Mannen som kladdade

Saker som hänt …

Först var där en man som, full som en alika, pissade på min hamburgare, drog ner byxorna och sen började jucka med alkoholslapp kuk i närheten av min mun medan hen utstötte grymtande läten. Det var nästan en Lorry-sketch i verkligheten. Då när det skedde fanns inte uttrycket. Numera kallas det teabagging.

Sen var där en annan man som, av okända orsaker, insisterade på att jag var en spermahora. Mannen i fråga var i 70-årsåldern med Mycket Kraftigt Eftersatt Personlig Hygien. Han var dessutom full som en alika. Han hade förstås gott om pengar, vilket kanske var en av orsakerna till att han fick härja hur han ville på En Viss Krog i innerstan – en krog som numera är en Liedlbutik. I sitt följe hade han en urindoftande gammal tant och en mycket ung asiat som endast talade bruten engelska och hade pupiller stora som tefat.

Sen var där den vältränade tatuerade mannen med en hunsad flickvän (vars ögon var så amfetaminröda att många trodde att hon bar kontaktlinser). Paret insisterade på att alla bikillar alltid ville. De kunde hjälpa mig; de hade gått om meth. När jag inte ville hotade han mig med stryk. De blev utkastade från krogen. Han väntade utanför i flera timmar medan hans sällskap satt och sov mot ett träd. Hon hade kissat på sig.

Sen var där det medelålders paret som föreslog att jag skulle bli sönderknullad på en sandstrand de råkade äga. De erbjöd sig att betala mig, de erbjöd dyr maltwhiskey eller om jag var sån – hasch. De ”ville ha en manlig fjolla” som leksak. När jag inte var intresserad – jag svarade på deras Qruisermess med en bild från Rotten.com – hotades jag till livet. Patetiska internethot, men jag antar att han fick ståfräs av att vara Manlig.

Så var det den unge vältränade mannen i tajt sidenskjorta och ännu tajtare jeans, som körde ner en fjollhand i mina byxor och omgav mig med sin spendrupsstinkande andedräkt uppblandad med billig after shave, gammal cigarettandedräkt och färsk marijuanadoft. När jag inte alls blev kåt av denna charm försökte han knäa mig. Han blev utkastad från krogen.

Mannen som kladdade var dock helt nykter. Det som hände då, första gången, ligger så långt tillbaka att det nästan varit helt bortglömt. Det har inte skadat mig på något vis (vad jag vet). Men det är en del av ett systematiskt och mer eller mindre normaliserat sätt att betrakta omvärlden. Konkretiserat i ”det är sånt som händer”, eller ”det får man räkna med”, eller ”släpp det och gå vidare”.

Jag har släppt det, tro inte annat. Men även om ärret är i det närmaste nästan helt utplånat finns en liten, liten förgiftad tagg kvar. Kanske påverkade den min senare upplevelse av män i allmänhet och män som kan övermanna mig i synnerhet. Kanske föddes mitt auktoritetsförakt där och då, jag vet inte.

Mannen som kladdade.

Jag var 6 år gammal. Det var en förfärligt het sommardag. Mitt helkroppseksem, som jag då led av, hade gett med sig efter flera veckors intensiv kortisonbehandling och även homeopatisk behandling.

(Det är faktiskt ett kärt minne. Både hur ”tant Larsson” i Västervik smörjde mig med svart örtalva som luktade pelargon och bergamot – och hur mamma blandade 40% stark kortisonsalva i köket; flytande kortison i brun glaskfaska, vaselin i en tupperwareburk; jag minns fortfarande bägge dofterna. Tant Larssons salva luktade svart te. salvan luktade sjukhus. Gissa vilken doft jag föredrog?)

För första gången på en hel sommar kunde jag bada utan att sen behöva klia mig blodig. Så medan farsan höll på att bygga ett uthus till vårt sommarställe på koloniområdet vi spenderade somrarna på, satt jag och glötte i en uppblåsbar liten pool. Naken.

Jag hade en röd segelbåt. Vattnet var kallt, direkt från trädgårdsslangen. För den som inte har haft eksem är det omöjligt att förklara hur underbar sådan kyla känns; slät hud, i stort sett heltäckande ärrvävnad, blank, len. Och kall … så väldigt kall i det vackra vattnet. Så långt från den ständigt lågintensiva feberkänslan i hud som vant sig vid att vara inflammerad. Om natten band mamma fast mina händer bara för att jag inte skulle vakna med lakan fastklistrade av blod och hudvätska vid kroppen. Det var på läkares order, för övrigt.

Jag var 6 år gammal. det var en förfärligt het sommardag. Pappa hamrade och sågade. Jag badade och seglade. Väntade på att det skulle bli kaffedags (jag var allergisk mot all saft; kaffe med mjölk var min saft). En granne, han kallades Gotland därför att han kom från Visby, hojtade en hälsning från gatan.

