Mannen som kladdade

Saker som hänt …

Först var där en man som, full som en alika, pissade på min hamburgare, drog ner byxorna och sen började jucka med alkoholslapp kuk i närheten av min mun medan hen utstötte grymtande läten. Det var nästan en Lorry-sketch i verkligheten. Då när det skedde fanns inte uttrycket. Numera kallas det teabagging.

Sen var där en annan man som, av okända orsaker, insisterade på att jag var en spermahora. Mannen i fråga var i 70-årsåldern med Mycket Kraftigt Eftersatt Personlig Hygien. Han var dessutom full som en alika. Han hade förstås gott om pengar, vilket kanske var en av orsakerna till att han fick härja hur han ville på En Viss Krog i innerstan – en krog som numera är en Liedlbutik. I sitt följe hade han en urindoftande gammal tant och en mycket ung asiat som endast talade bruten engelska och hade pupiller stora som tefat.

Sen var där den vältränade tatuerade mannen med en hunsad flickvän (vars ögon var så amfetaminröda att många trodde att hon bar kontaktlinser). Paret insisterade på att alla bikillar alltid ville. De kunde hjälpa mig; de hade gått om meth. När jag inte ville hotade han mig med stryk. De blev utkastade från krogen. Han väntade utanför i flera timmar medan hans sällskap satt och sov mot ett träd. Hon hade kissat på sig.

Sen var där det medelålders paret som föreslog att jag skulle bli sönderknullad på en sandstrand de råkade äga. De erbjöd sig att betala mig, de erbjöd dyr maltwhiskey eller om jag var sån – hasch. De ”ville ha en manlig fjolla” som leksak. När jag inte var intresserad – jag svarade på deras Qruisermess med en bild från Rotten.com – hotades jag till livet. Patetiska internethot, men jag antar att han fick ståfräs av att vara Manlig.

Så var det den unge vältränade mannen i tajt sidenskjorta och ännu tajtare jeans, som körde ner en fjollhand i mina byxor och omgav mig med sin spendrupsstinkande andedräkt uppblandad med billig after shave, gammal cigarettandedräkt och färsk marijuanadoft. När jag inte alls blev kåt av denna charm försökte han knäa mig. Han blev utkastad från krogen.

Mannen som kladdade var dock helt nykter. Det som hände då, första gången, ligger så långt tillbaka att det nästan varit helt bortglömt. Det har inte skadat mig på något vis (vad jag vet). Men det är en del av ett systematiskt och mer eller mindre normaliserat sätt att betrakta omvärlden. Konkretiserat i ”det är sånt som händer”, eller ”det får man räkna med”, eller ”släpp det och gå vidare”.

Jag har släppt det, tro inte annat. Men även om ärret är i det närmaste nästan helt utplånat finns en liten, liten förgiftad tagg kvar. Kanske påverkade den min senare upplevelse av män i allmänhet och män som kan övermanna mig i synnerhet. Kanske föddes mitt auktoritetsförakt där och då, jag vet inte.

Mannen som kladdade.

Jag var 6 år gammal. Det var en förfärligt het sommardag. Mitt helkroppseksem, som jag då led av, hade gett med sig efter flera veckors intensiv kortisonbehandling och även homeopatisk behandling.

(Det är faktiskt ett kärt minne. Både hur ”tant Larsson” i Västervik smörjde mig med svart örtalva som luktade pelargon och bergamot – och hur mamma blandade 40% stark kortisonsalva i köket; flytande kortison i brun glaskfaska, vaselin i en tupperwareburk; jag minns fortfarande bägge dofterna. Tant Larssons salva luktade svart te. salvan luktade sjukhus. Gissa vilken doft jag föredrog?)

För första gången på en hel sommar kunde jag bada utan att sen behöva klia mig blodig. Så medan farsan höll på att bygga ett uthus till vårt sommarställe på koloniområdet vi spenderade somrarna på, satt jag och glötte i en uppblåsbar liten pool. Naken.

Jag hade en röd segelbåt. Vattnet var kallt, direkt från trädgårdsslangen. För den som inte har haft eksem är det omöjligt att förklara hur underbar sådan kyla känns; slät hud, i stort sett heltäckande ärrvävnad, blank, len. Och kall … så väldigt kall i det vackra vattnet. Så långt från den ständigt lågintensiva feberkänslan i hud som vant sig vid att vara inflammerad. Om natten band mamma fast mina händer bara för att jag inte skulle vakna med lakan fastklistrade av blod och hudvätska vid kroppen. Det var på läkares order, för övrigt.

Jag var 6 år gammal. det var en förfärligt het sommardag. Pappa hamrade och sågade. Jag badade och seglade. Väntade på att det skulle bli kaffedags (jag var allergisk mot all saft; kaffe med mjölk var min saft). En granne, han kallades Gotland därför att han kom från Visby, hojtade en hälsning från gatan.

Hans tomt låg bakom vår. Eftersom han var ”betrodd” i området brukade han gena över vår tomt, oavsett vad vi gjorde. Han var gammal snickare och byggarbetare. Med ålderns rätt – han var i de övre 60, farsan var knappt 40 – brukade Gotland också ”ta över”. Om han tyckte att någon inte ”byggde på rätt sätt”.

Han var betrodd. Jag var 6 år gammal.

I sedvanlig ordning klev han in på vår tomt och började gena över markerna. Han stannade och gav instruktioner till far min (vars anlete blev bistert; han, precis som jag, är tjurskalliga när det gäller pekpinnar). Sen hände något … märkligt.

Gotland kliver fram till där jag sitter, hukar sig ner och börjar tvätta mig. från huvud till fötter. Händer på min vattenhala eksemärrade kropp. Småskratt. Skämtsamma kommentarer om att jag borde växa till mig. En hand, stor som ett kastrullock, runt min kuk. Den andra handen dold i overallens ena ficka. Glansig blick, ett leende som såg ut som en grimas. Hastigt flyktiga blickar över axeln.

