Annn Ljungbergs skrivpuff – Sabotage

Skribententrepenören och vad jag förstår den hemlöse – ja vaffan hon bor på en båt! – författarcoachen Ann Ljungberg har en återkommande utmaning, en ”skrivpuff”. För lata slashasar till författare som undertecknad är de där skrivpuffarna faktiskt ganska bra ibland. Jag följer henne med stort nöje både på Twitter och i RSS:en (eller vad det numer kallas). Så, utan vidare omsvep, detta är ett svar på hennes senaste skrivpuff-förslag – ”Sabotage”.

– – – – –

Hon tittar tillbaka. Medan polisen rycker lite i hennes arm, inte hårt, inte omilt, bara bestämmande, tittar hon tillbaka. Hon går med huvudet över axeln, bara tre steg. Sen stannar hon, vänder huvudet rätt – mot ambulanserna, mot piketbilarna, mot mediabussarna, helikoptrarna. Mot alla människor i kostym, i t-shirts, i uniformer.

”Mamma sa att världen har gått under,” säger hon. En sista snabb blick tillbaka mot bunkern. Betong på en gotländsk strand. Svart rök från bränderna hennes pappa startat inuti.

Kropparna.

Syster.

Bror.

Mamma.

Pappa står på knä med händerna i lås bakom ryggen. Han blöder från huvudet. Han skriker, men han kan inte höra sina egna skrik. Chockbomber.

”Min mamma hade rätt,” säger hon. ”Min värld har gått under.”

Polisen, en man i tjugoårsåldern med uppkavlad balakava, han har skägg, ser snygg ut, automatvapen på höften men händerna långt från avtryckaren, rynkar pannan.

”Det är över nu, vännen,” säger han. Han bryter på något utländskt språk. Turkiska kanske. ”Vi ska hjälpa dig, va.”

Hon ser på honom, länge. Går villigt med honom när han för henne mot en ambulans. Alldeles som hon ska kliva in vänder hon sig mot honom, full frontal. Enveten att få hans hela uppmärksamhet.

När hon har den – hon är sexton år, snygg, svår att inte titta på för en man – säger hon:

”Kan du hjälpa någon vars värld har förintats? Förlåt mig, men … ”

Mamma hade sytt in en handgranat i hennes jacka. Polisen hade bråttom när de räddade flickebarnet.

Men de märkte explosionen.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

De redan döda

Det sägs har jag för mig att någon Stor Tänkare har sagt att ingen kan ha kontroll över hur ord sätts ihop. Jag förmodar att det är därför vi har både upphovsrätt och i förlängningen advokater. Nåväl, jag är medveten om att jag, i det stora bokliga universat, mest är en liten lort, som Skorpan, med en enda titel hos Ad Libris och resten av mina alster mer svävande i rymden. Den tänkta och den verkliga cyberrymden.

Häromdagen, i lördags faktiskt, var iaf jag och min sambo på shoppingturné i Vällingby Centrum. Efter lite botaniserande hos både OnOff och andra ställen, slank vi in på Minibok, vilken är en av de där alldeles förbluffande underbara fantastiskt familjära SMÅ bokhandlarna. Ja, till skillnad från (de, törs jag erkänna, lika alldeles förbluffande underbara) STORA bokhandelskedjorna.

Vi tittade på titlar både här och där – och så, av en ren slump, tittade jag upp på en pelare (!) där de hade en topplista.

Jag drog ett förskräckt andetag.

För där stod ju … ”min” bok.

Nej, det var inte min bok. Det var en bok med samma titel som min i sinnet inarbetade arbetstitel på min ännu i papperform opublicerade roman. Lät det krångligt? Nå, det är det. Antar jag.

De redan döda.

Samma titel – en helt annan bok. Den bok som i pappersform bär ”min” titel är skriven av Robert Karjel och är …

(…) en mångfacetterad historia om den värld som skapats av kriget mot terrorismen, och om hur mycket ensamma män kan göra för det första riktiga hem de hittat eller den familj de för alltid förlorat

(Cornucopia?)

