Pride och Poiriers trollande

Som en ständig leech av dagsmedia – gammal som ny – slås jag ofta av hur tvärsäkra krönikörer är sin ståndpunkt. T om när det handlar om något de rimligen inte vet något om. Förstås är krteriet för en åsikt inte kunskap , det räcker med medialitet och inflytande. Vänner på rätt plats och en Wikipediasida skadar nog inte heller.

Men det blir ändå lite konstigt ibland, inte minst när De Som Vet Hur Det Är uttalar sig tvärsäkert i en fråga utan att ha koll på vad de talar om. Som, t ex, Roland Poirer Martinsson.

Med den pondus det anstår en konservativ tyckare bestämmer han i ett svep att HBTQ-rörelsen är – Vänster. Det påminner en hel del om hur andra självutnämnda experter uttalar sig; feminism, t ex, är också vänster. Men RPM tycks omedveten om att det han försöker tvinga in i en väl definierad mall är bra mycket mer än – vänster.

Jag vet inte vad Federley, eller Alliansens egen bögminister, Andreas Carlgren, tycker om att kategoriseras som vänster. En gissning är förstås ett lätt ”w00t!?”. (Centerns egentliga politiska hemvist kan förstås diskuteras, men de är iaf bra längre till höger än vänster, trots att de är bögar. En del av dem iaf. Två av dem … iaf två av dem vi känner till …)

Förmodligen handlar det i grunden om varumärke. RPM:s varumärke handlar till största delen om att gnälla på den socioliberala 51 State han trots allt tillhör, så varför det höjs så många röster i protest … tja. Det handlar antagligen om ”gammelmedia”.

På vilket HBTQ-forum som helst hade denna ”krönika” snart fått trollstämpel, ty:

Poirers största problem är att han uttalar sig som expert i ett ämne han inte vet något om, förutom vad han själv har läst sig till (i möjligen på förhand väldefinierade källor som ger honom rätt). Proffstyckare, m ao – det spelar ingen roll vad ämnet är bara man är emot det. Särskilt om det handlar om bögar. Det brukar börja puttra i heteroträsket så här års, knappt två månader före Pride. Och det är samma argument som återanvänds varje år: MÅSTE DE VARA SÅ ÖPPNA MED DET!

Sen kommer – ”läderbögar”, ”transor”, ”kinky”, ”sex”. Inte sällan dyker det i mindre genomtänkta texter upp argument kring ”barn” också, som i ”barn kan se det helt öppet”. RPM spelar på en planhalva av debatten där mörkermän frodas som kackerlackor i ett ödehus.

Lite mer verklighetsanknytning ger förstås vid handen att Pride varken är pervers gruppsex inför heteropublik eller vänster. Sant är att det inom ramen för Pride ryms en hel del sexuella identiteter och gestaltningar, varav somliga är 24/7 och andra mer är att beteckna som ”roliga kostymer under Mardi Gras”.

Men Pride är mer än lack, läder och katolska kardinaler i PVC. Läderbögar, transor och sambaorkestrar är visserligen fotogeniska, men majoriteten deltagare i Pride kan mycket väl vara så ”heteroutseende” att RPM t om mött en eller annan i Timbros korridorer. Heteroblickens något snäva synförmåga tycks inte kunna se utanför denna uppfattning.

Vad RPM:s artikel tvärtom andas är en lyckad vit medelålders (katolsk?) heterosexuell man som av ängslan för ett skjut i baken bär sin tvål i snöre kring handleden när han besöker Timbrogymmets dusch. Inte homofobisk, bara väldigt, väldigt ängslig. RPM är förstås inte homofob, han skulle gärna ha deltagit i Pride om inte något annat kommit i vägen.

Fast mest av allt handlar det nog om faktura för några hundra ord till SvD. Imorgon eller nästa vecka är något annat fel i Poirers värld.

– – – – –
Intressant?

Andra om R Pride Martinsson: Martin Moberg, HBT-sossen, Rabiatfeminism

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Jag är för ful för att få ett jobb.

Nu när det enligt DN fastlås av  Henrietta Huzell,  som ändå är doktorand, hur det är vetenskapligt belagt att utseende och fräcshör … freshur … hur snygg man är just Då … att det är VIKTIGT för arbetsgivare! Nå, då vill jag självklart visa upp (mina bästa sidor) av mig för presumtiva arbetsgivare. För ni vet, det är så här:

Jag är för ful för att få ett jobb.

Eftersom det här är internet riskerar jag förstås att sluta på XHamster eller något sånt – FRA kanske – men risken för att bli igenkänd är mindre  än att få ett jobb.

Så, here goes:

Så här ser jag, kronologiskt, ut. Vi börjar med … 1971:

Som ni lägger märke till är jag FANTASTISKT GLAD över att få ha en väst på mig. Det är helt sant – jag älskar västar. Och polotröjor.

Sen går vi raskt vidare till … början av 2000-talet:

(Nej, det var fel bild)

(Rätt bild)

Numer, år 2011, ser jag faktiskt ut på samma sätt som jag såg ut 2009, eller om det var 2010, dvs så här (för arbetsgivare vill jag här påminna om hur ENERGISK jag ser ut på bilden; att jag levlar WoW när den togs har inte med saken att göra; bilden togs av min sambo i samband med en bloggpost omWow … jag menar spelmissbr… jag menar Datorspel Är Det Största Hotet Mot Mänskligheten Men Ni Kan Bli Botade!):

Jag vill förstås hoppas att en bild av mig, som kvalster (eller möjligen Chtulhu), aldrig når de Stora Media.

Folk har ändå fått sparken för en bild av en keps.

Jag har inte ens keps.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Omoralen i samhället är Spotifys fel (Chris in the Morning-esque)

Eftersom internet aldrig glömmer ens oförätter upptäckte jag att Spotify fortfarande kom ihåg mig. I brist på gamecard till World of Warcraft, trots att the Shattering redan inträffat (och jag missade det p ga dålig ekonomi), ägnade jag sömnlösa timmar åt att försöka hitta på något. På internet.

Jag hittade inget. När jag läst Opassande backloggar och uppmaningar att på Twitter reta Snälla Farbröder Vars Frisyr Imiterar Fredrik Reinfeldt infann sig en … tom klump av ensamhet. Som om nätet bara kunde erbjuda antingen Xhamster.com eller ännu en artikel av Erik Laakso (de har inget som helst samband; faktum är att jag skulle bli högst förvånad om jag fann den ene hos den andre, och vice versa).

Så, av en ren slump, tänkte jag att ‘jag fick ju en invite för länge sen före nya datorn av sambon…’. Jag är iaf en nätnoob, så jag var ganska övertygad om att den inte fanns kvar. Sambon är kvar, trots att jag upptäckte att jag nyss inte bara hade en spökmus (ni vet, när muspekaren börjar röra sig av egen kraft … eller kattkraft … GÅ NER DÄRIFRÅN GRYNET!!!), så, eh … Ja!

Ja, att jag sjöng med i

högt. Två på natten. Med en trött sambo i andra rummet och en arg katt på golvet, som vill ha min stol. Katten alltså, inte golvet. Om det senare vore fallet skulle jag bli väldigt överraskad!

Inviten alltså. Datorn finns kvar … såvida jag inte hallucinerar fram den där svarta grejen framför mig. Katten är grå, datorn är svart. Måste vara datorn.

Inviten. Friskt vågat och allt det där. Rask till Google och knappra in ‘Spotify’ – och se på faen! Jag är tydligen så pass viktig för dem att de kommer ihåg mig, fortfarande. Inte nog med det: De kommer ihåg vad jag heter också, och vad jag ska säga i dörren för att den där virtuelle före detta Black Cobra-snubben numer laglig väktare efter sex dagars utbildning, typ, ska släppa in mig … alltså, han som ser ut som en liten ruta för ”password”. Tur att de där rutorna inte har en fjäderbatong. Kaptcha-fraser är väl något snarlikt, hålla buset ute. Typ.

Jooorå!

Har ni tänkt på hur hemliga vi är numer? Med alla våra lösenord. För att vara ett internet där all information ska vara fri är den faktiskt jävligt låst. Rutor hit oc Kaptchas dit. Länkar, modem, hubbar och sånt. Pvp och PsP och Dll och TCP/IP och PB och Spectrial. Mycke’ nu.

Men, Spotify, iaf. Den där jobbiga ”gratis”-versionen alltså. Välan installerad på datorn har jag nu ägnat tio minuter åt at klura ut hur radiofunktionen ska fungera, utan att lyckas. Det var som att släppas ner framför Arthas själv, vid level fem, och undra var en jäkla pally-bubbla var. (Det där var ‘intern WoW speek’, så jag förstår att ni inte förstår någonting. Noobs.)

Spellistor däremot var hur lätt som helst (som att samla åtta sjuka vargfällar vid Northshire Abbey … altså, jag menar – vad GÖR de med alla Scourge-infekterade vargfällar? Jag ser inga eldar, inga massgravar, inte ens en skåpbil från Smittskyddsinstitutet. Så vad gör de med dem? Barbaric Loin Cloths?).

I väntan på WoW njuter jag allså av mt återuppväckta Spotify. Ni kan sluta läsa nu om ni vill, men … längre ner nämner jag Eddie Meduza och Marcus Birro, som faktiskt har träffats. Jag har t om levande bildbevis på det.