”Ska du ha stryk?” viskade han.

Det var allt. Mer än så sa han inte till mig. Sen reste han sig, skvätte vatten på mig med trädgårdsslangen och gick visslande därifrån. Det skedde på kanske 20, 30 sekunder. Farsan såg aldrig vad som hände. Jag sa aldrig något om det. Jag var för rädd. för chockad. då visste jag inte att det var chock, förstås. Jag hade inte lärt mig det ordet. Jag hade inte heller lärt mig ordet stress.

Den natten återkom eksemet.

Riktiga svenskar är inte glada

Idag har jag blivit kallad ”din jävla jugoslav!”. Visst, jag kan gå med på att det någonstans långt bak i släkten förmodligen finns utländskt inflytande. Vad jag förstått av vad farmor (pie memorie) berättade har den grenen vallonskt påbrå. Att en granne till min farmor, när hon var 15 år omkring 1930 eller nåt sånt, kallade henne och hennes föräldrar för tattare lämnar jag för tillfället därhän. På den tiden var trots allt alla som på något sätt föll utanför normen tattare (eller ”judar”, sagt med ett speciellt tonläge). Min farmor föll på sätt och vis också utanför normen, för övrigt – liksom min morfar. Så jag är i gott sällskap.

(Farmor spelade systemet. Ibland om sommaren övertalade hon en väninnna att stämpla in åt henne, farmor alltså, på textilfabriken. Istället för att jobba för omkring 3-10 kronor för 10-16 timmar badade farmor med en ung man, som då var bokbinderilärling – min farfar. Jag vet inte vad de gjorde förutom att bada i Motala Ström men nåt måste de ha gjort, såsmåningom, annars skulle jag inte sitta här.

Morfar hällde kaffe på en överste. Enough said!)

I alla fall! Jag är kanske inte hundraprocentigt etnisk svensk. Men någon balkan är jag rakt inte. Det hade nog varit mer korrekt att kalla mig ”din jävla tjugoåttondels vallon!”. Men jag antar att i strikt rasbiologiska termer så funkar jugoslav lika bra. Åtminstone om man nu tror på det ariska blodets renhet. Att arierna var ett indo-folk … nåväl. Det är historia. Jag förväntar jag mig inte särskilt stor bildning hos (vissa) etniska svenskar.

Vad, då, har föranlett detta vindlande flöde av sarkastisk antirasism? Åh, mina vänner – det är enkelt. En promenad. En lång promenad. En promenad som såsmåningom lösgjorde motionens endorfiner. En promenad vars endorfiner fick min hjärna att ta ett beklagligt ickesvenskt beslut. En promenad, som ledde fram till att jag nästan ensam på en ödslig gångväg någonstans nära civiliserade trakter gjorde något förfärligt. Vad, undrar ni kanske? Åh, det är enkelt. Hela den svenska civilisationen står och faller med att en person gör det hen inte får göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Så här är det: Jag är inte vuxen. Jag är 44 år gammal, biologisk ålder. Men jag är inte vuxen. När jag ser en vattenpöl inbjuder den till lite plaskande. Jag har drivit ex till näst intill vansinne på grund av denna förfärligt osvenska ovana att så där lite på skoj stampa i en vattenpöl. Som om jag just då har glömt bort 40 av mina 44 år.

Vissa vattenpölar förvandlar mig till en spefull fyraåring. En sån där liten spjuver med glimten i ögat. En sån där jobbig typ som utmanar Mor och Fars (eller den väsentligt mer vuxne partnerns) auktoritet. En sån där som vet att ”så gör man inte” och just därför inte kan låta bli.

Att Stampa i en vattenpöl.

Jag vandrade där ensam, i skogen. På en gångväg. Det har ju regnat lite som ni vet – det regnade igår (det blev en blöt promenad igår). här och där har Moder Natur sölat lite. Jag inbillar mig att vår Nertus är ganska stolt över sina ”salivpölar”; en gaggad modergudinna som just fått deepthroat av … eh … vem det vara må. Regnguden kanske.

(Sånt här funderar jag faktiskt på ibland.)

Så – där fanns vattenpölar. Här och där. Nu är det så här att mina promenadskor är av en sort som kanske inte alltid är så normativa. Det är väl ingånga skor. De är otroligt bekväma. De är gamla och de håller nästan på att falla sönder. En ortoped skulle säkert vilja säga mig ett och annat men det spelar ingen roll.

De är – bekväma. Så här ser de ut:

promshoe

Det är inte skodon lämpade för vattenpölstamp. Men just då spelade det ingen roll – inte för mig. För ni förstår … Det är roligt.

Jag var av okända orsaker dessutom glad. Endorfiner. Solsken. Motion! Oh fy fan!

(Att promenera är inte motion! Jag tycker inte om motion! Att promenera är … eh … nåt annat.)

Att Stampa i en vattenpöl.

Ja, det var en bra idé. Just då. Då friskt vågat tar jag ett stort kliv framåt mot vattenpölen. Den var inte ens särskilt imponerande, knappt en halvmeter lång, några decimeter bred, mindre än en centimeter djup. Men vatten är alltid ett utmärkt plaskmaterial. Kalla det naturlig sploshing, om ni vill. Så – där gör jag vad en vuxen man inte ska (eller får) göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Det var roligt. Ungefär då, medan jag stampar en gång till, dyker en medelålders Man med Kvinna och Hund upp. Mannen, som håller i hundens koppel, stannar upp. Kvinnan fortsätter att gå – hon rökte för övrigt. Mannen stirrar på mig. Hunden flämtar och nosar runt näravid. Mannen säger:

”Vad fan gör du?”
”Jag leker i en vattenpöl,” sa jag. Och … rörde lite med spetsen av skon i vattnet. Ja vad fan, jag var fortfarande glad.
”Är du full?” sa Mannen.
”Jag är glad,” sa jag.
”Ska jag ringa polisen?” sa Kvinnan när hon stannade.
”Nä,” sa mannen. Sen spände han blicken i mig och grymtade: ”Jävla idiot.” Han började gå. Några meter neråt vägen hann han ifatt sin jag antar hustru och sa på det där ‘jag pratar högt utan att någon ska höra det egentligen’-sättet:

”Jävla jugoslaver i skogen!” sa Mannen.
”Riktiga svenskar är inte glada!” sa Kvinnan.

