om ni bara har tid att se en av dem, se Threads. Var beredda på en emotionell berg och dalbana. Se den ihop med någon om ni är ovanligt känsliga för kall, klinisk fakta.

Blunda när katten dör av strålskador.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s