Hans tomt låg bakom vår. Eftersom han var ”betrodd” i området brukade han gena över vår tomt, oavsett vad vi gjorde. Han var gammal snickare och byggarbetare. Med ålderns rätt – han var i de övre 60, farsan var knappt 40 – brukade Gotland också ”ta över”. Om han tyckte att någon inte ”byggde på rätt sätt”.

Han var betrodd. Jag var 6 år gammal.

I sedvanlig ordning klev han in på vår tomt och började gena över markerna. Han stannade och gav instruktioner till far min (vars anlete blev bistert; han, precis som jag, är tjurskalliga när det gäller pekpinnar). Sen hände något … märkligt.

Gotland kliver fram till där jag sitter, hukar sig ner och börjar tvätta mig. från huvud till fötter. Händer på min vattenhala eksemärrade kropp. Småskratt. Skämtsamma kommentarer om att jag borde växa till mig. En hand, stor som ett kastrullock, runt min kuk. Den andra handen dold i overallens ena ficka. Glansig blick, ett leende som såg ut som en grimas. Hastigt flyktiga blickar över axeln.

”Ska du ha stryk?” viskade han.

Det var allt. Mer än så sa han inte till mig. Sen reste han sig, skvätte vatten på mig med trädgårdsslangen och gick visslande därifrån. Det skedde på kanske 20, 30 sekunder. Farsan såg aldrig vad som hände. Jag sa aldrig något om det. Jag var för rädd. för chockad. då visste jag inte att det var chock, förstås. Jag hade inte lärt mig det ordet. Jag hade inte heller lärt mig ordet stress.

Den natten återkom eksemet.

Riktiga svenskar är inte glada

Idag har jag blivit kallad ”din jävla jugoslav!”. Visst, jag kan gå med på att det någonstans långt bak i släkten förmodligen finns utländskt inflytande. Vad jag förstått av vad farmor (pie memorie) berättade har den grenen vallonskt påbrå. Att en granne till min farmor, när hon var 15 år omkring 1930 eller nåt sånt, kallade henne och hennes föräldrar för tattare lämnar jag för tillfället därhän. På den tiden var trots allt alla som på något sätt föll utanför normen tattare (eller ”judar”, sagt med ett speciellt tonläge). Min farmor föll på sätt och vis också utanför normen, för övrigt – liksom min morfar. Så jag är i gott sällskap.

(Farmor spelade systemet. Ibland om sommaren övertalade hon en väninnna att stämpla in åt henne, farmor alltså, på textilfabriken. Istället för att jobba för omkring 3-10 kronor för 10-16 timmar badade farmor med en ung man, som då var bokbinderilärling – min farfar. Jag vet inte vad de gjorde förutom att bada i Motala Ström men nåt måste de ha gjort, såsmåningom, annars skulle jag inte sitta här.

Morfar hällde kaffe på en överste. Enough said!)

I alla fall! Jag är kanske inte hundraprocentigt etnisk svensk. Men någon balkan är jag rakt inte. Det hade nog varit mer korrekt att kalla mig ”din jävla tjugoåttondels vallon!”. Men jag antar att i strikt rasbiologiska termer så funkar jugoslav lika bra. Åtminstone om man nu tror på det ariska blodets renhet. Att arierna var ett indo-folk … nåväl. Det är historia. Jag förväntar jag mig inte särskilt stor bildning hos (vissa) etniska svenskar.

Vad, då, har föranlett detta vindlande flöde av sarkastisk antirasism? Åh, mina vänner – det är enkelt. En promenad. En lång promenad. En promenad som såsmåningom lösgjorde motionens endorfiner. En promenad vars endorfiner fick min hjärna att ta ett beklagligt ickesvenskt beslut. En promenad, som ledde fram till att jag nästan ensam på en ödslig gångväg någonstans nära civiliserade trakter gjorde något förfärligt. Vad, undrar ni kanske? Åh, det är enkelt. Hela den svenska civilisationen står och faller med att en person gör det hen inte får göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Så här är det: Jag är inte vuxen. Jag är 44 år gammal, biologisk ålder. Men jag är inte vuxen. När jag ser en vattenpöl inbjuder den till lite plaskande. Jag har drivit ex till näst intill vansinne på grund av denna förfärligt osvenska ovana att så där lite på skoj stampa i en vattenpöl. Som om jag just då har glömt bort 40 av mina 44 år.

Vissa vattenpölar förvandlar mig till en spefull fyraåring. En sån där liten spjuver med glimten i ögat. En sån där jobbig typ som utmanar Mor och Fars (eller den väsentligt mer vuxne partnerns) auktoritet. En sån där som vet att ”så gör man inte” och just därför inte kan låta bli.

