Omoralen i samhället är Spotifys fel (Chris in the Morning-esque)

Eftersom internet aldrig glömmer ens oförätter upptäckte jag att Spotify fortfarande kom ihåg mig. I brist på gamecard till World of Warcraft, trots att the Shattering redan inträffat (och jag missade det p ga dålig ekonomi), ägnade jag sömnlösa timmar åt att försöka hitta på något. På internet.

Jag hittade inget. När jag läst Opassande backloggar och uppmaningar att på Twitter reta Snälla Farbröder Vars Frisyr Imiterar Fredrik Reinfeldt infann sig en … tom klump av ensamhet. Som om nätet bara kunde erbjuda antingen Xhamster.com eller ännu en artikel av Erik Laakso (de har inget som helst samband; faktum är att jag skulle bli högst förvånad om jag fann den ene hos den andre, och vice versa).

Så, av en ren slump, tänkte jag att ‘jag fick ju en invite för länge sen före nya datorn av sambon…’. Jag är iaf en nätnoob, så jag var ganska övertygad om att den inte fanns kvar. Sambon är kvar, trots att jag upptäckte att jag nyss inte bara hade en spökmus (ni vet, när muspekaren börjar röra sig av egen kraft … eller kattkraft … GÅ NER DÄRIFRÅN GRYNET!!!), så, eh … Ja!

Ja, att jag sjöng med i

högt. Två på natten. Med en trött sambo i andra rummet och en arg katt på golvet, som vill ha min stol. Katten alltså, inte golvet. Om det senare vore fallet skulle jag bli väldigt överraskad!

Inviten alltså. Datorn finns kvar … såvida jag inte hallucinerar fram den där svarta grejen framför mig. Katten är grå, datorn är svart. Måste vara datorn.

Inviten. Friskt vågat och allt det där. Rask till Google och knappra in ‘Spotify’ – och se på faen! Jag är tydligen så pass viktig för dem att de kommer ihåg mig, fortfarande. Inte nog med det: De kommer ihåg vad jag heter också, och vad jag ska säga i dörren för att den där virtuelle före detta Black Cobra-snubben numer laglig väktare efter sex dagars utbildning, typ, ska släppa in mig … alltså, han som ser ut som en liten ruta för ”password”. Tur att de där rutorna inte har en fjäderbatong. Kaptcha-fraser är väl något snarlikt, hålla buset ute. Typ.

Jooorå!

Har ni tänkt på hur hemliga vi är numer? Med alla våra lösenord. För att vara ett internet där all information ska vara fri är den faktiskt jävligt låst. Rutor hit oc Kaptchas dit. Länkar, modem, hubbar och sånt. Pvp och PsP och Dll och TCP/IP och PB och Spectrial. Mycke’ nu.

Men, Spotify, iaf. Den där jobbiga ”gratis”-versionen alltså. Välan installerad på datorn har jag nu ägnat tio minuter åt at klura ut hur radiofunktionen ska fungera, utan att lyckas. Det var som att släppas ner framför Arthas själv, vid level fem, och undra var en jäkla pally-bubbla var. (Det där var ‘intern WoW speek’, så jag förstår att ni inte förstår någonting. Noobs.)

Spellistor däremot var hur lätt som helst (som att samla åtta sjuka vargfällar vid Northshire Abbey … altså, jag menar – vad GÖR de med alla Scourge-infekterade vargfällar? Jag ser inga eldar, inga massgravar, inte ens en skåpbil från Smittskyddsinstitutet. Så vad gör de med dem? Barbaric Loin Cloths?).

I väntan på WoW njuter jag allså av mt återuppväckta Spotify. Ni kan sluta läsa nu om ni vill, men … längre ner nämner jag Eddie Meduza och Marcus Birro, som faktiskt har träffats. Jag har t om levande bildbevis på det.

Nu, med hjälp av Spotify, njuter jag av obskyra artister som Borghesia

och Current 93

(det lilla som fanns av de senare :/ ).

Jag är hoplöst efter, jag vet. Men någon måste gå efter dn första frontlinjen, vilket påminner mig om Frontline Assembly …

Problemet är nu att komma ihåg allt jag lyssnade på, på LP-tiden. Ni vet, 1989-1991? På den tiden då musik FAKTISKT var svår att komma över. Allså ni vet, till den tid Sverigedemokra… de som fortfarande sitter med Baud-modem vill att vi ska tillbaka till. Netopia, kallar de sig. Väl?

