Riktiga svenskar är inte glada

Idag har jag blivit kallad ”din jävla jugoslav!”. Visst, jag kan gå med på att det någonstans långt bak i släkten förmodligen finns utländskt inflytande. Vad jag förstått av vad farmor (pie memorie) berättade har den grenen vallonskt påbrå. Att en granne till min farmor, när hon var 15 år omkring 1930 eller nåt sånt, kallade henne och hennes föräldrar för tattare lämnar jag för tillfället därhän. På den tiden var trots allt alla som på något sätt föll utanför normen tattare (eller ”judar”, sagt med ett speciellt tonläge). Min farmor föll på sätt och vis också utanför normen, för övrigt – liksom min morfar. Så jag är i gott sällskap.

(Farmor spelade systemet. Ibland om sommaren övertalade hon en väninnna att stämpla in åt henne, farmor alltså, på textilfabriken. Istället för att jobba för omkring 3-10 kronor för 10-16 timmar badade farmor med en ung man, som då var bokbinderilärling – min farfar. Jag vet inte vad de gjorde förutom att bada i Motala Ström men nåt måste de ha gjort, såsmåningom, annars skulle jag inte sitta här.

Morfar hällde kaffe på en överste. Enough said!)

I alla fall! Jag är kanske inte hundraprocentigt etnisk svensk. Men någon balkan är jag rakt inte. Det hade nog varit mer korrekt att kalla mig ”din jävla tjugoåttondels vallon!”. Men jag antar att i strikt rasbiologiska termer så funkar jugoslav lika bra. Åtminstone om man nu tror på det ariska blodets renhet. Att arierna var ett indo-folk … nåväl. Det är historia. Jag förväntar jag mig inte särskilt stor bildning hos (vissa) etniska svenskar.

Vad, då, har föranlett detta vindlande flöde av sarkastisk antirasism? Åh, mina vänner – det är enkelt. En promenad. En lång promenad. En promenad som såsmåningom lösgjorde motionens endorfiner. En promenad vars endorfiner fick min hjärna att ta ett beklagligt ickesvenskt beslut. En promenad, som ledde fram till att jag nästan ensam på en ödslig gångväg någonstans nära civiliserade trakter gjorde något förfärligt. Vad, undrar ni kanske? Åh, det är enkelt. Hela den svenska civilisationen står och faller med att en person gör det hen inte får göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Så här är det: Jag är inte vuxen. Jag är 44 år gammal, biologisk ålder. Men jag är inte vuxen. När jag ser en vattenpöl inbjuder den till lite plaskande. Jag har drivit ex till näst intill vansinne på grund av denna förfärligt osvenska ovana att så där lite på skoj stampa i en vattenpöl. Som om jag just då har glömt bort 40 av mina 44 år.

Vissa vattenpölar förvandlar mig till en spefull fyraåring. En sån där liten spjuver med glimten i ögat. En sån där jobbig typ som utmanar Mor och Fars (eller den väsentligt mer vuxne partnerns) auktoritet. En sån där som vet att ”så gör man inte” och just därför inte kan låta bli.

Att Stampa i en vattenpöl.

Jag vandrade där ensam, i skogen. På en gångväg. Det har ju regnat lite som ni vet – det regnade igår (det blev en blöt promenad igår). här och där har Moder Natur sölat lite. Jag inbillar mig att vår Nertus är ganska stolt över sina ”salivpölar”; en gaggad modergudinna som just fått deepthroat av … eh … vem det vara må. Regnguden kanske.

(Sånt här funderar jag faktiskt på ibland.)

Så – där fanns vattenpölar. Här och där. Nu är det så här att mina promenadskor är av en sort som kanske inte alltid är så normativa. Det är väl ingånga skor. De är otroligt bekväma. De är gamla och de håller nästan på att falla sönder. En ortoped skulle säkert vilja säga mig ett och annat men det spelar ingen roll.

De är – bekväma. Så här ser de ut:

promshoe

Det är inte skodon lämpade för vattenpölstamp. Men just då spelade det ingen roll – inte för mig. För ni förstår … Det är roligt.

Jag var av okända orsaker dessutom glad. Endorfiner. Solsken. Motion! Oh fy fan!

(Att promenera är inte motion! Jag tycker inte om motion! Att promenera är … eh … nåt annat.)

Att Stampa i en vattenpöl.

Ja, det var en bra idé. Just då. Då friskt vågat tar jag ett stort kliv framåt mot vattenpölen. Den var inte ens särskilt imponerande, knappt en halvmeter lång, några decimeter bred, mindre än en centimeter djup. Men vatten är alltid ett utmärkt plaskmaterial. Kalla det naturlig sploshing, om ni vill. Så – där gör jag vad en vuxen man inte ska (eller får) göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Det var roligt. Ungefär då, medan jag stampar en gång till, dyker en medelålders Man med Kvinna och Hund upp. Mannen, som håller i hundens koppel, stannar upp. Kvinnan fortsätter att gå – hon rökte för övrigt. Mannen stirrar på mig. Hunden flämtar och nosar runt näravid. Mannen säger:

”Vad fan gör du?”
”Jag leker i en vattenpöl,” sa jag. Och … rörde lite med spetsen av skon i vattnet. Ja vad fan, jag var fortfarande glad.
”Är du full?” sa Mannen.
”Jag är glad,” sa jag.
”Ska jag ringa polisen?” sa Kvinnan när hon stannade.
”Nä,” sa mannen. Sen spände han blicken i mig och grymtade: ”Jävla idiot.” Han började gå. Några meter neråt vägen hann han ifatt sin jag antar hustru och sa på det där ‘jag pratar högt utan att någon ska höra det egentligen’-sättet:

”Jävla jugoslaver i skogen!” sa Mannen.
”Riktiga svenskar är inte glada!” sa Kvinnan.

Jag gick hem. Som en svensk.

Oglad.

No Steve! He looks like a gamer!

Det här hände för några dagar sedan.

Efter en förhållandevis stressig förmiddag med först en mer trilskande dator än vanligt och sedan besök till Arbetsförmedling hamnade jag på tunnelbanan in mot stan. Ni förstår, som promenaholist – en person som är missbrukare av promenader – behöver jag ibland lite tyngre skit än det vanliga 30-minuters planlösa gåendet till och från snusbutiken. Stockholm är en utmärkt dealer när det gäller promenader – särskilt innerstan. Eftersom det är så förbaskat varmt övergav jag planerna på att skjuta i mig riktigt ordentligt råtjack – ja, alltså: Jag valde att inte promenera in till stan. Det har jag gjort en gång tidigare, det var 3 timmars berusning och plåga (skoskav). Så, eh … I alla fall!

Jag fusksilade. Jag tog tunnelbanan, inställd på att kliva av vid Fridis och sen traska upp mot Söder … eller i alla fall någonstans. Jag har sällan någon välutvecklad plan för mina promenader. De får ta mig dit de behöver och vill. Ibland hamnar jag på flytbryggor. Ibland hamnar jag på bakgårdar och skrämmer livet ur milfs.

Den här gången hamnade jag på T-Centralen, för det var för varmt för att gå till Skanstull. Promenaden i sig var ointressant. Snarare hände det märkliga före promenaden.

Det är turistsäsong, som ni vet. Japaner, tyskar, ryssar, polacker, engelsmän, fransmän, norrmän, folk från Skövde och Dalslånged. Foppatofflor och gummisandaler, kortärmade skjortor och t-shirts med en varg i månsken. Högröda ansikten, vacklande stackare på drift. Badmintonrackets i händerna på ljusblått klädda guider – rackets med en siffra. Ni vet, va? The foreign horde is here!

Somliga av dem är unga. Somliga av dem tar upp sex säten på tunnelbanan. Somliga av dem hörs. Somliga av dem – 3 stycken i åldern 19-25 år för att vara exakt – kommer från USA.

Mycket kan sägas om amerikanska turister. Majoriteten av dem reser under ett så pressat schema att de inte hinner med att vara amerikanska. Det är 5 minuter djurgården, 5 minute Skansen, 5 minuter Livrustkammaren, 5 minuter vaktparaden. 5 minuter till och de kan hela Stockholms kommun. Det är oftast äldre, lätt förvirrade människor. De har det där fascinerade uttrycket i ansiktet kombinerat med jetlaggade röda ögon. Faktiskt är de <i>precis som vi</i>, när vi är i New York City. Till exempel.

Nästan alla amerikanska turister är vänliga. För några år sedan fick jag agera impromptu-guide åt ett äldre par från Texas som hade gått vilse i Gamla Stan. Det är i sig en bedrift, men de hade lyckats. Det året var det också hett som i helvete. Säga vad man vill om vissa delar av Gamla Stan – vissa delar lider akut brist på vatten i flaska. Så där stod de i närheten av Österlånggatan och försökte hitta vatten. De frågade, jag svarade, vi hittade vatten tillsammans och sen visade jag dem tillbaks till där bussarna brukar stå – tror det heter Lejonbacken. Glada i hågen och återigen vätskefierade började de prata som kulsprutor (amerikaner säger mycket lite men med väldigt väldigt många ord; efter några meningar blir man van vid myllret av onödiga ord).

”What’s that building over there?” sa mannen, i hawaiiskjorta och stetsonhatt av halm. Han pekade på Kungliga Slottet.
”That’s Stockholm Castle,” sa jag.
”I thought it was the russian embassy,” sa han. Hans hustru fyllde i med att de hade hört av en turistguide att Stockholm Slott var från medeltiden. En crash course i svensk historia senare var de lite mer upplysta men kände sig lite snuvade: De hade förväntat sig en riddarborg och fick en rysk ambassad.

Det var då. Jag nämner det här bara så ni inte tror att jag hatar jänkarna. Det gör jag inte. Jag tycker bara illa om <i>vissa</i> jänkare (förutom Ted Cruz och tea partyister fördrar jag de flesta nordamerikanska fuskeuropéerna). Men nu är nu – jag satt på tunnelbanan.

I sätet mitt emot mig satt en tjej som pratade svenska i telefonen och engelska med sina amerikanska vänner. Bredvid mig satt en cheerleadertyp, storögd över hur mycket SKOG (!) det fanns i Stockholms förorter. Jo, jag är säker på att hennes utbrott hördes till Fittja – ”Oh my GOD!!! Look at all the trees!”.

Jag började ana att dessa vita representanter för USA inte hade alla hästar hemma.

Väskor upptog resten av sätena i den del jag satt på. Tvärs över mittgången satt en quarterbackliknande typ med californiskt surfarhår. Han verkade överlycklig över att få bära shorts mönstrade med stjärnbaneret till en (för liten) t-shirt med svenska flaggan. Mycket internationellt, på min ära. Själv bar jag svart. Jag var så jävla svart så ljuset böjde sig omkring min klädsel och letade efter en tillflykt i mina skor, som har vita dödskallar. Bredvid surfartypen satt en musaktig lätt ängslig tjej. Hon kramade sitt pass så hårt att det verkade som om hon bara väntade på att mujahedin skulle stoppa tåget och släpa ut alla jänkare de kunde hitta. Tvärs över från henne satt ännu en quarterback, men han var upptagen med att fotografera interiören av tunnelbanan. Oh boy … den semesterbildterrorn måste bli förunderlig; ”This is a swedish sub. This is a seat. This is a … Idunno.”

Han tog kort på mig. ”Cool shoes,” sa han. ”Thanks”, sa jag. <i>Då</i> upphov surfartypen sin röst efter ett hånskratt, spände sina imponerande biceps och höjtade glatt:
”Dude! Do you even lift?”

Jag tittade upp från min bok (händelsevis Herbert Asburys Gangs of New York; just då kände jag mer tillhörighet med Bill Poole än någon annan historisk person). Så jag:
”No, but I’ll whoop your ass in any WoW anytime.”

Quarterback Yankee härsknade lite. Han gjorde sig redo att öppna munnen för en tirad amerikaengelska när hans musaktiga flickvän lade en skrämd hand på hans underarm och sa:
”No, Steve! He looks like a gamer!”

Just då rullade vi in till Fridhemsplan. Timingen var perfekt. Alldeles som jag trängde mig ut och klev av hörde jag en av jänkarna säga:
”He looked kinda old to be a gamer.”

Oops

Lite lagom mör i fotsulor och ben efter en snudd på totalt vilsen promenad slås jag av dåligt samvete. Bara lite lagom så där, faktiskt nästan inget alls. Men pyttelite. Där var jag på gator och gångvägar, förlorad i mina egna tankar … som mest gick ut på ”rör på fötterna, snart hemma, oh, aj, oh blech, fan jag tar bussen hem”.

(Den tanken inträffade omkring en timme och fyrtiofem minuter in i promenaden. Då var jag fortfarande fyrtiofem minuter hemifrån.)

Jag segade mig vidare. I motvind. Följande saker inträffade som en sorts prolog till det dåliga samvetsframkallandet:

En tant med tax glodde på mig från en garageuppfart. (Det hade förmodligen att göra med min klädsel, en inte helt exklusiv sådan … åtminstone inte för det villaområde jag just då råkade röra mig i. Dessutom har mina skor dödskallar på sig.)

En liten flicka gömde sig bakom en bil. (Se klädseldetalj ovan.)

Två äldre män följde mig med misstänkta blickar; den ene höll på att sätta upp en skylt om ”Grannsamverkan”. (Jag förmodar att de misstänkte mig på grund av skorna.)

En mycket muskulös man stod på en busshållplats … och spelade fickpingis. (Han var upptagen och lade inte märke till mig. Dessutom hade han en aningens saligt flin på läpparna.)

En salongsberusad äldre kvinna höjde en ”gutår!” åt mig från en balkong. (Hennes make, antar jag att det var, såg tämligen generad ut.)

En äldre dam på cykel hejdade mig och frågade om vägen till ett ställe. (Ah, pudelns kärna!)

Den äldre damen … det är på grund av henne jag har lite dåligt samvete. Jag pekade och förklarade vägen; ”följ den här cykelbanan och ta till höger där nere.” Glad i hågen tackade hon och cyklade iväg. Glad i hågen spatserade jag själv hemåt. Då slog det mig.

Jag menade det andra höger.

Oops.

First!

Eftersom jag av någon outgrundlig SEO-anledning ligger först på en Googlesökning på ”Klokbok” känner jag plötsligt ett ansvar att blåsa nytt liv i den nästan avsomnade bloggen.

Dessutom behöver jag skriva av mig.

Jag måste bara hitta rätt tema.

Så för närvarande får ni tänka er att det hänger en stor skylt med ”Ombyggnad pågår!” här i butiken.

Akta hinken där borta. Akta hinken! Akta hi…

Fan också.

*börjar skrubba upp utspilld kritfärg*

Poesin

What passing bells for those who die as cattle? But the constant pit-a-patter of the guns?

Jag har en av mina ”perioder”. Den där tiden när man gjort bokslut på föregående månads sökta arbeten — 60 stycken — och inser att man fått ett (1) artigt svar. Ett svar skrivet av en bot. ”Tack för visat intresse”. Jag borde vara van. Jag ÄR van, goddammit! Förutom skräppost är det nästan det enda jag läser i min epost – tack för visat intresse.

Å ena sidan är det artigt att meddela att ”platsen är inte längre tillgänglig” eller ”uppdragsgivaren har valt en intern lösning” eller ”du är för gammal, för ful, för dum och för fet”. Eller okej, inte det senare; en sak talar till min fördel — jag är inte för fet.

Å andra sidan så … tja. Efter 59 bortvända ignoranta blickar och en enda huvudklapp — ”lilla vän, vi vill ha någon med Papper På Vad De Kan” — så öppnar sig bitterhetens flodportar. Nyligen i en tweet citerade jag Walt Whitman — ”I witness the corpse with its dabbled hair, I note where the pistol has fallen”.