Att Stampa i en vattenpöl.

Jag vandrade där ensam, i skogen. På en gångväg. Det har ju regnat lite som ni vet – det regnade igår (det blev en blöt promenad igår). här och där har Moder Natur sölat lite. Jag inbillar mig att vår Nertus är ganska stolt över sina ”salivpölar”; en gaggad modergudinna som just fått deepthroat av … eh … vem det vara må. Regnguden kanske.

(Sånt här funderar jag faktiskt på ibland.)

Så – där fanns vattenpölar. Här och där. Nu är det så här att mina promenadskor är av en sort som kanske inte alltid är så normativa. Det är väl ingånga skor. De är otroligt bekväma. De är gamla och de håller nästan på att falla sönder. En ortoped skulle säkert vilja säga mig ett och annat men det spelar ingen roll.

De är – bekväma. Så här ser de ut:

promshoe

Det är inte skodon lämpade för vattenpölstamp. Men just då spelade det ingen roll – inte för mig. För ni förstår … Det är roligt.

Jag var av okända orsaker dessutom glad. Endorfiner. Solsken. Motion! Oh fy fan!

(Att promenera är inte motion! Jag tycker inte om motion! Att promenera är … eh … nåt annat.)

Att Stampa i en vattenpöl.

Ja, det var en bra idé. Just då. Då friskt vågat tar jag ett stort kliv framåt mot vattenpölen. Den var inte ens särskilt imponerande, knappt en halvmeter lång, några decimeter bred, mindre än en centimeter djup. Men vatten är alltid ett utmärkt plaskmaterial. Kalla det naturlig sploshing, om ni vill. Så – där gör jag vad en vuxen man inte ska (eller får) göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Det var roligt. Ungefär då, medan jag stampar en gång till, dyker en medelålders Man med Kvinna och Hund upp. Mannen, som håller i hundens koppel, stannar upp. Kvinnan fortsätter att gå – hon rökte för övrigt. Mannen stirrar på mig. Hunden flämtar och nosar runt näravid. Mannen säger:

”Vad fan gör du?”
”Jag leker i en vattenpöl,” sa jag. Och … rörde lite med spetsen av skon i vattnet. Ja vad fan, jag var fortfarande glad.
”Är du full?” sa Mannen.
”Jag är glad,” sa jag.
”Ska jag ringa polisen?” sa Kvinnan när hon stannade.
”Nä,” sa mannen. Sen spände han blicken i mig och grymtade: ”Jävla idiot.” Han började gå. Några meter neråt vägen hann han ifatt sin jag antar hustru och sa på det där ‘jag pratar högt utan att någon ska höra det egentligen’-sättet:

”Jävla jugoslaver i skogen!” sa Mannen.
”Riktiga svenskar är inte glada!” sa Kvinnan.

Jag gick hem. Som en svensk.

Oglad.

No Steve! He looks like a gamer!

Det här hände för några dagar sedan.

Efter en förhållandevis stressig förmiddag med först en mer trilskande dator än vanligt och sedan besök till Arbetsförmedling hamnade jag på tunnelbanan in mot stan. Ni förstår, som promenaholist – en person som är missbrukare av promenader – behöver jag ibland lite tyngre skit än det vanliga 30-minuters planlösa gåendet till och från snusbutiken. Stockholm är en utmärkt dealer när det gäller promenader – särskilt innerstan. Eftersom det är så förbaskat varmt övergav jag planerna på att skjuta i mig riktigt ordentligt råtjack – ja, alltså: Jag valde att inte promenera in till stan. Det har jag gjort en gång tidigare, det var 3 timmars berusning och plåga (skoskav). Så, eh … I alla fall!

Jag fusksilade. Jag tog tunnelbanan, inställd på att kliva av vid Fridis och sen traska upp mot Söder … eller i alla fall någonstans. Jag har sällan någon välutvecklad plan för mina promenader. De får ta mig dit de behöver och vill. Ibland hamnar jag på flytbryggor. Ibland hamnar jag på bakgårdar och skrämmer livet ur milfs.

Den här gången hamnade jag på T-Centralen, för det var för varmt för att gå till Skanstull. Promenaden i sig var ointressant. Snarare hände det märkliga före promenaden.

Det är turistsäsong, som ni vet. Japaner, tyskar, ryssar, polacker, engelsmän, fransmän, norrmän, folk från Skövde och Dalslånged. Foppatofflor och gummisandaler, kortärmade skjortor och t-shirts med en varg i månsken. Högröda ansikten, vacklande stackare på drift. Badmintonrackets i händerna på ljusblått klädda guider – rackets med en siffra. Ni vet, va? The foreign horde is here!