På MIN tid, då när jag var ung, var man tvungen att antingen lyssna på SR eller trava iväg till Pet Sounds för sin Mussolini Headkick och sin Laibach och sin Ebba Grön och sin limited edition pressing av en maxisingle av Depeche. Jävla ungdomar, ni har det så lätt numer. Hårdrockarna hade det minst lika jävligt. De fick gå till Megastore.

Nu? iTune Store eller vaffan det heter – och vips. Utan knaster. Eller att plötsligt upptäcka att skivspelaren börjat knasa så att det hörs ett högt ”rrrriiiitscch!” och sen är den där pressningen med ett äpple på av Beatles ganska knas. Det värsta som kan hända nu är att Jay får mörkare, och mörkare, och mörkare, och lägre … röst. Sen har TV4 kundtjänst massor av arga samtal från besvikna fjortisar och medelålders tantslem som sett fram mot en timmes orgasm med Idol soundtrack i öronen och apoteksdildon mellan benen. Inget fel på det, alltså. Medelålders tantslem alltså. De förra, ja vaffan. Peter Mangs hade fel target group.

(Sidonotering: Det har blivit långt mycket svårare för djävulsdyrkare att förleda ungdomen numer. Förr kunde man gömma ”kill yourself!” på en LP och sen med ryktesväg få folk att veta att de skulle snurra skivan _baklänges långsamt_ för att få höra Djävulen säga ”Jo, eh, alltså du det där med eh … du vet, analsex? Ha mer sånt? Mmm-kej?”. Numer behöver man en IT-examen för att få veta att Carola egentligen ropar efter kuk i Främling (spela den baklänges så hör ni det. Vid ett tillfälle låter det, ungefär, Mmmjaoouuu illl aaa uuuk!”. Konstigt nog ropar hon efter det på skånska. Hon pratar väl iaf rikssvenska?)

Det har varit länge sen jag … fan, nu blev jag förvirrad av en engelsman på Spotify som försöker uttala Halls Halstabletter … så, eh … hmmm. Han låter inte ens som Stephen Fry:

(Btw, han pratar om mig. Fast det vet han inte.)

Det är kanske problemet med den här nya tiden. Vi lyssnar inte längre på musik, utan snippets. För tjugo år sen var det _jobbigt_ att byta låt. Att snippa (jag hoppas ni använder det ordet!). Numer, numer är det som att hoppa från ett cumshot till ett annat. Ett klick – och nya influenser. Där de började med en slomo-scen av ett hångel slutar det med bukkake. Tacka fan för att folk knullar runt. Omoralen i samhället är Spotifys fel.

Så måste det vara. Det är vad som slår mig när jag hoppat från Nitzer Ebbs ultra-aerobictränande Let Your Body Learn

till, ojsan. Mer omoral:

Inte nog med omoral – det är en låt som får Per Ström att säkert kunna skriva en hel blogpost om hur orättvist livet är för en man med ingenjörsexamen men noll koll på genus. Lilly Allen säger det bättre i refrängen än vad jag någonsin kan säga det, men iaf: Lyssna på Lilly, Pelle. Jag sa ju att hon kan säga det bättre. Men för att glädja dig har jag faktiskt lite 2 Live Crew också:

Fast jag kanske är fel målgrupp.

Eftersom det här är internet och Per redan vet vad jag heter (han är ju iaf internätsintegritetexpert) så, eh … fan. Nu tappade jag bort mig. Därför funkar det utmärkt med en avledande manöver – Eddie Meduza vs Marcus Birro (age 25). Hur gammal Eddie är då vete katten, 80 förmodligen. Eller 19:

Marcus, mannen. Vaffan med frillan? (Kom ihåg, Marcus, att nätet glömmer aldrig … ‘Ägd’, faller mig in apropå klippet, he he. Men ärligt mannen – jag var minst lika narcissistisk när jag var tjufem, så.)

Nu är jag förstås alldeles medveten om att Marcus Birro kommer att tycka illa om mig. Ja, eftersom jag sa något negativt om honom. Å andra sidan är jag född i Norrköping – han är bara en inflyttad. Så, ja. Cred, mannen. Dagermanpris hjälper inte när det handlar om lokalpatriarkat. Och där klår jag dig med fler boklängder än du någonsin kan komma upp i, trots att du är mer pubbad än jag.

