Last night a Wow:er saved my life

Gång efter annan dyker det upp en röd panik-knapp på landets löpsedlar, en panik-knapp som handlar om datorspel. Kring denna mediala panik-kultur har det i sin tur växt upp ett, förmodar jag, luckrativt hälsoområde inriktat på att rehabilitera spelmissbrukare. Vanligt är att när ”det senaste Tv-spelet” orsakat någon form av hysteri bland titelns fans, intervjuas experter – eller i alla fall Owe Sandberg.

Hysterin följer alltid samma mönster. Det börjar med en emotionellt uppskruvad artikel om NN, som oftast är i åldern 15-18 år, ibland äldre. Men för svensk media är spelargruppen 15-18 år viktigare; äldre spelmissbrukare hämtas oftast istället in från Sydostasien, t ex som föräldrarna som lät sitt barn svälta ihjäl eftersom de var upptagna med ett grind (grind = att tålmodigt och tröstlöst samla poäng, material, ”kills” eller liknande för att uppnå ett specifikt mål, t ex att få bättre rustning, eller bättre rykte med en viss fraktion, etc etc).

Dåliga nyheter är alltid en nyhet. Det är därför vi aldrig i t ex Aftonbladet (som postionerat sig som Sveriges mest spelhatande tidning) kommer att få se en rubrik baserad på det här:

When I first started playing, I was recovering from a major surgery and was mostly confined to my house. You can only watch the same movies and read the same books so many times before you’re bored with nothing to do. Enter WoW — and everything changed.

All of a sudden, I had a connection to the outside world. / — / Unfortunately, I fell ill a year ago and was off work yet again. WoW was my saving grace (next to my fiancée, of course), and it helped me keep my head above water. I had a connection to the outside world, was able to talk to friends that lived hours away and wasn’t sitting around the house bored out of my mind.

(Källa: Wow.com – Breakfast Topic: WoW as rehab )

Artikeln som sådan är egentligen för kort för att bli riktigt intressant, men vad som gör den än mer intressant och definivt läsvärd i sin helhet är kommentarerna. Det här är interaktiv nyhetsmedia i förtjusning. Allt baserat på något så ”barnsligt” (enligt svenska mått mätt) som ”tv-spel” (vilket f övr är fel eftersom World of Warcraft är ett datorspel).

Svårt sjuka, fysiskt handikappade, socialt handikappade, autister, aspergers, olycksoffer i rehab, människor som på egen hand eller med hjälp av nära och kära försöker ta sig ur narkotikamissbruk, långtidsarbetslösa, blyga, kroniskt ensamma – alla får komma till tals i kommentarerna. Och än viktigare – alla har funnit ett nytt människovärde via ett virtuellt universum.

Ett socialt tidsfördriv får via ett socialt media en helt ny innebörd, en positiv sådan. Vilket kanske förklarar varför det inte blivit en nyhet.

Är det skadligt att hitta en livlina i en personlig katastrof?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Är Facebook-mannen på riktigt?

Det var ett tweet som fick mig att titta in hos den, som alltid, Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina. Sen trillade jag av stolen. Metaforiskt sagt, förstås. IRL utbrast jag i ett ”men vad tusan!” (jag sa något grövre, men man får inte svära på internet). Vad i helvete, typ! (Nu svorde jag ändå. Fan också.)

När jag därpå letat mig fram till StoppaLangningen.info och därifrån hittar till deras krypin på Facebook, så måste jag återigen låta underkäken falla än längre ned än den redan hänger (jag andas genom munnen numer, eftersom det är vår och min näsa är proffesionell pollenhatare). Eftersom jag är en nyfiken jäkel beslutade jag mig också för att undersöka om där finns lagstöd för tillvägagångsättet somliga föräldrar anammat för att hejda den grasserande epidemin av deflorering – ehm, tonårsfylla.

Brottsbalken, 4 kap §6:

” Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter. / — / Är brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst två år.”

Brottsbalken 17 kap §15:

”Giver någon sig obehörigen ut för att utöva myndighet, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader.”

(källor)

Jag är ingen jurist, så jag kan ha helt fel. Kanske finns speciella regler för tonårsföräldrar, vilka avkräver medmänniskor legitimation och därpå snor deras sprit. Beslagtar, menar jag. Men det vore intressant att få en juridiskt sakkunnigs syn på saken.

Men åter till reklampelaren. Eh … Hur tänkte ni där, StoppaLangningen.info? Nog för att man i dessa massmediala tider måste profilera sig för att synas, men att falla tillbaka på något som låter som en halmgubbe uttalad med dundrande röst från en predikstol på 1950-talet?

Jag blir påmind om John Elfströms präst i Arne Mattsons Hon dansade en sommar ser ni. John Elfström är förresten mest känd som Åsa Nisse, vilket StoppaLangningen.info också påminner om.

Vem är målgruppen för buskapet? Det stora budskapet förstår jag – langning är ett problem. Men i fallet med den uppmärksammade affischen?

Och det är nu det slår mig … att kanske ser vi en sorts reklamens Lars Vilks in action? Eller så är jag notoriskt misstänksam mot sociala medier och reklambyråer.

Men Facebook-kommentaren? Den är på något sätt så far out att jag nästan tror att mannen inte är på riktigt. Som om Bacill Produktion via Bulldozer tänkt till (klart de har, de är ju trots allt ”reklamare”).

Eller så är Facebook-mannen på riktigt – och det är det blir riktigt ruggigt. Glöm SÄPO och FRA när det finns medborgargarden på jakt efter icke 20-åringar som luktar sprit.

Uppdatering: Via No Size Fits All får jag reda på att Simon Kågedal gjort en liten reverse image search med hjälp av TinEye på Facebook-gubbens bild.

Facebook-gubben finns inte. Typ.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

… i vilken jag med tankens snabba flykt täcker in datorspel, insekter och piratpartiet

Den här blogposten tar vägen åt ett helt annat håll än det var tänkt. I nedanstående text täcker jag in en galen advokat, TV- och datorspel samt mitt oresonliga hat mot insekter och oändliga kärlek för Zerg. Nu när ni läst den här ingressen behöve ni inte läsa vidare, om ni inte vill. På slutet av posten nämner jag också Piratpartiet, men det är för att få fler läsare. I går länkade jag til en porrsite, men det gav mig nominellt fler läsare än vad jag skulle få om jag säger att Rick Falkvinge inte är en insekt. Eh …

(Allt i denna postning är stream of cosnciousness.)

Jack Thompson tycks till sist ha fått ett nytt spelkort vad det gäller hans korståg mot TV- och datorspel i allmänhet och GTA synnerhet. Enligt FN-konventionen för biologisk mångfald är faktiskt 90% av våra barn (sic!) ovetande om hastigheten i vilken våra olika djurarter utrotas.

Att nå endgame är viktigare.

Glöm bengaliska tigrar när det gäller att samla durotar tiger furs. Vem bry sig om elefanter, när pristine ivory grinding får dig exalted med the Consortium och man får lägga vantarna på deras fortfarande utmärkta JC recept? Glöm pandorna, när det går att köpa en kampsportspanda. Vem sa något om pingviner? Det dräller av dem i Northrend (ibland närjag haft tråkigt med min l80 pally har jag jagat pingviner … men jag är iofs vuxen och får göra det, eftersom jag vet att pingviner är … eh … de är visst inte så väldigt utrotningshotade. Tro jag. Men iaf!).

Det påminner mig om att jag snart måste lgga in för att hardcorelevla Hellgrinne. Vad ska Twitterguildet annars tro om mig? Nu röker grannen igen. Det känns i ventilationssystemet, eller så … så har jag flashbacks. Sådant här brukade jag förr om åren skriva med en PRince i mungipan, tills jag brände mig på läppen.

FN anser att TV-spel är allvarligt, förstås. Det flyttar fokus för barnen, som egentligen borde skriva småsagor om Ville Val (alltså Ville djuret Val, inte den tjocka killen i klassen; barn är ju genuint goda och accepterar allas tillkortakomnanden) istället för att köra över horor i GTA. Eller rädda galaxen i Massive Effect 1 eller 2. Med tanke på hur IT-jättar dumpar tungmetaller i Kina borde vi kanske helt enkelt ta handkontrollen från småttingen – och sambon! – och tvinga ut dem i friska luften.

För hopp och lek ute, det är medusinen mot spel!

I naturen finns det smådjur …

Utrotningen av djur- och insektsarter är förstås mycket allvarligt. De är så allvarligt att man inte ens borde skämta om det, med mindre än att en gumiflotte fylld av gröna jägare dyker upp framför en. Och jag har enorm sympati med Greenpeace, för valar är – sin storlek till trots- ganska söta. Valar lever upp till det där ”om man är stor och stark måste man också vara snäll” (som låter som något Astrid Lindgen kokat ihop, men mycket väl kan vara en Alvedon-reklam). Tänk om Festergut hade lyssnat till den maximen? Då skulle vi ha sluppit alla jobbiga korniga raid videos.

Insekter däremot … Jag vet, på ett förnuftigt plan, att insekter gör enorm nytta. Jag vet att de behövs. Men … MÅSTE DE BEHÖVAS SÅ JÄVLA NÄRA MIG!!!

Jag hatar insekter med samma energi som en enbent valfångare hatar Moby Dick. Mitt hat är alldeles oresonligt, nästan, eftersom jag tycker om myror och gärna låter en nyckelpiga krypa omkring på mig. Jag. Hatar. Insekter. Jag Hatar. Dem. Lika intensivt som bin Laden hatar Vilks, lika intensivt som Jimmie Åkesson hatar bin Lade… eh …

De krälar och kryper och slingrar och kilar och smiter och släntrar och gömmer sig i mörka vrår där solljus är en saga elaka spindel- och gråsuggemammor berättar för sina stygga barn. Jag pratar alltså om insekter, inte sverigedemokrater eller andra löss. Jag ger blanka fan i att de, insekterna allså, är Guds Skapelser – insekter skapade Han på en dålig dag, förmodligen en tisdag när det var för långt till söndagen och dagen efter måndagen, som var ganska jobbig.

Jag älskar Starship Troopers. Det är den enda film där mänskligheten faktiskt kickar butt, re insekter. Å andra sidan – här är jag typiskt abmivalent, enär jag nyss nämnde myror och nyckelpigor – älskar jag Zerg. Trots att ljudeffekterna är extremt osmakliga. Det är något visst med slemskjutande getingar och krälande biologiskt kaos. Och ägg! Vi måstehar MER ÄGG i våra spel!

Jag är också ganska övertygad om att Greenpeace skulle ställa sig mitt emellan Protos och Zerg, om det kom til kritan.

Därför borde vi lyssna på FN. Vill vi ha höglevlade barn som växt upp till vuxna i Scorpions, som inte kan lyda order utan att med redneck-dialekt ifrågasätta ens det enklaste, eller vill vi ha en mänsklighet, som genom sitt naturistiska engagemang aldrig komer att komma längre bort från Gaia än Mars?

Svaret är ganska enkelt. Om vi inte värnar våra regnskogar med dess myller av insekter … Oh fy fan.

Det är faktiskt insekterna som håller mig inomhus. Insekterna ch björkarna. Men me insekterna. OCh jag är t om van vid dem; i ena hörnet av rummet sitter nu en liten, liten svart spindel jag kallar Svante. Efter sex öl ser han ut så här:

(Louise Bourgeois)

Och en gång för länge sen hade jag en kackerlacka inomhus. Bara en. Lyckligtvis var hen singel och/eller impotent. I varje fall föråt sig stackarn på resterna av olivolja i en ugnseldfast form jag glömt framme. Det var så jag fann henom, extremt mätt och väldigt väldigt död i en pöl av olja. Hen dog förmodligen lycklig. Att äta sig till döds på livolja måste vara som att ramla ned i ett kar av maltwhiskey.

Jag fick dåligt samvete då, för mitt oresonliga hat. That’s no way for a bug to die … Så jag tog ut henom på gården och gömde honom i en liten grop. Huruvida det lilla kors jag sen satte upp, skapat av två upphittade glaspinnar och ett gamalt tuggummi, hjälpte Kackie vidare vet jag inte, men saken är den att jag tror att Ni Vet Vem ursäktar mig.

Jag hatar ändå insekter.

Därför borde vi spela mer spel.

Snart är det juli, då får jag bli insekt igen. Tack, Blizzard. Inte nog med att ni redan har mig som WoW-kund, nu ska ni tvinga mig att sova ännu mindre bara för att hinna med Starcraft II. Jag är redan nere på tre timmar per dygn!

Oh helvete!

Svante!

Svante, sluta för fan att röra på dig! Jag hatar när spindlar rör på sig!

GET THE FUCK AWAY FROM ME!!!

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Oops!

Glömde!

Piratpartiet! (Den övre länken ska faktiskt tilhöra slug:en med relaterade ämnen). Helt ärligt nu alltså, jag ska sponsra er med en slant när jag kommit hem, kommer ihåg, hittar ert fönster bland all multitasking (se dump), vill, orkar. Men under tiden så kan ni kanske tänka på mig som någon som helt enkelt leechar era åsikter utan att ge cred tillbaka?

Ungefär som de flesta behandlar allt annat material utom porren på the Pirate Bay, alltså.

Aj jävlar. Nu gjorde jag mig visst till persona non grata på hela internätet 😛

Regeringen saktionerar hatet mot datorspel?

Dick Erixon, eller mannen som spammar bloggosfären med reaktionärt dravel*, tycker att Alliansens egen utbildningsansvarige Arthas, dvs Littorin, har rätt. Och sen så omformulerar Erixon det hela med en faktiskt ganska typisk tidningsrubrik vi kunde hitta hos den ”jag vet inte om det är konservatism eller liberalism”-tidningen SvD. Fast Erixon utgår förstås från Metro. Vilket, kanske, säger en del om experten Erixons källor.

Enligt Erixon anser iaf Littorin att en av Sveriges främsta exportprodukter är en slags arbetslöshetsförsäkring … fast det säger inte Littorin alls, men eftersom jag har leechat Erixon väldigt länge så har hans tolkningsförmåga s as smittat av sig. Att läsa Dick Erixon är som att slå sig ned vid ett bord på Timbros lunchrestaurang, när man dagen till ära har Peter ”jag är nästan liberal” Wolodarski som gäst.

M ao enligt Erixorin: Massive, DICE, Avalanche, och andra svenska spelstudios är frukten av en långt gången tidigare tobleronepolitik.

Om det bara inte hade varit så släpphänt med alla snorungar som ägnar dagen åt att modda spel och programmera skulle vi minsann inte behöva förlita oss på att exportera digitala produkter, utan istället exportera Volvo eller haubitsar. Då skulle vi inte behöva USA:s hjälp i invasionen av den historiskt viktiga svenska enklaven Afghanist… eh … Delaware.

Vad är det egentligen med svenska fundamentalistiska reaktionärer och deras vurm för USA? Ett fantastiskt land men med en ofta väldigt … imperialistisk politik. (Amerikaner är kanske lite dinga så där fördomsfullt utryckt, men få amerikaner är trots allt ansvariga för vad en liten elit av än värre dinga amerikaner har gjort, och dessutom så är jag en varm USA-vän så skit ner er USA-hatare. Jag kan hata Bush politik men älska honom som mäniska, och vad det gäller Obama så skulle jag knappast bli full efter en natt med honom och två flak öl men ändå ogilla hans mähäism vad gäller truppåterdragandet ur Irak. Kriget är fucking over. Låt diplomaterna ta hand om oljan och skit i von Klauswitz. När politiker ska föra krig slutar det ändå alltid med katastrof – Busken visade väl det tämligen tydligt.

Konsten att vara humanist är att skilja nationens politik från människors liv. Typ.)

Dick Erixon iaf. Är reaktionär. En hemma-man … fast inte alls. En man som fösvarar hemmert, så är det. Dick Erixon är afischpojken för reaktionismen (en ”gud” hans akolyter ser upp till). Det var bättre förr, förr när män var riktiga män och inte bytte blöjor hemma när de kunde göra sånt som Riktiga Män gör, som att … tja. Kopiera tdningsartiklar.

Om vi hade färre datornördar och fler hökar skulle vi minsann aldrig ha lämnat industrialismen, vilken var en epok där fnoskiga typer som Erixon minsann visste var klasserna stod. Erixon satt förmodligen i ett säte och pöbeln fick stå och titta på. Mona ”Toblerone” Sahlin visste på den tiden sin plats (och om hon inte visste det fanns andra reaktionärer som kunde upplysa henne, som Göran ”Feministen” Persson).

Dick Erixon, en entrepenör med fluga och enormt inflytande, är förstås en av de där man som bloggare inte får kritisera. Jag minns vad som hände när jag en gång i tiden gav mig på en annan helig ko.

Som tur är har jag alltid haft svårt för auktoriteter, heta de Huddinge Kommun, Blogge Bloggelito eller ”Chefen”. Polisen har jag respekt för, oftast, men det beror mest på att jag vet att också ”snutsvin” är människor, och inte bara svin. Heja polisen 🙂

(det där är en smiley. Det förtar allvaret i hela den här postningen. Ska man tas på allvar numer får man inte använda smileys … vilket i sig vittnar om vilken impact gammelmedias normer har på en kämpande ”amatörjournalistik”. Varför lyder vi normerande diktat?

Är det för att jag inte lyder normerande diktat – jag är iaf bisexuell monogamist och manlig feminist – som jag reagerar så på Dick ”gör som jag säger” Erixon? Varför i helvete påminner han om en jock som houndade mig i gymnasiet?)

Jag är faktiskt idiot. Så, där. Dick Erixon behöver inte bekymra sig. Jag är uträknad, verkningslös. Jag är en Idiot. Det är faktiskt sant!

I likhet med den tappre soldaten Svejk är jag klassad som officiell idiot (dvs enligt Arbetsförmedlingen under en period i mitt liv klassad som ”psykisk handikappad”, alltså idiot). Dessutom är jag och har med stor sannolikhet alltid varit en av dem som Littorin tycker är parasiter. Vad Erixon tycker om mig vill jag nog inte tänka på … men å andra sidan är jag tämligen säker på att han skulle kunna vara en rolemodel för Loghain.

Jag är dock ett strålande exempel på vad som händer när folk är arbetslösa. Erixons sentiment är alldeles korrekt där, för det som händer är nämligen följande:

Vi har TID. Vi har tid att söka arbete, tid att hänga på Facebook, tid att spela datorspel. Vi har TID. Vi har tid att ta en titt bakom slöjan på dem som Vet Bäst. Och Erixon är ju en som Vet Bäst. Han har ju fluga.

Om flugan inte övertygar mig. övertygas jag förstås av alla hans manliga meriter. Han har minsann varit en tänkare hos Timbro. Jag undrar varför han slutade? Kanske rang ej fascism så bra hos Timbro – en i grunden förnuftig tänktank – som hr E trodde?

Jag är förstås en idoit. Det heter så, enligt Stellan Skarsgårds underbara rollgestaltning av byfånen i ”den Enfaldige Mördaren”.

Så nu vet ni vad idoiter gör när de inte har ett jobb att gå till. Vi ser obskyra filmer (på SVT), filmer som säkerts sett av … 1500 personer. Jag letade faktiskt på Pirate Bay efter den en gång, men hittade den inte. Däremot hittade jag en jävla massa porr så jag fick helt enkelt köpa en ny dator med större hårddisk.

I alla fall, så via Dick (tänkte använda anglofilt ord men … eh … tänkte använda svensk motsvarighet men gjorde det ej) Erixon,
så säger Sven Otto ”låter som ett dansband” Littorin så här:

”Ungdomar som spelar dataspel eller slöar framför tv:n bör inte få socialbidrag, anser arbetsmarknadsministern.”

(Ursprunglig källa)

Fast det är egentligen en tolkning av ett svar SOL gav i en intevju med Metro. Vad Littorin enligt Metro egentligen säger är följande:

”Om man vill ha sitt försörjningsstöd då får man faktiskt vara beredd på att ställa upp och gå till Arbetsförmedlingen och vara aktiv. Det är inte orimligt, säger han och lägger till att framtiden trots allt ser ljus ut för de flesta ungdomar när konjunkturen vänder.”

Och det är här någonstans det i (nu höll jag på att översätta Dick till svenska) Erixons exremTimbroinfekterade hjärna något slår fel. För i ett monokromt universum som Erixons, där det antingen finns Dick Erixon eller Alla Andra Förlorare Som Inte Är Dick Erixon … upplevs alla som kapten Kirks, William Shatners, numer i Boston blomstrande advokatbyrå. ”I’m Denny Crane”. ”Jag Är Dick Erixon”.

Eftersom hybris är en infektionssjukdom förstår jag Dick Erixon. Jag har själv hybris. Ibland önskar jag att jag vore så smittad av den som Dck Erixon. För, ett av de allvarligaste symptomen är nämligen självcentrering; att världen kretsar kring Dick Erixon och alla som inte är Dick Erixon är inte Dick Erixon. Eftersom man inte är Dick Erixon är man inte Dick Erixon. Och om man inte är Dick Erixon så är man inte Dick … eh … rixon … så att försöka sätta sig in i att någon inte är Dick Erixon blir ju som om Dick Erixon skulle låtsas att inte vara Dick Erixon, vilket är otänkbart efersom alla som inte är Dick Erixon inte är Dick Erixon. För det finns ju bara Dick Erixon.

Fast för både Littorin och fildelaren Dick Erixon gäller samma regel som för arbetslösa: Ett dygn består av Många Timmar. Och man kan faktiskt vara aktiv på arbetsförmedlingen medan man levlar upp. Man kan t om inrätta sitt liv så, att man går till ännu en söka jobb-kurs** (eller som de också kallas: ”Du är en värdelös icke Dick Erixon-entrepenör”) _innan_ man levlar upp.

Dick Erixon är förstås en duktig skribent. Trots att han återger tidningsartiklar. Dessutom är han Dick Erixon. Dick Erixon är oantastbar, särskilt av någon som mig, som inte är Dick Erixon. Ack om jag vore Dick Erixon! Då skulle jag göra så här:

”Det är en befrielse att höra en minister säga sanningar, så som Sven Otto Littorin gör i dagens Metro, Inga bidrag till slöa dataspelare:

Ungdomar som spelar dataspel eller slöar framför tv:n bör inte få socialbidrag, anser arbetsmarknadsministern.

– Det kan man ju få göra, men kanske inte på skattebetalarnas bekostnad, säger Sven Otto Littorin (M).

– Om man vill ha sitt försörjningsstöd då får man faktiskt vara beredd på att ställa upp och gå till Arbetsförmedlingen och vara aktiv. Det är inte orimligt, säger han och lägger till att framtiden trots allt ser ljus ut för de flesta ungdomar när konjunkturen vänder.

– Den grupp som jag är väldigt bekymrad över är ungefär 100 000 ungdomar som varken pluggar, jobbar eller finns hos arbetsförmedlingen. […]

– De ska känna, de här ungdomarna, att det faktiskt lönar sig att gå till arbetsförmedlingen. Det är det ena. Och det andra är att till slut så är det nog så att om man ändå inte går dit, om man ändå inte anstränger sig då tycker jag att man kan fundera över om det är vettigt att man får försörjningsstöd.

Det står alltså, och självklart, alla fritt att spela hur mycket dataspel man vill. Men inte medan man får betalt av skattebetalarna.

Under de årtionden då arbetsmoralen kastats på soptippen och bidragsberoende stimulerats har det varit fult att kräva av unga vuxna att det ska försörja sig själva. På det sättet har man vant in dem i ett skadligt beroende av det offentliga för sin försörjning.

Nu återintroducerar Alliansen den gamla socialdemokratiska paradgrenen om att man ska göra rätt för sig, och inte ligga andra till last. Det är så man tar makten över sitt eget liv. Det är så man utvecklas som människa. Och det är så man kan finna större tillfredsställelse i livet.

Det är en välfärdsreform av stora mått, och en lika stor välståndsreform eftersom fler bidrar till produktionen. Att gå på bidrag är en sista utväg, och bidraget ska vara kopplat till aktivitet. Bara så skapas sunda normer och egenmakt.”

… fast jag är inte Dick Erixon.

– – – – – fotnötter – – – – –
* Konsten att dumpa massor av läsvärda inlägg är helt enkelt att göra som alla fildelare gör – sno upphovsrättsskyddat material, dvs tidningsartiklar, och sen klistra in dem som ”citat”. Fuck citaträtt, här klistras näsan hela artiklar in!

Det blir ganska lustigt, mtp hur han vurmar för Piratpartiet.

** På den tiden föll det sig att jag blev anvisad ett arbete av Arbetsförmedlingen. Enär jag var en flitig student på Arbetsförmedlnen söka jobb-kurser, som enligt den då gällande agendan propagerade för att man skulle få jobb om man var snyggt klädd, gick jag till den anbefallda intervjun i tredelad kostym. Dock ej fluga.

Personalchefen på Goodyear i Norrköping var klädd i smutsigt blåställ. Han var inte imponerad av min klädsel. Jag fick inte jobbet.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Apropå: Undrar ni över rubriken? Jag gör bara som Dick Erixon – ljuger i rubrikform.

Jarnhammaren.se

Tack vare en kommentar från Nikke på min förra blogpost har jag nu gett mig ut på en Fantastiskt Äventyr! Med hjälp av Djävulskattungen är således jarnhammaren.se registrerad och tack vare öl och Black Velvet … ja, up and running.

Än så länge är det ett projekt under arbete, men strukturen börjar arta sig. Än så länge har den största nervositeten inträffat när disketterna (jo, disketter) var svårlästa. Järnhammaren, mitt aldrig publicerade hatfantasy-epos, arkiverades nämligen för nästan tio år sen, på diskett.

Lyckligen har ”bara” 200 sidor försvunnit i arkivhanteringen (bortappad diskett). Lyckligen är de sist – och ju mer jag jobbar med den gamla texten, desto mer kugghjul i hjärnan drar igång. Jag kommer ju ihåg nästan allt!

Om ni är nyfikna så får ni gärna titta in. Men ta det för vad det är än så länge – ett renoveringsprojekt. Därför är köket en kaoszon och vardagsrummet belamrat med färgburkar, inredare och en mycket förvirrad hamster.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Personligt – den mest transparenta jobbansökan ni någonsin läst

Nu har jag också bliwit twittrare. Efter att ha registrerat mig för typ ett par månader sen så har jag slutligen tagit tag i det och sagt, som sig bör, ”hello world!”.

Efter fem minuter börjar jag känna av stressen.

Hur orkar ni?

Just nu genomgår jag en dry spell vad det gäller självfötroende. Att öppna mailen och finna sexton ”tack men nej tack” på jobbansökningar är liksom … inget vidare. Och sen är det en del annat också, vilket sammantaget drar ner humöret till en abyssymal eon av djupaste mörker, med bara en enda liten tindrande underbar ljusprick – Djävulskattungen.

Så slår det mig. Det är mig det är fel på. DET ÄR MIG DET ÄR FEL PÅ. För så här är det, förstår ni, en transparent förklaringsskrift om Herr Klokboks Kollektions förflutna (samt förtäckt arbetsansökan) följer:

När jag var elva år läste jag en Fantastisk Bok. Händelsevis Sagan Om Ringen, av Tolkien. När jag var tolv böjade jag skriva på det allra, allra första utkastet till en egen fantasyhistoria. Dessförinnan hade jag skrivit sen jag lärde mig att skriva, i sjuårsåldern … för på den tiden behövde inte barn lära sig skriva och läsa förrän de började grundskolan. Då stavade jag Berlin med två Ä, men det är skit samma.

Tolv år gammal visste jag vad jag ville bli. Tolkien. Eftersom gubben var död och dessutom en Gigant fick jag nöja mig med att bli författare. Därmed verkade min hjärna assimilera sig till tanken om att skapa kreativt med text. Faktum är att jag enda sen dess, när jag var tolv år gammal, har använt Ordet – men inget mer.

Jag sket i matematiken, för när jag ska skriva OCR-nummer måste jag skriva en siffra, kontrollera att den är rätt, skriva en siffra till, kontrollera att den är rätt,skriva en siffra till … tretton gånger.

Jag sket i gymnastiken, för ser ni … När jag var liten liten pilt drabbades jag av eksem. Svårt atopiskt eksem. Landstinget förskrev Cortisonsalva – mamma blandade ihop flytande kortison i brun glaskflaska med vaselin i en Tupperwareburk – men salvan hjälpte inte.

En Klok Gumma hjälpte mig. Antagligen ingick bergamotolja i hennes Hemliga Salva. Eller möjligen pelargon. I vilket fall som helst kommer jag alltid att minnas doften av den där salvan (och vid ett tillfälle en incident på väg hem som involverar en obstinat vägran att dricka ”komjölk”, detta efter att jag hade sett kor på en äng och min bror sagt att det var från dem vi fick mjölk. Kor är Äckliga om de inte är stekta!).

