Mannen som kladdade

Saker som hänt …

Först var där en man som, full som en alika, pissade på min hamburgare, drog ner byxorna och sen började jucka med alkoholslapp kuk i närheten av min mun medan hen utstötte grymtande läten. Det var nästan en Lorry-sketch i verkligheten. Då när det skedde fanns inte uttrycket. Numera kallas det teabagging.

Sen var där en annan man som, av okända orsaker, insisterade på att jag var en spermahora. Mannen i fråga var i 70-årsåldern med Mycket Kraftigt Eftersatt Personlig Hygien. Han var dessutom full som en alika. Han hade förstås gott om pengar, vilket kanske var en av orsakerna till att han fick härja hur han ville på En Viss Krog i innerstan – en krog som numera är en Liedlbutik. I sitt följe hade han en urindoftande gammal tant och en mycket ung asiat som endast talade bruten engelska och hade pupiller stora som tefat.

Sen var där den vältränade tatuerade mannen med en hunsad flickvän (vars ögon var så amfetaminröda att många trodde att hon bar kontaktlinser). Paret insisterade på att alla bikillar alltid ville. De kunde hjälpa mig; de hade gått om meth. När jag inte ville hotade han mig med stryk. De blev utkastade från krogen. Han väntade utanför i flera timmar medan hans sällskap satt och sov mot ett träd. Hon hade kissat på sig.

Sen var där det medelålders paret som föreslog att jag skulle bli sönderknullad på en sandstrand de råkade äga. De erbjöd sig att betala mig, de erbjöd dyr maltwhiskey eller om jag var sån – hasch. De ”ville ha en manlig fjolla” som leksak. När jag inte var intresserad – jag svarade på deras Qruisermess med en bild från Rotten.com – hotades jag till livet. Patetiska internethot, men jag antar att han fick ståfräs av att vara Manlig.

Så var det den unge vältränade mannen i tajt sidenskjorta och ännu tajtare jeans, som körde ner en fjollhand i mina byxor och omgav mig med sin spendrupsstinkande andedräkt uppblandad med billig after shave, gammal cigarettandedräkt och färsk marijuanadoft. När jag inte alls blev kåt av denna charm försökte han knäa mig. Han blev utkastad från krogen.

Mannen som kladdade var dock helt nykter. Det som hände då, första gången, ligger så långt tillbaka att det nästan varit helt bortglömt. Det har inte skadat mig på något vis (vad jag vet). Men det är en del av ett systematiskt och mer eller mindre normaliserat sätt att betrakta omvärlden. Konkretiserat i ”det är sånt som händer”, eller ”det får man räkna med”, eller ”släpp det och gå vidare”.

Jag har släppt det, tro inte annat. Men även om ärret är i det närmaste nästan helt utplånat finns en liten, liten förgiftad tagg kvar. Kanske påverkade den min senare upplevelse av män i allmänhet och män som kan övermanna mig i synnerhet. Kanske föddes mitt auktoritetsförakt där och då, jag vet inte.

Mannen som kladdade.

Jag var 6 år gammal. Det var en förfärligt het sommardag. Mitt helkroppseksem, som jag då led av, hade gett med sig efter flera veckors intensiv kortisonbehandling och även homeopatisk behandling.

(Det är faktiskt ett kärt minne. Både hur ”tant Larsson” i Västervik smörjde mig med svart örtalva som luktade pelargon och bergamot – och hur mamma blandade 40% stark kortisonsalva i köket; flytande kortison i brun glaskfaska, vaselin i en tupperwareburk; jag minns fortfarande bägge dofterna. Tant Larssons salva luktade svart te. salvan luktade sjukhus. Gissa vilken doft jag föredrog?)

För första gången på en hel sommar kunde jag bada utan att sen behöva klia mig blodig. Så medan farsan höll på att bygga ett uthus till vårt sommarställe på koloniområdet vi spenderade somrarna på, satt jag och glötte i en uppblåsbar liten pool. Naken.

Jag hade en röd segelbåt. Vattnet var kallt, direkt från trädgårdsslangen. För den som inte har haft eksem är det omöjligt att förklara hur underbar sådan kyla känns; slät hud, i stort sett heltäckande ärrvävnad, blank, len. Och kall … så väldigt kall i det vackra vattnet. Så långt från den ständigt lågintensiva feberkänslan i hud som vant sig vid att vara inflammerad. Om natten band mamma fast mina händer bara för att jag inte skulle vakna med lakan fastklistrade av blod och hudvätska vid kroppen. Det var på läkares order, för övrigt.

Jag var 6 år gammal. det var en förfärligt het sommardag. Pappa hamrade och sågade. Jag badade och seglade. Väntade på att det skulle bli kaffedags (jag var allergisk mot all saft; kaffe med mjölk var min saft). En granne, han kallades Gotland därför att han kom från Visby, hojtade en hälsning från gatan.

Hans tomt låg bakom vår. Eftersom han var ”betrodd” i området brukade han gena över vår tomt, oavsett vad vi gjorde. Han var gammal snickare och byggarbetare. Med ålderns rätt – han var i de övre 60, farsan var knappt 40 – brukade Gotland också ”ta över”. Om han tyckte att någon inte ”byggde på rätt sätt”.