(Sidonotering: Jag upptäckte att jag lyssnade slut på 2 Live Crews ”Me so horny” och det följdes efter några enkla klick av Rihannas ”Breakin’ Dishes” … och plötsligt fick jag en sorts vibb av att bägge könen egentligen är lika jävligt sexuellt frustrerade. Jämlikhet – alla ska ha det lika jävligt.)

Men Marcus, jag högaktar din framgång, och faktum är att Joe Strummer på sätt och vis också formade mig. Jag grottade inte ner mig i nostalgi, för Kolingsborg är försvunnet från min horisont och ärligt talat vil jag aldrig tillbaka till den tiden. Men, iaf hade jag ett jävligt bra hångel på Kolingsborg till tonerna av London Calling. Strummer, man.

Det här var på den tiden då synthare nästan varje fredag eller lördag samlades utanför järndörrarna i slutet av Gula Gången iviriga att komma in till röken, smygsupandet och det tunderösa dunkandet av Front 242’s Headhunter eller livekonserter med Elegant Machinery … vilka vi numer inte får lyssna på för då stödjer vi (tyst) Sverigedemokraterna. Enligt Johan Wirfält i Expressen.

Gosse, jävla tur att du inte var kulturjournalist 1990. Kolingsborg, Laibach, skinheads, Säpo i svart Saab på torget. Jag finns förmodligen på något foto i ett arkiv. Var du där?

Nej, du var nog aldrig på Kolingsborg. Och om du var det så har du inte sagt det till Expressen (för att vara högerextremist ger ingen cred, fråga Jimmie). Högerarmsgymnastik var lika vanligt som haschholkande i hörnet och hångel i skuggorna. Bra hångel, f övr. Iaf om Joe Strummer skrek i högtalarna. Haschet struntade jag i när det fanns fuktiga läppar att möta. Av ren olycka var ett par av dem manliga sådana, men eftersom Strummer inte verkade ta illa vara så …

Kanske borde man uppleva en subkultur istälet för att skriva en hatartikel om den.

Nu är inte det här första gången jag skrivit om musik – och musikens kreativa kraft (jag ber om ursäkt för formateringarna, det såg snyggt ut. Då …).

Kanske, slår det mig nu, är en bidragande orsak till min långvariga skrivkramp inte bara World of Warcraft, som min sambo hävdar … dupt andetag … det här är en lång mening … kanske handlar det om att jag _varit_ helt ointresserad av musik, sen ett, två år tillbaka?

Jag vet inte riktigt varför. Den har helt enkelt inte varit till
någon nytta. Kanske beror det på att jag inte längre kan kräma på God is God – den här:

på högsta volym utan att katterna ska gömma sig och sambon komma rusande och fråga om jag har blivit kristen fast jag är det men inte så mycket eller öppet eller iaf inte så påträngande så, eh …

En nackdel med att vara sambo är hänsyn. Hon uppskattar visserligen Laibach, men inte på volym åtta kvart över två på natten. Vilket är när min hjärna bestämmer sig för att ”Nu JÄVLAR SKA VI SKRIVA!!!”. Det är därför jag vaknat vid tretiden om morgonen och sen ägnat … tre timmar åt att försöka komma ihåg varför jag är vaken.

Jag borde ha installerat Spotify för flera månader sen.

Med Spotify har jag hittat tillbaka till Ordet. Det här är baske mig produktplacering, så jag funderar på att be dem om ersättning.
Artister få ju Väldigt Små Delar Av Ett Öre, så jag tänkte lite självsvåldigt så där att jag banne mig ska ha en del av en av de där Små Delarna Av Ett Öre. Orup, hans familj och jag kan dela på en falukorv.

Yo, O! Jag gör en grym korvgryta!

Oooh! De har ju Depeche Mode också!

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Last night a Wow:er saved my life

Gång efter annan dyker det upp en röd panik-knapp på landets löpsedlar, en panik-knapp som handlar om datorspel. Kring denna mediala panik-kultur har det i sin tur växt upp ett, förmodar jag, luckrativt hälsoområde inriktat på att rehabilitera spelmissbrukare. Vanligt är att när ”det senaste Tv-spelet” orsakat någon form av hysteri bland titelns fans, intervjuas experter – eller i alla fall Owe Sandberg.

