Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …

De redan döda

Det sägs har jag för mig att någon Stor Tänkare har sagt att ingen kan ha kontroll över hur ord sätts ihop. Jag förmodar att det är därför vi har både upphovsrätt och i förlängningen advokater. Nåväl, jag är medveten om att jag, i det stora bokliga universat, mest är en liten lort, som Skorpan, med en enda titel hos Ad Libris och resten av mina alster mer svävande i rymden. Den tänkta och den verkliga cyberrymden.

Häromdagen, i lördags faktiskt, var iaf jag och min sambo på shoppingturné i Vällingby Centrum. Efter lite botaniserande hos både OnOff och andra ställen, slank vi in på Minibok, vilken är en av de där alldeles förbluffande underbara fantastiskt familjära SMÅ bokhandlarna. Ja, till skillnad från (de, törs jag erkänna, lika alldeles förbluffande underbara) STORA bokhandelskedjorna.

Vi tittade på titlar både här och där – och så, av en ren slump, tittade jag upp på en pelare (!) där de hade en topplista.

Jag drog ett förskräckt andetag.

För där stod ju … ”min” bok.

Nej, det var inte min bok. Det var en bok med samma titel som min i sinnet inarbetade arbetstitel på min ännu i papperform opublicerade roman. Lät det krångligt? Nå, det är det. Antar jag.

De redan döda.

Samma titel – en helt annan bok. Den bok som i pappersform bär ”min” titel är skriven av Robert Karjel och är …

(…) en mångfacetterad historia om den värld som skapats av kriget mot terrorismen, och om hur mycket ensamma män kan göra för det första riktiga hem de hittat eller den familj de för alltid förlorat

(Cornucopia?)

Vem Robert Karjel är, vet jag inte. Ska jag vara helt ärlig struntar jag i vem hen är. Vad som stör mig är ändå att ”min” titel redan är använd.

Egoistiskt tänker jag att också tankar borde få vara skyddade av upphovsrätt, men rationellt tänker jag att det vore väl ändå ganska fånigt (om än det skulle göra bibliotekariers jobb enklare). Så, som en litteraturens och förlagsvärldens absoluta underdog – inte en käft vet vem jag är utom förläggaren som gav ut mig i pappersform 2006 – önskar jag Robert Karjel lycka till.

Så börjar jag det oerhörda slitet med att hitta en annan säljbar titel för min änu opublicerade roman om fruktansvärda händelser och en jävla massa sex.

Ny arbetstitel: På spaning efter den tid som fly…

Åh!

SKIT!!!

JÄVLA FRANSMÄN!!!

Ny arbetstitel: UTAN TITEL.

(Den i pappersform opublicerade romanens textportfolio i digitalt format finns här: De Redan Döda.

Eventuella jurister eller förläggare kan kontakta mig via mailadressen ni borde kunna hitta på den här bloggen, annars vete katten vad i helskotta det var ni egentligen lärde er på universitetet eller på den senaste förläggarlunchen.

Förresten sa jag inte just det där. Jag bara tänkte det. I själva verket är jag e väldigt snäll författare, som bara längtar efter många kramar från August-juryn.

Jag sa inte det där heller.

Jag sa definitivt inget om Vertigo.

Oops. Där rök nog mina chanser til Akademibokhandeln och Bonniers …

Ey! Edenborg! My man! Jag har ett manus … *blädder blädder*)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Stream of consciousness: Brave new world! Om vår framtid online

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Ironforge är mer laidback. Det är lagom befolkat. Därför går jag hellre till IFB – Ironforge First National Bank – än banken i Dalaran. Inte så att jag har något emot orcher per se (även om de utrotade större delen av den ras jag tillhör), men trängseln, stressen, segheten och just de där ögonblicken när någon får frispel … nää-eee, liksom.

Efter att ha lagt 100 – 150 gränslösa dammpartikar i bankfacket sneglar jag åt vänster och ser … ser en räkning. Gulp. Men phew, den går inte ut förrän i morgon, så kanske kunde jag lika gärna betala den nu, nu när jag ändå är på banken.