Han var betrodd. Jag var 6 år gammal.

I sedvanlig ordning klev han in på vår tomt och började gena över markerna. Han stannade och gav instruktioner till far min (vars anlete blev bistert; han, precis som jag, är tjurskalliga när det gäller pekpinnar). Sen hände något … märkligt.

Gotland kliver fram till där jag sitter, hukar sig ner och börjar tvätta mig. från huvud till fötter. Händer på min vattenhala eksemärrade kropp. Småskratt. Skämtsamma kommentarer om att jag borde växa till mig. En hand, stor som ett kastrullock, runt min kuk. Den andra handen dold i overallens ena ficka. Glansig blick, ett leende som såg ut som en grimas. Hastigt flyktiga blickar över axeln.

”Ska du ha stryk?” viskade han.

Det var allt. Mer än så sa han inte till mig. Sen reste han sig, skvätte vatten på mig med trädgårdsslangen och gick visslande därifrån. Det skedde på kanske 20, 30 sekunder. Farsan såg aldrig vad som hände. Jag sa aldrig något om det. Jag var för rädd. för chockad. då visste jag inte att det var chock, förstås. Jag hade inte lärt mig det ordet. Jag hade inte heller lärt mig ordet stress.

Den natten återkom eksemet.

Riktiga svenskar är inte glada

Idag har jag blivit kallad ”din jävla jugoslav!”. Visst, jag kan gå med på att det någonstans långt bak i släkten förmodligen finns utländskt inflytande. Vad jag förstått av vad farmor (pie memorie) berättade har den grenen vallonskt påbrå. Att en granne till min farmor, när hon var 15 år omkring 1930 eller nåt sånt, kallade henne och hennes föräldrar för tattare lämnar jag för tillfället därhän. På den tiden var trots allt alla som på något sätt föll utanför normen tattare (eller ”judar”, sagt med ett speciellt tonläge). Min farmor föll på sätt och vis också utanför normen, för övrigt – liksom min morfar. Så jag är i gott sällskap.

(Farmor spelade systemet. Ibland om sommaren övertalade hon en väninnna att stämpla in åt henne, farmor alltså, på textilfabriken. Istället för att jobba för omkring 3-10 kronor för 10-16 timmar badade farmor med en ung man, som då var bokbinderilärling – min farfar. Jag vet inte vad de gjorde förutom att bada i Motala Ström men nåt måste de ha gjort, såsmåningom, annars skulle jag inte sitta här.

Morfar hällde kaffe på en överste. Enough said!)

I alla fall! Jag är kanske inte hundraprocentigt etnisk svensk. Men någon balkan är jag rakt inte. Det hade nog varit mer korrekt att kalla mig ”din jävla tjugoåttondels vallon!”. Men jag antar att i strikt rasbiologiska termer så funkar jugoslav lika bra. Åtminstone om man nu tror på det ariska blodets renhet. Att arierna var ett indo-folk … nåväl. Det är historia. Jag förväntar jag mig inte särskilt stor bildning hos (vissa) etniska svenskar.

Vad, då, har föranlett detta vindlande flöde av sarkastisk antirasism? Åh, mina vänner – det är enkelt. En promenad. En lång promenad. En promenad som såsmåningom lösgjorde motionens endorfiner. En promenad vars endorfiner fick min hjärna att ta ett beklagligt ickesvenskt beslut. En promenad, som ledde fram till att jag nästan ensam på en ödslig gångväg någonstans nära civiliserade trakter gjorde något förfärligt. Vad, undrar ni kanske? Åh, det är enkelt. Hela den svenska civilisationen står och faller med att en person gör det hen inte får göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Så här är det: Jag är inte vuxen. Jag är 44 år gammal, biologisk ålder. Men jag är inte vuxen. När jag ser en vattenpöl inbjuder den till lite plaskande. Jag har drivit ex till näst intill vansinne på grund av denna förfärligt osvenska ovana att så där lite på skoj stampa i en vattenpöl. Som om jag just då har glömt bort 40 av mina 44 år.

Vissa vattenpölar förvandlar mig till en spefull fyraåring. En sån där liten spjuver med glimten i ögat. En sån där jobbig typ som utmanar Mor och Fars (eller den väsentligt mer vuxne partnerns) auktoritet. En sån där som vet att ”så gör man inte” och just därför inte kan låta bli.

Att Stampa i en vattenpöl.

Jag vandrade där ensam, i skogen. På en gångväg. Det har ju regnat lite som ni vet – det regnade igår (det blev en blöt promenad igår). här och där har Moder Natur sölat lite. Jag inbillar mig att vår Nertus är ganska stolt över sina ”salivpölar”; en gaggad modergudinna som just fått deepthroat av … eh … vem det vara må. Regnguden kanske.

(Sånt här funderar jag faktiskt på ibland.)