Hysterin följer alltid samma mönster. Det börjar med en emotionellt uppskruvad artikel om NN, som oftast är i åldern 15-18 år, ibland äldre. Men för svensk media är spelargruppen 15-18 år viktigare; äldre spelmissbrukare hämtas oftast istället in från Sydostasien, t ex som föräldrarna som lät sitt barn svälta ihjäl eftersom de var upptagna med ett grind (grind = att tålmodigt och tröstlöst samla poäng, material, ”kills” eller liknande för att uppnå ett specifikt mål, t ex att få bättre rustning, eller bättre rykte med en viss fraktion, etc etc).

Dåliga nyheter är alltid en nyhet. Det är därför vi aldrig i t ex Aftonbladet (som postionerat sig som Sveriges mest spelhatande tidning) kommer att få se en rubrik baserad på det här:

When I first started playing, I was recovering from a major surgery and was mostly confined to my house. You can only watch the same movies and read the same books so many times before you’re bored with nothing to do. Enter WoW — and everything changed.

All of a sudden, I had a connection to the outside world. / — / Unfortunately, I fell ill a year ago and was off work yet again. WoW was my saving grace (next to my fiancée, of course), and it helped me keep my head above water. I had a connection to the outside world, was able to talk to friends that lived hours away and wasn’t sitting around the house bored out of my mind.

(Källa: Wow.com – Breakfast Topic: WoW as rehab )

Artikeln som sådan är egentligen för kort för att bli riktigt intressant, men vad som gör den än mer intressant och definivt läsvärd i sin helhet är kommentarerna. Det här är interaktiv nyhetsmedia i förtjusning. Allt baserat på något så ”barnsligt” (enligt svenska mått mätt) som ”tv-spel” (vilket f övr är fel eftersom World of Warcraft är ett datorspel).

Svårt sjuka, fysiskt handikappade, socialt handikappade, autister, aspergers, olycksoffer i rehab, människor som på egen hand eller med hjälp av nära och kära försöker ta sig ur narkotikamissbruk, långtidsarbetslösa, blyga, kroniskt ensamma – alla får komma till tals i kommentarerna. Och än viktigare – alla har funnit ett nytt människovärde via ett virtuellt universum.

Ett socialt tidsfördriv får via ett socialt media en helt ny innebörd, en positiv sådan. Vilket kanske förklarar varför det inte blivit en nyhet.

Är det skadligt att hitta en livlina i en personlig katastrof?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Naaru Vult! Om WoW och paladiner

Två år plus och dussinet toons senare börjar jag äntligen få grepp om Azeroth. Det är hög tid, också, för det pågår elaka rykten i de flesta större städer om en väntande musikal … jag menar Kataklysm.

Iofs ska man inte lyssna till lösryckta rykten – oftast mumlade över ytterligare en svaveldrink i den där puben i Blackrock Mountain, men iaf. Lite läskigt är det allt.

Och ska man bli riktigt teologisk nu, så påstår vissa ”fritänkare” att vi alla egentligen är skapelser utan egen vilja, som helt enkelt lyder ett komplicerat regelverk i slutänden exekverat av ”the player”. Alltså, inte nattalven i haliscan-kläder som kan recitera tråkiga poem för en lätt berusad draenei i någon joint i Dalarans ruffigare delar, utan en riktig en. En ”player”.

Bah! Som Loken sa när hen satte en gnome i halsen.

Så här i hindsight får jag tillstå att jag kommit en lång väg. Inte bara har jag sett hela världen – två gånger! – jag har också lyckats uppnå det inte fullt så ärorika. Som, t ex, ”death by Hogger”.

Så går det när man rullar en präst. Squishies.

Av alla de roller jag spelat finns det två som ligger mig närmast om hjärtat. Två diametralt olika, om än inte till kön så väl till livsinställning. Den ena – warlock – handlar om korruption.

Den andra – paladin – om absolut fanatism.

Fast ska sanningen fram är paladinen ”min” klass. Jag tycker om paladinen. De är ”Naaru Vult!” hela vägen (för att misshandla latinet grovt). Jag älskar dess kvalité som ”army of one” – speciellt framstående som retribution specced. Protadin är mer en vandrande robot och holydins … ja vaffan, alla behöver väl en fanatisk profet då och då. Paladinen är … korsriddaren, al Qaida-medlemmen, terroristen, utilitaristen – allt i en förpackning. För en paladin är inget omöjligt, så länge det sker ”in the name of the light”.

Inte ens att stjäla hundvalpar på uppdrag från sjölejon.