Vem Robert Karjel är, vet jag inte. Ska jag vara helt ärlig struntar jag i vem hen är. Vad som stör mig är ändå att ”min” titel redan är använd.

Egoistiskt tänker jag att också tankar borde få vara skyddade av upphovsrätt, men rationellt tänker jag att det vore väl ändå ganska fånigt (om än det skulle göra bibliotekariers jobb enklare). Så, som en litteraturens och förlagsvärldens absoluta underdog – inte en käft vet vem jag är utom förläggaren som gav ut mig i pappersform 2006 – önskar jag Robert Karjel lycka till.

Så börjar jag det oerhörda slitet med att hitta en annan säljbar titel för min änu opublicerade roman om fruktansvärda händelser och en jävla massa sex.

Ny arbetstitel: På spaning efter den tid som fly…

Åh!

SKIT!!!

JÄVLA FRANSMÄN!!!

Ny arbetstitel: UTAN TITEL.

(Den i pappersform opublicerade romanens textportfolio i digitalt format finns här: De Redan Döda.

Eventuella jurister eller förläggare kan kontakta mig via mailadressen ni borde kunna hitta på den här bloggen, annars vete katten vad i helskotta det var ni egentligen lärde er på universitetet eller på den senaste förläggarlunchen.

Förresten sa jag inte just det där. Jag bara tänkte det. I själva verket är jag e väldigt snäll författare, som bara längtar efter många kramar från August-juryn.

Jag sa inte det där heller.

Jag sa definitivt inget om Vertigo.

Oops. Där rök nog mina chanser til Akademibokhandeln och Bonniers …

Ey! Edenborg! My man! Jag har ett manus … *blädder blädder*)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Utan Titel Söker Snäll Pappersförläggare

Sammanfattning: Snäll författare publicerad 2006 söker snäll förläggare för nytt manus. Manuset, under gammalt arbetsnamn De Redan Döda men numer benämnt Utan Titel*, kan läsas redan nu på:

Kapitel1.se

… som jag tänker på som ett skyltfönster, en ”molnets” portfolio. Jag gör också gott kaffe och kan citera Blade Runner.

Sartre! Jag menar Sartre!

(* Ändringen sker till följd av att ”min” titel redan är publicerad. Vi kan inte ha två De Redan Döda. Så jävla många döda finns det inte. Ehm. Ja.)

Eftersom jag inte röker kunde jag inte 110101 lova att sluta röka. Eftersom jag snusar och ”kan sluta när jag vill” kunde jag visserligen ha lovat att sluta snusa, men eftersom jag inte vill – fast jag kan – så blev det inget löfte om det heller, 110101.

Nej, som traditionen kräver valde jag istället att i liket med Bohus kompani ”lova ingenting bestämt” om att i år, banne mig, ska jag chocka trosorna av varenda chiclitare och få Ranelid att ångra sitt tilltag att försöka dansa istället för att skriva en ny bok.

I år ska jag bli en bestsellerförfattare. Move the fuck over, Ajvide. Och du, Lapidus (som f övr också är en klädbutik i Norrköping), har inte du en tingsrättsförhandling att ta hand om?

(Det finns en Annan Advokat, som också skriver böcker, men han bor i USA och lär inte återkomma förrän efter att Mona Sahlin avgått, så jag är ganska säker på att vi slipper ”klotformade blodfläckar” en tid framöver.)

Problemet är förstås att ingen vet vem jag är. Jo, jag blev publicerad redan 2006, förstås. Men, ser ni … i likhet med t ex Hyllade Poeter vet knappt en käft att det faktiskt skedde. Förlaget gjorde ett styvt jobb och jag vill inte racka på dem så mycket (möjligen att det där med marknadsföring kunde inbegripit något mer än ”rec ex”), men men.