Det fångar faktiskt min sinnesstämming just nu ganska konkret. Här är jag, en 44 år gammal man utan karriär, utan verifierad utbildning och därmed av den automatiserade jobbsökartrenden redan från början ansedd som ”skräppost”. Det är förvisso olagligt (vad jag vet) att sortera folk enligt ålder, men det är inte olagligt att sortera folk enligt utbildning. sådan som finns på papper.

Ett av mina största misstag i livet är nämligen att jag hellre bildade mig på egen hand, än konformerade mig. Jag är för egensinnig, för ifrågasättande, för rebellisk. Det är inte bara högstadiets och gymnasiets och sedermera AF-kursers ”lärare” som blivit irriterade på mig. Det gäller också välutbildade föreläsare: Den Som Ifrågasätter Kunskap Är Ett Hot.

Ifrågasätt inte. Lyd. Eller som texten på en av mina T-tröjor lyder: ”Do not question authority”, illustrerad av en kravallpolis i hotfull position. På sätt och vis är jag anarkist: Jag HATAR auktoritär kunskapsförmedling.

(Bara så vi förstår varandra nu: Jag hatar inte utbildning. Jag blir hellre hjärtopererad av en hjärtkirurg än en antroposof som läst in sig på Wikipedia. Jag är humanist och postmodernist och mitt auktoritetshat grundar sig uteslutande i humaniora; Tanken, Filosofin — allt det som inte kan mätas och vägas. Jag högaktar naturvetenskapens människor; utan Bell, Tesla, Edison, Turing och alla andra skulle jag inte kunna använda en dator. Så, tja — fortsätt läsa på KTH. Bry er inte om en gammal postmodernistisk bohem som mig, som inte tillför samhället något nyttigt 🙂 )

I mina ”perioder” återkommer jag ofta till just poesin. Poeter som skrivit något jag av oklara orsaker minns, nästan ordagrannt. Citatet ovan är Siegfried Sassoon, en nu nästan helt glömd hjälte. Han var en typisk engelsman; klassiskt bildad, litterär — och hamnade, likt Wilfred Owen, i första världskirgets skyttegravar.

(Första världskriget är nästan bortglömt. Blott en handfull ögonvittnen finns kvar; de kan räknas på ena handens fingrar. Trots det är det just detta krig som grundade den värld vi just nu lever i ; andra världskriget var, ursäkta uttrycket, en parentes. Första världskriget förde med sig mer än industrialism, 1920-talets dekadens och nationalsocialismens förfärliga framväxt: Kriget släppte Tanken Fri; från suffragetter till Heinrich Heine — och P G Wodehouse.)

”Before my helpless sight, he plunges at me. Guttering. Choking. Drowning.”

Wilfred Owen, som stupade bara några dagar före krigsslutet 1918, beskrev ett gasangrepp med de orden. vid det laget hade Siegfried Sassoon redan blivit något av en antihjälte; han hade gått i krig mot auktoriteten, ifrågasatt kriget — han och många andra. Storbrittaniens sjukhus fylldes av unga män som inte var skadade, inte sjuka — men fördärvade. ”Shell shock”, kallades det. Nu kallar vi det PTSD, en psykisk störning som inte längre enbart är vikt för krigsveteraner utan också andra traumatiserade. Då betraktades de som simulanter; inte helt olikt hur vissa arbetslösa grupper betraktas. De var lata, de var fega, de var tärande.

Mest av allt var de trötta. Liksom Rudyard Kipling, som 1914 hyllade kriget, blev de trötta. 1918 eller 1919 — jag kommer inte ihåg exakt årtal — hade Kipling ändrat åsikt. I ett poem försökte han förklara kriget. Han konkretiserade det med några få ord: ”If you ask me why we died, tell them: Because our fathers lied.”.