Jag gick hem. Som en svensk.

Oglad.

Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …

Om den kämpande kvinnan

Jag skrev en text Speltidningen Fenix nyligen. En text om kvinnor i det amerikanska inbördeskriget. Den texten tänker jag på i bakhuvudet nu när jag ser på Gettysburg. Tankarna leder vidare till kvinnans roll i världen, i vår historia, vårt samhälle — och i vår kultur. Långt fler än mig har funderat, skrivit och agerat på dessa frågor så jag ska inte orda allt för mycket om dem. Istället tänker jag frångå min vana med stream of consciousness och för en gång vara stringent. Nåja, nästan. Jag får trots allt inte betalt för den här texten så jag tillåter mig Musans frihet.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många kvinnor som deltog på båda sidor i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Grova uppskattningar gör gällande någonstans mellan 4000-20000 kvinnor. Majoriteten av dem tog aldrig av sig klänningen. De arbetade inom fältsjukvården, ofta på frivillig basis. De arbetade som kokerskor, hembiträden.

Somliga, som Mary Bowser, var spioner. Andra, som systrarna Moon, var sabotörer och smugglare. Somliga, som Malinda Blalock, var partisaner. De var inte ensamma om att föra krig. Somliga kvinnor, drog rentav på sig en uniform, klippte sig, lindade brösten och försvann i människomassan som ”unga män”.

Det fanns kvinnor i strid. Genom hela inbördeskriget levde, marscherade och dog kvinnor både för Confederate States of America, sydstatarna, som för the Union, nordstatarna. Sida vid sida med okända män, brödrer, fädrer, älskare, makar. Mycket lite har fram till relativt nyligen varit känt om krigets kvinnor. Vad vi i modern tid — rentav de senaste 20-30 åren tillbaka, knappt längre än så — vet om dem vet vi ofta tack vare amatörhistoriker. Det finmaskiga nätet av idealister och fantaster vars forskning sällan möter akademiska krav, men tänder ett intresse. En lust efter kunskap — också hos de diplomerade historikerna.

Källorna är bristfälliga. Varken nord eller syd förde några register över kvinnor som avslöjats. Där fanns inga förbud mot kvinnor som soldater helt enkelt därför att inga förbud behövdes. Det var otänkbart att en Kvinna skulle bli soldat. Krig var (och är) Männens domän. De kvinnor som därför avslöjades fick helt sonika en utskällning och så skickades de hem. Det var inte straffbart att vara kvinnlig krigare. De källor som vanligtvis används är därför dödsattester eller dödsannonser, enstaka artiklar, ett fåtal memoarer — bland annat Loreta Janeta Velazquez memoarer the Woman in Battle från 1876 (den finns tillgänglig inom public domain för den som är intresserad — http://bit.ly/11z5aBz ).

En av dessa källor talar om den unga kvinnan man fann död, knappt 100 meter från stenmuren kring Cemetary Ridge nära samhället Gettysburg. Vem var hon?

Ingen vet hennes namn. Ingen är helt säker på var hon kom ifrån. Hon slogs på sydstatarnas sida. Ändå fann man hennes kropp bara ett stenkast från Unionens hastigt befästa linjer. Hon låg långt bort från andra stupade. Hon var först. Det ryktades att hon varit fanbärare för ett regemente från Virginia, men ingen kunde säga det med säkerhet.

Okända historiska människor fascinerar mig. Många av dem förtjänar någon sorts upprättelse, att inte bli bortglömda. Det här är en sådan upprättelse. Hon förtjänar att bli hågkommen, inte för sina ideal, inte för sin uniform — men för sitt mod.

Kvinnan som ledde Picketts Charge borde inte vara bortglömd.

Konsten att bli rädd

En nästan koherent stream of consciousness om ondska, rädsla och underhållningsskräck. Samt en liten passus om rollspel. Och fotnötter.

Få se nu, något är fel med den här bilden. Efter diverse små obehagligheter i en tämligen dysfunktionell familj ska en präst välsigna huset den norénska familjeidyllen nyss flyttat in i. Vigvattnet förvandlas till blod. Samtidigt pågår ett mer eller mindre öppet incestuöst förhållande mellan äldste sonen och äldsta systern … och en i familjen har hallucinationer, fadern har problem med agressivitet, det rinner blod ur kranarna och småbarnen skriker.

Så bor de jävla puckona kvar i det hemsökta huset.

GAAAAH!!!

Ehm. Ja. Hmm. Om ni trodde att jag beskrev mina egna hemförhållanden så hade ni fel. Jag gör nämligen misstaget att se Dino de Laurentiis Amityville II: The Possession. Den är … inte bra. Det är förfärligt synd egentligen, för huset på Ocean Avenue 112, Amityville N.Y — Huset Som Gud Glömde — är nämligen för bra för att vara sant.

Att något förfärligt inträffade där 1976, det är sant. Om det var Hin Håle som låg bakom — tja. Man kan välja att tro på det, om man vill. Om Ronald Defeo var besatt eller galen spelar nog ingen roll. Om ondska är övernaturlig eller inte — det visar sig oftast vara en meningslös fråga. Som psykologen Philip Zimbardo uttryckte det: ”Gods favourite angel was Lucifer”.