Nu, med hjälp av Spotify, njuter jag av obskyra artister som Borghesia

och Current 93

(det lilla som fanns av de senare :/ ).

Jag är hoplöst efter, jag vet. Men någon måste gå efter dn första frontlinjen, vilket påminner mig om Frontline Assembly …

Problemet är nu att komma ihåg allt jag lyssnade på, på LP-tiden. Ni vet, 1989-1991? På den tiden då musik FAKTISKT var svår att komma över. Allså ni vet, till den tid Sverigedemokra… de som fortfarande sitter med Baud-modem vill att vi ska tillbaka till. Netopia, kallar de sig. Väl?

På MIN tid, då när jag var ung, var man tvungen att antingen lyssna på SR eller trava iväg till Pet Sounds för sin Mussolini Headkick och sin Laibach och sin Ebba Grön och sin limited edition pressing av en maxisingle av Depeche. Jävla ungdomar, ni har det så lätt numer. Hårdrockarna hade det minst lika jävligt. De fick gå till Megastore.

Nu? iTune Store eller vaffan det heter – och vips. Utan knaster. Eller att plötsligt upptäcka att skivspelaren börjat knasa så att det hörs ett högt ”rrrriiiitscch!” och sen är den där pressningen med ett äpple på av Beatles ganska knas. Det värsta som kan hända nu är att Jay får mörkare, och mörkare, och mörkare, och lägre … röst. Sen har TV4 kundtjänst massor av arga samtal från besvikna fjortisar och medelålders tantslem som sett fram mot en timmes orgasm med Idol soundtrack i öronen och apoteksdildon mellan benen. Inget fel på det, alltså. Medelålders tantslem alltså. De förra, ja vaffan. Peter Mangs hade fel target group.

(Sidonotering: Det har blivit långt mycket svårare för djävulsdyrkare att förleda ungdomen numer. Förr kunde man gömma ”kill yourself!” på en LP och sen med ryktesväg få folk att veta att de skulle snurra skivan _baklänges långsamt_ för att få höra Djävulen säga ”Jo, eh, alltså du det där med eh … du vet, analsex? Ha mer sånt? Mmm-kej?”. Numer behöver man en IT-examen för att få veta att Carola egentligen ropar efter kuk i Främling (spela den baklänges så hör ni det. Vid ett tillfälle låter det, ungefär, Mmmjaoouuu illl aaa uuuk!”. Konstigt nog ropar hon efter det på skånska. Hon pratar väl iaf rikssvenska?)

Det har varit länge sen jag … fan, nu blev jag förvirrad av en engelsman på Spotify som försöker uttala Halls Halstabletter … så, eh … hmmm. Han låter inte ens som Stephen Fry:

(Btw, han pratar om mig. Fast det vet han inte.)

Det är kanske problemet med den här nya tiden. Vi lyssnar inte längre på musik, utan snippets. För tjugo år sen var det _jobbigt_ att byta låt. Att snippa (jag hoppas ni använder det ordet!). Numer, numer är det som att hoppa från ett cumshot till ett annat. Ett klick – och nya influenser. Där de började med en slomo-scen av ett hångel slutar det med bukkake. Tacka fan för att folk knullar runt. Omoralen i samhället är Spotifys fel.

Så måste det vara. Det är vad som slår mig när jag hoppat från Nitzer Ebbs ultra-aerobictränande Let Your Body Learn

till, ojsan. Mer omoral:

Inte nog med omoral – det är en låt som får Per Ström att säkert kunna skriva en hel blogpost om hur orättvist livet är för en man med ingenjörsexamen men noll koll på genus. Lilly Allen säger det bättre i refrängen än vad jag någonsin kan säga det, men iaf: Lyssna på Lilly, Pelle. Jag sa ju att hon kan säga det bättre. Men för att glädja dig har jag faktiskt lite 2 Live Crew också:

Fast jag kanske är fel målgrupp.

Eftersom det här är internet och Per redan vet vad jag heter (han är ju iaf internätsintegritetexpert) så, eh … fan. Nu tappade jag bort mig. Därför funkar det utmärkt med en avledande manöver – Eddie Meduza vs Marcus Birro (age 25). Hur gammal Eddie är då vete katten, 80 förmodligen. Eller 19:

Marcus, mannen. Vaffan med frillan? (Kom ihåg, Marcus, att nätet glömmer aldrig … ‘Ägd’, faller mig in apropå klippet, he he. Men ärligt mannen – jag var minst lika narcissistisk när jag var tjufem, så.)