Så – där fanns vattenpölar. Här och där. Nu är det så här att mina promenadskor är av en sort som kanske inte alltid är så normativa. Det är väl ingånga skor. De är otroligt bekväma. De är gamla och de håller nästan på att falla sönder. En ortoped skulle säkert vilja säga mig ett och annat men det spelar ingen roll.

De är – bekväma. Så här ser de ut:

promshoe

Det är inte skodon lämpade för vattenpölstamp. Men just då spelade det ingen roll – inte för mig. För ni förstår … Det är roligt.

Jag var av okända orsaker dessutom glad. Endorfiner. Solsken. Motion! Oh fy fan!

(Att promenera är inte motion! Jag tycker inte om motion! Att promenera är … eh … nåt annat.)

Att Stampa i en vattenpöl.

Ja, det var en bra idé. Just då. Då friskt vågat tar jag ett stort kliv framåt mot vattenpölen. Den var inte ens särskilt imponerande, knappt en halvmeter lång, några decimeter bred, mindre än en centimeter djup. Men vatten är alltid ett utmärkt plaskmaterial. Kalla det naturlig sploshing, om ni vill. Så – där gör jag vad en vuxen man inte ska (eller får) göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Det var roligt. Ungefär då, medan jag stampar en gång till, dyker en medelålders Man med Kvinna och Hund upp. Mannen, som håller i hundens koppel, stannar upp. Kvinnan fortsätter att gå – hon rökte för övrigt. Mannen stirrar på mig. Hunden flämtar och nosar runt näravid. Mannen säger:

”Vad fan gör du?”
”Jag leker i en vattenpöl,” sa jag. Och … rörde lite med spetsen av skon i vattnet. Ja vad fan, jag var fortfarande glad.
”Är du full?” sa Mannen.
”Jag är glad,” sa jag.
”Ska jag ringa polisen?” sa Kvinnan när hon stannade.
”Nä,” sa mannen. Sen spände han blicken i mig och grymtade: ”Jävla idiot.” Han började gå. Några meter neråt vägen hann han ifatt sin jag antar hustru och sa på det där ‘jag pratar högt utan att någon ska höra det egentligen’-sättet:

”Jävla jugoslaver i skogen!” sa Mannen.
”Riktiga svenskar är inte glada!” sa Kvinnan.

Jag gick hem. Som en svensk.

Oglad.

Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …

Back to the drawing board

Jag gick en manuskurs en gång. Det var en utmärkt grupp och mycket duktig lärare. Vid ett tillfälle efter en ”skrivövning” hade jag, som brukligt är när jag inte har någon fast deadline eller tydliga riktlinjer att följa, så att säga … kommit bort från ämnet. Istället för att skriva en 2 minuter lång scen om en söndagsmässa (valfri religion) blev det inledningen till en seriemördarthriller. (Bowlingmördaren, som media kallade honom, lämnade avhuggna polishuvuden på kyrkoaltare. Som ni säkert förstår skrev inte mer än 5 sidor manus på denna förfärliga soppa av klichéer.) Nåväl, min lärare förkunnade med ett skratt: ”Sällan har jag sett ett så triumfatoriskt men gigantiskt misslyckande!”. Jag blev faktiskt riktigt glad av denna nedsabling. Idén var inte … särskilt bra. Ahem.

 

Så här kan också ett triumfatoriskt men gigantiskt misslyckande se ut. Jag tänkte skriva en uppföljning till (NSFW) ”Grannsamverkan” men … Min hjärna kidnappade mig. Jag protesterade högljutt, det gjorde jag! Men …

 

– – – – –

Det kallades K-tan. Ett ursprungligen serotoninbaserat preparat som med diverse oväntat enkla metoder kunde raffineras till en lättflyktig gas. Vad preparatet egentligen hette var det ingen som brydde sig om; ett namn med fler x än nödvändigt som kännarna av den nya tidens designdrog sa … innan de steg in i Katedralen.

 

”Är det den där lådan?” sa Ida.

”Japp. Vill du pröva?”

”Jag … vet inte om jag törs. Är jag inte för gammal för den där?”

”Älskling, du är inte ens 55 år.”

”Jag är gammal nog att vara din mormor, Peter.”

”Det finns ageplayprogram om du..?”

 

Ida skrattade. Hon skakade på huvudet. Bläddrade genom titlar på en touchscreen stor som en iPad fastskruvad på väggen.

”Det här kanske?”

”Är du säker? End Time är … ovanlig.”

”Gullet, den innehåller zombies. Du vet vad jag tycker om såna.”

”Jag tror den tekniska termen bland folk som förstår sig på subkulturer är – levande döda.”

 

Massive Associative Super Simulation, MASS, hade gett den komplicerade riggen smeknamnet. Mass, mässa – Katedralen. Det märktes att det var tekniker som designat den. Maskinen hade inget egentligt syfte (även om forskningsanslag baserats på en mängd olika föreslagna medicinska ändamål). En svart låda, omkring 2 meter lång, 65 centimeter bred, bred mot toppen och smalare nedtill, ställd på högkant i en bakåtlutning av drygt 30 grader. Katedralen liknade en kista. Någon medicinsk framgång hade aldrig rönts, däremot hade MASS-maskiner dykt upp inom diverse underhållning. Inte minst hos populära Laserdome-lokaler.