Zimbardo är intressant i frågan om ondska — och ondskans natur. Han låg bakom Stanford-experimentet, 1971 (eller om det var 1973, 74). Med ganska enkla medel bevisade han att varje människa oavsett hur god hon är har potential för en närmast avgrundsdjup ondska. Med det i bakhuvudet blir traditionell skräck — särskilt ”hemsökta hus”-skräcken eller splatter-skräcken — meningslös.

Det behövs ingen djävul för att somligt folk ska bli onda.

Problemet — om man kalla det ett problem — är att … jag tycker om skräckfilm. Jason Vorhese har charm (på sitt sätt; att han stryper mig om jag kramar honom, tja). Mike Myers (namn?) har säkert sina goda sidor (jag inbillar mig att han åtminstone är djurvän, den mordiske misantropen). Freddie … okej, Freddie har nästan inga förlåtande kvalitéer. Å andra sidan är han ett typexempel på hur bakgrund påverkar ens handlingar (att han återvänt från de döda är en petitess!). så — ni förstår?

Skräck gör mig helt enkelt istället full i skratt. Den är meningslös, verkningslös. Premisserna är redan kända; få filmer har lyckats nå igenom den där hinnan av förklarande förnuft. Orginalversionen av the Haunting är en av dem (och Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House är en av de mest skrämmande böcker jag läst). Blair Witch Project är en annan. Den senare på grund av ett inbjudande nyskapande — men samtidigt går det bara att bli rädd av den en enda gång. En andra gång är premissen redan känd och Djävulen har excorcerats.

Scenen med ryggmärgsprovet i The Excorcist är för övrigt en ”gömma mig bakom kudde”-scen. Den — och ögon. Ögonscener är … obehagliga. Det är Den Andalusiska Hundens fel. Varje gång en film — det behöver inte vara skräck, det kan vara något så mundant som CSI — innehåller en scen med ögon vänder jag bort blicken. Ögon är, nämligen, känsliga.

(En av mina fobier är att råka fastna med en galge i mina ögon.)

Konsten att bli rädd är därför en konst som blir svårare och svårare ju mer man förstår ondskans mekanismer på ett förnuftigt sätt. Det finns ett begrepp — suspension of disbelief — som visserligen kan appliceras, men det ger en konstgjord känsla av skräck. Vilket förstås är rätt och riktigt om den används som underhållning (eller möjligen i upphetsande syfte; att skrämma mig får dock motsatt effekt, bara så ni vet 🙂 ). Fast ändå …

Kanske konsten att bli rädd snarare handlar om förmågan att medvetet för en kort stund övertyga sitt eget förnuft om att det har fel. Att för en tid upphäva den rationella delen av ens hjärna och acceptera. Att demoner finns. Att Mannen Med Kroken är en odöd*. Att Son of Sam verkligen var Antikrist. Eller — att hus faktiskt kan vara hemsökta.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Jag tror nämligen på spöken. Eller — eftersom ingen kunnat visa oomkullrunkeliga bevis för att spöken inte finns, väljer jag att fram tills dess bevisen finns tro att spöken existerar.

Jag resonerar på samma sätt om Gud, f övr.

Det är också suspension of disbelief. Samma sorts narrativa mentala mekanism återkommer till exempel i rollspel, ickesexuella sådana som sexuella sådana. Verklighetsflykt. Jag kan vara en eldkastande warlock om jag vill. Så länge jag vill existerar mitt ”jag” som en annan (roll)person. Jag kan vara vem som helst; somliga roller är mer skrämmande än andra.

Jag fick frågan om jag någon gång upplevt katarsis i fråga om rollspel (det gällde f övr lajv** eller bordsrollspel). Svaret är både ja och nej; å ena sidan är det lätt för någon med så livlig fantasi som jag att iscensätta en annan personlighet och därigenom på sätt och vis ”rena” mig själv. Å andra sidan är det beroende på personlighet, omständigheter och sällskap. På samma sätt är det under vissa förutsättningar lättare att inom ramen för underhållning bli rädd.

Vill jag då bli rädd på riktigt, kanske ni undrar?

Bara om det involverar hemsökta hus.

(Dvs – usch nej! Hualigen! Jag håller mig så långt borta från allt som skrämmer mig som möjligt; från spindlar till bråk. Nu vet ni det 🙂 )

– – – – –
* Mannen med Kroken hette sannolikt Cropsey, en seriemördare på Staten Island som ibland blandas ihop med den monstruöse Albert Fisk. Folklore och sanning tenderar att glida in i varandra över tid och Cropsey röjde runt i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet när definitionen seriemördare ännu var i stort sett okänd.
** Jag har aldrig lajvat i någon större utsträckning, så min förklaring baseras uteslutande på bordsrollspel. Sexuella rollspel ligger så nära ens sedvanliga känsloregister att en sorts ”reningsprocess” är lättare att uppnå. Det är åtminstone min personliga erfarenhet och ska inte tas som allmängiltig sanning.***
*** Friskrivningar är roligt**** 😛
**** Det är fotnötter med!

Omoralen i samhället är Spotifys fel (Chris in the Morning-esque)

Eftersom internet aldrig glömmer ens oförätter upptäckte jag att Spotify fortfarande kom ihåg mig. I brist på gamecard till World of Warcraft, trots att the Shattering redan inträffat (och jag missade det p ga dålig ekonomi), ägnade jag sömnlösa timmar åt att försöka hitta på något. På internet.

Jag hittade inget. När jag läst Opassande backloggar och uppmaningar att på Twitter reta Snälla Farbröder Vars Frisyr Imiterar Fredrik Reinfeldt infann sig en … tom klump av ensamhet. Som om nätet bara kunde erbjuda antingen Xhamster.com eller ännu en artikel av Erik Laakso (de har inget som helst samband; faktum är att jag skulle bli högst förvånad om jag fann den ene hos den andre, och vice versa).