Nu är jag förstås alldeles medveten om att Marcus Birro kommer att tycka illa om mig. Ja, eftersom jag sa något negativt om honom. Å andra sidan är jag född i Norrköping – han är bara en inflyttad. Så, ja. Cred, mannen. Dagermanpris hjälper inte när det handlar om lokalpatriarkat. Och där klår jag dig med fler boklängder än du någonsin kan komma upp i, trots att du är mer pubbad än jag.

(Sidonotering: Jag upptäckte att jag lyssnade slut på 2 Live Crews ”Me so horny” och det följdes efter några enkla klick av Rihannas ”Breakin’ Dishes” … och plötsligt fick jag en sorts vibb av att bägge könen egentligen är lika jävligt sexuellt frustrerade. Jämlikhet – alla ska ha det lika jävligt.)

Men Marcus, jag högaktar din framgång, och faktum är att Joe Strummer på sätt och vis också formade mig. Jag grottade inte ner mig i nostalgi, för Kolingsborg är försvunnet från min horisont och ärligt talat vil jag aldrig tillbaka till den tiden. Men, iaf hade jag ett jävligt bra hångel på Kolingsborg till tonerna av London Calling. Strummer, man.

Det här var på den tiden då synthare nästan varje fredag eller lördag samlades utanför järndörrarna i slutet av Gula Gången iviriga att komma in till röken, smygsupandet och det tunderösa dunkandet av Front 242’s Headhunter eller livekonserter med Elegant Machinery … vilka vi numer inte får lyssna på för då stödjer vi (tyst) Sverigedemokraterna. Enligt Johan Wirfält i Expressen.

Gosse, jävla tur att du inte var kulturjournalist 1990. Kolingsborg, Laibach, skinheads, Säpo i svart Saab på torget. Jag finns förmodligen på något foto i ett arkiv. Var du där?

Nej, du var nog aldrig på Kolingsborg. Och om du var det så har du inte sagt det till Expressen (för att vara högerextremist ger ingen cred, fråga Jimmie). Högerarmsgymnastik var lika vanligt som haschholkande i hörnet och hångel i skuggorna. Bra hångel, f övr. Iaf om Joe Strummer skrek i högtalarna. Haschet struntade jag i när det fanns fuktiga läppar att möta. Av ren olycka var ett par av dem manliga sådana, men eftersom Strummer inte verkade ta illa vara så …

Kanske borde man uppleva en subkultur istälet för att skriva en hatartikel om den.

Nu är inte det här första gången jag skrivit om musik – och musikens kreativa kraft (jag ber om ursäkt för formateringarna, det såg snyggt ut. Då …).

Kanske, slår det mig nu, är en bidragande orsak till min långvariga skrivkramp inte bara World of Warcraft, som min sambo hävdar … dupt andetag … det här är en lång mening … kanske handlar det om att jag _varit_ helt ointresserad av musik, sen ett, två år tillbaka?

Jag vet inte riktigt varför. Den har helt enkelt inte varit till
någon nytta. Kanske beror det på att jag inte längre kan kräma på God is God – den här:

på högsta volym utan att katterna ska gömma sig och sambon komma rusande och fråga om jag har blivit kristen fast jag är det men inte så mycket eller öppet eller iaf inte så påträngande så, eh …

En nackdel med att vara sambo är hänsyn. Hon uppskattar visserligen Laibach, men inte på volym åtta kvart över två på natten. Vilket är när min hjärna bestämmer sig för att ”Nu JÄVLAR SKA VI SKRIVA!!!”. Det är därför jag vaknat vid tretiden om morgonen och sen ägnat … tre timmar åt att försöka komma ihåg varför jag är vaken.

Jag borde ha installerat Spotify för flera månader sen.

Med Spotify har jag hittat tillbaka till Ordet. Det här är baske mig produktplacering, så jag funderar på att be dem om ersättning.
Artister få ju Väldigt Små Delar Av Ett Öre, så jag tänkte lite självsvåldigt så där att jag banne mig ska ha en del av en av de där Små Delarna Av Ett Öre. Orup, hans familj och jag kan dela på en falukorv.

Yo, O! Jag gör en grym korvgryta!

Oooh! De har ju Depeche Mode också!

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Samira röstade på Sveriges demokrater

(Desinformation)

Samira i Rinkeby säger stort leende i en intervju att hon röstade på Sverigedemokraterna därför att ”Jimmie Åkesson är ju så snygg!”. Hon säger sig också ha tvekat länge inför att rösta på antingen SD eller Moderaterna, men valde SD därför att, som hon säger, ”jag har dålig erfarenhet av män med rakade huvuden”.

Bortsett från Åkessons utseende var det främst SD:s namn som lockade. Sverige, en demokrati, har inneburit ett helt nytt liv för Samira. Att därför lägga sin röst på ett parti som företräder demokrati i Sverige var självklart.

