Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …

Jag är tråkig

Det här är ohämmad Stream of Consciousness. Om ni tar det på allvar eller låter underkäken falla ned och utstöter ett ”wtf!?” spelar ingen roll. Det är dessutom satir – något som är Mycket Farligt. Satir är nämligen den nakna sanningen. Fri från skönmålningar och omskrivningar. Risken finns att någon – särskilt kukbärare – kan känna sig sårade. Deal with it, du är väl karl för din hatt?

Satiriker brukar för övrigt vara de första att ställas mot muren när Revolutionen kommer.

– – – – –
Jag är tråkig. Jo, det är alldeles sant. Jag är en sån där tråkig typ, en som alltid ska gå motvalls och göra tvärtom mot vad som förutsätts av någon med mitt kön. Eller ja, nästan allt. Orsaken till att jag är tråkig beror på en elak feminist-tant som en gång hjärntvättade mig. Visserligen välkomnade jag den mentala kemtvätten – för mycket gamla fläckar solkade ner min själsliga kostym – men det är därför jag är tråkig.

För ser ni, en man måste vara på ett visst sätt. Jag är oftast på mitt eget sätt och därför blir jag per definition en tråkig man. Det talas ofta om objektifiering, sexualisering och sån där generell härskartekniksinfluerad misogyni och det är bra att det talas om det. Ju fler spöken som släpas fram ur männens gemensamma garderob, dess bättre. Ja, det är återigen en sån där åsikt bara tråkiga män har. Alla andra?

De frustar ett ”höh höh!”, slår varandra i ryggen och gratulerar varandra åt ännu ett vågat skämt om sapfisk nötboskap (ja, lesbiska kossor alltså). Så ja, jag är tråkig. Det värsta som finns för en man – förutom att vara bög – är att vara tråkig. Inkonsekvent. Ickerationell. Ologisk. Det vills säga – kvalitéer som vi ser dagliga prov på i vilken människa som helst. Den ende som klarar av att vara ständigt Där – rationell, logisk osv – är Spock. Han är inte ens från Jorden.

(Star Trek-referenser är också ett ebvis för att man är tråkig. För säkerhets skull nämner jag därför också Uhuras bröst. Så, nu är de nämnda.)

Mången norm kontrollerar vår manlighet. Bortsett från de rent fysiska kraven – utan muskler är du ingen man – finns en rejält tilltagen flora förhållningsregler för att förhindra förfärliga avsteg från Konsten Att Vara Man. Många av dem är välkända, andra dyker bara upp i samklang med andra män. Ofta är de senare reglerna aldrig uttalade. Vi förutsätts förstå dem, inrätta oss efter dem, lyda dem.

Hegemonisk maskulinitet, som R.W Connell, kallar det. Men honom ska vi inte lyssna på – han är också tråkig. En av ”de där”. Avvikare.

Gång efter annan ställer min tråkighet till det i huvudet. Gång efter annan upptäcker jag hur jag råkat bryta mot någon outtalad regel. Som, till exempel, att inte veta vad jag talar om.

Jag vet sällan vad jag ska säga förrän jag har sagt det.

Jag vet ofta vad jag talar om. Missta det inte för senilitet (eller ännu värre – irrationalitet). Att vara irrationell är något Mycket Fult — om man är man … Man ska veta var skåpet ska stå. Ens käke ska vara lika fyrkantig som ett formpressat betongblock. Ens medvetande lika klart som kristall. Ens hand ska peka med hela handen, inte vifta lite lätt som någon jävla bög. Det finns en särskild plats i Helvetet för män som inte pekar med hela handen.

Allt det här går att avskriva med ett enda ord, särskilt om jag för ögonblicket iklär mig den klassiska kostymen: ”Svammel”. Det är tillåtet att svamla men bara under rätt förutsättningar och i rätt sällskap med rätt dryck. Helst ska man vara full som en alika också. Då slipper man, som man, att ”tappa ansiktet”. Att svamla är helt enkelt omanligt.

Kvinnor svamlar.

Men jag är tråkig. Jag talar om tråkiga saker, jag tänker på tråkiga saker. Jag talar dessutom öppet om tråkiga saker. Mest av allt svamlar jag. Tycker somliga. Gärna med ett nedlåtande Dressmanleende och kanske ett Gary Cooper-höjt ögonbryn. Finns där en fittslickarmustach också blir Patriarken komplett. Motherfuckers.