Poesi. Kanske den sista räddning vårt sinne har i stunder av sorg, av smärta, av uppgivenhet, av rädsla. Poesin behöver inte längre nödvändigtvis vara bunden i papper; den återfinns överallt: I låttexter, i musik, i filmers punchlines (som t ex i Blade Runner, när Rutger Hauer deklamerar ”I’ve seen things, you men could not simply understand”). Poesin återfinns inom oss alla – från weltschmerz-dikter av tonåringar till … tja, Hjalmar Gullberg:

Än sjunger dyningen mot azurkusten.
Hav möter strand, två skilda element.
Hemlängtan övervinner reselusten,
men sent ska hjärtat glömma vad som hänt.

Om jag inte visste att det var en ganska plågad vuxen man som skrev det kunde jag tro att det var något som någon 15-åring skrivit i sin dagbok (förmodligen prydd med bilder av Justin Bieber, hjärtan och ännu hemligare symboler blott kända av upphovspersonen). På andra sidan spektrumet finns också poesi, som i Depeche Mode: ”I don’t want to start any blashpemous rumours but I think that God got a sick sense of humour and when I die I expect to find Him lauging”. Visst påminner det en smula om Gullberg, som lyder (fritt ur minnet nu):

Guds mening med orsaksförloppen
jag spanade efter besviken.
Nu går jag med ångest i kroppen,
jag har sett mekaniken.

Det är mycket ångest i våra liv. Det är mycket ångest i poesin. Det är alltid detsamma; från de grekiska dramorna till Shakespeare. Från Shakespeare till Öijer. Från Whitman till … ja, vem?

Alla.

Alla dem, som någon gång försökt finna hopp, förtröstan, längtan, lust, kärlek, hat … värme, tröst, undflykt … eller bara varit nyfikna på vad man kan göra med ord. Alla dem, som av oklara omständigheter försökt förstå, finna mening. Alla dem, som sökt en nytändning av ett sviktande mod, ett försvinnande hopp. Alla dem, som hur förfärliga omständigheterna än är sökt kraft i kanske det allra äldsta av allt mänskligt: Ordet. Denna obetydliga och ofta missbrukade lilla ickemateriella tingest, som gett oss såväl hjärtkirurgi som hopp om frälsning — eller ond, bråd död.

Karin Boye:
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Säga vad man vill om Bibeln, men den innehåller ändå en hel del matnyttigt — om man kan se förbi sin sekulära bildning (och sin religiösa intolerans): ”I begynnelsen var Ordet”, som Johannes Döparen förkunnar.

Därför återvänder jag till heltidsarbetet som arbetslös — och använder ord för att finna ekonomisk frälsning. Futilt, förstås. ty, ni vet: Robotar är inte poeter.

Chris in the morning-esque: Om Naturen, Insekter, Rävar och lite Depeche (på slutet)

I skogen finns det smådjur, skaldade Cornelis Vresvijk (stavning?). I väntan på att bli tillräckligt hungrig för att kunna trotsa Northrends odöda kyla … jag menar de -10 graderna ute och de nästan välskottade gatorna …

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

så funderar jag lite så där Chris in the Morningesque…igt

(jag försökte få till ett nytt SAOL-ord, men lyckades ej)

över – Naturen.

Mer bestämt – min inställning till naturen. Dessutom kom jag just nu på att egentligen borde jag göra podcasts av det här, men då måste jag snart börja bjuda in folk

(Björn Ranelid)

som också är så där, ni vet … flummiga. För medan jag försöker skriva det här utan att försöka styra texten för mycket – jag låter den leva som den vill – så lyssnar jag på en Alla Hjärtans Dag-playlist på Spotify, skapad av en av spelvärldens medlemmar. Inte min sambo, dock, men dock en annan, som det heter med prefix och allt, ”tjej gamer” (ja, särskrivningen ska också vara med; den gör PREFIXET än viktigare).

Naturen och kärlek! Kan det bli mer jävla Thoreau?

Alltså, den lunken borde ha försökt plocka blåbär i Stockholms skärgård! Där var jag – nu snart 30 år sen – och min bror mitt ute i SKOGEN på en jävla Ö! Och det var … grönt, runt om. Tallar, granar, gräs och blåbärsris. Och så …

Och myggor.