”Moderaterna, nja,” Samira skakar på huvudet. ”Visst, om man har långsamt flytande blod vill man nog ha en moderat, alltså försiktig, demokrati. Fast jag är nog lite för osvensk, om du förstår. Kassörskan på ICA sa det åt mig en dag, hon sa: ‘Det är OSVENSKT att prata i mobilen medan du betalar!’. Jag blev jätteglad! Alla säger ju så ofta at t ex gatuserveringar om sommaren är osvenskt, som om det var en ny kultur. Och det är extra spännande att det tom finns kulturnämnder, som ser till att vi kan få låtsas vara någon annanstans fast vi bor i Sverige. Valet är bara ett exempel på svensk kultur. Jag menar – det är ju faktiskt ganska ovanligt med ett val där alla vallokaler står kvar och alla valförrättare lever efter att valet är över? Jag vill inte moderera mitt liv, jag vill ha demokrati. I Sverige! Därför röstade jag på Sverigedemokraterna, inte Moderaterna.”

Ett tag lutade hon mot Socialdemokraterna. Hon hade sett Ibrahim Baylan på torget en dag. Utan att riktigt tänka på det hade hon nypt honom i rumpan.
”Baylan med socker på vore nåt” säger hon på melodisk arabiska. ”Tyvärr blev jag omkullslagen av några kraftigt byggda män i kostym. Jag tror det var moderater eller skinheads, de var i alla fall renrakade och bar solglasögon. De kan ha vart hörselskadade också. Jag såg att de hade såna där öronsnäckor.”

Samira försvarar sitt sexistiska beteende med:
”Visst är han kurd? Nå, men då gör det väl inget? Min granne kommer från Norrland. Han tycker inte om skåningar, det är ungefär samma sak, säger han. Men jag fick lära mig att alla i Sverige lyder en regel som säger ‘man tar skeden dit man kommer’, nej vänta. Seden, var det. Och det är en svensk sed att nypas, det fick jag lära mig när jag gjorde min C-uppsats i sumerologi vid Uppsala universitet. Min handläggare där var väldigt förtjust i min … framsida.” Hon skrattar och tillägger. ”Fast egentligen översatte jag bara en gammal A-uppsats jag hade liggande från när jag pluggade i Bagdad. Det är så härligt att svenskarna inte har kommit längre i sin utveckling! Det blir inget svårt att lära om er på sumerologi. Och … sånt.”

”Sen är jag faktiskt något av en ensamvarg,” säger hon. ”Det måste ha blivit så eftersom jag så ofta fick gömma mig i källaren förr, när USA befriade mig. Ja, första gången alltså. Få länder kan skryta med att ha blivit befriade gång på gång. Så nä, det där med att vara demokrat och social, nej … nej, jag tycker inte att man ska behöva tvingas umgås bara för att man ska få rösta, du vet.” Hon nickar. ”Fast en sak är bra med de där sociala demokraterna: De hjälper gärna till när man inte hunnit med att slicka igen kuvertet. Ja fick t om färdigklistrade kuvert av dem. Fast … jag ‘tappade’ det. Det kändes lite … för svenskt? I början när jag var ny här förklarade alla vad jag skulle göra. Nå, jag behöver ingen som röstar åt mig. Det kan jag göra själv. Fast Baylan, den du.”

En viss rodnad sprider sig på hennes kinder,. Hennes blick blir lite drömsk, som långväga. Hon måste under intervjun ursäkta sig med att ‘naturen kallar’.

När hon återkommer från damrummet, fortfarande lite rufsig i håret och lät andfådd, fortsätter hon: ”Vänstern vore förstås ett alternativ, men jag har faktiskt svårt att skilja höger från vänster. Dessutom ser han den där Lars ut som en busschaufför. Fast ändå. Kanske är jag en mittenmänniska? Jag spelar fotboll och går center, men jag tänker då inte ta mitt demokratiska ansvar baserat på fotboll!”

Folkpartiet, säger Samira, lät bara ‘kommunistiskt’ då första gången hon hörde talas om dem. Ett enda parti för folket passade inte in i den mall av demokrati Samira anser sig sträva efter, där ett land som helhet är demokratiskt – inte bara dess ”folk”.
”För mig var valet självklart,” säger hon. ”Sverigedemokraterna, inte bara för sötnosen Jimmie utan också för Svensk Demokrati! Vill ni ha det som i Saddams Irak, so fine. Men demokrati betyder väl att folk kan få rösta på fler partier än bara ett enda Folkparti!?”