Så, av en ren slump, tänkte jag att ‘jag fick ju en invite för länge sen före nya datorn av sambon…’. Jag är iaf en nätnoob, så jag var ganska övertygad om att den inte fanns kvar. Sambon är kvar, trots att jag upptäckte att jag nyss inte bara hade en spökmus (ni vet, när muspekaren börjar röra sig av egen kraft … eller kattkraft … GÅ NER DÄRIFRÅN GRYNET!!!), så, eh … Ja!

Ja, att jag sjöng med i

högt. Två på natten. Med en trött sambo i andra rummet och en arg katt på golvet, som vill ha min stol. Katten alltså, inte golvet. Om det senare vore fallet skulle jag bli väldigt överraskad!

Inviten alltså. Datorn finns kvar … såvida jag inte hallucinerar fram den där svarta grejen framför mig. Katten är grå, datorn är svart. Måste vara datorn.

Inviten. Friskt vågat och allt det där. Rask till Google och knappra in ‘Spotify’ – och se på faen! Jag är tydligen så pass viktig för dem att de kommer ihåg mig, fortfarande. Inte nog med det: De kommer ihåg vad jag heter också, och vad jag ska säga i dörren för att den där virtuelle före detta Black Cobra-snubben numer laglig väktare efter sex dagars utbildning, typ, ska släppa in mig … alltså, han som ser ut som en liten ruta för ”password”. Tur att de där rutorna inte har en fjäderbatong. Kaptcha-fraser är väl något snarlikt, hålla buset ute. Typ.

Jooorå!

Har ni tänkt på hur hemliga vi är numer? Med alla våra lösenord. För att vara ett internet där all information ska vara fri är den faktiskt jävligt låst. Rutor hit oc Kaptchas dit. Länkar, modem, hubbar och sånt. Pvp och PsP och Dll och TCP/IP och PB och Spectrial. Mycke’ nu.

Men, Spotify, iaf. Den där jobbiga ”gratis”-versionen alltså. Välan installerad på datorn har jag nu ägnat tio minuter åt at klura ut hur radiofunktionen ska fungera, utan att lyckas. Det var som att släppas ner framför Arthas själv, vid level fem, och undra var en jäkla pally-bubbla var. (Det där var ‘intern WoW speek’, så jag förstår att ni inte förstår någonting. Noobs.)

Spellistor däremot var hur lätt som helst (som att samla åtta sjuka vargfällar vid Northshire Abbey … altså, jag menar – vad GÖR de med alla Scourge-infekterade vargfällar? Jag ser inga eldar, inga massgravar, inte ens en skåpbil från Smittskyddsinstitutet. Så vad gör de med dem? Barbaric Loin Cloths?).

I väntan på WoW njuter jag allså av mt återuppväckta Spotify. Ni kan sluta läsa nu om ni vill, men … längre ner nämner jag Eddie Meduza och Marcus Birro, som faktiskt har träffats. Jag har t om levande bildbevis på det.

Nu, med hjälp av Spotify, njuter jag av obskyra artister som Borghesia

och Current 93

(det lilla som fanns av de senare :/ ).

Jag är hoplöst efter, jag vet. Men någon måste gå efter dn första frontlinjen, vilket påminner mig om Frontline Assembly …

Problemet är nu att komma ihåg allt jag lyssnade på, på LP-tiden. Ni vet, 1989-1991? På den tiden då musik FAKTISKT var svår att komma över. Allså ni vet, till den tid Sverigedemokra… de som fortfarande sitter med Baud-modem vill att vi ska tillbaka till. Netopia, kallar de sig. Väl?

På MIN tid, då när jag var ung, var man tvungen att antingen lyssna på SR eller trava iväg till Pet Sounds för sin Mussolini Headkick och sin Laibach och sin Ebba Grön och sin limited edition pressing av en maxisingle av Depeche. Jävla ungdomar, ni har det så lätt numer. Hårdrockarna hade det minst lika jävligt. De fick gå till Megastore.

Nu? iTune Store eller vaffan det heter – och vips. Utan knaster. Eller att plötsligt upptäcka att skivspelaren börjat knasa så att det hörs ett högt ”rrrriiiitscch!” och sen är den där pressningen med ett äpple på av Beatles ganska knas. Det värsta som kan hända nu är att Jay får mörkare, och mörkare, och mörkare, och lägre … röst. Sen har TV4 kundtjänst massor av arga samtal från besvikna fjortisar och medelålders tantslem som sett fram mot en timmes orgasm med Idol soundtrack i öronen och apoteksdildon mellan benen. Inget fel på det, alltså. Medelålders tantslem alltså. De förra, ja vaffan. Peter Mangs hade fel target group.

(Sidonotering: Det har blivit långt mycket svårare för djävulsdyrkare att förleda ungdomen numer. Förr kunde man gömma ”kill yourself!” på en LP och sen med ryktesväg få folk att veta att de skulle snurra skivan _baklänges långsamt_ för att få höra Djävulen säga ”Jo, eh, alltså du det där med eh … du vet, analsex? Ha mer sånt? Mmm-kej?”. Numer behöver man en IT-examen för att få veta att Carola egentligen ropar efter kuk i Främling (spela den baklänges så hör ni det. Vid ett tillfälle låter det, ungefär, Mmmjaoouuu illl aaa uuuk!”. Konstigt nog ropar hon efter det på skånska. Hon pratar väl iaf rikssvenska?)

Det har varit länge sen jag … fan, nu blev jag förvirrad av en engelsman på Spotify som försöker uttala Halls Halstabletter … så, eh … hmmm. Han låter inte ens som Stephen Fry:

(Btw, han pratar om mig. Fast det vet han inte.)