Retribution är ”min” pally. Det är något … amerikanskt … över dem. En sorts ”you bonked me on the head I will DESTROY YOU!!!”. Overkill, som när man av misstag eller när man har lite tråkigt på väg från mineralnod A till mineralnod B slår på en oskyldig kackerlacka och får in en 4500 crit.

Stackars roachie.

(Å andra sidan är jag, hos Azeroths level 1 critters, vid det här laget upphöjd till Da God o’ Death – bara några arter till och jag har ”Pest Control” i en ask. Ät det, Antcimex! Jag bara råkade komma tänka på troll-dialekt när jag ändå var inne på skadedjur, såatte… joorå. Draenei ftw!)

Vid det här laget har jag, över ett par olika servrar, 2 warlocks level 70+ och – på samma server – 2 paladiner, ret specced, level 80. Dessutom har jag ett blandat sortiment av alts från level 1 – 60’ish, varav samtliga utom en reducerats till bankirer och ”sweat shop”-toons. Jag har t om några hordies, så upprörda troll kan sluta böla i Vol’Jins knä, nu. Avsaknaden av 80’s beror på att jag inte bara är WoWaholic. Jag är också altoholic. Ofta, någonstans kring level 70, tappar jag intresset – och vips! En ny … draenei paladin.

(Jag har förresten en gnome warrior på gång. Warrior är skoj, gnome är rolig. Det kommer att bli magnifik humor när jag tankar Loken! Har jag tur får jag en crit i hans stortå.)

Orsaken till min faiblesse för pallys är ganska enkel. Jag tycker inte om att dö. Ju oftare jag dör, desto tråkigare blir livet. Go figure. Det är också en huvudorsak till att alla mina toons sen ett år tillbaka är dranei. Gnomen är ett undantag. Gift of the Naaru är en görbra panik-knapp. Heroic Presence skadar inte heller, fastän den av vissa kallas ”the coward factor”.

En paladin är hart när omöjlig att ta död på. Til och med låglevlare ha en förbluffande överlevnadspotential. Jag blev rent förvånad över hur _sällan_ jag behövde göra den långa marschen när jag väl hade rollat en pally.

Så paladinen är ”min” klass. Två stycken 80’s är gott nog som bevis, och eftersom jag lärde mig en massa nytt med den första är den andra ännu bättre. Det är som shampoo, ungefär – ”nu med ny formula, Divine Storm!”.

Paladinen, ret specced, är ”min” klass av många olika anledningar. Överlevnadspotentialen, arsenalen, rustningen … och inte minst – the cool factor. Men viktigast av allt, särskilt för mig (som inte är en social ekvilibrist) – solo-faktorn.

Vid det här laget har jag förstås fått bita i det sura äpplet och börjat harva heroics i Wrath of the Lich King. Innan dess downade jag allt vanilla instance content med fortfarande gröna XP-questar (vilket iofs inte är särskilt imponerande för er 1337 peeps, men för mig är det gott nog).

Det brukar gå rätt bra i heroics (om man borter från den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub, hen som ALLTID SÄTTER SIG PÅ MIG!). Jag är inte på något sätt en bra WoW:are, jag har crappy gear (GS 3300 nånting) och förmodligen en rotation som Elitist Jerks skulle starta en egen forumtråd om – men det fungerar. För mig. Med tanke på hur sällan jag wipat i heroics, är det förmodligen en bra rotation också för andra. Min DPS ligger på en hyfsad nivå och saken är ju den här:

Så länge bossen biter i gräset spelar graden av individuell DPS ingen roll.

(Vissa, ja många då, använder DPS eller GerScore som statistik för en individuell tävling och speciellt då Death Knight tanks -WoW:s motsvarighet till dokusåpakändisen som blir putt och ringe Alex Schulman efter att ha portats på Spy Bar.

DPS-tävlandet och Gearscore-hysterin får mig att tänka på italiensk fotboll. Italiensk fotboll består av elva stycken ensamspelare i samma lag, där varje spelare blir upprörd om någon vill ha hjälp av tio andra och alla i slutänden skyller på sin healer, dvs målvakten.)

Jag är inte bara en huvudsaklig solospelare. Jag är dessutom konservativ sådan. Därför undviker jag heirlooms (som jag tycker är gräsligt fula och dessutom fusk) och de flesta addons (som gör det svåra lättare, vilket visar att folk som spelar WoW inte spelar WoW för att känna sig själva utan för att hitta genvägar till sitt Det, vilket förmodligen säger en del om deras Jag). Sant, för den där peskiga skalbaggen i Azjol Nerub skulle jag kanske behöva en boss mod – men då skulle jag åandra sidan gå miste om innovationen. Dvs hur min hjärna gradvis lär sig ett nytt mönster. Om den bara ville lära sig att …

INTE STÅ BAKOM DEN PESKIGA SKALBAGGEN

… skulle det bli ännu bättre.