 

”Kära nån! Nog för att jag är kinky, gullungen. Jag trodde aldrig jag skulle klä mig i latexdräkt!”

”Det är egentligen en sorts gummi. Så, börja med fötterna.”

”Ska jag klä av mig först?”

”Det behövs inte, men det blir bättre om alla anlägningsytor möter hud.” Peter log. ”Ska jag vända ryggen åt?”

”Jag skäms inte för mina kilon, lymmel.” Ida skrattade, men hon såg klentrogen ut medan hon började klä av sig; jeans, t-shirt, BH, trosor. ”Får jag verkligen plats i den där? Den ser så … smal ut.”

”Dräkten formar sig efter dig, älskling.”

 

Konceptet var enkelt. Klienten fick iklä sig en tunn dräkt av gummiliknande ventlierande material med elektroder mot lämpliga kroppsdelar; vadmuskler, knän, innerlår, ljumskar, könsorgan, svankrygg, ryggrad, midja, hjärta, bröstvårtor, underarmar, överarmar, skuldror, hals, kinder, tinning, hjässa och nacke. Inga kablar eller trådar behövde fästas vid dräkten; information överfördes med hjälp av laser. Ett osynligt nät av ljus kring klienten, som förutom själva dräkten också fick bära polariserade simglasögon.

 

Klienten ställde sig bekvämt i Katedralen. Där fanns stöd och handtag, allt bekvämt vadderat. Katedralen var luftkonditionerad. Så snart klienten valt ett program behövde hen inte göra mer än luta sig tillbaka, koppla av – och uppleva.

 

”Tänk om jag får cellskräck?”

”Det får du inte. I samma ögonblick jag stänger dörren är du … precis där du vill vara. Lycka till.”

”Vänta!”

”Vad?”

”Jag glömde inhalera.”

 

K-tan var den springande punkten. Utan en kemisk murbräcka lyckades de allra flesta människor bibehålla sin logiska rationalitet. Känslan av att upphöra blev aldrig tillräckligt stark för att skapa den illusion som krävdes för en lyckad session. K-tan öppnade alla dörrar. Hur det gick till är det ingen som längre bryr sig om. I vart fall blev K-tan först narkotikaklassat, sen läkemedelsklassat – och sist receptfritt. Det ryktades på bloggar och bland ”truthers” att Stora Medicinska Pengar låg bakom. Majoriteten människor brydde sig inte: K-tan gjorde till och med Bingolotto mycket mer spännande.

 

”Redo?”

”Mmm … ”

”Du ser lite hög ut.”

 

Ida fnittrade.

Peter stängde dörren.

 

Men inget hände.

”Peter?”

Inget svar.

”Peter, du. Jag tror det blev nåt vajsing. Det är bara svart.”

Inget svar.

”Peter?”

Inget svar.

”Peter! Peter öppna!”

 

Hon pressade händerna mot dörren. Den gled upp utan problem. Ida steg ut, slet av sig simglasögonen och blinkade i skenet av panelljus. Stockholm Katedral på Sveavägen var en av de bättre, modernt inredd, grönväxter, bekväma möbler – och 4 rader med 6 katedraler efter varandra. Dörrarna stod öppna. Det låg en död man halvvägs ut från en av katedralerna.

 

Ida hickade. Det borde ha varit ett skrik, men det var bara ett enkelt hickande. Biverkning: 1 fall av 10.000 kan drabbas av en långvarig, ibland kronisk, desensibilitet; oförmågan att känna framför allt negativa känslor. Vrede, ilska, avsky, skräck … allt sådant. Hon hade läst på <i>mycket noga</i> om K-tan. Det fanns en del mediciner i hennes kropp, inte många men några och viktiga. K-tan skulle inte användas av gravida eller hjärtsjuka men i övrigt var det fritt fram. Inga problem, sug i dig bara. Över 100 miljoner doser sålda bara i Europa; över en miljard i Nordamerika och Afrika.

 

”Hallå?” Ida såg sig försiktigt om. Dräkten stramade och kändes obekväm. Hon svettades; hon hade aldrig gillat helkroppsdräkter även om hon hade en gammal gummitrasa i garderoben. Det hade varit Karls idé. Peter var inte intresserad av mer än doktorshandskar. Ida var ganska glad för det (hon blev fortfarande varm inombords vid minnet av den där augustinatten).

 

Lokalen var … inte tom. Allt tycktes fungera. Katedraler, belysning, surroundljudet av mjuk musik – någon RnB. Men ytterdörren stod vidöppen. Sveavägen verkade insvept i ett gråaktigt dis. Någonstans inte långt borta ljöd ett butikslarm. Lokalen var inte tom. Ljudet av någons långsamma steg. En skugga mot en vägg.

”Hallå är det någon där?”

Inget svar.

”Det … en man här, jag tror han behöver hjälp!”

Stegen upphörde.

”Hallå?”

Det kom någon sorts stön som svar. Ett långt, utdraget, dovt vibrerande stön.