På grund av eksem blev jag tidigt medveten om hur viktigt det är att Se Bra Ut. Men där kom jag till skolan, jag … en spinkig liten ängslig vasker. Efter ett par veckor dök den första utpressningen upp. Alla andra var ju Starka. Jag var bara en liten pilt, en som ibland flagade på benen och sov med Nalle nallebjörn och My – en bebisdocka i tyg – i famnen. Allt för att kanske kunna lura hjärnan att benen och armarna, och armvecken och knävecken, inte alls kliade.

Hjärnan låter sig dock inte luras _så_ lätt.

Lågstadiet karaktäriserades av slagsmål och bortförklaringar om varför jag hade ”glömt” sockiplast-skorna, ännu en gång. Eller badbyxorna. Jag var för liten, för klen och för blek för att vilja lära mig simma, inte minst eftersom simhallen hade en vattentemperatur av kanske tolv grader plus. Ibland spred sig eksemet till Andra Kroppsdelar. Gissa vad som händer om man försöker dölja vätskande eksemsår på kuken när man är åtta år gammal?

Jag hade nästan inga vänner. En del kompisar, ja, men inga vänner. För en sak fick jag snabbt klart för mig. Människan är jävligt snar till att förråda sin nästa. Där var en hel del svikna förtroenden och ännu mera slagsmål. Det pågick genom mellanstadiet – och då fick jag dessutom gå hos talpedagog, eftersom Någon ansåg att jag uttalade ‘S’ på fel sätt.

Jag sa ”moderaterna”, när jag skulle ha sagt ”socialism”.

Det är fascinerande vad i grunden en god föresats kan göra med en människa. Eftersom alla i klassen visste att jag gick till Knäppfröken – talpedagogen – var de snara att bli som barn är, dvs generellt onda och ibland utstuderat elaka. Bäst vore om vi slog ihjäl dem, för jag hatar barn. Jag har varit ett själv. Nå, de fixar det så bra på egen hand, förstås … och nej, jag tror inte att jag passar i en skola. Jag tycker inte om höga ljud. Jag har dessutom svårt för hög musik.

Jag slutade vissla ‘S’, till sist. Tack för det, Normen Om Hur Vi Ska Tala. Numer visslar jag bara ‘S’ när jag har krökat. Eller när Mona Sahlin dyker upp. Jag är inte knusslig, jag kan jobba för sossarna fast jag röstar på Fi. PP … M … Den som ger mig ett jobb.

Högtstadiet började bra. Det började med att Klassens Starka snabbt fann att det var ju roligare att hacka på en liten klen jävel utan glasögon än Den Tjocka Tjejen (hon hette Elke och hade tyskt påbrå). En annan Tjock Tjej (som generellt gick under smeknamnet Madrassen, eftersom hon tyckte om sex) var ivirig att bli Populär, så det glada Grabbarna Grus-gänget fick feminint tillskott. Det var nog först efter att jag drämt ett par skridskor i huvudet på en av dem – inte Madrassen, men en som hette Micke – som de lät mig vara. I alla fall fysiskt. Psykiskt … ja.

Åby, utanför Norrköping, är en Djävulens Håla. I alla fall för sådana som mig.

Lärarna hjälpte till i Nu Ska Vi Krossa En Människa. Ett par år tidigare hade min bror haft samma svensk- och samhällsfröken och min bror var då engagerad i MSU. Det var inte min lärarinna. Tvärtom. Inte den dåvarande rektorn, heller. Det politiska hatet fick således en förlängning i mig – jag fick, händelsevis, en 2:a (dvs IG) i svenska. I högstadiet. Därför att min bror var moderat?

Första terminen i gymnasiet fick jag en 5:a (dvs MVG) i svenska. Go figure, motherfuckers.

Resten av gymnasietiden var jag, med Gil Grissoms förklaring kring hur han var i High School, ”a ghost”. Ett spöke. Efter ett års sumpade studier på Naturvetarlinjen lyckades jag med knapp nöd hamna på tvåårig social, en avskrädeslinje för de skoltrötta, de utstötta, de mediokra, de meningslösa. Natur, på den tiden, var Vägen Till Framtiden. Inte minst för att Natur erbjöd undervisning i BASIC.

Jag lärde mig BASIC genom PC för Alla, eller någon liknande tidning. Skolans BASIC handlade mest om algoritmer, inte om att Få Något Att Fungera.

Den där femman i svenska förresten … Nå, kanske den inte är något att hänga på väggen, med tanke på Socials rykte. Kanske hade hon rätt, Hägglundskan. Jag blir ju trots allt refuserad av lvl 980 Elite redaktörer, gång på gång. Vad ni, den där gängse mobben utan drake omkring porträttet, tycker spelar föga roll för De Som Bestämmer.

En god företeelse förde de två åren på social, ett förlängt högstadium, med sig. Det var att jag å ena sidan förstod hur Viktigt det var att Vara Som Alla Andra, och å andra sidan att jag introducerades till rollspel (och i förlängningen brädspel och datorspel). Att vara Normal, förstår ni, är viktigt. VIKTIGT!!! VAR NORMAL!!!

(Blogga inte.)

Min pubertet kom igång när jag var sjutton. Då hade majoriteten av min proletärklass redan knullat i tre år – i alla fall sa de att de hade gjort det. Madrassen var antagligen ärlig. Resten ljög kanske, men det är skit samma. För Normen är baserad på en Lögn: Om du inte uppfyller den, Se Till att du uppfyller den. Det är okej att ljuga om man vill verka Normal.

Att ha en ohårig kuk fram tills man är arton är Inte Normalt. Händelsevis fick jag anonyma lappar inlämnade i mitt skåp om just den fysiska fadäsen.

Tacka fan för att jag aldrig gick på disko?

(Jag söker nu inte porrfilmsjobb om ni tror det. Det ser säkert bättre ut på bild än AFK. Fast med rätt erbjudande så … eh … )

Åter till det som hände i elvaårs- tolvårsåldern. Skrivandet. Ordet. EN ENDA SAK höll mig borta från självmordet under den ljuva ungdomen (yeah, ljuv ungdom, right) – Ordet. När mina ”kompisar” trimmade mopeder satt jag och skrev. När mina ”kompisar” sålde kakor för klassresan satt jag och skrev. När mina ”kompisar” fick åka till Linköping istället för Helsingfors – de hade sålt för lite kakor – satt jag och skrev. När jag var ”sjuk” satt jag och skrev. Närj agh ade glömt badbyxor, gympakläder eller läroböcker … satt jag och skrev. På biblioteket. Snart hade jag lärt mig hela Deweys systrem. Snart visste jag var alla signum fanns – samt att la Veys Djävulsbibeln inte är en lånebok.

När jag inte skrev läste jag. När jag inte läste lekte jag – jag lekte enda fram tills dess jag var tjugotvå. Allt möjligt, men mest krig, Erkännes. Någonstans måste väl agressionen ta vägen, antar jag. Och nej, det är inte ”feministiskt” att som man erkänna att den största glädjen ett sommarlov gav var att tortera en bekant tills han avslöjade var Fienden fanns. Är jag således ond?

Förmodligen. Eller än värre – jag är bara mänsklig.

Förr eller senare dyker dock Framtidsutsikterna upp. Normativt sett dyker de upp alldeles i början av gymnasiet. För när vi är femton, sexton, så bestämmer vi därmed vad vi för resten av livet ska vara. Det är en enda väg rakt ner i Helvetet, om vi har otur. För kan vi säga vad vi vill bli när kuken inte ens har täckts av tillräckligt mycket könshår för att det ska vara värt att raka av det? När vi inte slutar leka med plastsoldater, skala 1:72, förrän vi är 22?