Varför tänker jag på det här, nu? Tja – det kan väl omöjligen ha undgått någon att det råder en tråkighetens backlash i samhället. Skämtsamheter baserade på kreatur från en grekisk ö (se sapfisk nötboskap) duggar tätt. Grabbarna Grus kämpar med näbbar och klor för att bekräfta varandra inför oss, de tråkiga.

Här och var blir det så övertydligt att världen är patriarkal att om det inte vore så jävla sorgligt skulle det vara skrattretande. Rysslands böghatare har carte blanche för ett förtryck vi inte sett sen herr Schickelgruber lackade ur på Ernst Röhm och sköt både honom och hans älskare. USA tycks ha lagt i högsta växeln för att ta ifrån kvinnor de mest basala rättigheter. Här i Sverige, ja … I världens mest jämställda land får en kvinna inte vara bättre än en man. Om hon är det är hon en hora (som ska våldtas). Oavsett om det gäller Call of Duty eller fotboll.

Tacka fan för att jag är tråkig.

Det är inte lätt att vara tråkig. Allra minst i en illuster skara testosterondyrkare. Jag gör som jag alltid gjort; jag går nog min egen väg istället. Om där finns en norm ska den brytas mot, endast då sker utveckling. Det var en jädrans tur att Gallileo blev lite queert normbrytande och gav (katolska) Kyrkan fingret. Annars hade vi aldrig kunnat flyga till USA.

(Vespuccis sjömän gjorde för övrigt myteri när de kom för långt från land; de vara rädda för att havet skulle ta slut. Vespan var också en tråkig man som insisterade på att havet aldrig kan ta slut. Sålunda upptäcktes Lenapernas Land, som nästan 1000 år senare skulle förpassa Kvinnan till ett tillstånd strax över värdet av boskap.

vete fan om utveckling är särskilt bra, egentligen …)

Jag är tråkig.

– – – – –
Fotnot: Om det blir lättare för er kan ni byta ut ”jag är tråkig” mot ”jag är feminist” istället. Eller om ni är på det humöret – ”jag är könsförrädare”. Det finns säkert ett bögskämt ni kan avsluta med.

En åsikt om humanioran, dödshoten och snedseglare i Medelhavet

(Hej, det här är farfarsfars yngste släkting. Jag vill be om ursäkt för min ”foffas” uppförande. Oss emellan är Foffa en säkerhetsrisk för både vårdhem och vår familj. Men vi älskar honom ändå; det går inte att inte älska någon som inte har koll på sitt checkhäfte. Iaf, ok: Foffa tänkte prata om SvD, Galago, Svenskt Näringsliv och sånt där.

Det kommer han inte att göra. Om ni inte vill slänga bort tio minuter av ert liv och upptäcka att en tunn rännil letar sig ut via er ena mungipa oh ni inte riktigt längre kommer ihåg om ni är en pippi eller en samhällsintresserad Person av Viss Vikt: Läs inte det här.

Foffa har redan skickat min bror Frette till dårkistan. Han vill inte ha sällskap; hans rede är tillräckligt stort endast för honom och en iPad.

Mvh:

Karoline-Krystalle ”Krysta” af Bromsklouss,
2:a året estet, Friskolan Tärande Filosofer, AB.)

Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:

Kära vänner! Det var ett bra tag sen vi sist sågs, inte sant? Det påminner mig om antalet besök mina barnbarnsbarn – kan vara ett led till, vet inte så noga, många barn blir det för en gammal häradsbetäckare som jag … som mina släktingar gjort mig på ”Hemmet”. Jag klandrar dem inte. Det kan inte vara lätt för dem, ärorik gammal adel som vi är, att så här i moderna tider behöva besöka områden de knappt hört talas om.

Jag fick sparken från Öv.löjt.innan, konsulinnan et baronessan von Hedenhjältes Medlidande Hem för Adel och annan Ädel Börd utan Egna Medel. Det gamla stola palatset på Östermalm köptes upp av en homosexuell greve och bytte namn till nåt amerikanskt. Starbucks, tror jag. I alla fall var kaffet gott, men vi gamla gubbar och tanter störde tydligen.

Ha! Störande av allmän ordning, så blev det! Det var jag, Frippen och Gamle Bodde och så var det Julkan och Kimsan och Kissie … nä änta, hon var inte där, hon låg på sjukhus då. I alla fall så ville vi gamla stötar visa att vi minsann kunde partaja som våra släktingar. Så några hundra helrör senare gick vi på fotboll.

Sen så blev gamle Hemsk lite väl i gasen ni vet. Började komma ihåg sin ungdom. Började ropa hejaramsor till han den där korpralen, han som såg ut Chaplin. Har aldrig kunnat med såna där. Antingen har man mustasch eller så rakar man av den. De är min uppfattning. Juholt försöker men grabbhalvan kan inte få till det. Knävelborrar kräver sin man! Stalin, han hade en rejäl rabatt han. I alla fall så blev vi lite echaufferade, gamle Hemsk och jag. Det var ungefär samtidigt som några dussin unga män i svart och gult bad oss att ”lugna oss med den där nazismen”.

”Min unge man!” Sa jag då. Och medan den på huvudet välrakade och kraftigt muskulösa småbarnspappan sa ”Ja, vad vill du, gamle man?” – så sopade jag till honom. Än finns det nyp i nyporna vet ni, men jag vet rakt då int varför alla andra på läkaren började ropa på polisen. Dessutom sa någon att vi kanske var ”casuals”, vilket en snäll konstapel med hästans senare förklarade betydde ”välklädd flåbuse” – så ja, det stämde ju åtminstone in på Osten, han heter Oskar egentligen, Nifelhjelm, knapadel, far hans var bra på jute och renoverade Riddarhusets tak en gång så som tack för hjälpen blev de baroner … men i alla fall! Osten!Han ÄR en flåbuse – och välklädd.

Vi andra hade glömt klä på oss, så vi gick omkring i de där blommiga klänningarna man får på såna där ställen de gömmer oss gamla. Långvård, fast jag undrar om vården behöver ta så lång tid. Ja, de gör rakt inte mer än att ge oss piller. Glada piller. Fina färger ser jag av dem, särskilt med en konjak eller två.

När vi släpptes ut igen hade gamla Gnaget fått stryk. Det var något med ”störande huliganer på läktarna”. Osten, jag och gamle Hemske, Frippen, Gamle Bodde och så var det Julkan och Kimsan också. Fast den senare har lyft sig, så hon gick hem med en kraftigt byggd man med välrakat huvud alltmedan de diskuterade om föräldraförsäkringar.

Ack j … Jag förstår mig inte på den nya tiden. Förr i tiden var det inte alls så mycket bråk om fotboll och delad vårdnad. Det är som om världen liksom sprungit ifrån mig.

Men ändå: En av mina släktingar ordnade vad det heter ”skyddat boende” åt mig. Det var efter att jag … få se, det här är komplicerat, ah: Min sonson eller möjligen sonsons son Frette (kallas han, egentligen heter han Peter), lärde mig strax innan han blev intagen på grund av nervkollaps allt om det här ”internet”. Jag minns särskilt hur jag fick honom att fradga när jag skapade mitt första Twitterkonto. Någonstans mellan där och min första ”twitt” heter det tror jag, råkade stackars Frette ut för vad min salig morfar kallar ”dårpippi”. Det var högst intressant att se min Frette bygga sig ett rede av nätverkskablar och sen upprepa nåt som lät precis så här:

Nu bor jag hos gamle Hemskes dotterdotter. Det är ett utmärkt hushåll. Grannen är tydligen en svart en, men vi brukar diskutera Aristoteles över tvätten i tvättstugan och frun hans är riktigt trevlig, trots att hon är muslim.

Vad som hände med det jag skulle prata om? Hörrnu gosse lilla: Det här är internet.

Oj titta här! Någon som heter Lulsec vill ha mitt kreditkortsnummer. Få se – 13 09 271 …

– – – – –
Intressant … satir

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Folkdomstolen

INT LADA, SKYMNING

Mörk lokal. Gultrött skymningsljus genom enstaka glipor i väggar och tak. Ett lätt damm i luften; glittrande dammspiraler. En större folkmassa väntar framför ett primitivt podium, grova plankor på gamla oljefat, allt uppbyggt i hast. En enda lampa hänger över podiet, belamrat med en grov talarstol, några stolar, ett enkelt slitet campingbord. All annan belysning i lokalen kommer från publikens smartphones och bärbara datorer. Som blåvita glödande ögon i dunklet. Inga ansikten kan urskiljas, inte ens av dem på podiet.

REDAKTÖREN kliver upp på podiet, noga med att hålla sig alldeles utanför cirkeln av ljus den enda lampan sprider. Vi kan nästan se honom, men ändå inte.

I bakgrunden skymtar dock tydligt en rad tomma hängsnaror, hängande från en bjälke i taket.

Det är mycket tyst, förutom ett vagt ”blippande” från iPad-tangentbord, telefoner, eller det viskande knastret av ljuddämpade bärbara datorers tangentbord. Trots att publiken mer eller mindre står i konstant dunkel, anar vi från dess siluetter att här är, mest, män. En hel del av dem verka dessutom ha fastnat, som marionetter, i nätverkskablar. Gång efter annan sprattlar de energiskt twittrande när REDAKTÖREN rycker i ett knippe trådar.

Det sorlas, viskas, mumlas. Utbyts Information. Men –  allt tystnar när REDAKTÖREN harklar sig.

REDAKTÖREN
Hoppa?

Publiken hoppar.

REDAKTÖREN (leende)
Först och främst vill jag önska alla välkomna. Det finns förfriskningar,

En spotlight tänds. En mycket sexig och mycket ung (men laglig) kvinna rör sig genom publikhavet. Hon bär på ett litet bord i läderrem kring sin hals. Hon ler, rör sig vigt och ”sexigt”. Hon står till förfogande. För förfriskningar, alltså. Blott hon är upplyst av ljus, alla andra står i dunkel. Anade, aldrig fullt sedda. Händer sträcks ut efter glas och koppar och små påsar med chips och annat gottigott. En och annan hand lyckas till och med få klämma lite på hennes bröst och stjärt. Hon ler. Sneglar mot löpsnarorna i bakgrunden, ler extra mycket. EN RÖST i puliken mumlar:

EN RÖST
Ärru kåt? Du kan få se min kuk, he he …

REDAKTÖREN står på nytt i fokus. REDAKTÖREN harklar sig. Alla hoppar.

REDAKTÖREN
Kaffe och te, mineralvatten … det finns visst lite öl också. Jag garanterar att inget kokain har tillsatts!

PUBLIKEN skrattar, allt från grova gapskratt till mer artiga fniss. KVNNAN ler ännu bredare. Faktum är att hon börjar se lite galen ut.

REDAKTÖREN
Nu när en vinters osämja har förbytts till blodig vår vill jag därför börja. Var inte oroliga. Var inte rädda. Ni kan dricka under tiden.

REDAKTÖREN börjar gå fram och tillbaka på podiet, som en predikant.

REDAKTÖREN
Som vi alla vet, vet vi alla vad som Egentligen Hände! Som vi alla vet, vet vi att vi inte kan veta om De Som Borde veta, vet vad vi vet. Vi vet också att den som borde veta alldeles säkert ljuger. Ni minns väl förra året, goa vänner? Nå, i år är i år. I år är vi ännu mer medvetna om vad vi egentligen vet. Ni och jag drar inte alltid jämnt. Faktiskt sägs det att vissa av er skulle vilja se mig på den där stolen! Somliga lär ha sagt …

REDAKTÖREN skrattar.

REDAKTÖREN (forts)
… att om jag säge ”hoppa”!

Publiken hoppar utan att REDAKTÖREN ens behöver röra vid klustret av nätverkskablar.

REDAKTÖREN (forts)
… så hoppar ni … *REDAKTÖREN ler vänligt* Men så är det förstås inte, mmm? Alltså, till dagordningen! Vi är i alla fall rätvisa, demokrater! Vi Följer Det Sunda Förnuftet! Allmänhetens Intresse! Och Allmänheten – det är ni!

REDAKTÖREN pekar mot en tung träkonstruktion, som vagt påminner om en vanlig köksstol, om det inte vore för alla läderremmar. Var och en av läderremmarna bär ett namn – ‘media’, ‘PR’, ‘rykte’, ‘sanning’, ‘ställning’, ‘experter’, ‘statistik’, ‘Twitter’ osv.

Publiken jublar. NÅGON jublar nervöst, lite tystare, men högre efter en blick omkring sig.

REDAKTÖREN
Titta här!

En spotlight tänds. Kraftigt vitt ljus i snäv cirkel kring DEN ANKLAGADE, som förs upp på podiet av anonyma vakter och spänns fast i stolen. Sist sätts en röd gagball med texten ‘Veritas’ i DEN ANKLAGADES mun.

REDAKTÖREN tar till orda, igen – ivrig nu, energisk:

REDAKTÖREN
Vi känner alla den här människan! Fram tills inte allt för länge sedan såg vi detta … kräk, som en förebild. En rättskaffens en! Stark hjälte, föregångare, moraliskt oklanderlig, en kämpande kraft i en värld som faktiskt är djupt orättvis. Här utanför vår trygga lilla värld händer hela tiden saker. Det vet ni. Om det inte vore för mig skulle ni inte veta hälften så mycket som ni vet. Jag vågar till och med påstå att utan mig skulle ni inte veta vad ni vill att andra vet om vad andra ska tycka. Ni skulle få tycka i ensamhet! Ensamhet är ett hot mot demokratin! Så kan vi väl inte ha det? Vi är ju alla demokrater!

Instämmande mummel från publiken. NÅGON skuvar lite ängsligt på sig, men vill inte riktigt våga. Vad ska de andra säga? NÅGON sneglar först på den plastiskt leende KVINNAN, sen på löpsnarorna. Knattret från NÅGONS tangentbord ökar med ens i omfattning.

REDAKTÖREN tar till orda:

REDAKTÖREN
Den här … varelsen *REDAKTÖREN pekar på DEN ANKLAGADE* har trampat snett.

EN RÖST i publiken vrålar:

EN RÖST
Häng honom!

Fler röster instämmer. EN ANNAN RÖST ropar:

EN ANNAN RÖST:
Vi VET vad du har gjort! Vi VET!!!

DEN ANKLAGADE försöker fråga ”vad har jag gjort!?”, men allts som hörs rä ett gagball-mummel. DEN ANKLAGADE börjar dregla. Det ser ganska äckligt ut. Rentav Icke Trovärdigt.

NÅGON säger, ganska tyst:

NÅGON
Fast egentligen vet vi ju inte utan spekulerar bara …

EN RÖST vrålar:

EN RÖST

TYST!!! Häng den där med!

EN ANNAN RÖST ropar:

EN ANNAN RÖST
Vi ska KROSSA dig! Du ska inte få en enda läsare! Nästa vecka sitter DU där i stolen!

Nu utbryter en mindre kalabalik. Publiken stormar podiet och lösgör DEN ANKLAGADE. Andra i publiken griper NÅGON medan röster hörs ropa om ”medborgargripande!”. Kaoset blir alltmer brutalt. I stöket struntar de flesta i att KVINNAN också blir överfallen. EN RÖST ropar:

EN RÖST
Hon är feminist!

REDAKTÖREN tar några steg åt sidan. REDAKTÖREN ler. Alldeles som DEN ANKLAGADE, NÅGON och KVINNAN tvingas in i rännsnaror, säger REDAKTÖREN:

REDAKTÖREN
Hoppa.

Publiken hoppar. EN RÖST ropar, på gränsen till sanningsfärdig hysteri:

EN RÖST
RÄTTVISA!!!

Några raska rådiga ur publiken sparkar undan stöttorna under offrens fötter. En god stund står alla och betraktar de hängande, sprattlande kropparna. Så säger EN RÖST:

EN RÖST
Är inte det där Julian?

EN ANNAN RÖST säger, med en fnysning:

EN ANNAN RÖST
Nope. Det är Ola.

Publiken lämnar lokalen, ivrigt knapprande på sina tekniska hjälpmedel. Sist av alla ut ur det dunkla ljuset är NÅGON, som vänder sig om mot de hängande kropparna.

NÅGON
Jag vet inte, men … Vad hade hon egentligen gjort för ont?

REDAKTÖREN smyger upp bakom NÅGON, och viskar:

REDAKTÖREN
Vi kan nog gräva upp nåt skit om dig också till nästa vecka …

FADE TO BLACK.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Blev det inte lite fel nu, AB?

Jag läste en artikel i Aftonbladet om det stundande partiledarvalet för Socialdemokraterna från början till slut, eftersom det ändå på nåt sätt är intressant hur sossarna låtsas vara demokrater mtp hur hemligt allt är kring vem som blir vår nye landsfader.

Iaf så bestämde sig min hjärna för att DET HÄR var roligt. När jag nådde slutet av artikeln och det fanns en automatiserad Google-annons där.

Jag förstår mig inte på min hjärna …

Disclaimer: Godwins lag.

– – – – –

Inte Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag är för ful för att få ett jobb.

Nu när det enligt DN fastlås av  Henrietta Huzell,  som ändå är doktorand, hur det är vetenskapligt belagt att utseende och fräcshör … freshur … hur snygg man är just Då … att det är VIKTIGT för arbetsgivare! Nå, då vill jag självklart visa upp (mina bästa sidor) av mig för presumtiva arbetsgivare. För ni vet, det är så här:

Jag är för ful för att få ett jobb.

Eftersom det här är internet riskerar jag förstås att sluta på XHamster eller något sånt – FRA kanske – men risken för att bli igenkänd är mindre  än att få ett jobb.

Så, here goes:

Så här ser jag, kronologiskt, ut. Vi börjar med … 1971:

Som ni lägger märke till är jag FANTASTISKT GLAD över att få ha en väst på mig. Det är helt sant – jag älskar västar. Och polotröjor.

Sen går vi raskt vidare till … början av 2000-talet:

(Nej, det var fel bild)

(Rätt bild)

Numer, år 2011, ser jag faktiskt ut på samma sätt som jag såg ut 2009, eller om det var 2010, dvs så här (för arbetsgivare vill jag här påminna om hur ENERGISK jag ser ut på bilden; att jag levlar WoW när den togs har inte med saken att göra; bilden togs av min sambo i samband med en bloggpost omWow … jag menar spelmissbr… jag menar Datorspel Är Det Största Hotet Mot Mänskligheten Men Ni Kan Bli Botade!):

Jag vill förstås hoppas att en bild av mig, som kvalster (eller möjligen Chtulhu), aldrig når de Stora Media.

Folk har ändå fått sparken för en bild av en keps.

Jag har inte ens keps.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Hej, Manpower!

Till att börja med vill jag uttrycka min glädje över att ni, liksom säkert många andra företag, äntligen anammat åsiktsregistrering. Det är, som ni vet, en etnisk svensk gammal vana hos inte minst Socialdemokratiska Arbetarepartiet, att noga kontrollera vad Folket anser, tycker, tänker och säger.

Numer finns inte så många kommunister. Nyliberaler, ja, men inte kommunister. Det är Ohly och … eh … Ohly.

I takt med att Informationsbyrån fann färre kommunister blev de, s as, otrendiga. Därför är det bra att ”marknaden” tar över där en fordom traditionellt socialistisk organisation breddat erfarenheten. FRA funkar ju inte riktigt om marknaden, för FRA registrerar trots allt alla – inte bara vissa.

Om ni läser den här bloggen, vilket ni kommer att göra eftersom jag länkar nästan direkt till er, vill jag att ni ska veta några enkla, basala fakta om mig. Det är så här:

Den här bloggen skrivs av min onda tvilling.

Själv, jag Joakim Andersson, är en lojal arbetare utan några som helst problem.

Transparens är viktigt, inte sant?

Jag lyder alltid order – oavsett om det handlar om koltransporter via Polen eller Blankett 1A. Jag är driftig, hungrig, nyfiken och med en jävla massa go. Dessutom är jag en teamspelare, en ansvarsfull och prestigelös medarbetare kunnig inom en mängd områden.

Jag gillar när det svänger, blir peppad av motgång och kan ta kritik – även om den är konstruktiv. Faktum är att den senaste som kritiserade mig har ännu inte återfunnits. Så bra är jag.

Kvinnor är människor och säkert lika kunniga och bra som mig, särskilt om de har långt hår.

Jämlikhet är viktigt, jag är så jävla mycket feminist att jag inte ens svär öppet av rädsla för att Janne Josefsson eller någon annan Sån Där Jobbig Typ ska ringa min chef och fråga om arbetstider. Jag har inga problem med att börja klockan 06:00 och sluta 06:00. Till och med på samma dag.

Jag är helt enkelt den ni alltid drömt om. Inga barn, nästan aldrig sjuk, aldrig med en åsikt som går mot Er Uppdragsgivares. En drömarbetare. Chefsmaterial. Tro mig, jag tackar inte nej till 50 K i månaden. Ja kan t om nöja mig med 95. K.
Jag är dessutom extra duktig. För jag är desperat nog att t om helt säkert säga att ni aldrig hittar något komprometerande material om mig – även om ni googlar. Och om ni gör det så finns alltid Proffice.

Började inte Nisse jobba för dem, förresten?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,