Kristdemokraterna kunde ha fungerat om hon verkligen hade önskat reta sin gamla pappa. Att reta sina föräldrar är något som Samira snabbt lärt sig, eftersom den bästa vägen in i det svenska samhället tidigt är att lära sig skrika ”Men e du heeelt köörd!?” när föräldrarna frågar om man vill te. Fast, som hon säger angående sin far: ”Han förstår inte svenska så bra. De är svårt att skämta då. Häromdagen gav han grannfrun från Somalia en ask tjärpastiller, eftersom han ville visa henne sin kärlek. Det blev inte uppskattat.” Samira skrattar. ”Men de gifter sig till hösten i alla fall. Efter att de googlade tillsammans förstod de ju hur tokigt de hade blivit! Tjärleken vet inga gränser, som far sade på SFI!”

(Samiras far är numer avstängd från SFI p ga rasistiska åsikter.)

”När jag och min familj 1990 flyddade från Irak för att komma till Sverige, eftersom min far visste att de led brist på högutbildade taxichaufförer, hamnade vi i problem på Medelhavet. Resebyrån vi åkte med hotade att kasta av oss från båten om vi inte betalade ‘försäkringsomkostnader’. Det hade kunnat sluta riktigt illa då, eftersom det inte alls var en seriös firma utan, faktiskt, rena pirater.” Samira suckar tungt. ”Att då se hur en del svenskar på allvar, helt seriöst, vill rösta in Pirater i landets ledning! Alltså – nej nej nej. Fi, som min arbetskamrat säger. Det var förresten hon som uppmanade mig att börja nypa gubbar i rumpan, särskilt om de är så muskulösa som han Baylans. Ska det vara jämlikt så ska det.”

Så här i efterhand är Samira nöjd med sin medborgerliga insats. Som hon säger:
”Jag röstade på ett svenskt demokratiskt parti därför att jag är svensk och demokrat. Fast säg inget till mina grannar. De tror fortfarande att jag är förtryckt. Men vad vet dom, va? De kommer ju från Frankrike. Där får man inte ens klä sig som man vill!”

– – – – –
Intressant satir?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

En uppdaterad önskelista för Jämtin

Carin ”jag är inte moderat bara förvirrad sosse” Jämtin och Illija ”Nynäshamn blev för litet” Batljan skriver en önskelista för vad de vill ha för att kunna göra som alla andra – och åka pendeltåg, redigeringssaxat från DN:

• Din matkasse – beställ mat på nätet. Hämta upp din färdiga matkasse i butikens kylutrymme på väg ut från spärren.

• Din förskola – se till att bygga nya förskolor i kollektivtrafiknära lägen.

• Din tvätt – lämna din smutsiga tvätt på stationen.

• Ditt bredband – bygg ut bredband i hela kollektivtrafiken så att stockholmarna kan använda sin värdefulla restid till att jobba.

• Din allt-i-allo – butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken för att få hjälp att uträtta ärenden, likt conciergeservice på många större flygplatser.

• Din parkering – fler, större och säkrare parkeringar för både bil och cykel i anslutning till SL:s stationer.

Måga bra idéer, alldeles. Men saknas de inte några? Nå, för att hjälpa dem på traven vill jag tillfoga dessa små förslag, en del av dem kommer t om att uppskattas av andra socialdemokrater:

• Utökade befogenheter för tågvärdar och säkerhetsvakter. Detta är viktigt, eftersom tunnelbanan är en grogrund för omstörtande verksamhet, så för att stämma i bäcken tycker jag att det för alla kollektivresenärers bästa blir tillåtet också för icke uniformerad ickepolisiär personal att gripa misstänkta. Faktiskt skulle vi kunna låta alla få ingripa, det borde t om vara ett rekvisit för att få åka trick. Ett roligt sätt att lära känna sina medpassagerare.

• Låna en dator-tjänst. Det vore utmärkt om man kunde låna en laptop i spärren och lämna tillbakaden i spärren vid resans slut. Tänk så mycket jobb vi kunde få gjort – helt gratis dessutom! För många resenärer blir det ju t om kanske mer än en timmes övertid, redan innan man är på jobbet! Sånt gillar arbetsgivarna; här blir det arbetstidsförlängning, inte förkortning. Eftersom man jobbar på tunnelbanan gör man det ju på sin fritid. Kanske man t om kunde skippa att kliva av, så kunde man spendera tolv timmar på jobbet på tunnelbanan, med en lunch från någon godisautomat. Bra va? Rand is de shit!

• Upmuntrande ordstäv i högtalarna. Tänk så många som skulle uppskatta omsorgen. Att medan man slavar med nästa kvartalsrapport (eller försöker använda sig av ett schemaläggningsprogram för att pussla ihop de fyra deltidsjobben med hämtning av ungarna på T-banedagiset) så kunde man få uppmuntran. Kanske klämmiga saker som ”Produktivitet Ökar Vårt Välstånd”, eller ”Normativitet, Solidaritet, Konformitet – Folkhemmets Grund!”, eller nåt i den stilen. Man kunde kanske t om erbjuda hörlurar vid alla säten och i valfrihetens namn låta passagerarna själva få välja uppbyggliga tankar. Eller nej, stryk det sista. Annars slutar det bara med att de kopplar upp sig mot Piratpartiet.