(Numer leker jag med skala 1:44 tennsoldater istället. Handmålade. Alla tvåtusen av dem.)

För min del betydde min ”framtid” tre saker. 1) Min alkoholiserade SYO-konsulent gav blanka fan i vad jag ville bli och pratade om ”industri”. Aldrig ”bibliotek” eller något annat. Utan ”industri”. Han påminde om ett jobbtest på Arbetsförmedlignen jag en gång gjorde online, ett tst som tyckte att jag skulle passa som väktare eller polis. 2) Min klassföreståndare (vars son var en av mina mest hotfulla belackare) brukade vräka sig bakåt med armarna bakom nacken och säga att ”Näää Joakim, honom blir det aldrig något av” under kvartssamtalen. 3) Jag växte upp i en bruksort dominerad av socialism och Arbetarkultur. Orten har en av världens få Arbetets Museum, förresten.
Googla på Norrköping eller Surbullestan. Birro har fel – Norrköping är en Jävla Stad. Helt enkelt.

De här tre sakerna medförde en ganska … ska man säga … uppgiven syn på tillvaron. Jantelagen in effect, tidigt fick jag smaka på den. IPRED är ingenting i jämförelse.
För vem behöver en storebrorslag när vi då, då när jag växte upp, hade Wernersson som kommunordförande?

1989 flyttade jag till Stockholm för att studera på universitet. Det gick inget bra. Jag visste att jag inte var något, att jag inte kunde något, att jag inte skulle låtsas om att jag kunde något. Jag visste ju att det aldrig skulle bli något av mig – en lärare hade ju sagt det, t om. Så fast jag ville läsa beteendevetenskap, eftersom hur människor beter sig intresserar mig, hamnade jag på femtehandsvalet – Sanhällsplanering. Allt för att komma bort från Peking.

Istället för att gå på föreläsningar, skrev jag. Ibland satt jag i tre dygn utan sömn och skrev. Snitt låg på hundrafemtio sidor per dag. Jag skrev, läste, skrev, söp, läste. Och söp lite till. Däremellan köpte jag skivor – LP-skivor, för då fanns varken Spotify eller CD-skivor.

Orsaken till att jag maniskt hamrade sönder skrivmaskinen – datorer fanns men jag hade varken kompetens eller råd med en 286 – var, förstås, depression. Då visste jag det inte. Det jag visste var att Konstärer måste Lida, så därför led jag. Och söp. och skrev, skrev, skrev. Och drömde …

Drömde om en flickvän. Drömde om framgång. Drömde om att kunna sova en enda natt utan mardrömmar. Det första lät vänta på sig – jag förlorade oskulden när jag var tjugotvå. Hon som tog den finns på Facebook. Det andra väntar fortfarande. Det tredje, nå … Mardrömmar behöver inte vara av ondo. Ibland kan de ge en en alldeles underbar insikt i vad man ska skriva.

(Att min oskuldsfröken finns på Facebook säger förresten en hel del om hur snabbt Samhället har utvecklats. Jag hade inte en tanke på att ens tänka på henne förrän där dök upp en Friend Request; hur kan vi förmedla den känslan till politikerna, till De Som Bestämmer?)

Status update, således: I början av vuxenlivet hade jag följande på pluskontot: En så gott som möjligt osynlig tillvaro under den period vi ska formas till Produktiva Medborgare, dvs skolan. En medioker studieinsats – jag har aldrig gjort en enda läxa i hela mitt liv, tills då. Istället har jag läst på om vad som intresserar mig, inte vad som Stipuleras. En ständig kamp för att framstå som Normal, som Glad, trots att jag så tidigt som när jag var sju år övervägde att ta livet av mig. Då var orsaken en katt som hoppade ur famnen på mig – och när man är sju år och alldeles otröstlig och inte vet vem man ska fråga så är en Katt en underbar tröst. Tills den hoppar ur famnen. För grejen är den, att det är jävligt lätt att _säga_ att man ”ska prata med sina föräldrar”, men svårare att genomföra. Som barn, som ungdom, är ens föräldrar just föräldrar – dvs att de tenderar att reagera kraftigt emotionellt på ens ångestar, och det sista man vill mötas av är en förälders rädsla för vad som kan hända när man är olycklig. Right?

Då fanns inte BRIS. Och förresten – tror någon ung människa på allvar att BRIS kan hjälpa till, när ens katt hoppar ur famnen? Don’t call us, we call you. Förrsten finns det dom med värre problem än en katt, så shut the fuck up!

Minuskontot: Ingen utbildning, i stort sett under fel omständigheter social fobiker, otränad, låg stresströskel, klen, intensiv rökare (nikotin är en lyckodrog men numer snusar jag efter att ha fått ont i hjärtat under promenad), inget självfötroende, ingen självkänsla. En absolut, grundfast övertygelse om att jag drevs av Hat. Så där allmänt. Generellt, mot människor. Fast då, mest, bögar. Och blattar. Fast då kallade vi dem för lakritstomtar, eller syntetnegrer. Då … Och, ibland. Nu. Självförtroende och självkänsla är tämligen fluktuerande efter omständigheter. Med andra ord vet ni aldrig hur bra jag mår förrän det är försent.

(Det här är intresssant. Jag kommer på mig själv med att vilja självcensurera mig nu, eftersom jag ändå riktar mig också mot presumtiva arbetsgivare. Jag kommer på mig själv med att tänka ”nä, så där kan jag inte säga, jag måste ju ljuga”. Ljuga om vem jag är. Nå – jag är en social fuck-up med en enda vän och flickvän, och två kompisar. Där. Nu. Så. NU vet ni hur jävla twitter jag är.)

Räddningen ur misären då, som nu, var Drömmen om Framgång, och då, som nu – Ordet. När jag var glad så skrev jag. När jag var ledsen så skrev jag. När jag var likgiltig skrev jag, när jag _sov_ … skrev jag i tanken vad jag skulle skriva som vaken. Ibland när jag är väldigt ledsen skriver jag ingenting, inte på papper eller skärm, men i huvudet.

Mitt huvud är en bok som aldrig blir klar.

Elva år tog det, det tog elva år att slutföra mitt Magnum Opus, mitt autodidakta författarepos. En ohyggligt mörk fantasyhistoria, Järnhammaren. Ettusen etthundrasjuttiotvå ( 1 172) sidor. Jag kommer fortfarande ihåg när jag skrev ”slyna” (på engelska, dvs ”slut”). Inte exakt datum, men vad som hände, hurdet kändes, hur vädret var.

Den första jag ringde för att berätta att Järnhammaren var klar var mamma. Sen ringde jag flickvännen. Bägge var måttligt begeistrade.

Elva år. Men shit, mannen! Jag har spenderat en 400-poängs akademisk utbildning på att skriva något som aldrig publiceras. Jag har spenderat elva år på att tillgodogöra mig en bred bas av kunskap inom humaniora, som _motsvarar_ 400 poäng. Därför att jag var ett eksemöst spöke i grundskolan.

Så en dag för länge sen fick jag för mig att ”nu när Järnhammaren är klar så måste jag publicera den”. Så jag skickade den till förlag. Vilket på det hela taget var ganska dumt. Marknaden för dystopisk hatfantasy i Sverige är försvinnande liten. Det är lättare att hitta en bebodd planet i Universum än dystopisk svensk hatfantasy.