Och spindlar, skalbaggarm gråsuggor, Konstiga Små Saker Med Många Ben, myror, bromsar, flugor, larver, Andra Otäcka Ting Med Många Ben, slingrande, dallrande, krälande, slemmiga … SAKER.

Gud var på dåligt humör när Hen skapade Naturen, den omhuldade, den älskade, den som folk bara längtar ut till så till den mildra grad att det t om arrangeras bussresor. För att inte tala om skogsmulle, denna proggiga propaganda för att Naturen Är Vår Vän.

Fråga folk i Queensland vad de tycker om det.

Jag är ambivalent mot naturen. Det här som jag hitills skrivit är ett utslag av hastig inspiration baserad på en skumläsning av Annarkias blogpost, där hen frågar ”ska vi undvika naturen nu?”

Ja, Annarkia. Ja, det ska vi.

För att helt vara säkra på att varken Creuzfelt-Jacobs

(ett bevis för att tyskar och engelsmän inte kan samarbeta; de försökte 1938 med … bristfällig framgång)

eller parasiter kan DÖDA oss så föreslår jag helt enkelt att vi asfalterar allt.

Fast nä. Inte riktigt. För grejen är den att jag Tycker Hemskt Illa Om Naturen Om Den Tvingas På Mig, men i övrigt är den rätt så cool. Liksom – evigty brinnande berg i Azerbadjan? Ragnaros reborn, ni vet.

(jag borde verkligen skaffa mig en annan hobby än World of Warcraft)

Eller Häftiga Saker Man Kan Hitta I Vattnet, som i Östersundsregionen.

Jag tycker om att vara i skogen när den är garanterat olevande, dvs täckt av snö. Det värsta jag ka möta då är förmoligen en uthungrad skadeskjuten varg och sen gäller det att springa som bara fan när Naturens Krona kommer sättande med sina Winchesters. Men iaf – skog, och vinter, är fint. Fast kallt. Det är därför jag nästan aldrig är ute i skogen om vintern, för det är kallt.

Med tanke på vad som en gång inspirerade mig till dessa dillerier, dvs en TV-serie om Det Hårda Livet För En Judisk Doktor I Alaska

(Jo, i sammanhanget är det viktigt att påpeka att det är en judisk doktor)

så, eh … så bode jag väl älskasnö, och kyla, och tanken att bli begravd under fruset vatten endast med en gråsugga och en liter brännvin som sällskap. Förstås, efter att litern är uppdrucken kanske jag skulle se gråsuggan som något annat än

(mat)

en insekt … är de väl? … men, eh …

Skogen, om våren, är ganska nice. Tidig vår, fortfarande snödrivor kvar här och var, svartnat ruttet undervegetationsris, välfyllda bäckar man kan leka i tills man förlorat känseln i fingrarna, bortglömda slaktade människ… jag menar naturliga moderna inslag, som t ex skyltar om vem som äger skogen och att det är absolut förbjudet att bryta ”virke”.

Underbara frihet.

Men sen … längre fram … när man vant sig vid brunstiga rådjur och galna skogsägare … då kommer de fram. Igen. Insekterna. Krälar, kryper, ilar, smyger, pilar, slingrar, illrar, borrar, biter, kniper, gömmer, hoppar, studsar – kort sagt, de gör som folk i FAS3: Parasiterar.

Tacka fan för asfalt. Ge mig en välasfalterad stad över skogen vilken sommardag som helst. Och Vi Har Inte Ens Börjat Prata Om POLLEN!

Alltså – vad i HELVETE!!?

GUD, Ja just DU, jag tittar på dig. VAD VAR TANKEN BAKOM POLLEN!!? Som om inte oss arma syndares liv är hårt nog – vi ska fly i skräck från alla krälnde, krypande, ilande, smygande, pilande, slingrande, illrande, borrande, bitande, knipande, gömmande, hoppande, studsande … OCH VI SKA NYSA SAMTIDIGT!!!

I don’t want to start any blasphemous rumours, but I think that God’s got a sick sense of humor, som Depeche Mode skaldade.

Enjoy.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om

(PS: Jag tycker om myror. Och nyckelpigor.)