• Stora porträtt av Thomas Bodström. Även när han inte skrivit en ny bok. Han är snygg, tunnelbanan är ofta ful – då behöver man något fint att titta på. Särskilt som medpassagerarna just beslagtagit din manga.

• Små porträtt av Rick Falkvinge och/eller Gudrun Schyman eller Jimmie Åkesson. Med texten ”Har du sett den här personen? Kontakta tågvärden!

• Gratis busskort … Äh jag bara skämtar. Inga jäkla Ohly-idéer nu.

VIP-vagnar för dem som faktiskt betalt sitt busskort. Kommunister kan åka i resten av tåget.

• Som ett komplement till tvätterskorna före spärrarna och butlern efter spärren ska det också finnas rekreativa intimkonsulter (jaja ja, horor då, ska det vara så) i vagnarna. Jämställda intimkonsulter, förstås. Inte nog med att vi kan jobba två timmar gratis – vi kan också se till att få den där dunderorgasmen vi inte kommer ha tid att fixa hemma eftersom kön till tvättinrättningen var så lång och någon packade ned fel varor i matkassen och någon fick med sig inte bara fel väska utan också fel dotter och innan det var uppklarat hade vi spenderat tio minuter i bil, träffat en fantastisk ny människa och spenderat större delen av kvällen och natten med att umgås.

• Nattbussar, nattlinjer och andra nattliga kollektiva äventyr (som Midnattsloppet) kunde ge repriser av direktsändningar från kommunfullmäktigemöten. Då sover passagerarna gott hela vägen hem.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

För bibliotek barnporr i sitt bestånd?

När jag arbetade som biblioteksassistent var en av de populäraste produkterna för utlång till yngre, i åldern 7-17 år, Love Hina.

Det var därtill en ur feministisk synvinkel superbra produkt, eftersom den var genusöverskridande. Alltså – ungarna läste Love Hina oavsett om de var tjej eller kille. Om en person i kompisgänget fick en bok i serien före de andra – väntetiden på böckerna var enormt lång – hände det att de ibland läste högt för varandra.

Love Hina främjade således både läsförståelsen och läsglädjen, något som inte minst lärare kämpar med att uppnå (och ibland misslyckas med).

Problemet för de bibliotek som hyser Love Hina i sitt bestånd är, förstås, att de faktiskt mycket väl kan råka låna ut barnpornografi. Kanske hårddrar jag det hela, kanske tänker jag t om ”rättshaveristiskt” – men jag undrar ändå:

Vad händer den dag någon polisanmäler ett bibliotek för barnpornografibrott?

Relaterat:
Oscar Swartz

Rick Falkvinge

Erik Laakso

och många fler. Hos Rick Falkvinge finns en utmärkt lista.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Stream of consciousness: Brave new world! Om vår framtid online

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Ironforge är mer laidback. Det är lagom befolkat. Därför går jag hellre till IFB – Ironforge First National Bank – än banken i Dalaran. Inte så att jag har något emot orcher per se (även om de utrotade större delen av den ras jag tillhör), men trängseln, stressen, segheten och just de där ögonblicken när någon får frispel … nää-eee, liksom.

Efter att ha lagt 100 – 150 gränslösa dammpartikar i bankfacket sneglar jag åt vänster och ser … ser en räkning. Gulp. Men phew, den går inte ut förrän i morgon, så kanske kunde jag lika gärna betala den nu, nu när jag ändå är på banken.

Sagt och gjort. Ett par minuters väntan senare efter att in-game ha verifierat att jag är jag på samma sätt som man verifierar att man är man vid t ex Swedbanks virtuella bankkontor, kan jag återgå till monsterslakten, väl medveten om att jag får använda internet i ännu en månad. På väg ut från banken kilar jag in på ett värdshus och beställer en pizza, som en halvtimme senare levereras till dörren (då flyger jag ändå från Gadgetzan till Winterspring, vilket tar ungefär en kvart). Pizzaleverantören sköter under tiden sina affärer via sin telefon, mest med textmeddelanden men eftersom han är en ”ny journalist”, som med hundratals andra skriver en djupgående artikel Kant, gör det inte så mycket. Under flygturen medan jag äter pizza öppnar jag ett fönster till höger på skärmen och kikar på SVT Play, medan jag ibland kikar på det fasta twitterfönstret (Twitter blev ju, som vi alla vet, integrerat med samtliga operativsystem redan 2012).