Sak samma att ingen vet vem jag är. Ännu. För så här i årets första självande månader är jag fortfarande fylld av hopp, tillförsikt och energi. Ni vet, det är som när man går hem från Arbetsförmedlingens Söka Jobb-kurs och känner att ens CV är ju BRA.

28 dagar senare …

Nåja. Nu är nu. Kring jul i år kommer jag förmodligen bli en Arne Anka. Igen. Rya om hur världen inte uppskattar en Stor Konstnär och sen
kvacka ”mera sprit!”. Men det är då.

Nu, ser ni. Nu, är nu.

Så, utan vidare teatraliska åhävor säger jag här och nu som jag sa på Twitter för en stund sen:

Ett manus om depressiva svenska afghanistanveteraner samt spöken och för mycket sex i skuggan av en belägrad sekt söker snällt förläggarhem.

Om ni nu undrar vad det är som söker ett hem, likt en böckernas Oliver Twist som bara får sukta efter alla fina lunchmöten och inte ens har hittat en Fagin, så kan ni läsa det på Kapitel1.se.

Skyltfönster, vet ni.

Där samsas jag med andra, men eftersom jag just
idag har Enormt Ego så säger jag helt enkelt att allt annat utom mitt material är ski… är inte fullt lika bra som mitt.

Litterära kukmätartävlingar kan vara rätt skoj.

Intresserade förläggare och/eller agenter kan hitta kontaktmöjligheter under ”kontakt” – eller via @HerrKlokbok på fågeltjattret.

(I verkligheten är jag ganska snäll. Jag förstår sannerligen inte varför jag låter så aggressiv i blogformat.

Det är nog Marcus Birros fel.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

(”Porr” är ett hejdlöst fräckt tilltag för att få lite extra träffar. Bloghoreri, kallas det visst. Å andra sidan är jag ganska säker på att också lektörer då och då söker på just Ni Vet Vad.)

För bibliotek barnporr i sitt bestånd?

När jag arbetade som biblioteksassistent var en av de populäraste produkterna för utlång till yngre, i åldern 7-17 år, Love Hina.

Det var därtill en ur feministisk synvinkel superbra produkt, eftersom den var genusöverskridande. Alltså – ungarna läste Love Hina oavsett om de var tjej eller kille. Om en person i kompisgänget fick en bok i serien före de andra – väntetiden på böckerna var enormt lång – hände det att de ibland läste högt för varandra.

Love Hina främjade således både läsförståelsen och läsglädjen, något som inte minst lärare kämpar med att uppnå (och ibland misslyckas med).

Problemet för de bibliotek som hyser Love Hina i sitt bestånd är, förstås, att de faktiskt mycket väl kan råka låna ut barnpornografi. Kanske hårddrar jag det hela, kanske tänker jag t om ”rättshaveristiskt” – men jag undrar ändå:

Vad händer den dag någon polisanmäler ett bibliotek för barnpornografibrott?

Relaterat:
Oscar Swartz

Rick Falkvinge

Erik Laakso

och många fler. Hos Rick Falkvinge finns en utmärkt lista.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Jarnhammaren.se

Tack vare en kommentar från Nikke på min förra blogpost har jag nu gett mig ut på en Fantastiskt Äventyr! Med hjälp av Djävulskattungen är således jarnhammaren.se registrerad och tack vare öl och Black Velvet … ja, up and running.

Än så länge är det ett projekt under arbete, men strukturen börjar arta sig. Än så länge har den största nervositeten inträffat när disketterna (jo, disketter) var svårlästa. Järnhammaren, mitt aldrig publicerade hatfantasy-epos, arkiverades nämligen för nästan tio år sen, på diskett.

Lyckligen har ”bara” 200 sidor försvunnit i arkivhanteringen (bortappad diskett). Lyckligen är de sist – och ju mer jag jobbar med den gamla texten, desto mer kugghjul i hjärnan drar igång. Jag kommer ju ihåg nästan allt!