Sagt och gjort. Ett par minuters väntan senare efter att in-game ha verifierat att jag är jag på samma sätt som man verifierar att man är man vid t ex Swedbanks virtuella bankkontor, kan jag återgå till monsterslakten, väl medveten om att jag får använda internet i ännu en månad. På väg ut från banken kilar jag in på ett värdshus och beställer en pizza, som en halvtimme senare levereras till dörren (då flyger jag ändå från Gadgetzan till Winterspring, vilket tar ungefär en kvart). Pizzaleverantören sköter under tiden sina affärer via sin telefon, mest med textmeddelanden men eftersom han är en ”ny journalist”, som med hundratals andra skriver en djupgående artikel Kant, gör det inte så mycket. Under flygturen medan jag äter pizza öppnar jag ett fönster till höger på skärmen och kikar på SVT Play, medan jag ibland kikar på det fasta twitterfönstret (Twitter blev ju, som vi alla vet, integrerat med samtliga operativsystem redan 2012).

Efter en heldag framför datorn, som jag eftersom det är en strålande sommardag har tagit med mig ut på balkongen … och grannen bredvid frågade nyss över räcket om jag visste hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, eftersom disken är klar och det är barnfritt och sambon, som är fullt upptagen med att övervinna Mass Effect 2 DLC, ändå vill vara lite ensam.

Så går dagen. Bara genom att ”sitta framför datorn”. En lördag har passerat. Eller, om man nu är så tursam, en måndag. Men det här är en lördag, för jag är en blue collar, en blåkrage. När söndag kväll kommer är jag upptagen med att dels ordna fram käk till gamlingarna på äldreboendet, dels snacka om deras senaste bloggposter. Även om andra rynkar på näsan ycker jag de är enastående och otroligt intressant att få läsa om Sånt Som Hände För 70 År Sen ur förstaperson. Äldreboendet har förresten eget webhotell. Vi är nästan 100 bloggare i åldern 71 – 146 (det är Malte, som mest bloggar om sport). Det är tre år sen någon gick och lade sig klockan två på eftermiddagen. ”Inte hinner man sova när det finns så mycket att berätta”, som Gullbritt sa en gång. Medan hon frågade sina barnbarn, via IRC, om de ville ha godis nästa gång de kom och hälsade på. Och barnbarnen dök förresten upp en halvtimme senare. Poppa, deras ”piga”, tog med sig både dem och sina egna ungar bara så att de kunde få se att jodå, folk lever faktiskt tills de är långt långt äldre än sexton, vilket är ”top age” för nästan allt på TV numer.

Eller så:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran när min datorskärm blir alldeles svart. Efter ett par timmars felsökande, när skärmen väl kommit igång och jag hittat en site som _inte_ meddelat ”This content is not a part of your subscription”, hittar felet förstår jag genast hur dumma vissa kan vara. Någon passerade mig på väg till banken, någon med ”Cockatiel” som handle. Förmodligen – för helt säker kan jag aldrig bli eftersom filtersystemens ordlistor är hemligstämplade – var det ”cock” i ”Cockatiel” som var problemet. Eller så var det lite oturligt att jag hade en ”large copper bomb” i min packning. ”Bomb” är ett ord man inte får använda numer, man får inte ens säga det på en gata. ICTV’s plockar upp det och det blir så jobbigt med alla advokater.

Fem dagar senare lyfts mitt ”game ban” – och jag är tillbaka på level 1. En ”moderorganisation” – vilken får jag aldrig veta – har upptäckt att jag tidigare använt ett citat ur en film i en guild chat, och eftersom det var upphovsrättsskyddat material – det där ”feeling lucky, punk!?” så tog man bort fyra gamecards uppskattat värde (ej en senare räkning för ”sveda och värk” inräknad) från mitt konto. Att jag på det officiella forumet i enlighet med det modifierade RealID också hamnade på en ”wall of shame” får man liksom ta. Det är nästan lite kul att vara public enemy no 911934777-E-87654.

Oturligt nog ville inte äldreboendet ha nyligen tillagda i belastningregistret. Och hyresvärden ville inte besudla sitt goda rykte. Så medan sambon bor kvar använder jag en publik dator, för ingen av oss ville riskera hennes karriär därför att hon har en presumtiv våldsbrottsling till sambo. Det där med presumtiv hör ihop med att jag enligt Folkhälsomyndigheten spenderar för mycket tid med onlinespel – jag är i alla fall vuxen man och därför per automatik misstänkt för sexköp.