Sagovärld

Njaäe … Den här idén tog en helt annan väg än jag hade väntat mig. Huh.

– – – – –
Hon missade sista bussen. Det var så dumt. Hon hade just packat ihop det sista och var på väg ut från Utom Spel-området när en röst hejdade henne – ”Maria!”. Hon stannade och vände sig om. Hon kunde inte rå för det, en mild våg av besvikelse sköljde genom huvudet, snabbt som en hastig rysning. Det borde ha varit Jack (alla älskade Jack). Men det var Teodor.

Blotta namnet. Teodor. Han såg verkligen ut som en Teodor. Lång, smal nästan skranglig, råttfärgat hår med dålig svart färg för länge sen applicerad så det nu bara var hårspetsarna som ännu var korpsvarta. Efter tre dagar utan dusch hängde det fett som dött sjögräs kring ansiktet, likblekt med ilskna röda finnar. Teodor spelade alltid odöd – det passade honom. Få människor lyckas se ut som ett skelett utan att sminka sig.

”Jag, asså … Eh … ” han harklade sig. ”Hej.”
”Du,” Maria kastade en blick över axeln. En efter en av bussarna rullade iväg. ”Du, jag har bråttom.”
”Ja, eh … eh … Det var kul att … Asså, eh. Förut.”
”Vill du nåt?” Maria suckade, irriterad. Hon var trött, det var sent, redan solnedgång. Hon var smutsig. Campingduschar gjorde henne aldrig ren, i alla fall kändes det så. Packningen var tung och BHn skavde i takt med ryggsäckens axelband.

”Ska du med bussen?” sa Teodor.
”Meh,” Maria fnös, vände sig om demonstrativt och började gå. Parkeringen var tom nu, bara en enda buss kvar – Hjiertz Bussresor, chartrad. Hon såg avgasröken pumpa uppåt, hörde motorn. Maria skyndade på stegen. Bussen började rulla. Lämnade henne ensam, övergiven.
”Tack som fan för det, Teo! Nu missade jag sista bussen!”
”Jag trodde du hade en bil?”
”Ser det ut som om jag har en bil!?”
”Ah… aj då.” Teodor harklade sig, fumlade runt i ena rockfickan och fick fram ett paket cigaretter och en tändare. Han höll upp dem, lite som en offergåva. ”Ska du ha en cigg?”

Maria suckade. Hon slog armarna om sig själv – kvällen började bli kylig.
”Okej då,” sa hon och tvingade fram ett trött, smalt leende. ”Har du en telefon? Jag tappade min på väg hit.”

Hon tog en cigarett, han tände den, hon drog ett bloss medan han tände en egen.
”Jag har ingen fån,” sa han. ”Men jag bor här i närheten.”
”Gör du?” Maria sträckte upp sig, såg sig om. ”Var då?”
”En mil norröver. Jag gick hit.”.
”En mil?”
”Uh-huh.”
”Fan, du … Jag vet inte om jag orkar det.”
”Det finns en bra väg inte långt härifrån.”
”Är det säkert att du inte har en telefon?” Maria suckade. ”Eller en bil eller nåt?”
”Nope, bara fötterna.”
”Jag hoppas verkligen att det inte börjar regna,” sa hon. Hon krängde på sig ryggsäcken, fimpade cigaretten och började gå åt det håll Teodor hötte med sin tumme.
”En mil låter mycket,” sa han. ”Men det går ganska snabbt egentligen.” Han skrattade lite. ”Vi kan göra upp eld om vi rastar.”
”Är du en våldtäktsman?” sa hon.
Han skrattade.
”Bara om du vill,” sa han.

Maria stannade. Hon fnös argt.
”Sorry, dåligt skämt,” sa Teodor. ”Nej, jag är … jag är faktiskt inte ens intresserad av dig.”
”Va?” Hon höjde på ögonbrynen. Det kändes fånigt men Teodors kommentar sårade henne; vad var det för fel på henne egentligen? Lagom tjock, stora bröst, blond – allt som killar sades vilja ha.
Hon kunde inte hjälpa det. Hon började skratta. Efter en stund skrattade han med henne, grävde fram en fickplunta ur det inre av sin rock och bjöd henne.

Konjak.

”Shall we, darlin’?” sa han, visade bortåt stigen med en chevalerskt gest och log, gulaktigt koffein och nikotin på tänderna. Han tände en cigarett, men det verkade mest som om han ville ha något att göra.

De började gå igen. Långa steg, väl avvägd rytm i kliven. Sten och mossbelupna träd kantade stigen. Efter en halvtimme vek Teodor av på en gammal skogsväg. Mittremsan var väl överväxt med gräs och små buskar men hjulbanorna var platta och torra.

De rastade efter en dryg timme. Teodor klev av vägen, ledde henne uppför en stig och stannade framför ett gammalt jägartorn; grått timmer, en ranglig stege. Det fanns ett vindskydd vit foten av tornet med en gammal eldstad av stenar näravid och en välfodrad trälåda med torr ved. Snart sprakade en munter liten brasa.