Sporrad av motgången gav jag mig på nästa projekt. Fast forward några år och några projekt senare … projekt som inebgripit både flickvänner och oavslutade manus … och så, en dag, fann jag mig inte bara med häst- och hundtokig (ung!) flickvän (numer ett ex), utan också ett _publicerat_ manus. Det här, kände jag, var underdogens återkomst, den hatande misantropens revansch.

Icke.

Oturligt nog tycktes det tradtionella förlaget inte särskilt intresserat av att marknadsföra mig, utöver deras hemsida och de traditionella friexemplaren till gratisläsare (recenscenter). Försäljningen av frukten av Min Livsdröm var således … nästan obefintlig. Ett eller två år efteråt fick jag veta att den resterande upplagan köpts upp av en ”distributör” (dvs hade bränts, antar jag).

Plötsligt var jag tillbaka på högstadiet.

Kan situationen bli värre för en arbetssökande? För det här är inget annat än en arbetsansökan. Det är dyrt att anställa folk, det är dyrt att inte veta vad de går för. Har du en gång fuckat upp ditt liv därför att kuken inte blev hårig när den skulle ha blivit, enligt alla normer, så är det kört. Eller?

Schematisk skiss av mig: Ibland deppig men utmärkt social kameleont, mycket kunnig inom en mängd områden utan att ha specialiserat mig någonstans. Jag sover ibland för länge om morgonen och tid är, enligt Einstein, relativ. Eller hur det nu var … fysik är inte min grej, inte matematik eller ekonomi heller. Men under rätt förutsättningar har jag en jävla hunger, ett jävla driv. Bara det handlar om Ordet – hur Ordet nu gestaltas. Kanske är det som en slogan för konserverad gröt eller senap riktad mot målgruppen gravida (”grossessenap, alltid på burken” … fast det där har jag stulit från Beverloo), eller … nåt annat. Gevalia kanske. Kaffe är gott.

Den här bloggen är min portfolio. Den här bloggposten är min CV. Skit i vad jag har jobbat med, skit i vad jag har för meriter. Jag har referenser om det behövs – men jag har inga betyg.

Gimme a fucking job, man (or woman)! Okay?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lycka är att levla upp – en filosofisk flumtext om normativ vuxenhet kontra ny nätidentitet

(Jag ville ha lite 1700-tal så därför blev det en lång rubrik. Jag tycker om långa rubriker, men det är fult att säga!)

Vad är lycka?

Den frågan har engagerat Stora Tänkare sen eoner tillbaka. Jag vill minnas – rätta mig om jag har fel – att det var Aristoteles, en av Giganterna, som föreställde sig lycka som något så enkelt som en sömnig stund i skuggan av ett olivträd med lite ost och svalt vin. Om han följde sitt eget recept torde han ha varit tillräckligt lycklig för att tänka Stora Tankar.

Fast forward några tusen år, med ett mellanspel av en timmermansson, som ansåg att lycka var att få Tänka Själv (vilket snart missuppfattades och utlästes som ”tänka enligt [förhandenvarande dominerande politoreligiös auktoritet]”). Så nu sitter vi här, miljoner människor i varierande ålder världen över. Enligt Owe Sandberg ”hålögda, överviktiga eller utmärglade” (parafras). Miljoner människor – med en sak gemensamt:

Hjärnan skickar iväg ett helt lass lyckomolekyler i kroppen när den stora gula explosionen av ljus uppstår. Somliga jublar, andra låtsas inte om att de är lyckliga men är det ändå. Känslan av att ha överkommit, känslan av ”fulfillment”. Jag har inte tålamod att dra någon char till lvl 80 utan startar ofta om på nytt efter lvl 70, men att nå lvl 70 är alldeles förtjusande trevligt. Orgasmer är bättre, förstås. Tror jag.

Den här blogposten tillkom efter inspiration från en kommentar av PaljettenQ till min post Scarlet Monastery. Den posten var en ”spur of the moment”-post, föga genomtänkt. Nu har jag haft tid att tänka till (och dessutom är jag nöjd med att ha nått lvl 40 med en ny char), så jag hara anylserat lite mer. För sånt gör nämligen datorspelare, också. Vi ägnar oss inte bara åt att döda – och lära oss att döda AFK. I skolor.

Dungeons, således, är inget för mig. Det vidhåller jag bestämt, men analysen ger också vid handen att rätt grupp är än mer viktig. Med rätt grupp skulle jag nog t om trivas i Uldaman. Som det föll sig hakade jag på några helt okända, vilka leddes av en hybrisgalen paladin som drog på sig runda dussinet 30-32 elites i varje pull (gruppen spände från lvl 27 – lvlv 40). Sen blev hen sur när helarna inte såg vad som hände, eftersom alla jämrans Scarlet Crusade-munkar stod i vägen. Hens ledarskap kokade ner till att gå på och gå åt – och sen tala I VERSALER när han blev återupplivad. Och ja, det finns en massa kortvägar till att hitta rätt char, men när tre dussin saker och två dussin ljud inträffar samtidigt låser det sig också för en välutbildad marinkårsofficer. Typ. Jag säger n00b redan nu, så slipper ni 😛

Incidenten lärde mig en viktig sak – och nu ska jag bli misantrop. Incidenten lärde mig att Vikten av Gott Ledarskap är A och O. Med andra ord – du får ut mer av dina gruppmedlemmar om du behandlar dem med respekt (inom loppet av tio minuter hade samtliga i gruppen lämnat Scarlet Monastery och lämnat henom, paladinen, ensam). Tänk vad lite pre-dungeon kommunikation hade kunnat göra?

Incidenten i Scarlet Monastery lärde mig också något annat. Upplevelsen är en bedräglig illusion som vår alltjämt stenåldersfixerade hjärna inte riktigt kan hantera. Så när mina ögon registrerade mängder av arga fiender på skärmen, tolkade min hjärna det hela med en egentligen mycket förnuftig tolkning: RUN AWAY!!!

Problem: Jag satt ner, var egentligen ganska avslappnad och lite lätt packad. RUN AWAY!!! tolkades med ett W00t!? av mina muskler, så hjärnan skrek i tysthet. Vilket fick adrenalinet att reagera, vilket höjde pulsen, vilket fick mig att kallsvettas och plötsligt känna mig som Llugh!

Llugh är den oturlige förfadern, som rundade en klippa och stod öga mot öga med en bakfull sabeltandad tiger. Händelsevis gömmer sig den där tigern fortfarande inom oss, nu reducerad till stresshormoner. Så medan allt talade om för mig att jag skulle FLY därför att om jag inte FLYR blir jag UPPÄTEN, så satt jag kvar – och ”flydde” (hearthstone tillbaka till Grom’gol). Resten av äventyren i Azeroth kändes med ens meningslösa och futtiga, för jag hade ju nyss undvikit att bli uppäten
(”dödad”)
av en sabeltandad tiger

(ursinnig ultraortodox lynchmob, med yxor … nej, jag menar inte Hamas … och Schulman:

Jag menar inte fildelare, heller [via DeepEdition]).