Om ni är nyfikna så får ni gärna titta in. Men ta det för vad det är än så länge – ett renoveringsprojekt. Därför är köket en kaoszon och vardagsrummet belamrat med färgburkar, inredare och en mycket förvirrad hamster.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

De redan döda redan refuserad

Idag var skottet i Sarajevo för mitt förhållande med den gamla förlagsbranschen. Först fick jag ett refuseringsbrev, sen en sammanräkning av antal försålda exemplar från förlaget jag en gång blev publicerad på. Under förra året sålde jag faktiskt 1233 böcker, men … ja. 3 böcker köptes av konsumenter, resten köptes upp av en ”distributör” – dvs med all sannolikhet brändes de.

Ettusentvåhundratrettio stycken. Av min bok.

Ettusentvåhundratrettio.

Sen 2006 har jag faktiskt levt lite på känslan av att kånka hem tio kilo böcker – mina friexemplar, runt 150 stycken. Efter många, långa års kamp, en konstant strid mot både mig själv och samhällets normer, en strid som kostade mig både tårar och en totalt havererad ekonomi, kom jag ändå i mål. Och fick se mig själv. I bokform. Boken, det är den där till höger. Den går fortfarande att beställa från AdLibris … hur länge vet jag inte.

Idag fick jag beskedet att min livslånga dröm har sålts till ett bokbål. Jag kommer att tänka på var Tomas Mann sa …

Men!

Så tänker jag att … vaffan, Aragorn spottade ut tänderna och började springa. Legolas drog ett djupt andetag och grep tag i Gimlis skägg – och så sprang de. Sprang, fastän det från början måste ha känts tämligen utsiktslöst att avverka femtio mil till fots bara för att rädda Merry och Pippin …

Så jag ger itne upp. Fast mina böcker brinner. Så jag ger inte upp. Fast jag, en gång till, blivit refuserad. Måhända stångar jag mig blodig, men blodsmak är underbart vid vissa tillfällen.

Jag ger gammelförlagen en chans till, men den här gången tänker jag hålla i yxan: Så om de inte vill ha mig, vill säkert NI ha mig. Allt jag behöver göra nu är att lära mig lite ny teknik. Och hitta någon som vet hur i helskotta ljud- och e-böcker skapas.

Jag tänker därför så snart jag kan släppa min roman De Redan Dödani kan läsa den här, om ni vill – som antingen ljudbok eller E-bok, eller bådadera. Om Vulkan.se var bättre än vad de utger sig för att vara skulle jag också kunna vända mig dit, men … kritiken är svidande, den jag har tagit del av. Har ni andra en annan uppfattning och kan ni få mig att ändra mig?

Praktiska tips kring ljud- och/eller E-bokframställning mottages således tacksamt.

(Jag lovar att rösta på PP om ni hjälper till.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

En spökhistoria (arbetstitel) smygtitt

Lotta Olsson skriver om moderna den tidens Kulla-Gulla. Ungdomslitteratur riktad mot tjejer, just tjejer, alltså. Efter att ha harvat igenom ett antal ungdomsböcker själv – enär det ingår i mitt sporadiska yrke att ha koll på vad ungdomar läser – så kom jag härom månaden på en Fantastisk Idé!

Jag ska skriva en flickbok för fula flickor. Inte fina flickor, inte de som alla flickor önskar att de vore, som hjältinnan i Twilight … utan fula flickor. De som tar för sig, de som råkar illa ut – för det gör fula flickor – och de som inte bryr sig ett jävla skit om normer.

Problemet, upptäckte jag ganska snart, var … att för att denna idé skulle kunna lyckas, så behövde hjältan vara död. För fula flickor dör. Dör. Vi har lärt oss det ända sen Friday 13:th-filmerna; där är det ”den fula flickan” som dör även om hon är vacker.

Blondiner blir alltid slaktade.

Brunetter klarar livhanken – men spänns i slutet fast på bår, vansinniga.

Iaf, det här nedan – läs om ni vill – är början på vad jag kallar … ”en spökhistoria”.

Och ja. Hjältan … är förstås … död.

Så här dör hon:

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,