Det har, sannerligen, varit fem händelserika och sen dag två datorlösa dagar. Jag borde ha tänkt efter förstås, men saken var ju den att eftersom det var en varm sommardag tog jag ut datorn på balkongen för att ”sitta framför datorn”. Och sen ropade grannen bredvid en fråga om hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, vilket vi gjorde medan jag fnissade åt hur hennes ungar såg så söta ut på badstranden eftersom grannmannen – som nu är häktad – lagt upp några foton på Flickr, som grannen stolt visat mig via Twitter och när det blev något kajk istället skickade till mig som bifogade filer på mailen.

Så nu har polisen tagit min dator, jag är misstänkt pedofil och grannen har förlorat vårdnaden om sina barn. Extra jobbigt blev det när man i min bokhylla också hittade en Koran. Vart grannmannen, som tog ett foto med sin iPhone av lilla Shulamit när hon satt i en snäll tjejs plaskdamm på badstranden därför att Shullan
kände Pelle från dagis och det var Pelles plaskdamm … var tusan tog grannmannen – jag tror han heter Jerker, eller möjligen Jimmie – vägen?

Politikerna vet förmodligen inte.

Men tjänstemännen – den moderna tidens väktare – vet.

Quid custodiet ipsos custodiem?

(Inspirerad av Opassande)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

… i vilken jag med tankens snabba flykt täcker in datorspel, insekter och piratpartiet

Den här blogposten tar vägen åt ett helt annat håll än det var tänkt. I nedanstående text täcker jag in en galen advokat, TV- och datorspel samt mitt oresonliga hat mot insekter och oändliga kärlek för Zerg. Nu när ni läst den här ingressen behöve ni inte läsa vidare, om ni inte vill. På slutet av posten nämner jag också Piratpartiet, men det är för att få fler läsare. I går länkade jag til en porrsite, men det gav mig nominellt fler läsare än vad jag skulle få om jag säger att Rick Falkvinge inte är en insekt. Eh …

(Allt i denna postning är stream of cosnciousness.)

Jack Thompson tycks till sist ha fått ett nytt spelkort vad det gäller hans korståg mot TV- och datorspel i allmänhet och GTA synnerhet. Enligt FN-konventionen för biologisk mångfald är faktiskt 90% av våra barn (sic!) ovetande om hastigheten i vilken våra olika djurarter utrotas.

Att nå endgame är viktigare.

Glöm bengaliska tigrar när det gäller att samla durotar tiger furs. Vem bry sig om elefanter, när pristine ivory grinding får dig exalted med the Consortium och man får lägga vantarna på deras fortfarande utmärkta JC recept? Glöm pandorna, när det går att köpa en kampsportspanda. Vem sa något om pingviner? Det dräller av dem i Northrend (ibland närjag haft tråkigt med min l80 pally har jag jagat pingviner … men jag är iofs vuxen och får göra det, eftersom jag vet att pingviner är … eh … de är visst inte så väldigt utrotningshotade. Tro jag. Men iaf!).

Det påminner mig om att jag snart måste lgga in för att hardcorelevla Hellgrinne. Vad ska Twitterguildet annars tro om mig? Nu röker grannen igen. Det känns i ventilationssystemet, eller så … så har jag flashbacks. Sådant här brukade jag förr om åren skriva med en PRince i mungipan, tills jag brände mig på läppen.

FN anser att TV-spel är allvarligt, förstås. Det flyttar fokus för barnen, som egentligen borde skriva småsagor om Ville Val (alltså Ville djuret Val, inte den tjocka killen i klassen; barn är ju genuint goda och accepterar allas tillkortakomnanden) istället för att köra över horor i GTA. Eller rädda galaxen i Massive Effect 1 eller 2. Med tanke på hur IT-jättar dumpar tungmetaller i Kina borde vi kanske helt enkelt ta handkontrollen från småttingen – och sambon! – och tvinga ut dem i friska luften.

För hopp och lek ute, det är medusinen mot spel!

I naturen finns det smådjur …

Utrotningen av djur- och insektsarter är förstås mycket allvarligt. De är så allvarligt att man inte ens borde skämta om det, med mindre än att en gumiflotte fylld av gröna jägare dyker upp framför en. Och jag har enorm sympati med Greenpeace, för valar är – sin storlek till trots- ganska söta. Valar lever upp till det där ”om man är stor och stark måste man också vara snäll” (som låter som något Astrid Lindgen kokat ihop, men mycket väl kan vara en Alvedon-reklam). Tänk om Festergut hade lyssnat till den maximen? Då skulle vi ha sluppit alla jobbiga korniga raid videos.