Det är kanske problemet med den här nya tiden. Vi lyssnar inte längre på musik, utan snippets. För tjugo år sen var det _jobbigt_ att byta låt. Att snippa (jag hoppas ni använder det ordet!). Numer, numer är det som att hoppa från ett cumshot till ett annat. Ett klick – och nya influenser. Där de började med en slomo-scen av ett hångel slutar det med bukkake. Tacka fan för att folk knullar runt. Omoralen i samhället är Spotifys fel.

Så måste det vara. Det är vad som slår mig när jag hoppat från Nitzer Ebbs ultra-aerobictränande Let Your Body Learn

till, ojsan. Mer omoral:

Inte nog med omoral – det är en låt som får Per Ström att säkert kunna skriva en hel blogpost om hur orättvist livet är för en man med ingenjörsexamen men noll koll på genus. Lilly Allen säger det bättre i refrängen än vad jag någonsin kan säga det, men iaf: Lyssna på Lilly, Pelle. Jag sa ju att hon kan säga det bättre. Men för att glädja dig har jag faktiskt lite 2 Live Crew också:

Fast jag kanske är fel målgrupp.

Eftersom det här är internet och Per redan vet vad jag heter (han är ju iaf internätsintegritetexpert) så, eh … fan. Nu tappade jag bort mig. Därför funkar det utmärkt med en avledande manöver – Eddie Meduza vs Marcus Birro (age 25). Hur gammal Eddie är då vete katten, 80 förmodligen. Eller 19:

Marcus, mannen. Vaffan med frillan? (Kom ihåg, Marcus, att nätet glömmer aldrig … ‘Ägd’, faller mig in apropå klippet, he he. Men ärligt mannen – jag var minst lika narcissistisk när jag var tjufem, så.)

Nu är jag förstås alldeles medveten om att Marcus Birro kommer att tycka illa om mig. Ja, eftersom jag sa något negativt om honom. Å andra sidan är jag född i Norrköping – han är bara en inflyttad. Så, ja. Cred, mannen. Dagermanpris hjälper inte när det handlar om lokalpatriarkat. Och där klår jag dig med fler boklängder än du någonsin kan komma upp i, trots att du är mer pubbad än jag.

(Sidonotering: Jag upptäckte att jag lyssnade slut på 2 Live Crews ”Me so horny” och det följdes efter några enkla klick av Rihannas ”Breakin’ Dishes” … och plötsligt fick jag en sorts vibb av att bägge könen egentligen är lika jävligt sexuellt frustrerade. Jämlikhet – alla ska ha det lika jävligt.)

Men Marcus, jag högaktar din framgång, och faktum är att Joe Strummer på sätt och vis också formade mig. Jag grottade inte ner mig i nostalgi, för Kolingsborg är försvunnet från min horisont och ärligt talat vil jag aldrig tillbaka till den tiden. Men, iaf hade jag ett jävligt bra hångel på Kolingsborg till tonerna av London Calling. Strummer, man.

Det här var på den tiden då synthare nästan varje fredag eller lördag samlades utanför järndörrarna i slutet av Gula Gången iviriga att komma in till röken, smygsupandet och det tunderösa dunkandet av Front 242’s Headhunter eller livekonserter med Elegant Machinery … vilka vi numer inte får lyssna på för då stödjer vi (tyst) Sverigedemokraterna. Enligt Johan Wirfält i Expressen.

Gosse, jävla tur att du inte var kulturjournalist 1990. Kolingsborg, Laibach, skinheads, Säpo i svart Saab på torget. Jag finns förmodligen på något foto i ett arkiv. Var du där?

Nej, du var nog aldrig på Kolingsborg. Och om du var det så har du inte sagt det till Expressen (för att vara högerextremist ger ingen cred, fråga Jimmie). Högerarmsgymnastik var lika vanligt som haschholkande i hörnet och hångel i skuggorna. Bra hångel, f övr. Iaf om Joe Strummer skrek i högtalarna. Haschet struntade jag i när det fanns fuktiga läppar att möta. Av ren olycka var ett par av dem manliga sådana, men eftersom Strummer inte verkade ta illa vara så …

Kanske borde man uppleva en subkultur istälet för att skriva en hatartikel om den.

Nu är inte det här första gången jag skrivit om musik – och musikens kreativa kraft (jag ber om ursäkt för formateringarna, det såg snyggt ut. Då …).

Kanske, slår det mig nu, är en bidragande orsak till min långvariga skrivkramp inte bara World of Warcraft, som min sambo hävdar … dupt andetag … det här är en lång mening … kanske handlar det om att jag _varit_ helt ointresserad av musik, sen ett, två år tillbaka?

Jag vet inte riktigt varför. Den har helt enkelt inte varit till
någon nytta. Kanske beror det på att jag inte längre kan kräma på God is God – den här:

på högsta volym utan att katterna ska gömma sig och sambon komma rusande och fråga om jag har blivit kristen fast jag är det men inte så mycket eller öppet eller iaf inte så påträngande så, eh …

En nackdel med att vara sambo är hänsyn. Hon uppskattar visserligen Laibach, men inte på volym åtta kvart över två på natten. Vilket är när min hjärna bestämmer sig för att ”Nu JÄVLAR SKA VI SKRIVA!!!”. Det är därför jag vaknat vid tretiden om morgonen och sen ägnat … tre timmar åt att försöka komma ihåg varför jag är vaken.

Jag borde ha installerat Spotify för flera månader sen.

Med Spotify har jag hittat tillbaka till Ordet. Det här är baske mig produktplacering, så jag funderar på att be dem om ersättning.
Artister få ju Väldigt Små Delar Av Ett Öre, så jag tänkte lite självsvåldigt så där att jag banne mig ska ha en del av en av de där Små Delarna Av Ett Öre. Orup, hans familj och jag kan dela på en falukorv.