”Jag tycker om skogen,” sa han. ”Här ute får jag vara ifred.”
”Okej … ” Maria skrockade. Hon tog en slurk ur pluntan han bjöd henne. ”Är du en sån där svår typ?”
”Absolut!” sa han och skrattade. Han låtsades se bekymrad ut, antog en pose av Tänkaren och muttrade något nästan ohörbart.
”Är det grekiska?” sa hon.

Teodor log mot henne, sjönk ned på sina armbågar, sträckte ut sig nära elden. Flammorna glimmade mot hans mörka ögon, mejslade hittills oanade djupa skuggrynkor över hans ansikte.
”Det är äldre än så,” sa han. ”Förlåt, jag är inte van vid människor.”

Maria log generat. Hon följde honom med blicken när han reste sig, sträckte på sig, vände sig i alla riktningar och blåste rök åt alla väderstreck.
”Vad gjorde du så där för?” sa hon.
”Åh, det … ” han skrattade generat. ”Farmor har lärt mig att man måste hälsa rået välkommen så där.”
”Rået?”

Den iskalla rysningen drev ned över hennes rygg utan att hon kunde hejda den. Halvägs över ryggen förbyttes den till en mild, balsamisk värme. Det var både eggande och skrämmande på samma gång. Hon såg sig om, hastigt, åt alla håll nästan samtidigt. Kallsvett bröt fram under armarna, nedför ryggen. Vad i hela helvete hade hon gjort!? Hjärtat ökade rytmen, dunkade mot revbenen så det sjön i tinningarna. åh helvete också vad hade hon

Doften. Hon kunde inte hejda doften. Den fanns överallt nu, varför hade hon inte känt den förut? Hon borde ha känt den; hela hennes väsen var till för att känna doften. Vilddjurets brunst, signalen för De Evigas fortplantning … sagoväsen sas det, demoner sas det, Hondjävulen. Men hon var något mycket äldre än så – Evig. Aldrig förr hade hon missat Doften. Hon reste sig, hopkurad som för språng. Sen rätade hon upp sig, lät den klarröda dunjackan falla från sin kropp, knäppte upp jeansen i samma steg hon närmade sig Teodor.

”Betablockerare,” sa han, mild röst, glittrande blick. Han vände sig mot henne. ”De gör underverk för att förvirra dina näsborrar, förstår du.”
”Vem är du!?” sa hon, ansträngd. Hon kände hettan mellan benen, pulsen, en het bultande klump av förberedelse. ”du vet vem jag är men vem fan är du!? Näcken?”
”Jag har ingen fiol,” sa han. ”Jag har bara den här.”

Han drog ned sin jylf. Det såg nästan ut som en orm; en kraftig, hård kuk trängde ut mellan det tudragna blixtlåset. Den vibrerade i takt med hans hjärtslag. Redan en tunn droppe försats.
”Komsi komsi,” sa han och vinkade henne närmare. ”Du vet att du vill ha den.”
”Jag trodde du var bög?”
”Ah, du vet … om jag hade sagt att jag är den jag är – hade du följt med mig då?”

De blängde på varandra tvärs över elden. Marias byxor nere vid anklarna, trosorna nerdragna till knäna, blekblont hår som hade klibbat ihop av könssaft hängde som tunna trådar mellan hennes ben. Förr om åren, när timmerhuggare och annat skogsfolk sett och luktat hennes sav, då hade de blivit galna. Bokstavligt talat. Fast först hade hon låtit dem älska henne – oftast oväntat kort. Sprängkåta tvångsreligiösa män har ingen självdisciplin när de hittar någon som går igång på att bli kallad ”ditt kåta stycke”. När hon väl bar på hälften av deras själ – hårdkodad i vad man långt senare skulle kalla DNA – brukade hon resa sig och sen vända dem ryggen.

”Är det verkligen sant att du är ihålig?” sa Teodor. Han grymtade, hälften lustfylld, hälten smärtfylld. Två små horn, lika söta som på ett lamm, pressade sig långsamt ut över hans ögonbryn.
”Är det verkligen sant att du har bockfot?” sa Maria, krängde av sig den svarta tröjan och knäppte upp sin BH. Hon höjde ena benet, drog av sig skon, upprepade det med andra benet och klev ur byxorna och trosorna. Naken gick hon med långsamma gracila steg Teodor till mötes där han sakta rörde sig i cirkel kring elden.

Han stannade upp på bara en armslängd från henne. När han i sin iver att få av sig byxorna snubblade till sträckte Maria ut handen och grep honom om halsen. Hon skrockade tyst, lyfte honom på rak arm över marken och skakade honom tills hans gummistövlar gled av fötterna. Det gick oväntat lätt. Hon sneglade ned mot hans fötter.

Det var sant.

Hon släppte honom. Han landade bredbent. Starka ben, tjockt rödsvart tagel täckte dem från anklarna till ljumsken.
”Vems pipa dansar vi efter?” sa Maria, gick honom nära, tog hans händer i sina … och lät honom glida med dem utmed hennes skrovliga, halvt ihåliga rygg.

”Min,” sa han.

Sagovärlden är alltid bäst om natten.