Insekter däremot … Jag vet, på ett förnuftigt plan, att insekter gör enorm nytta. Jag vet att de behövs. Men … MÅSTE DE BEHÖVAS SÅ JÄVLA NÄRA MIG!!!

Jag hatar insekter med samma energi som en enbent valfångare hatar Moby Dick. Mitt hat är alldeles oresonligt, nästan, eftersom jag tycker om myror och gärna låter en nyckelpiga krypa omkring på mig. Jag. Hatar. Insekter. Jag Hatar. Dem. Lika intensivt som bin Laden hatar Vilks, lika intensivt som Jimmie Åkesson hatar bin Lade… eh …

De krälar och kryper och slingrar och kilar och smiter och släntrar och gömmer sig i mörka vrår där solljus är en saga elaka spindel- och gråsuggemammor berättar för sina stygga barn. Jag pratar alltså om insekter, inte sverigedemokrater eller andra löss. Jag ger blanka fan i att de, insekterna allså, är Guds Skapelser – insekter skapade Han på en dålig dag, förmodligen en tisdag när det var för långt till söndagen och dagen efter måndagen, som var ganska jobbig.

Jag älskar Starship Troopers. Det är den enda film där mänskligheten faktiskt kickar butt, re insekter. Å andra sidan – här är jag typiskt abmivalent, enär jag nyss nämnde myror och nyckelpigor – älskar jag Zerg. Trots att ljudeffekterna är extremt osmakliga. Det är något visst med slemskjutande getingar och krälande biologiskt kaos. Och ägg! Vi måstehar MER ÄGG i våra spel!

Jag är också ganska övertygad om att Greenpeace skulle ställa sig mitt emellan Protos och Zerg, om det kom til kritan.

Därför borde vi lyssna på FN. Vill vi ha höglevlade barn som växt upp till vuxna i Scorpions, som inte kan lyda order utan att med redneck-dialekt ifrågasätta ens det enklaste, eller vill vi ha en mänsklighet, som genom sitt naturistiska engagemang aldrig komer att komma längre bort från Gaia än Mars?

Svaret är ganska enkelt. Om vi inte värnar våra regnskogar med dess myller av insekter … Oh fy fan.

Det är faktiskt insekterna som håller mig inomhus. Insekterna ch björkarna. Men me insekterna. OCh jag är t om van vid dem; i ena hörnet av rummet sitter nu en liten, liten svart spindel jag kallar Svante. Efter sex öl ser han ut så här:

(Louise Bourgeois)

Och en gång för länge sen hade jag en kackerlacka inomhus. Bara en. Lyckligtvis var hen singel och/eller impotent. I varje fall föråt sig stackarn på resterna av olivolja i en ugnseldfast form jag glömt framme. Det var så jag fann henom, extremt mätt och väldigt väldigt död i en pöl av olja. Hen dog förmodligen lycklig. Att äta sig till döds på livolja måste vara som att ramla ned i ett kar av maltwhiskey.

Jag fick dåligt samvete då, för mitt oresonliga hat. That’s no way for a bug to die … Så jag tog ut henom på gården och gömde honom i en liten grop. Huruvida det lilla kors jag sen satte upp, skapat av två upphittade glaspinnar och ett gamalt tuggummi, hjälpte Kackie vidare vet jag inte, men saken är den att jag tror att Ni Vet Vem ursäktar mig.

Jag hatar ändå insekter.

Därför borde vi spela mer spel.

Snart är det juli, då får jag bli insekt igen. Tack, Blizzard. Inte nog med att ni redan har mig som WoW-kund, nu ska ni tvinga mig att sova ännu mindre bara för att hinna med Starcraft II. Jag är redan nere på tre timmar per dygn!

Oh helvete!

Svante!

Svante, sluta för fan att röra på dig! Jag hatar när spindlar rör på sig!

GET THE FUCK AWAY FROM ME!!!

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Oops!

Glömde!

Piratpartiet! (Den övre länken ska faktiskt tilhöra slug:en med relaterade ämnen). Helt ärligt nu alltså, jag ska sponsra er med en slant när jag kommit hem, kommer ihåg, hittar ert fönster bland all multitasking (se dump), vill, orkar. Men under tiden så kan ni kanske tänka på mig som någon som helt enkelt leechar era åsikter utan att ge cred tillbaka?

Ungefär som de flesta behandlar allt annat material utom porren på the Pirate Bay, alltså.

Aj jävlar. Nu gjorde jag mig visst till persona non grata på hela internätet 😛

Shoggoth on the cable

”Mamma! Mamma!”
”Ja, älsket?”
”När jag var ute och lekte hittade jag en Konstig Grej! Det var, typ, en låååång grej va, och den bara hängde där va, och i slutet av den va var typ ett öga va, och s–”
”Vad har jag sagt om att leka med Okända!?”
”Men ma–”
”Inga men! Nu blir det inga plankton för dig! Marsch i säng nu!”
”Me–”
”Har du lyssnat på den där otäcke Gubben nu igen!? Han som påstår att det finns liv ovanför Det Stora Kalla!?”
”Men tänk om det g–”
”Vill du kanske att ISLOSSNINGEN ska komma!? Va? Va!? Inte nog med att den där idioten utåt Grönland till ville skoja med oss, som han sa, och göra oss till en räka med en bomb i nyporna. Nu ska jag behöva lyssna på sånt här, från mitt eget barn också! Ay ay ay, f’thang!”
Men Islossningen, eh … ” *skamsen tystnad med rynkad panna* ”Nä, för då … då dör vi ju och världen går under, men … Men det var en, typ, ändå en lång tentakel … jag ville simma uppåt va, för att se, men vågade inte, och de andra gömde sig och så tänkte jag … ”
”Jag skulle aldrig ha köpt de där böckerna till dig. Lovecraft är inget för små räkor som dig!”
”Men tänk o–”
”Du ska inte tänka. Du ska gå in på ditt rum och SKÄMMAS!!!”
”M–”
”TYST!!!”

(Eller som forskaren säger:

)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

World of spycraft

Great! Britain …

Via GamePolitics hittar jag fram till Daily Mail, som skriver om hur ett företag kommit på den strålande (?) idén att koppla samman CCTV-kameror med ”spelare”. Via en internettjänst,  the Internet Eye, kan användaren i realtid följa någon av Storbrittaniens 4.2 miljoner CCTV-kameror och mot en poängbelöning och i förlängningen kontanta priser på upp till 1000 pund tipsa om ett pågående, på film fångat, brott.

Ja jösses. Det fanns visst en gubbe en gång, som skrev en bok om hur engelsmännen spionerade på varandra (och lojala medborgare blev belönade). 1984 hette den, inte sant?

Inte nog med de arma engelsmännen redan övervakas näst intill in absurdum, nu kommer de att från och med nästa år kunna övervakas av hela världen. I alla fall den uppkopplade världen, så länge världen blir en användare av the internet eyes.

Jag undrar när något av Sveriges spelföretag kommer på idén att tillsammans med FRA skapa ett MMORPG?

(Det här blev kort, men jag bloggar från jobbet .)

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Andra bloggar om:

Kvinna! Spela the Sims!

feminismHur tänkte ni nu, SvD?

Jag läser via en länk hos Djävulskattungen om hur datorspelbranschen ”har fått upp ögonen” för tjejer.

Whoa! Tjejer spelar också datorspel – det gör vi en artikel av. Och vad spelar de?

Wii Fit (för kvinnor vill ju hålla sig i form).

Singstar (för kvinnor tycker ju om att tralla och sjunga).

The Sims (för det är ju ett virtuellt dockskåp …)

Barnspel (tillsammans med sina barn).

Undantaget är dock verksamhetschefen på Dataspelsbranschen, som spelar Fear 2: Project Origin och en del annat blodigt.

Fast bara i smyg.

Bilden som framträder blir denna:

Det är inget konstigt att tjejer spelar datorspel. Det gör de ju, så sänk de förvånade ögonbrynen. De spelar ofta och gärna – helst sånt som hanterar mode, design och inredning, eller hälsa och skönhet, eller pedagogiska datorspelsverktyg tillsammans med sina barn. Inte WoW.

(Wow står för World of Warcraft. Det är ett ganska populärt onlinespel hos både killar och tjejer och går ut på att samla guld så man kan köpa nya kläder. Helst i metall, men läder eller tyg går också bra. Valfria assescoarer finns, som yxor, svärd, hammare, pilbågar. Man kan också köpa katt, eller en liten söt drake. Med tillräckligt mycket guld kan man också designa sina egna vapen, i alla fall sätta ädelstenar på dem, så de blir lite mer glimmriga.)

Män vill ha en saftig början och ett saftigt slut, enkelspåriga FPS:er utan andra valmöjligheter än vilket vapen som är mest effektivt mot en muterad mutant. Eller möjligen våldsmma onlinespel, som WoW.