(HÖR DU DET, HJÄRNAN!!?)

Men min hjärna är inte min vän. Den är en egen entitet.

Som feminist borde jag förstås bli upprörd över den latenta sexismen i WoW. Feminister har ju aldrig roligt, som ni vet. De spelar inte heller World of Warcra… vänta nu.

Ur det perspektivet är då min faiblesse för WoW:s ”skimpy outfits” något svårförklarad: Jag ska ju vara renlärig men likt förbannat samlar jag på Glorious-rustningens olika delar. Nästan komplett nu.

(Som ni vet är varje enskild feminist ansvarig för vad varje enskild feminist i kollektivet gör, tänker, säger eller uttrycker. Därför är alla feminister förtäckta ”politiskt korrekta” sexister eftersom jag A) tycker om sx, och B) tycker om ”skimpy armor outfits”. Nu vet ni det. Varsogod och skriv en Newsmill-artikel under taggen ”Män som Hatar Kvinnor”.)

Men jag tycker om mina skimpy outfits! Jag vill ha en själv! En sån här!

(Jag lovar att vem som nu skapar en sådan till mig, gratis, ska kunna kräva foton av mig. Jag kan t om göra dem offentliga. Det gör inget om jag har skägg, va?)

Faktum är att jag inte blir särskilt upprörd över rustningsmodet, som f övr har blivit långt mycket bättre (dvs tråkigare) i om Wrath of the Lich King. För där vi förr hade metallbikinis har vi numer heltäckande maoism i två färger: Brunt och brunsvart.

Ibland med röda ränder (den var så ful så jag var tvungen att dölja den under en tabard). Jag blir isf mer upprörd över hatet, föraktet, misogynin, homofobin, xenofobin och epeen-elitismen i inte minst vilken tradechat som helst. Att fokusera på avsaknaden av heltäckande rustning är en elegant rökridå när man insett att man inte kan eller vill förändra den djupgående sexismen, som inte alls är WoW-betingad utan samhällsbetingad. Och nej, att skylla på ”unga män” funkar inte heller eftersom det är en myt att de om spelar WoW är i åldern 7-17 år. Jag är 41, alla i min guild är över 25, en majoritet av WoW-spelarna är i åldern 20-45 år.

Främst är WoW, för mig, escapism, en tävling mot mig själv, en önskan om att alltid bli bättre. Skimpy outfits är bara en del av det (min sambo, som är radikalfeminist, skulle antagligen slå mig i huvet med Dworkin men jag är MAN, jag är PALADIN! Jag kan ta det, bara jag får upp min holy shield … Oh fuckin’ ‘ell She fucking threw a Silenced on me! Bloody banshee! What to do!? Wha to do!? What to wear – oh …)

WoW är och är inte politik, det är och är inte ett spel. Det är dock, för mig och säkert för en stor del många andra oavsett kön, en säkerhetsventil, en Gift of the Naaru, en lay on hands, en panikknapp i en vardag som ibland är överväldigande med alla crit hits om att jag enligt de flesta rådande normer är Misslyckad. Misslyckad. Misslyckad. En Fucking Noob!!!

En plate bikini är småpotatis i jämförelse med resten av samhällets orättvisor. Det enda jag egentligen har en hang up på är hur många game cards Gudrun Schyman brände upp.

Bloody feminist.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Stream of consciousness: Brave new world! Om vår framtid online

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Ironforge är mer laidback. Det är lagom befolkat. Därför går jag hellre till IFB – Ironforge First National Bank – än banken i Dalaran. Inte så att jag har något emot orcher per se (även om de utrotade större delen av den ras jag tillhör), men trängseln, stressen, segheten och just de där ögonblicken när någon får frispel … nää-eee, liksom.

Efter att ha lagt 100 – 150 gränslösa dammpartikar i bankfacket sneglar jag åt vänster och ser … ser en räkning. Gulp. Men phew, den går inte ut förrän i morgon, så kanske kunde jag lika gärna betala den nu, nu när jag ändå är på banken.