Om den kämpande kvinnan

Jag skrev en text Speltidningen Fenix nyligen. En text om kvinnor i det amerikanska inbördeskriget. Den texten tänker jag på i bakhuvudet nu när jag ser på Gettysburg. Tankarna leder vidare till kvinnans roll i världen, i vår historia, vårt samhälle — och i vår kultur. Långt fler än mig har funderat, skrivit och agerat på dessa frågor så jag ska inte orda allt för mycket om dem. Istället tänker jag frångå min vana med stream of consciousness och för en gång vara stringent. Nåja, nästan. Jag får trots allt inte betalt för den här texten så jag tillåter mig Musans frihet.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många kvinnor som deltog på båda sidor i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Grova uppskattningar gör gällande någonstans mellan 4000-20000 kvinnor. Majoriteten av dem tog aldrig av sig klänningen. De arbetade inom fältsjukvården, ofta på frivillig basis. De arbetade som kokerskor, hembiträden.

Somliga, som Mary Bowser, var spioner. Andra, som systrarna Moon, var sabotörer och smugglare. Somliga, som Malinda Blalock, var partisaner. De var inte ensamma om att föra krig. Somliga kvinnor, drog rentav på sig en uniform, klippte sig, lindade brösten och försvann i människomassan som ”unga män”.

Det fanns kvinnor i strid. Genom hela inbördeskriget levde, marscherade och dog kvinnor både för Confederate States of America, sydstatarna, som för the Union, nordstatarna. Sida vid sida med okända män, brödrer, fädrer, älskare, makar. Mycket lite har fram till relativt nyligen varit känt om krigets kvinnor. Vad vi i modern tid — rentav de senaste 20-30 åren tillbaka, knappt längre än så — vet om dem vet vi ofta tack vare amatörhistoriker. Det finmaskiga nätet av idealister och fantaster vars forskning sällan möter akademiska krav, men tänder ett intresse. En lust efter kunskap — också hos de diplomerade historikerna.

Källorna är bristfälliga. Varken nord eller syd förde några register över kvinnor som avslöjats. Där fanns inga förbud mot kvinnor som soldater helt enkelt därför att inga förbud behövdes. Det var otänkbart att en Kvinna skulle bli soldat. Krig var (och är) Männens domän. De kvinnor som därför avslöjades fick helt sonika en utskällning och så skickades de hem. Det var inte straffbart att vara kvinnlig krigare. De källor som vanligtvis används är därför dödsattester eller dödsannonser, enstaka artiklar, ett fåtal memoarer — bland annat Loreta Janeta Velazquez memoarer the Woman in Battle från 1876 (den finns tillgänglig inom public domain för den som är intresserad — http://bit.ly/11z5aBz ).

En av dessa källor talar om den unga kvinnan man fann död, knappt 100 meter från stenmuren kring Cemetary Ridge nära samhället Gettysburg. Vem var hon?

Ingen vet hennes namn. Ingen är helt säker på var hon kom ifrån. Hon slogs på sydstatarnas sida. Ändå fann man hennes kropp bara ett stenkast från Unionens hastigt befästa linjer. Hon låg långt bort från andra stupade. Hon var först. Det ryktades att hon varit fanbärare för ett regemente från Virginia, men ingen kunde säga det med säkerhet.

Okända historiska människor fascinerar mig. Många av dem förtjänar någon sorts upprättelse, att inte bli bortglömda. Det här är en sådan upprättelse. Hon förtjänar att bli hågkommen, inte för sina ideal, inte för sin uniform — men för sitt mod.

Kvinnan som ledde Picketts Charge borde inte vara bortglömd.

Konsten att bli rädd

En nästan koherent stream of consciousness om ondska, rädsla och underhållningsskräck. Samt en liten passus om rollspel. Och fotnötter.

Få se nu, något är fel med den här bilden. Efter diverse små obehagligheter i en tämligen dysfunktionell familj ska en präst välsigna huset den norénska familjeidyllen nyss flyttat in i. Vigvattnet förvandlas till blod. Samtidigt pågår ett mer eller mindre öppet incestuöst förhållande mellan äldste sonen och äldsta systern … och en i familjen har hallucinationer, fadern har problem med agressivitet, det rinner blod ur kranarna och småbarnen skriker.

Så bor de jävla puckona kvar i det hemsökta huset.

GAAAAH!!!

Ehm. Ja. Hmm. Om ni trodde att jag beskrev mina egna hemförhållanden så hade ni fel. Jag gör nämligen misstaget att se Dino de Laurentiis Amityville II: The Possession. Den är … inte bra. Det är förfärligt synd egentligen, för huset på Ocean Avenue 112, Amityville N.Y — Huset Som Gud Glömde — är nämligen för bra för att vara sant.

Att något förfärligt inträffade där 1976, det är sant. Om det var Hin Håle som låg bakom — tja. Man kan välja att tro på det, om man vill. Om Ronald Defeo var besatt eller galen spelar nog ingen roll. Om ondska är övernaturlig eller inte — det visar sig oftast vara en meningslös fråga. Som psykologen Philip Zimbardo uttryckte det: ”Gods favourite angel was Lucifer”.