(WoW står för World of Warcraft. Det är ett ganska populärt onlinespel hos killar och går ut på att med våld tillskansa sig rikedom, status och fett bra utrustning, som gör det möjligt att i grupp döda fruktansvärda ondskefulla monster och mosnterbossar – som t ex odöda, drakar eller gudar. Stort fokus läggs på rätt ”gear”, dvs utrustning, och strategi. Det är ett ytterst våldsamt spel vars setting är en sönderfallande värld av krig och Stora Hjältar (lvl 80’s).)

Well, dash it! Som en väluppfostrad oxfordian skulle säga.

Hur kunde det bli så att artikeln helt och hållet glömmer bort alla de som spelar våld, våld och åter våld? Ja, förutom de som samlar guld så de kan köpa nya kläder då?

De glöms ju inte bort, bevars, men signalen som sänds är att tjejer visst får spela våldsamma spel – men bara i hemlighet. När barnen gått och lagt sig, efter att den spelande (trendiga?) mamman har uppfostrat dem rätt med ”snälla” spel. Omvårdande, ömma huldamoder!

Vi vill inte ha sådana här mödrar. För jag menar, kom igen. Tänk på barnen!

(Inpass: Jag vet inte om jag vill se en duell mellan en 70 DK och en 72 Mage i Goldshire en gång till …

DK: ”But mom!”
Mage: ”Ok, one more duel.”
DK: Great!”
*pang, tjoff, blam, frostbolt, frostbolt, boom!*
Mage: yells ”NOW DO THE DISHES!!!”

Det var traumatiskt, särskilt som jag stod där med en lvl 6 paladin. Inte minst alla LOL efteråt när en stukad DK satte sig ned och bleknade bort.  Eller traumatiskt my ass. Det var skitkul!)

SvD är en bra tidning, för de sätter fokus på genusfrågor – om än att vissa artiklar, som den aktuella, verkar lite ogenomtänkta. Så strukturellt sett gör de rätt, men det lämnar ändå en sorts fadd eftersmak. En artikelserie om våra nya ”könsroller” – ett uttryck som borde ha begravts för länge sen, eftersom det implikerar något som vi kan byta ut bara så där, som en roll på teater; Ena dagen är Persbrandt Gunvald, andra Godot – förstärker dem, men i ny förpackning.

För det är egentligen inte så mycket nytt de vill föra fram, snarare ett konservativt tänk kring Män och Kvinnor, förpackat i genuscellofan så vi ska kunna svälja det lättare.

Spelande kvinnor borde inte vara en nyhet. För, just genom att göra dem till en nyhet, så  förstärks den konservativa synen på män och kvinnor och motverkar därmed SvD:s syfte med sin artikelserie. Den konservativa synen är, fröstås, att män spelar datorspel och kvinnor egentligen är pyssliga mödrar.

Som spelar the Sims.

Har ni spelat the Sims (2, 3)? Jag spelar the Sims 2 justn u (datorn tål inte the Sims 3 *snyft*). I så fall är ni ganska nere med den mardröm av dålig smak de allra flesta föremål och kläder Maxis har skapat. Det verkliga behållet av spelet är allt ”custom content” – spelmaterial skapat av spelarna själva, under långa timmar med Milkshape, Photoshop och andra program. Och all utveckling av add-on programvara, alla moddar, hackar, all enorm kunskap kring spelmekaniken som lagts ned av … glada amatörer.

Merparten av dem är kvinnor. Några av de mest förbluffande profesionella amatörerna är kvinnor. Men kanske än viktigare: Deras kunskap är traditionellt stämplad som ”manlig” (programvara, datorer, programkod).

Inte nog med att kvinnor alltså spelar virtuella dockhus. De ägnar sig dessutom åt att under lång tid utveckla eget material till sagda dockhus, ett arbete som kräver stor (manlig) kunskap. Hur går det ihop med ”könsrollerna”? Ens ”de nya könsrollerna”?

Fast förstås, man får väl ta det goda med det onda. SvD:s intention är bra, men sättet den genomförs på är … ja. Typiskt manligt.

(Den här blogposten ingår i min ”NU JÄVLAR ÄR DET NOG!”-serie, som härmed får anses startad. Läs ursprunget till tanken här. Leta efter knytnäven så vet ni att det tillhör serien.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,