Efter en heldag framför datorn, som jag eftersom det är en strålande sommardag har tagit med mig ut på balkongen … och grannen bredvid frågade nyss över räcket om jag visste hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, eftersom disken är klar och det är barnfritt och sambon, som är fullt upptagen med att övervinna Mass Effect 2 DLC, ändå vill vara lite ensam.

Så går dagen. Bara genom att ”sitta framför datorn”. En lördag har passerat. Eller, om man nu är så tursam, en måndag. Men det här är en lördag, för jag är en blue collar, en blåkrage. När söndag kväll kommer är jag upptagen med att dels ordna fram käk till gamlingarna på äldreboendet, dels snacka om deras senaste bloggposter. Även om andra rynkar på näsan ycker jag de är enastående och otroligt intressant att få läsa om Sånt Som Hände För 70 År Sen ur förstaperson. Äldreboendet har förresten eget webhotell. Vi är nästan 100 bloggare i åldern 71 – 146 (det är Malte, som mest bloggar om sport). Det är tre år sen någon gick och lade sig klockan två på eftermiddagen. ”Inte hinner man sova när det finns så mycket att berätta”, som Gullbritt sa en gång. Medan hon frågade sina barnbarn, via IRC, om de ville ha godis nästa gång de kom och hälsade på. Och barnbarnen dök förresten upp en halvtimme senare. Poppa, deras ”piga”, tog med sig både dem och sina egna ungar bara så att de kunde få se att jodå, folk lever faktiskt tills de är långt långt äldre än sexton, vilket är ”top age” för nästan allt på TV numer.

Eller så:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran när min datorskärm blir alldeles svart. Efter ett par timmars felsökande, när skärmen väl kommit igång och jag hittat en site som _inte_ meddelat ”This content is not a part of your subscription”, hittar felet förstår jag genast hur dumma vissa kan vara. Någon passerade mig på väg till banken, någon med ”Cockatiel” som handle. Förmodligen – för helt säker kan jag aldrig bli eftersom filtersystemens ordlistor är hemligstämplade – var det ”cock” i ”Cockatiel” som var problemet. Eller så var det lite oturligt att jag hade en ”large copper bomb” i min packning. ”Bomb” är ett ord man inte får använda numer, man får inte ens säga det på en gata. ICTV’s plockar upp det och det blir så jobbigt med alla advokater.

Fem dagar senare lyfts mitt ”game ban” – och jag är tillbaka på level 1. En ”moderorganisation” – vilken får jag aldrig veta – har upptäckt att jag tidigare använt ett citat ur en film i en guild chat, och eftersom det var upphovsrättsskyddat material – det där ”feeling lucky, punk!?” så tog man bort fyra gamecards uppskattat värde (ej en senare räkning för ”sveda och värk” inräknad) från mitt konto. Att jag på det officiella forumet i enlighet med det modifierade RealID också hamnade på en ”wall of shame” får man liksom ta. Det är nästan lite kul att vara public enemy no 911934777-E-87654.

Oturligt nog ville inte äldreboendet ha nyligen tillagda i belastningregistret. Och hyresvärden ville inte besudla sitt goda rykte. Så medan sambon bor kvar använder jag en publik dator, för ingen av oss ville riskera hennes karriär därför att hon har en presumtiv våldsbrottsling till sambo. Det där med presumtiv hör ihop med att jag enligt Folkhälsomyndigheten spenderar för mycket tid med onlinespel – jag är i alla fall vuxen man och därför per automatik misstänkt för sexköp.

Det har, sannerligen, varit fem händelserika och sen dag två datorlösa dagar. Jag borde ha tänkt efter förstås, men saken var ju den att eftersom det var en varm sommardag tog jag ut datorn på balkongen för att ”sitta framför datorn”. Och sen ropade grannen bredvid en fråga om hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, vilket vi gjorde medan jag fnissade åt hur hennes ungar såg så söta ut på badstranden eftersom grannmannen – som nu är häktad – lagt upp några foton på Flickr, som grannen stolt visat mig via Twitter och när det blev något kajk istället skickade till mig som bifogade filer på mailen.

Så nu har polisen tagit min dator, jag är misstänkt pedofil och grannen har förlorat vårdnaden om sina barn. Extra jobbigt blev det när man i min bokhylla också hittade en Koran. Vart grannmannen, som tog ett foto med sin iPhone av lilla Shulamit när hon satt i en snäll tjejs plaskdamm på badstranden därför att Shullan
kände Pelle från dagis och det var Pelles plaskdamm … var tusan tog grannmannen – jag tror han heter Jerker, eller möjligen Jimmie – vägen?

Politikerna vet förmodligen inte.

Men tjänstemännen – den moderna tidens väktare – vet.

Quid custodiet ipsos custodiem?

(Inspirerad av Opassande)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,