Sagt och gjort. Ett par minuters väntan senare efter att in-game ha verifierat att jag är jag på samma sätt som man verifierar att man är man vid t ex Swedbanks virtuella bankkontor, kan jag återgå till monsterslakten, väl medveten om att jag får använda internet i ännu en månad. På väg ut från banken kilar jag in på ett värdshus och beställer en pizza, som en halvtimme senare levereras till dörren (då flyger jag ändå från Gadgetzan till Winterspring, vilket tar ungefär en kvart). Pizzaleverantören sköter under tiden sina affärer via sin telefon, mest med textmeddelanden men eftersom han är en ”ny journalist”, som med hundratals andra skriver en djupgående artikel Kant, gör det inte så mycket. Under flygturen medan jag äter pizza öppnar jag ett fönster till höger på skärmen och kikar på SVT Play, medan jag ibland kikar på det fasta twitterfönstret (Twitter blev ju, som vi alla vet, integrerat med samtliga operativsystem redan 2012).

Efter en heldag framför datorn, som jag eftersom det är en strålande sommardag har tagit med mig ut på balkongen … och grannen bredvid frågade nyss över räcket om jag visste hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, eftersom disken är klar och det är barnfritt och sambon, som är fullt upptagen med att övervinna Mass Effect 2 DLC, ändå vill vara lite ensam.

Så går dagen. Bara genom att ”sitta framför datorn”. En lördag har passerat. Eller, om man nu är så tursam, en måndag. Men det här är en lördag, för jag är en blue collar, en blåkrage. När söndag kväll kommer är jag upptagen med att dels ordna fram käk till gamlingarna på äldreboendet, dels snacka om deras senaste bloggposter. Även om andra rynkar på näsan ycker jag de är enastående och otroligt intressant att få läsa om Sånt Som Hände För 70 År Sen ur förstaperson. Äldreboendet har förresten eget webhotell. Vi är nästan 100 bloggare i åldern 71 – 146 (det är Malte, som mest bloggar om sport). Det är tre år sen någon gick och lade sig klockan två på eftermiddagen. ”Inte hinner man sova när det finns så mycket att berätta”, som Gullbritt sa en gång. Medan hon frågade sina barnbarn, via IRC, om de ville ha godis nästa gång de kom och hälsade på. Och barnbarnen dök förresten upp en halvtimme senare. Poppa, deras ”piga”, tog med sig både dem och sina egna ungar bara så att de kunde få se att jodå, folk lever faktiskt tills de är långt långt äldre än sexton, vilket är ”top age” för nästan allt på TV numer.

Eller så:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran när min datorskärm blir alldeles svart. Efter ett par timmars felsökande, när skärmen väl kommit igång och jag hittat en site som _inte_ meddelat ”This content is not a part of your subscription”, hittar felet förstår jag genast hur dumma vissa kan vara. Någon passerade mig på väg till banken, någon med ”Cockatiel” som handle. Förmodligen – för helt säker kan jag aldrig bli eftersom filtersystemens ordlistor är hemligstämplade – var det ”cock” i ”Cockatiel” som var problemet. Eller så var det lite oturligt att jag hade en ”large copper bomb” i min packning. ”Bomb” är ett ord man inte får använda numer, man får inte ens säga det på en gata. ICTV’s plockar upp det och det blir så jobbigt med alla advokater.

Fem dagar senare lyfts mitt ”game ban” – och jag är tillbaka på level 1. En ”moderorganisation” – vilken får jag aldrig veta – har upptäckt att jag tidigare använt ett citat ur en film i en guild chat, och eftersom det var upphovsrättsskyddat material – det där ”feeling lucky, punk!?” så tog man bort fyra gamecards uppskattat värde (ej en senare räkning för ”sveda och värk” inräknad) från mitt konto. Att jag på det officiella forumet i enlighet med det modifierade RealID också hamnade på en ”wall of shame” får man liksom ta. Det är nästan lite kul att vara public enemy no 911934777-E-87654.

Oturligt nog ville inte äldreboendet ha nyligen tillagda i belastningregistret. Och hyresvärden ville inte besudla sitt goda rykte. Så medan sambon bor kvar använder jag en publik dator, för ingen av oss ville riskera hennes karriär därför att hon har en presumtiv våldsbrottsling till sambo. Det där med presumtiv hör ihop med att jag enligt Folkhälsomyndigheten spenderar för mycket tid med onlinespel – jag är i alla fall vuxen man och därför per automatik misstänkt för sexköp.