Kanske läser jag in för mycket i WoW, men jag har funderat på det … att när jag är verkligt engagerad i spelet så reagerar jag, eller rättare sagt min kropp reagerar, med just de rätta reaktionerna; adrenalin, rädsla, stress, skräck, eufori, glädje. Glädje över att bli omgiven av gult ljus till tonerna av ett Massivt Crescendo – och alla stats ökade med 1.

Visst är det fånigt?

Ja, självklart, skulle somliga hävda. Om nu min upplevelse är fånig. Vilken den är, givet vi tittar på den ur ett klassiskt kollektivistiskt perspektiv. Vad gör min individuella glädje för gruppen, för kollektivet, för – Svärmen?

Nada.

(Jo, den gör att jag vill vara hipp och slänga mig med löjliga slanguttryck enbart proletärer använder. Vore jag välutbildad, välmeriterad akademiker, skulle jag inte använda ”nada”. Inte ”Zilch” heller. Vilket jag inte gjorde. Vilket innebär att jag är autodidakt välutbildad akademiker utan papper men med en jävla massa go. Eh … jag menar existensialismeftertraktande kollektivism med en stor, enorm önskan efter
(skribentjobb)
forskningsanslag – dvs gamecards.)

Fast upplevelsen är ingalunda fånig, för vad jag upplever framför datorn är, just då, verkligt. Mn hjärna säger åt mig att ”this is for real”. Min hjärna talar engelska, förresten. Jag tänker, ofta, på engelska. Vilket säkert täcks in av någon bokstavskombination (QFEECD – Queen Fucking Elisabeth English Cerebral Disorder; jag har sett hela säsong ett av Dr House på DVD i helgen, so sue me).

Min hjärna sa samma sak för … åh, 35 år sen, när jag försökte hindra att min nalle skulle dö genom att sätta plåster på den. Hjärnan luras av lek, för barn är Leken Verklig – och datorspel är, i realiteten, en lek. Vilket … koilliderar med normen om hur en vuxen ska vara; en vuxen använder datorn på samma sätt som en vuxen använder en skiftnyckel – som ett verktyg. Nå … jag kan låtsas att skiftnyckeln heter Nisse och är kär i hammaren Hertha, gör det mig till ett barn? Eller bara enppåhittig hantverkare (snart representerad av IKEA)?

Datorspel är verkliga. I alla fall just då. Alldeles som det faktum att jag en natt när jag var sex år gammal vaknade och visste att min My – en docka – var död (och enda sättet att återuppliva henne var att ge henne ett nytt ansikte, ett som inte var söndergnagt av mina tänder om natten … så morsan gjorde henne till vitprickig neger, för brunt tyg med vita prickar var det enda tyg hon hade till hands, just då).

Det sista punkten – ”just då” – är vad som är svårast att föra fram till (normativt vuxna) datorspelskritiker. De slutar ofta lyssna efter ”är verkliga”. Och glömmer ”just då”. Vilket, händelsevis, är kännetecknande också för internetkritiker: Internet är både ett verktyg och mer än ett verktyg. Fråga vilken ”nätberoende” som helst (det är bara att maila Piratpartiet).

Givet min egen erfarenhet av WoW och andra datorspel ( Medal of Honor är en adrenalinstinn skapelse, och Call of Chtulhu; Dark Corners of the Earth är riktigt riktigt jävlig, ur stresssynpunkt), givet detta funderar jag på om argumentet ”det är en generationsfråga” är legitimt. Jag tror inte det. Jag tror att vi helt enkelt får omvärdera klassisk argumentation kring Gammal och Ung.

En generation är inte längre betydelsebärande åldersmässigt, utan hur långt i (vår virtuella) utveckling vi har kommit.

Det finns 80-åriga tanter (?) som bloggar – och bloggar effektivt. Men när jag hör ”Farmorgun” tänker jag automatiskt på en äldre kvinna med rock, hatt, handskar och käpp. Gärna en som vill betala i Konsumkassan med småmynt – 2 631 stycken av dem. Knappast en skarp röst som får politiker att darra. Den senaste tanten som fick politiker att darra var förresten en sagotant – Astrid Lindgren. Jag har för mig att Gunnar Sträng använde härskarteknik re frf:innan Lindgren. Det kan förstås betyda en farmor med en pistol också – farmor, och engelskans ”gun”.

Nåväl! Själv är jag fyrtio år gammal. När spelare i WoW frågar hur gammal jag är möts jag oftast med ett ”OMG!” (vilket betyder Oh Min Gud!, vilket i sig innebär att majoriteten datorspelare och nätbrukare är … religiösa. I alla fall enligt Humanisterna). De möter mig med detta, därför att uppfattningen är att WoW:are är tonåringar – tvärtemot vad statistiken visar. Den uppfattningen hänger samman med den seglivade myten om att datorspel är något för barn – och det är därför vi får ESRB-ratings och Stora Rubriker kring, till exempel, GTA IV. Och i förlängningen Jack Thompson (googla honom).

Vuxna använder datorn som ett verktyg. Förvånansvärt många vuxna använder dessutom verktyget på fel sätt, men det är en kompetensfråga. Vore jag normativt vuxen skulle jag använda datorn för att betala mina räkningar, leta recept och ta reda på när bussen går. Fortbildning, samhällsanalys, omvärldsorientering, hobbies – sådant kan väl media och ABF ta hand om. (Jag tar förresten också reda på när bussen går via internet, och betalar räkningarna … och letar recept! Eeep!).

Varför arrangerar inte ABF WoW-kurser, förresten?

Orsaken är vad jag kallar Problem Nummer 2: ”Vuxna”, dvs auktoriteter via sina egna meriter, applicerar synen på datorn som ett verktyg på datoranvändande i lagstiftningen. Lagen är en förlängning av Normen. Följden blir att vi får auktoritativt vuxna aparta lagar som FRA-lagen, som IPRED, som ACTA. Vuxna tjänar dessutom pengar (ungdomar vill ju ha allt gratis, som ni vet) – och då får vi HADOPI, Telekompaket och, igen, IPRED.

Vuxenperspektivet är alltjämt norm. För den reaktionära vuxenheten spelar det ingen roll att internet inte bara har överbryggat internationella gränser – vi skulle ha fått veta om kravallerna i Iran om tre veckor utan Twitter och internet – utna också generationsgränser.

Jag hjälpte en sjuttonårig finländsk lvl 27 mage genom Shadowfang Keep, efter att ha kommit i kontakt med – och hjälpt – hans alt, en lvl 10 troll priest. Under de timmar vi spelade ihop – han i Finland, jag i Sverige, fick jag veta att han gillar hockey över innebandy, har en jobbig farsa (normativt vuxen man) och var helt ny på WoW (därmed dissad). Han fick reda på att jag är fyrtio, bibliotekarie och har en flickvän. Små detaljer, men små små detaljer som fick oss att lära känna varandra, lite. Ungefär som om vi hade stått på en busshållplats, eller vid en bardisk. Social samvaro inom ramen för en virtuell värld (som snart är förbjuden?).

Med andra ord måste vi justera ”vuxenperspektivet”. För annars hamnar vi i en sådan obekväm situation att Håkan Juholt (s) anses vuxen, men Emma ”Opassande” förblir ett barn. Eller i alla fall piratpatist, dvs ”ung stöldbenägen man med dator”.

För att avsluta med en klassisk emotionell demagogism: Vill vi ha det så?

(Nu ska jag lära mig att döda med hjälp av WoW. Jag gjorde aldrig lumpen, så någonstans måste jag ju lära mig, right?)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,