Zimbardo är intressant i frågan om ondska — och ondskans natur. Han låg bakom Stanford-experimentet, 1971 (eller om det var 1973, 74). Med ganska enkla medel bevisade han att varje människa oavsett hur god hon är har potential för en närmast avgrundsdjup ondska. Med det i bakhuvudet blir traditionell skräck — särskilt ”hemsökta hus”-skräcken eller splatter-skräcken — meningslös.

Det behövs ingen djävul för att somligt folk ska bli onda.

Problemet — om man kalla det ett problem — är att … jag tycker om skräckfilm. Jason Vorhese har charm (på sitt sätt; att han stryper mig om jag kramar honom, tja). Mike Myers (namn?) har säkert sina goda sidor (jag inbillar mig att han åtminstone är djurvän, den mordiske misantropen). Freddie … okej, Freddie har nästan inga förlåtande kvalitéer. Å andra sidan är han ett typexempel på hur bakgrund påverkar ens handlingar (att han återvänt från de döda är en petitess!). så — ni förstår?

Skräck gör mig helt enkelt istället full i skratt. Den är meningslös, verkningslös. Premisserna är redan kända; få filmer har lyckats nå igenom den där hinnan av förklarande förnuft. Orginalversionen av the Haunting är en av dem (och Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House är en av de mest skrämmande böcker jag läst). Blair Witch Project är en annan. Den senare på grund av ett inbjudande nyskapande — men samtidigt går det bara att bli rädd av den en enda gång. En andra gång är premissen redan känd och Djävulen har excorcerats.

Scenen med ryggmärgsprovet i The Excorcist är för övrigt en ”gömma mig bakom kudde”-scen. Den — och ögon. Ögonscener är … obehagliga. Det är Den Andalusiska Hundens fel. Varje gång en film — det behöver inte vara skräck, det kan vara något så mundant som CSI — innehåller en scen med ögon vänder jag bort blicken. Ögon är, nämligen, känsliga.

(En av mina fobier är att råka fastna med en galge i mina ögon.)

Konsten att bli rädd är därför en konst som blir svårare och svårare ju mer man förstår ondskans mekanismer på ett förnuftigt sätt. Det finns ett begrepp — suspension of disbelief — som visserligen kan appliceras, men det ger en konstgjord känsla av skräck. Vilket förstås är rätt och riktigt om den används som underhållning (eller möjligen i upphetsande syfte; att skrämma mig får dock motsatt effekt, bara så ni vet 🙂 ). Fast ändå …

Kanske konsten att bli rädd snarare handlar om förmågan att medvetet för en kort stund övertyga sitt eget förnuft om att det har fel. Att för en tid upphäva den rationella delen av ens hjärna och acceptera. Att demoner finns. Att Mannen Med Kroken är en odöd*. Att Son of Sam verkligen var Antikrist. Eller — att hus faktiskt kan vara hemsökta.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Jag tror nämligen på spöken. Eller — eftersom ingen kunnat visa oomkullrunkeliga bevis för att spöken inte finns, väljer jag att fram tills dess bevisen finns tro att spöken existerar.

Jag resonerar på samma sätt om Gud, f övr.

Det är också suspension of disbelief. Samma sorts narrativa mentala mekanism återkommer till exempel i rollspel, ickesexuella sådana som sexuella sådana. Verklighetsflykt. Jag kan vara en eldkastande warlock om jag vill. Så länge jag vill existerar mitt ”jag” som en annan (roll)person. Jag kan vara vem som helst; somliga roller är mer skrämmande än andra.

Jag fick frågan om jag någon gång upplevt katarsis i fråga om rollspel (det gällde f övr lajv** eller bordsrollspel). Svaret är både ja och nej; å ena sidan är det lätt för någon med så livlig fantasi som jag att iscensätta en annan personlighet och därigenom på sätt och vis ”rena” mig själv. Å andra sidan är det beroende på personlighet, omständigheter och sällskap. På samma sätt är det under vissa förutsättningar lättare att inom ramen för underhållning bli rädd.

Vill jag då bli rädd på riktigt, kanske ni undrar?

Bara om det involverar hemsökta hus.

(Dvs – usch nej! Hualigen! Jag håller mig så långt borta från allt som skrämmer mig som möjligt; från spindlar till bråk. Nu vet ni det 🙂 )

– – – – –
* Mannen med Kroken hette sannolikt Cropsey, en seriemördare på Staten Island som ibland blandas ihop med den monstruöse Albert Fisk. Folklore och sanning tenderar att glida in i varandra över tid och Cropsey röjde runt i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet när definitionen seriemördare ännu var i stort sett okänd.
** Jag har aldrig lajvat i någon större utsträckning, så min förklaring baseras uteslutande på bordsrollspel. Sexuella rollspel ligger så nära ens sedvanliga känsloregister att en sorts ”reningsprocess” är lättare att uppnå. Det är åtminstone min personliga erfarenhet och ska inte tas som allmängiltig sanning.***
*** Friskrivningar är roligt**** 😛
**** Det är fotnötter med!