Somliga av dem är unga. Somliga av dem tar upp sex säten på tunnelbanan. Somliga av dem hörs. Somliga av dem – 3 stycken i åldern 19-25 år för att vara exakt – kommer från USA.

Mycket kan sägas om amerikanska turister. Majoriteten av dem reser under ett så pressat schema att de inte hinner med att vara amerikanska. Det är 5 minuter djurgården, 5 minute Skansen, 5 minuter Livrustkammaren, 5 minuter vaktparaden. 5 minuter till och de kan hela Stockholms kommun. Det är oftast äldre, lätt förvirrade människor. De har det där fascinerade uttrycket i ansiktet kombinerat med jetlaggade röda ögon. Faktiskt är de <i>precis som vi</i>, när vi är i New York City. Till exempel.

Nästan alla amerikanska turister är vänliga. För några år sedan fick jag agera impromptu-guide åt ett äldre par från Texas som hade gått vilse i Gamla Stan. Det är i sig en bedrift, men de hade lyckats. Det året var det också hett som i helvete. Säga vad man vill om vissa delar av Gamla Stan – vissa delar lider akut brist på vatten i flaska. Så där stod de i närheten av Österlånggatan och försökte hitta vatten. De frågade, jag svarade, vi hittade vatten tillsammans och sen visade jag dem tillbaks till där bussarna brukar stå – tror det heter Lejonbacken. Glada i hågen och återigen vätskefierade började de prata som kulsprutor (amerikaner säger mycket lite men med väldigt väldigt många ord; efter några meningar blir man van vid myllret av onödiga ord).

”What’s that building over there?” sa mannen, i hawaiiskjorta och stetsonhatt av halm. Han pekade på Kungliga Slottet.
”That’s Stockholm Castle,” sa jag.
”I thought it was the russian embassy,” sa han. Hans hustru fyllde i med att de hade hört av en turistguide att Stockholm Slott var från medeltiden. En crash course i svensk historia senare var de lite mer upplysta men kände sig lite snuvade: De hade förväntat sig en riddarborg och fick en rysk ambassad.

Det var då. Jag nämner det här bara så ni inte tror att jag hatar jänkarna. Det gör jag inte. Jag tycker bara illa om <i>vissa</i> jänkare (förutom Ted Cruz och tea partyister fördrar jag de flesta nordamerikanska fuskeuropéerna). Men nu är nu – jag satt på tunnelbanan.

I sätet mitt emot mig satt en tjej som pratade svenska i telefonen och engelska med sina amerikanska vänner. Bredvid mig satt en cheerleadertyp, storögd över hur mycket SKOG (!) det fanns i Stockholms förorter. Jo, jag är säker på att hennes utbrott hördes till Fittja – ”Oh my GOD!!! Look at all the trees!”.

Jag började ana att dessa vita representanter för USA inte hade alla hästar hemma.

Väskor upptog resten av sätena i den del jag satt på. Tvärs över mittgången satt en quarterbackliknande typ med californiskt surfarhår. Han verkade överlycklig över att få bära shorts mönstrade med stjärnbaneret till en (för liten) t-shirt med svenska flaggan. Mycket internationellt, på min ära. Själv bar jag svart. Jag var så jävla svart så ljuset böjde sig omkring min klädsel och letade efter en tillflykt i mina skor, som har vita dödskallar. Bredvid surfartypen satt en musaktig lätt ängslig tjej. Hon kramade sitt pass så hårt att det verkade som om hon bara väntade på att mujahedin skulle stoppa tåget och släpa ut alla jänkare de kunde hitta. Tvärs över från henne satt ännu en quarterback, men han var upptagen med att fotografera interiören av tunnelbanan. Oh boy … den semesterbildterrorn måste bli förunderlig; ”This is a swedish sub. This is a seat. This is a … Idunno.”

Han tog kort på mig. ”Cool shoes,” sa han. ”Thanks”, sa jag. <i>Då</i> upphov surfartypen sin röst efter ett hånskratt, spände sina imponerande biceps och höjtade glatt:
”Dude! Do you even lift?”

Jag tittade upp från min bok (händelsevis Herbert Asburys Gangs of New York; just då kände jag mer tillhörighet med Bill Poole än någon annan historisk person). Så jag:
”No, but I’ll whoop your ass in any WoW anytime.”

Quarterback Yankee härsknade lite. Han gjorde sig redo att öppna munnen för en tirad amerikaengelska när hans musaktiga flickvän lade en skrämd hand på hans underarm och sa:
”No, Steve! He looks like a gamer!”

Just då rullade vi in till Fridhemsplan. Timingen var perfekt. Alldeles som jag trängde mig ut och klev av hörde jag en av jänkarna säga:
”He looked kinda old to be a gamer.”

Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …