Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …

Jag är tråkig

Det här är ohämmad Stream of Consciousness. Om ni tar det på allvar eller låter underkäken falla ned och utstöter ett ”wtf!?” spelar ingen roll. Det är dessutom satir – något som är Mycket Farligt. Satir är nämligen den nakna sanningen. Fri från skönmålningar och omskrivningar. Risken finns att någon – särskilt kukbärare – kan känna sig sårade. Deal with it, du är väl karl för din hatt?

Satiriker brukar för övrigt vara de första att ställas mot muren när Revolutionen kommer.

– – – – –
Jag är tråkig. Jo, det är alldeles sant. Jag är en sån där tråkig typ, en som alltid ska gå motvalls och göra tvärtom mot vad som förutsätts av någon med mitt kön. Eller ja, nästan allt. Orsaken till att jag är tråkig beror på en elak feminist-tant som en gång hjärntvättade mig. Visserligen välkomnade jag den mentala kemtvätten – för mycket gamla fläckar solkade ner min själsliga kostym – men det är därför jag är tråkig.

För ser ni, en man måste vara på ett visst sätt. Jag är oftast på mitt eget sätt och därför blir jag per definition en tråkig man. Det talas ofta om objektifiering, sexualisering och sån där generell härskartekniksinfluerad misogyni och det är bra att det talas om det. Ju fler spöken som släpas fram ur männens gemensamma garderob, dess bättre. Ja, det är återigen en sån där åsikt bara tråkiga män har. Alla andra?

De frustar ett ”höh höh!”, slår varandra i ryggen och gratulerar varandra åt ännu ett vågat skämt om sapfisk nötboskap (ja, lesbiska kossor alltså). Så ja, jag är tråkig. Det värsta som finns för en man – förutom att vara bög – är att vara tråkig. Inkonsekvent. Ickerationell. Ologisk. Det vills säga – kvalitéer som vi ser dagliga prov på i vilken människa som helst. Den ende som klarar av att vara ständigt Där – rationell, logisk osv – är Spock. Han är inte ens från Jorden.

(Star Trek-referenser är också ett ebvis för att man är tråkig. För säkerhets skull nämner jag därför också Uhuras bröst. Så, nu är de nämnda.)

Mången norm kontrollerar vår manlighet. Bortsett från de rent fysiska kraven – utan muskler är du ingen man – finns en rejält tilltagen flora förhållningsregler för att förhindra förfärliga avsteg från Konsten Att Vara Man. Många av dem är välkända, andra dyker bara upp i samklang med andra män. Ofta är de senare reglerna aldrig uttalade. Vi förutsätts förstå dem, inrätta oss efter dem, lyda dem.

Hegemonisk maskulinitet, som R.W Connell, kallar det. Men honom ska vi inte lyssna på – han är också tråkig. En av ”de där”. Avvikare.

Gång efter annan ställer min tråkighet till det i huvudet. Gång efter annan upptäcker jag hur jag råkat bryta mot någon outtalad regel. Som, till exempel, att inte veta vad jag talar om.

Jag vet sällan vad jag ska säga förrän jag har sagt det.

Jag vet ofta vad jag talar om. Missta det inte för senilitet (eller ännu värre – irrationalitet). Att vara irrationell är något Mycket Fult — om man är man … Man ska veta var skåpet ska stå. Ens käke ska vara lika fyrkantig som ett formpressat betongblock. Ens medvetande lika klart som kristall. Ens hand ska peka med hela handen, inte vifta lite lätt som någon jävla bög. Det finns en särskild plats i Helvetet för män som inte pekar med hela handen.

Allt det här går att avskriva med ett enda ord, särskilt om jag för ögonblicket iklär mig den klassiska kostymen: ”Svammel”. Det är tillåtet att svamla men bara under rätt förutsättningar och i rätt sällskap med rätt dryck. Helst ska man vara full som en alika också. Då slipper man, som man, att ”tappa ansiktet”. Att svamla är helt enkelt omanligt.

Kvinnor svamlar.

Men jag är tråkig. Jag talar om tråkiga saker, jag tänker på tråkiga saker. Jag talar dessutom öppet om tråkiga saker. Mest av allt svamlar jag. Tycker somliga. Gärna med ett nedlåtande Dressmanleende och kanske ett Gary Cooper-höjt ögonbryn. Finns där en fittslickarmustach också blir Patriarken komplett. Motherfuckers.

Varför tänker jag på det här, nu? Tja – det kan väl omöjligen ha undgått någon att det råder en tråkighetens backlash i samhället. Skämtsamheter baserade på kreatur från en grekisk ö (se sapfisk nötboskap) duggar tätt. Grabbarna Grus kämpar med näbbar och klor för att bekräfta varandra inför oss, de tråkiga.

Här och var blir det så övertydligt att världen är patriarkal att om det inte vore så jävla sorgligt skulle det vara skrattretande. Rysslands böghatare har carte blanche för ett förtryck vi inte sett sen herr Schickelgruber lackade ur på Ernst Röhm och sköt både honom och hans älskare. USA tycks ha lagt i högsta växeln för att ta ifrån kvinnor de mest basala rättigheter. Här i Sverige, ja … I världens mest jämställda land får en kvinna inte vara bättre än en man. Om hon är det är hon en hora (som ska våldtas). Oavsett om det gäller Call of Duty eller fotboll.

Tacka fan för att jag är tråkig.

Det är inte lätt att vara tråkig. Allra minst i en illuster skara testosterondyrkare. Jag gör som jag alltid gjort; jag går nog min egen väg istället. Om där finns en norm ska den brytas mot, endast då sker utveckling. Det var en jädrans tur att Gallileo blev lite queert normbrytande och gav (katolska) Kyrkan fingret. Annars hade vi aldrig kunnat flyga till USA.

(Vespuccis sjömän gjorde för övrigt myteri när de kom för långt från land; de vara rädda för att havet skulle ta slut. Vespan var också en tråkig man som insisterade på att havet aldrig kan ta slut. Sålunda upptäcktes Lenapernas Land, som nästan 1000 år senare skulle förpassa Kvinnan till ett tillstånd strax över värdet av boskap.

vete fan om utveckling är särskilt bra, egentligen …)

Jag är tråkig.

– – – – –
Fotnot: Om det blir lättare för er kan ni byta ut ”jag är tråkig” mot ”jag är feminist” istället. Eller om ni är på det humöret – ”jag är könsförrädare”. Det finns säkert ett bögskämt ni kan avsluta med.

Folkdomstolen

INT LADA, SKYMNING

Mörk lokal. Gultrött skymningsljus genom enstaka glipor i väggar och tak. Ett lätt damm i luften; glittrande dammspiraler. En större folkmassa väntar framför ett primitivt podium, grova plankor på gamla oljefat, allt uppbyggt i hast. En enda lampa hänger över podiet, belamrat med en grov talarstol, några stolar, ett enkelt slitet campingbord. All annan belysning i lokalen kommer från publikens smartphones och bärbara datorer. Som blåvita glödande ögon i dunklet. Inga ansikten kan urskiljas, inte ens av dem på podiet.

REDAKTÖREN kliver upp på podiet, noga med att hålla sig alldeles utanför cirkeln av ljus den enda lampan sprider. Vi kan nästan se honom, men ändå inte.

I bakgrunden skymtar dock tydligt en rad tomma hängsnaror, hängande från en bjälke i taket.

Det är mycket tyst, förutom ett vagt ”blippande” från iPad-tangentbord, telefoner, eller det viskande knastret av ljuddämpade bärbara datorers tangentbord. Trots att publiken mer eller mindre står i konstant dunkel, anar vi från dess siluetter att här är, mest, män. En hel del av dem verka dessutom ha fastnat, som marionetter, i nätverkskablar. Gång efter annan sprattlar de energiskt twittrande när REDAKTÖREN rycker i ett knippe trådar.

Det sorlas, viskas, mumlas. Utbyts Information. Men –  allt tystnar när REDAKTÖREN harklar sig.

REDAKTÖREN
Hoppa?

Publiken hoppar.

REDAKTÖREN (leende)
Först och främst vill jag önska alla välkomna. Det finns förfriskningar,

En spotlight tänds. En mycket sexig och mycket ung (men laglig) kvinna rör sig genom publikhavet. Hon bär på ett litet bord i läderrem kring sin hals. Hon ler, rör sig vigt och ”sexigt”. Hon står till förfogande. För förfriskningar, alltså. Blott hon är upplyst av ljus, alla andra står i dunkel. Anade, aldrig fullt sedda. Händer sträcks ut efter glas och koppar och små påsar med chips och annat gottigott. En och annan hand lyckas till och med få klämma lite på hennes bröst och stjärt. Hon ler. Sneglar mot löpsnarorna i bakgrunden, ler extra mycket. EN RÖST i puliken mumlar:

EN RÖST
Ärru kåt? Du kan få se min kuk, he he …

REDAKTÖREN står på nytt i fokus. REDAKTÖREN harklar sig. Alla hoppar.

REDAKTÖREN
Kaffe och te, mineralvatten … det finns visst lite öl också. Jag garanterar att inget kokain har tillsatts!

PUBLIKEN skrattar, allt från grova gapskratt till mer artiga fniss. KVNNAN ler ännu bredare. Faktum är att hon börjar se lite galen ut.

REDAKTÖREN
Nu när en vinters osämja har förbytts till blodig vår vill jag därför börja. Var inte oroliga. Var inte rädda. Ni kan dricka under tiden.

REDAKTÖREN börjar gå fram och tillbaka på podiet, som en predikant.

REDAKTÖREN
Som vi alla vet, vet vi alla vad som Egentligen Hände! Som vi alla vet, vet vi att vi inte kan veta om De Som Borde veta, vet vad vi vet. Vi vet också att den som borde veta alldeles säkert ljuger. Ni minns väl förra året, goa vänner? Nå, i år är i år. I år är vi ännu mer medvetna om vad vi egentligen vet. Ni och jag drar inte alltid jämnt. Faktiskt sägs det att vissa av er skulle vilja se mig på den där stolen! Somliga lär ha sagt …

REDAKTÖREN skrattar.

REDAKTÖREN (forts)
… att om jag säge ”hoppa”!

Publiken hoppar utan att REDAKTÖREN ens behöver röra vid klustret av nätverkskablar.

REDAKTÖREN (forts)
… så hoppar ni … *REDAKTÖREN ler vänligt* Men så är det förstås inte, mmm? Alltså, till dagordningen! Vi är i alla fall rätvisa, demokrater! Vi Följer Det Sunda Förnuftet! Allmänhetens Intresse! Och Allmänheten – det är ni!

REDAKTÖREN pekar mot en tung träkonstruktion, som vagt påminner om en vanlig köksstol, om det inte vore för alla läderremmar. Var och en av läderremmarna bär ett namn – ‘media’, ‘PR’, ‘rykte’, ‘sanning’, ‘ställning’, ‘experter’, ‘statistik’, ‘Twitter’ osv.

Publiken jublar. NÅGON jublar nervöst, lite tystare, men högre efter en blick omkring sig.

REDAKTÖREN
Titta här!

En spotlight tänds. Kraftigt vitt ljus i snäv cirkel kring DEN ANKLAGADE, som förs upp på podiet av anonyma vakter och spänns fast i stolen. Sist sätts en röd gagball med texten ‘Veritas’ i DEN ANKLAGADES mun.

REDAKTÖREN tar till orda, igen – ivrig nu, energisk:

REDAKTÖREN
Vi känner alla den här människan! Fram tills inte allt för länge sedan såg vi detta … kräk, som en förebild. En rättskaffens en! Stark hjälte, föregångare, moraliskt oklanderlig, en kämpande kraft i en värld som faktiskt är djupt orättvis. Här utanför vår trygga lilla värld händer hela tiden saker. Det vet ni. Om det inte vore för mig skulle ni inte veta hälften så mycket som ni vet. Jag vågar till och med påstå att utan mig skulle ni inte veta vad ni vill att andra vet om vad andra ska tycka. Ni skulle få tycka i ensamhet! Ensamhet är ett hot mot demokratin! Så kan vi väl inte ha det? Vi är ju alla demokrater!

Instämmande mummel från publiken. NÅGON skuvar lite ängsligt på sig, men vill inte riktigt våga. Vad ska de andra säga? NÅGON sneglar först på den plastiskt leende KVINNAN, sen på löpsnarorna. Knattret från NÅGONS tangentbord ökar med ens i omfattning.

REDAKTÖREN tar till orda:

REDAKTÖREN
Den här … varelsen *REDAKTÖREN pekar på DEN ANKLAGADE* har trampat snett.

EN RÖST i publiken vrålar:

EN RÖST
Häng honom!

Fler röster instämmer. EN ANNAN RÖST ropar:

EN ANNAN RÖST:
Vi VET vad du har gjort! Vi VET!!!

DEN ANKLAGADE försöker fråga ”vad har jag gjort!?”, men allts som hörs rä ett gagball-mummel. DEN ANKLAGADE börjar dregla. Det ser ganska äckligt ut. Rentav Icke Trovärdigt.

NÅGON säger, ganska tyst:

NÅGON
Fast egentligen vet vi ju inte utan spekulerar bara …

EN RÖST vrålar:

EN RÖST

TYST!!! Häng den där med!

EN ANNAN RÖST ropar:

EN ANNAN RÖST
Vi ska KROSSA dig! Du ska inte få en enda läsare! Nästa vecka sitter DU där i stolen!

Nu utbryter en mindre kalabalik. Publiken stormar podiet och lösgör DEN ANKLAGADE. Andra i publiken griper NÅGON medan röster hörs ropa om ”medborgargripande!”. Kaoset blir alltmer brutalt. I stöket struntar de flesta i att KVINNAN också blir överfallen. EN RÖST ropar:

EN RÖST
Hon är feminist!

REDAKTÖREN tar några steg åt sidan. REDAKTÖREN ler. Alldeles som DEN ANKLAGADE, NÅGON och KVINNAN tvingas in i rännsnaror, säger REDAKTÖREN:

REDAKTÖREN
Hoppa.

Publiken hoppar. EN RÖST ropar, på gränsen till sanningsfärdig hysteri:

EN RÖST
RÄTTVISA!!!

Några raska rådiga ur publiken sparkar undan stöttorna under offrens fötter. En god stund står alla och betraktar de hängande, sprattlande kropparna. Så säger EN RÖST:

EN RÖST
Är inte det där Julian?

EN ANNAN RÖST säger, med en fnysning:

EN ANNAN RÖST
Nope. Det är Ola.

Publiken lämnar lokalen, ivrigt knapprande på sina tekniska hjälpmedel. Sist av alla ut ur det dunkla ljuset är NÅGON, som vänder sig om mot de hängande kropparna.

NÅGON
Jag vet inte, men … Vad hade hon egentligen gjort för ont?

REDAKTÖREN smyger upp bakom NÅGON, och viskar:

REDAKTÖREN
Vi kan nog gräva upp nåt skit om dig också till nästa vecka …

FADE TO BLACK.

– – – – –

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Blev det inte lite fel nu, AB?

Jag läste en artikel i Aftonbladet om det stundande partiledarvalet för Socialdemokraterna från början till slut, eftersom det ändå på nåt sätt är intressant hur sossarna låtsas vara demokrater mtp hur hemligt allt är kring vem som blir vår nye landsfader.

Iaf så bestämde sig min hjärna för att DET HÄR var roligt. När jag nådde slutet av artikeln och det fanns en automatiserad Google-annons där.

Jag förstår mig inte på min hjärna …

Disclaimer: Godwins lag.

– – – – –

Inte Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Jag är för ful för att få ett jobb.

Nu när det enligt DN fastlås av  Henrietta Huzell,  som ändå är doktorand, hur det är vetenskapligt belagt att utseende och fräcshör … freshur … hur snygg man är just Då … att det är VIKTIGT för arbetsgivare! Nå, då vill jag självklart visa upp (mina bästa sidor) av mig för presumtiva arbetsgivare. För ni vet, det är så här:

Jag är för ful för att få ett jobb.

Eftersom det här är internet riskerar jag förstås att sluta på XHamster eller något sånt – FRA kanske – men risken för att bli igenkänd är mindre  än att få ett jobb.

Så, here goes:

Så här ser jag, kronologiskt, ut. Vi börjar med … 1971:

Som ni lägger märke till är jag FANTASTISKT GLAD över att få ha en väst på mig. Det är helt sant – jag älskar västar. Och polotröjor.

Sen går vi raskt vidare till … början av 2000-talet:

(Nej, det var fel bild)

(Rätt bild)

Numer, år 2011, ser jag faktiskt ut på samma sätt som jag såg ut 2009, eller om det var 2010, dvs så här (för arbetsgivare vill jag här påminna om hur ENERGISK jag ser ut på bilden; att jag levlar WoW när den togs har inte med saken att göra; bilden togs av min sambo i samband med en bloggpost omWow … jag menar spelmissbr… jag menar Datorspel Är Det Största Hotet Mot Mänskligheten Men Ni Kan Bli Botade!):

Jag vill förstås hoppas att en bild av mig, som kvalster (eller möjligen Chtulhu), aldrig når de Stora Media.

Folk har ändå fått sparken för en bild av en keps.

Jag har inte ens keps.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

SvD anser att iPad är en insekt

Min feministiska hjärna …

ville först se en patriarkal konspiration i bildspelet hos SvD, apropå vilka kryp vi egentligen har boende hos oss, hemma. Ja menar nu varken katter eller arbetslösa sambos/äkta män alltså, utan mycket små kryp som amatörfotografen John Hallmén tagit och som nu slås upp på SvD – med rätta, f övr. Det är hög tid att folk får veta vad som krälar och kryper och kilar och pilar och slingrar och pillrar och äter död hud och strumpludd (det senare är favoritmaten för ett av våra odjur här hemma, en Zebra).

Men iaf!

JAG fick en närmast hysterisk lust att börja skälla om genus, men sen tyckte jag det var lite roligt. För i en artikel om skadedjur och insekter dyker först en Timmerman

 

 

upp, sen en

 

kvinna, sen en

 

 

Gaffelsvanslarv. Sen inser jag att jag säkert är fånig. Ett troll, rentav. För kvinnan på bilden har ju faktiskt en iPad i famnen. Enormt fantastiska bilder av smådjuren, förresten. Insekterna menar jag.

Jag har helt enkelt läst för många Aftonbladetrubriker. Och så har jag funderat för mycket på en (sannolikt) kommande blogpost om vad som skulle hända om media endast tog sina rubriker från vad som hänt på Twitter.

Det här inlägget är således inte på något sätt tänkt som en diskussionsgrund om genusaspekten av gammelmedias reklam-slots.

(Fast om ni nu vill snacka om det så gärna för mig.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Omoralen i samhället är Spotifys fel (Chris in the Morning-esque)

Eftersom internet aldrig glömmer ens oförätter upptäckte jag att Spotify fortfarande kom ihåg mig. I brist på gamecard till World of Warcraft, trots att the Shattering redan inträffat (och jag missade det p ga dålig ekonomi), ägnade jag sömnlösa timmar åt att försöka hitta på något. På internet.

Jag hittade inget. När jag läst Opassande backloggar och uppmaningar att på Twitter reta Snälla Farbröder Vars Frisyr Imiterar Fredrik Reinfeldt infann sig en … tom klump av ensamhet. Som om nätet bara kunde erbjuda antingen Xhamster.com eller ännu en artikel av Erik Laakso (de har inget som helst samband; faktum är att jag skulle bli högst förvånad om jag fann den ene hos den andre, och vice versa).

Så, av en ren slump, tänkte jag att ‘jag fick ju en invite för länge sen före nya datorn av sambon…’. Jag är iaf en nätnoob, så jag var ganska övertygad om att den inte fanns kvar. Sambon är kvar, trots att jag upptäckte att jag nyss inte bara hade en spökmus (ni vet, när muspekaren börjar röra sig av egen kraft … eller kattkraft … GÅ NER DÄRIFRÅN GRYNET!!!), så, eh … Ja!

Ja, att jag sjöng med i

högt. Två på natten. Med en trött sambo i andra rummet och en arg katt på golvet, som vill ha min stol. Katten alltså, inte golvet. Om det senare vore fallet skulle jag bli väldigt överraskad!

Inviten alltså. Datorn finns kvar … såvida jag inte hallucinerar fram den där svarta grejen framför mig. Katten är grå, datorn är svart. Måste vara datorn.

Inviten. Friskt vågat och allt det där. Rask till Google och knappra in ‘Spotify’ – och se på faen! Jag är tydligen så pass viktig för dem att de kommer ihåg mig, fortfarande. Inte nog med det: De kommer ihåg vad jag heter också, och vad jag ska säga i dörren för att den där virtuelle före detta Black Cobra-snubben numer laglig väktare efter sex dagars utbildning, typ, ska släppa in mig … alltså, han som ser ut som en liten ruta för ”password”. Tur att de där rutorna inte har en fjäderbatong. Kaptcha-fraser är väl något snarlikt, hålla buset ute. Typ.

Jooorå!

Har ni tänkt på hur hemliga vi är numer? Med alla våra lösenord. För att vara ett internet där all information ska vara fri är den faktiskt jävligt låst. Rutor hit oc Kaptchas dit. Länkar, modem, hubbar och sånt. Pvp och PsP och Dll och TCP/IP och PB och Spectrial. Mycke’ nu.

Men, Spotify, iaf. Den där jobbiga ”gratis”-versionen alltså. Välan installerad på datorn har jag nu ägnat tio minuter åt at klura ut hur radiofunktionen ska fungera, utan att lyckas. Det var som att släppas ner framför Arthas själv, vid level fem, och undra var en jäkla pally-bubbla var. (Det där var ‘intern WoW speek’, så jag förstår att ni inte förstår någonting. Noobs.)

Spellistor däremot var hur lätt som helst (som att samla åtta sjuka vargfällar vid Northshire Abbey … altså, jag menar – vad GÖR de med alla Scourge-infekterade vargfällar? Jag ser inga eldar, inga massgravar, inte ens en skåpbil från Smittskyddsinstitutet. Så vad gör de med dem? Barbaric Loin Cloths?).

I väntan på WoW njuter jag allså av mt återuppväckta Spotify. Ni kan sluta läsa nu om ni vill, men … längre ner nämner jag Eddie Meduza och Marcus Birro, som faktiskt har träffats. Jag har t om levande bildbevis på det.

Nu, med hjälp av Spotify, njuter jag av obskyra artister som Borghesia

och Current 93

(det lilla som fanns av de senare :/ ).

Jag är hoplöst efter, jag vet. Men någon måste gå efter dn första frontlinjen, vilket påminner mig om Frontline Assembly …

Problemet är nu att komma ihåg allt jag lyssnade på, på LP-tiden. Ni vet, 1989-1991? På den tiden då musik FAKTISKT var svår att komma över. Allså ni vet, till den tid Sverigedemokra… de som fortfarande sitter med Baud-modem vill att vi ska tillbaka till. Netopia, kallar de sig. Väl?

På MIN tid, då när jag var ung, var man tvungen att antingen lyssna på SR eller trava iväg till Pet Sounds för sin Mussolini Headkick och sin Laibach och sin Ebba Grön och sin limited edition pressing av en maxisingle av Depeche. Jävla ungdomar, ni har det så lätt numer. Hårdrockarna hade det minst lika jävligt. De fick gå till Megastore.

Nu? iTune Store eller vaffan det heter – och vips. Utan knaster. Eller att plötsligt upptäcka att skivspelaren börjat knasa så att det hörs ett högt ”rrrriiiitscch!” och sen är den där pressningen med ett äpple på av Beatles ganska knas. Det värsta som kan hända nu är att Jay får mörkare, och mörkare, och mörkare, och lägre … röst. Sen har TV4 kundtjänst massor av arga samtal från besvikna fjortisar och medelålders tantslem som sett fram mot en timmes orgasm med Idol soundtrack i öronen och apoteksdildon mellan benen. Inget fel på det, alltså. Medelålders tantslem alltså. De förra, ja vaffan. Peter Mangs hade fel target group.

(Sidonotering: Det har blivit långt mycket svårare för djävulsdyrkare att förleda ungdomen numer. Förr kunde man gömma ”kill yourself!” på en LP och sen med ryktesväg få folk att veta att de skulle snurra skivan _baklänges långsamt_ för att få höra Djävulen säga ”Jo, eh, alltså du det där med eh … du vet, analsex? Ha mer sånt? Mmm-kej?”. Numer behöver man en IT-examen för att få veta att Carola egentligen ropar efter kuk i Främling (spela den baklänges så hör ni det. Vid ett tillfälle låter det, ungefär, Mmmjaoouuu illl aaa uuuk!”. Konstigt nog ropar hon efter det på skånska. Hon pratar väl iaf rikssvenska?)

Det har varit länge sen jag … fan, nu blev jag förvirrad av en engelsman på Spotify som försöker uttala Halls Halstabletter … så, eh … hmmm. Han låter inte ens som Stephen Fry:

(Btw, han pratar om mig. Fast det vet han inte.)

Det är kanske problemet med den här nya tiden. Vi lyssnar inte längre på musik, utan snippets. För tjugo år sen var det _jobbigt_ att byta låt. Att snippa (jag hoppas ni använder det ordet!). Numer, numer är det som att hoppa från ett cumshot till ett annat. Ett klick – och nya influenser. Där de började med en slomo-scen av ett hångel slutar det med bukkake. Tacka fan för att folk knullar runt. Omoralen i samhället är Spotifys fel.

Så måste det vara. Det är vad som slår mig när jag hoppat från Nitzer Ebbs ultra-aerobictränande Let Your Body Learn

till, ojsan. Mer omoral:

Inte nog med omoral – det är en låt som får Per Ström att säkert kunna skriva en hel blogpost om hur orättvist livet är för en man med ingenjörsexamen men noll koll på genus. Lilly Allen säger det bättre i refrängen än vad jag någonsin kan säga det, men iaf: Lyssna på Lilly, Pelle. Jag sa ju att hon kan säga det bättre. Men för att glädja dig har jag faktiskt lite 2 Live Crew också:

Fast jag kanske är fel målgrupp.

Eftersom det här är internet och Per redan vet vad jag heter (han är ju iaf internätsintegritetexpert) så, eh … fan. Nu tappade jag bort mig. Därför funkar det utmärkt med en avledande manöver – Eddie Meduza vs Marcus Birro (age 25). Hur gammal Eddie är då vete katten, 80 förmodligen. Eller 19:

Marcus, mannen. Vaffan med frillan? (Kom ihåg, Marcus, att nätet glömmer aldrig … ‘Ägd’, faller mig in apropå klippet, he he. Men ärligt mannen – jag var minst lika narcissistisk när jag var tjufem, så.)

Nu är jag förstås alldeles medveten om att Marcus Birro kommer att tycka illa om mig. Ja, eftersom jag sa något negativt om honom. Å andra sidan är jag född i Norrköping – han är bara en inflyttad. Så, ja. Cred, mannen. Dagermanpris hjälper inte när det handlar om lokalpatriarkat. Och där klår jag dig med fler boklängder än du någonsin kan komma upp i, trots att du är mer pubbad än jag.

(Sidonotering: Jag upptäckte att jag lyssnade slut på 2 Live Crews ”Me so horny” och det följdes efter några enkla klick av Rihannas ”Breakin’ Dishes” … och plötsligt fick jag en sorts vibb av att bägge könen egentligen är lika jävligt sexuellt frustrerade. Jämlikhet – alla ska ha det lika jävligt.)

Men Marcus, jag högaktar din framgång, och faktum är att Joe Strummer på sätt och vis också formade mig. Jag grottade inte ner mig i nostalgi, för Kolingsborg är försvunnet från min horisont och ärligt talat vil jag aldrig tillbaka till den tiden. Men, iaf hade jag ett jävligt bra hångel på Kolingsborg till tonerna av London Calling. Strummer, man.

Det här var på den tiden då synthare nästan varje fredag eller lördag samlades utanför järndörrarna i slutet av Gula Gången iviriga att komma in till röken, smygsupandet och det tunderösa dunkandet av Front 242’s Headhunter eller livekonserter med Elegant Machinery … vilka vi numer inte får lyssna på för då stödjer vi (tyst) Sverigedemokraterna. Enligt Johan Wirfält i Expressen.

Gosse, jävla tur att du inte var kulturjournalist 1990. Kolingsborg, Laibach, skinheads, Säpo i svart Saab på torget. Jag finns förmodligen på något foto i ett arkiv. Var du där?

Nej, du var nog aldrig på Kolingsborg. Och om du var det så har du inte sagt det till Expressen (för att vara högerextremist ger ingen cred, fråga Jimmie). Högerarmsgymnastik var lika vanligt som haschholkande i hörnet och hångel i skuggorna. Bra hångel, f övr. Iaf om Joe Strummer skrek i högtalarna. Haschet struntade jag i när det fanns fuktiga läppar att möta. Av ren olycka var ett par av dem manliga sådana, men eftersom Strummer inte verkade ta illa vara så …

Kanske borde man uppleva en subkultur istälet för att skriva en hatartikel om den.

Nu är inte det här första gången jag skrivit om musik – och musikens kreativa kraft (jag ber om ursäkt för formateringarna, det såg snyggt ut. Då …).

Kanske, slår det mig nu, är en bidragande orsak till min långvariga skrivkramp inte bara World of Warcraft, som min sambo hävdar … dupt andetag … det här är en lång mening … kanske handlar det om att jag _varit_ helt ointresserad av musik, sen ett, två år tillbaka?

Jag vet inte riktigt varför. Den har helt enkelt inte varit till
någon nytta. Kanske beror det på att jag inte längre kan kräma på God is God – den här:

på högsta volym utan att katterna ska gömma sig och sambon komma rusande och fråga om jag har blivit kristen fast jag är det men inte så mycket eller öppet eller iaf inte så påträngande så, eh …

En nackdel med att vara sambo är hänsyn. Hon uppskattar visserligen Laibach, men inte på volym åtta kvart över två på natten. Vilket är när min hjärna bestämmer sig för att ”Nu JÄVLAR SKA VI SKRIVA!!!”. Det är därför jag vaknat vid tretiden om morgonen och sen ägnat … tre timmar åt att försöka komma ihåg varför jag är vaken.

Jag borde ha installerat Spotify för flera månader sen.

Med Spotify har jag hittat tillbaka till Ordet. Det här är baske mig produktplacering, så jag funderar på att be dem om ersättning.
Artister få ju Väldigt Små Delar Av Ett Öre, så jag tänkte lite självsvåldigt så där att jag banne mig ska ha en del av en av de där Små Delarna Av Ett Öre. Orup, hans familj och jag kan dela på en falukorv.

Yo, O! Jag gör en grym korvgryta!

Oooh! De har ju Depeche Mode också!

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,