Yo, O! Jag gör en grym korvgryta!

Oooh! De har ju Depeche Mode också!

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Stream of consciousness – om Twitter (och andra grejer)

Till skräck för säkert många har jag upptäckt en sak om mig själv. Gudrun Schyman kommer förmodligen att twittra om mig och passar jag mig inte väldigt noga lägger nog någon upp hela min livshistoria på Wikileaks också, eller möjligen någon annanstans i nätet – kanske på (grind?) mobbosfären.

Vad jag upptäckt om mig själv är följande: Jag är en teknologisk taliban.

Ja, vänner, det här kommer att bli ännu en stream om consciousness-rant om Twitter och sociala medier och min oförmåga att förstå mig på dem. Ja, ni får gärna kommentera med ett QQ om ni vill, för jag vet inte (visste inte innan jag googlade) vad QQ betyder – och därför blir jag inte sårad. Enligt Urban Dictionary – en oumbärlig källa för teknologitalibaner och ”såna som inte hänger med”, såna som mig – betyder det:

”Contrary to popular belief, QQ is not a set of crying eyes. It actually originated with the advent of Warcraft II. On battlenet, you could press ALT+Q+Q to immediately exit the match and program. Thus the term ”QQ” was to tell people to just quit because they are unskilled. The term later developed and lost it’s origin and is usually mistaken as crying eyes. In contemporary gamer culture, QQ has become the mainstream emoticon for crying eyes, though it is still often used in it’s traditional sense.”

Inte undra på att jag blev lolad när jag utryckte ett ”Huh?” över när någon i senaste instancen klagade på DPS:en. Eftersom mitt GS var 3.4 K och de flesta andas var 5.1 K antog jag att det gällde mig även om jag inte riktigt visste, därav mitt ”Huh?”, men en DK i gruppen hade ett GS som var lägre, så det gällde hen (som f övr ragequittide DF-PUG:en eftersom tanken hade gnällt om ”moe DPS pliz!”). Iaf fick jag ett QQ till svar när jag undrade, på mitt diplomatiska sätt, om the fuckup tank menade mig.

Sen downade vi Loken för jag vet inte vilken gång i ordningen. Iaf gick jag därifrån med 2 frost, eftersom det var min första HC för dagen. Trots tre wipes.

Vad i helvete skrev jag nyss? Undrar säkert vän av ordning, förmodligen en politisk-blogg taliban, som styrt upp hela sitt nätokratiska liv efter att, med väldigt många ord, egentligen få ropa ”FIRST!!!”. På något utspel från det föraktade gammelmedia (alltså de där ”bloggarna”, som drog igång redan i början av 1500-talet).

Som passusen om GS osv – så där ser twitterska ut för mig, förstår ni. Det är snabel-a hit och snabel-a dit, grindar och konstiga tecken och ett underförstått språk som trots att jag läst FAQ:en inte förstår … därför att FAQ:en är skriven av etniska twittrare, de som fötts med språket.

Var i helvete tog TFII vägen – Twitter För InternetInvandrare? Det är som om jag kommer som flykting till ett nytt land och möts aven stor banderoll, som säger ”@Newcomer: LOL!!!”. QA-avdelningen, för att inte tala om Userability-avdelningen, borde gå lite mer empatikurser och mindre SCRUM. (Att jag kan slänga mig med QA och Userability beror förstås på att jag som nytillkommen twitternaut är medveten om de viktiga orden; Jimmie-ponken skulle förstå vad jag menar, bara jag menade ”bidrag” och ”svenska blonda flikka ja?”.)

Varje gång jag vågar mig ut i twitterflödet – inte sällan p ga min (svenska flikka ja) twitteretniska sambos ihärdiga småfågelljudande – så slås jag av samma tanke. Jag är en Krestina, en som frågar handelsmannen om ”blomma” – och kommer hem med tre kilo mjöl (flour). Min sambo är en Kal-OSka, som ”puttar” in veden fastän det heter LÄGGA IN veden …

Jag är en invandrare. En IT-blatte. Ut med mig. Antar jag. Låt mig traska runt i träsket av … ja, SMS. (SMS är en teknologi jag hyser enorm antipati för. Men jag är luddit, bara så ni vet.)

Så därför tyr jag mig till det trygga – och blir luddit. Blir taliban. Jag har precis lärt mig det här med bloggar, modem, switchar, hubbar, DNS, RSS och Google Reader och sånt. Det är … Afghanistan, för mig. Trygghet. Twitter är en Elak Ockupationsmakt. En som säger ”Men så här kan det Bli Ännu Mer Demokratiskt! Varför måste du nöja dig med EN tebar när Vi Kan ERbjuda Både Starbucks Ice Moccachinoi och Dunkin’ Donuts!? Är du en bakåtsträvare? Okrist… Planekonom!?”

Och börjar vi prata om Facebook ska jag fan i mig ta flygcertifikat.

Jag hänger inte med. Min sambo, en utomordentligt intelligent kvinna som fattat inte bara det där med att datorspel kan vara mer än FPS med Ny Häftig Grafik, utan också mycket mer, hon har också förståttdet där med att @ inte enbart ingår i en epostadress. Hon försöker hjälpa mig, när jag ber om det (vilekt jag aldrg gör eftersom jag är man och därför SKA vara född med Twitterteknologigenen … vilket jag inte är, så anagligen är jag tjej fast jag ännu inte vet om det … Dessutom är jag förmodligen lesbisk. Iaf om man ska tro playlisten i Realplayer.)

Men hjälpen jag får, ja … Det blir lite grand som om dr Livingstone ska lära Kunta Kinte att det där vatenfallet som stavats med en mängd O och några B numer heter Victoriafallet. Fast oroa er inte, jag tänker inte skära av henne näsan (hennes näsa är på tok för söt) trots att jag är _lite_ svartsjuk på några av de där med någon sorts kanelbulle framför sitt namn.