Det har, sannerligen, varit fem händelserika och sen dag två datorlösa dagar. Jag borde ha tänkt efter förstås, men saken var ju den att eftersom det var en varm sommardag tog jag ut datorn på balkongen för att ”sitta framför datorn”. Och sen ropade grannen bredvid en fråga om hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, vilket vi gjorde medan jag fnissade åt hur hennes ungar såg så söta ut på badstranden eftersom grannmannen – som nu är häktad – lagt upp några foton på Flickr, som grannen stolt visat mig via Twitter och när det blev något kajk istället skickade till mig som bifogade filer på mailen.

Så nu har polisen tagit min dator, jag är misstänkt pedofil och grannen har förlorat vårdnaden om sina barn. Extra jobbigt blev det när man i min bokhylla också hittade en Koran. Vart grannmannen, som tog ett foto med sin iPhone av lilla Shulamit när hon satt i en snäll tjejs plaskdamm på badstranden därför att Shullan
kände Pelle från dagis och det var Pelles plaskdamm … var tusan tog grannmannen – jag tror han heter Jerker, eller möjligen Jimmie – vägen?

Politikerna vet förmodligen inte.

Men tjänstemännen – den moderna tidens väktare – vet.

Quid custodiet ipsos custodiem?

(Inspirerad av Opassande)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Är Facebook-mannen på riktigt?

Det var ett tweet som fick mig att titta in hos den, som alltid, Duktiga och Intelligenta Tanja Suhinina. Sen trillade jag av stolen. Metaforiskt sagt, förstås. IRL utbrast jag i ett ”men vad tusan!” (jag sa något grövre, men man får inte svära på internet). Vad i helvete, typ! (Nu svorde jag ändå. Fan också.)

När jag därpå letat mig fram till StoppaLangningen.info och därifrån hittar till deras krypin på Facebook, så måste jag återigen låta underkäken falla än längre ned än den redan hänger (jag andas genom munnen numer, eftersom det är vår och min näsa är proffesionell pollenhatare). Eftersom jag är en nyfiken jäkel beslutade jag mig också för att undersöka om där finns lagstöd för tillvägagångsättet somliga föräldrar anammat för att hejda den grasserande epidemin av deflorering – ehm, tonårsfylla.

Brottsbalken, 4 kap §6:

” Den som olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är rum, hus, gård eller fartyg, dömes för hemfridsbrott till böter. / — / Är brott som i första eller andra stycket sägs grovt, dömes till fängelse i högst två år.”

Brottsbalken 17 kap §15:

”Giver någon sig obehörigen ut för att utöva myndighet, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader.”

(källor)

Jag är ingen jurist, så jag kan ha helt fel. Kanske finns speciella regler för tonårsföräldrar, vilka avkräver medmänniskor legitimation och därpå snor deras sprit. Beslagtar, menar jag. Men det vore intressant att få en juridiskt sakkunnigs syn på saken.

Men åter till reklampelaren. Eh … Hur tänkte ni där, StoppaLangningen.info? Nog för att man i dessa massmediala tider måste profilera sig för att synas, men att falla tillbaka på något som låter som en halmgubbe uttalad med dundrande röst från en predikstol på 1950-talet?

Jag blir påmind om John Elfströms präst i Arne Mattsons Hon dansade en sommar ser ni. John Elfström är förresten mest känd som Åsa Nisse, vilket StoppaLangningen.info också påminner om.

Vem är målgruppen för buskapet? Det stora budskapet förstår jag – langning är ett problem. Men i fallet med den uppmärksammade affischen?

Och det är nu det slår mig … att kanske ser vi en sorts reklamens Lars Vilks in action? Eller så är jag notoriskt misstänksam mot sociala medier och reklambyråer.

Men Facebook-kommentaren? Den är på något sätt så far out att jag nästan tror att mannen inte är på riktigt. Som om Bacill Produktion via Bulldozer tänkt till (klart de har, de är ju trots allt ”reklamare”).

Eller så är Facebook-mannen på riktigt – och det är det blir riktigt ruggigt. Glöm SÄPO och FRA när det finns medborgargarden på jakt efter icke 20-åringar som luktar sprit.

Uppdatering: Via No Size Fits All får jag reda på att Simon Kågedal gjort en liten reverse image search med hjälp av TinEye på Facebook-gubbens bild.

Facebook-gubben finns inte. Typ.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,