Eftersom jag inte är paranoid utan tvärtom vill bli integrerad i Mitt Nya Land
nöjer jag mig med att inta en civiliserad inställning till Twitter, en som inte är helt olik den här:

PÅ MIN TID (!!!) fick man minsann sitta på en buss för att höra vad folk skulle äta till middag. OCh ville man få reda på hur och när och var och med vem och med vilka utensilier de hade haft sex med sina barn, då fick man gå till en tobaksbutik som sålde Pox eller ePix! (tror jag det hette, de däringa ”vuxenserierna” som var way beyond vuxenerien ”Heavy Metal”). Alla såna butiker ägdes av en medelålders man i T-shirt i en backslick som på den tiden gjorde skäl för sitt namn. Ägaren alltså, inte T-shirten.

Sen kom Facebook. Och den otroligt viktiga uppdateringen hos Inga Somhelst att ”klippt gräset, sugit av gubben, nu ska jag virka”. Och twitterflödet – ”gumman gav mig huvud, är kränkt.” Vilket snart står på en löpsedel nära dig (så länge gubben är någon Viktig Person, som – tja, han den där ättlingen till europeiska straffångar som numer retar gallfeber på ättlingar till europeiska straffångar (och europeiska religösa fanatiker). Känd Småhusägare Våldtogs Av Fru (alla lösnummerköpare läser det som Känd Våldtog Fru) eftersom löpsedlar är som Twitter -något som skummar förbi på väg till tunnelbanan.

Och såsmåningom slår auktoriteter,som t ex Per Ström, fast att det beror på att frun hade en bok av Unni Drougge i bokhyllan. Det vet man ju hur såna är, feminister alltså. Måste skriva böcker om hur de känt sig kränkta av en snyting. Typiskt bitterfittor.

Twitter*, sägs det, är kanalen där man får en massa vänner man inte känner. Alltså, det som kallas nätverkande. Det där är något jag (också) är dålig på, förutom att skriva alltså. Jag har ofta funderat på vad man ska ha ett nätverk till när man har Arbetsförmedlingen. Ungefär där någonstans brukar jag fundera på vad man ska ha Arbetsförmedlingen till när man känner någon som känner någon, som käner någon som känner någon, som känner någon på Twitter, som har ett nätverk. Så hamnar jag i ett cirkeltänkande som slutar med att jag kollar vad Jinge har skrivit om sina katter. I en värld av nyliberalism är Jinge en trygg punkt av … katter.

Vilket är typiskt. Den största behållningen av en av Sveriges skarpaste bloggar är vad han skriver om sina katter. Skatter brukar också debatteras, men enär skatten sällan är lika intressant som katten, så …

Det är lite Laakso (lattjo Voltaire, menar jag) hur jag jag verkligen försöker hitta en nisch i vårt moderna samhälle, ett styrelseskick som domineras av en uppenbar discordia mellan vad som är Sant och vad som är Rätt (Rick och Troberg och såna dära andra opassande politiker försöker fungera slev i en ganska stagnant politisk gumbo, där den stora skandalen blir att en medioker författare inte kan pissa om en tjej ser på, och jag menar inte Ranelid nu – men i stort rör sig svensk politik som … som en våg av melass. Mycket långsamt men väldigt, väldigt segt. Det kanske är därför Federley åker taxi (till vårdcentralen?)? Allt måste ju gå så fort på Stureplan, det är kanske kokainets fel, den där prematura ejukalationen av hysterikapitalism.)

(Btw: Idag är jag kommunist. Imorgon är jag antagligen något annat. Om SD i Höör passar in det riktigt bra kanske jag t om gräver fram min bruna skjorta i närheten av valet … fast jag kommer nog att gå til vallokalen i kjol, eftersom jag är en kuvad Riktig Man. Men vänta bara. Dagen efter valet ska jag minsann säga, säga … säga ”Nämen usch!”, åt löpsedlarna som säger ”FEL PARTI VANN!”).

Den gamla rapparen Tage D hade kanske rätt när han sa att ”Att tänka fritt är stort. Att tänka om är större”. Fast numer måste vi inte bara tänka rätt – dvs tänka på samma sätt som Intressants och Knuffs topplista tänker – utan också tänka snabbt, en tanke på högst 140 tecken.

Platon skulle antagligen ha ogillat Twitter, eftersom allt han hunnit med var ett ”Jag har några funderingar kring något jag vill påstå kallas Om staten” – och sen blivit RT till förbannelse tills någon kom underfund med att Platon var ju grek (!). Alltså invandrare. Och så skulle hans debattartikel ha förstörts av ”demokrater” (vilka förr eller senare skulle beskylla honom för att vara antingen från MENA eller feminist, eller både ock, trots at han såvitt jag vet aldrig fick näsan avskuren).

Alla vet, vet ni väl, att greker … tja. Greker …

Jag gör mitt bästa för att förstå språket i det nya land jag hamnat i. Men mellan alla retweets och grindar är de ofta svårt att förstå vad någon menar med ”@Tjoalhopppsanhej RT Dethmember – LOL QQ Nub (skritit fron Iphone sekta stavinen!”).

Där är en dator. Den ska jag slå sönder. Fast inte om den har WOTLK eller Cata Beta installed.

Luddits FTW!

(Rolig gubbe -> 🙂

^THIS!!!^

– – – – – Fotnot – – – – –

*Från min sambos andra blogg plockar jag det här visdomsordet ang. Twitter:
”Är du helt säker på att du har rätt? Är du helt säker på att din diskussionspartner pratar om samma saker som du gör? Är du ens säker på att din medtweetare är intresserad av det du pratar om? Det är läge att tänka efter på twitter.”
– – – – –
Intressant rant? Njae …

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,