Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …

Annonser

De redan döda

Det sägs har jag för mig att någon Stor Tänkare har sagt att ingen kan ha kontroll över hur ord sätts ihop. Jag förmodar att det är därför vi har både upphovsrätt och i förlängningen advokater. Nåväl, jag är medveten om att jag, i det stora bokliga universat, mest är en liten lort, som Skorpan, med en enda titel hos Ad Libris och resten av mina alster mer svävande i rymden. Den tänkta och den verkliga cyberrymden.

Häromdagen, i lördags faktiskt, var iaf jag och min sambo på shoppingturné i Vällingby Centrum. Efter lite botaniserande hos både OnOff och andra ställen, slank vi in på Minibok, vilken är en av de där alldeles förbluffande underbara fantastiskt familjära SMÅ bokhandlarna. Ja, till skillnad från (de, törs jag erkänna, lika alldeles förbluffande underbara) STORA bokhandelskedjorna.

Vi tittade på titlar både här och där – och så, av en ren slump, tittade jag upp på en pelare (!) där de hade en topplista.

Jag drog ett förskräckt andetag.

För där stod ju … ”min” bok.

Nej, det var inte min bok. Det var en bok med samma titel som min i sinnet inarbetade arbetstitel på min ännu i papperform opublicerade roman. Lät det krångligt? Nå, det är det. Antar jag.

De redan döda.

Samma titel – en helt annan bok. Den bok som i pappersform bär ”min” titel är skriven av Robert Karjel och är …

(…) en mångfacetterad historia om den värld som skapats av kriget mot terrorismen, och om hur mycket ensamma män kan göra för det första riktiga hem de hittat eller den familj de för alltid förlorat

(Cornucopia?)

Vem Robert Karjel är, vet jag inte. Ska jag vara helt ärlig struntar jag i vem hen är. Vad som stör mig är ändå att ”min” titel redan är använd.

Egoistiskt tänker jag att också tankar borde få vara skyddade av upphovsrätt, men rationellt tänker jag att det vore väl ändå ganska fånigt (om än det skulle göra bibliotekariers jobb enklare). Så, som en litteraturens och förlagsvärldens absoluta underdog – inte en käft vet vem jag är utom förläggaren som gav ut mig i pappersform 2006 – önskar jag Robert Karjel lycka till.

Så börjar jag det oerhörda slitet med att hitta en annan säljbar titel för min änu opublicerade roman om fruktansvärda händelser och en jävla massa sex.

Ny arbetstitel: På spaning efter den tid som fly…

Åh!

SKIT!!!

JÄVLA FRANSMÄN!!!

Ny arbetstitel: UTAN TITEL.

(Den i pappersform opublicerade romanens textportfolio i digitalt format finns här: De Redan Döda.

Eventuella jurister eller förläggare kan kontakta mig via mailadressen ni borde kunna hitta på den här bloggen, annars vete katten vad i helskotta det var ni egentligen lärde er på universitetet eller på den senaste förläggarlunchen.

Förresten sa jag inte just det där. Jag bara tänkte det. I själva verket är jag e väldigt snäll författare, som bara längtar efter många kramar från August-juryn.

Jag sa inte det där heller.

Jag sa definitivt inget om Vertigo.

Oops. Där rök nog mina chanser til Akademibokhandeln och Bonniers …

Ey! Edenborg! My man! Jag har ett manus … *blädder blädder*)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Stream of consciousness: Brave new world! Om vår framtid online

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran och beslutar mig för att lika gärna göra mina bankärenden i Stormwind, som i den svävande staden. Orsaken är trängsel: Dalaran är överbefolkad. Allt går segt och ju segare livet blir desto mer stressade blir alla. För inte alls länge sen, på väg mot Icecrown, såg jag en orch slutligen tappa fattningen helt och gång på gång medan hen stod på ett tak vråla KEK!!!.

Ironforge är mer laidback. Det är lagom befolkat. Därför går jag hellre till IFB – Ironforge First National Bank – än banken i Dalaran. Inte så att jag har något emot orcher per se (även om de utrotade större delen av den ras jag tillhör), men trängseln, stressen, segheten och just de där ögonblicken när någon får frispel … nää-eee, liksom.

Efter att ha lagt 100 – 150 gränslösa dammpartikar i bankfacket sneglar jag åt vänster och ser … ser en räkning. Gulp. Men phew, den går inte ut förrän i morgon, så kanske kunde jag lika gärna betala den nu, nu när jag ändå är på banken.

Sagt och gjort. Ett par minuters väntan senare efter att in-game ha verifierat att jag är jag på samma sätt som man verifierar att man är man vid t ex Swedbanks virtuella bankkontor, kan jag återgå till monsterslakten, väl medveten om att jag får använda internet i ännu en månad. På väg ut från banken kilar jag in på ett värdshus och beställer en pizza, som en halvtimme senare levereras till dörren (då flyger jag ändå från Gadgetzan till Winterspring, vilket tar ungefär en kvart). Pizzaleverantören sköter under tiden sina affärer via sin telefon, mest med textmeddelanden men eftersom han är en ”ny journalist”, som med hundratals andra skriver en djupgående artikel Kant, gör det inte så mycket. Under flygturen medan jag äter pizza öppnar jag ett fönster till höger på skärmen och kikar på SVT Play, medan jag ibland kikar på det fasta twitterfönstret (Twitter blev ju, som vi alla vet, integrerat med samtliga operativsystem redan 2012).

Efter en heldag framför datorn, som jag eftersom det är en strålande sommardag har tagit med mig ut på balkongen … och grannen bredvid frågade nyss över räcket om jag visste hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, eftersom disken är klar och det är barnfritt och sambon, som är fullt upptagen med att övervinna Mass Effect 2 DLC, ändå vill vara lite ensam.

Så går dagen. Bara genom att ”sitta framför datorn”. En lördag har passerat. Eller, om man nu är så tursam, en måndag. Men det här är en lördag, för jag är en blue collar, en blåkrage. När söndag kväll kommer är jag upptagen med att dels ordna fram käk till gamlingarna på äldreboendet, dels snacka om deras senaste bloggposter. Även om andra rynkar på näsan ycker jag de är enastående och otroligt intressant att få läsa om Sånt Som Hände För 70 År Sen ur förstaperson. Äldreboendet har förresten eget webhotell. Vi är nästan 100 bloggare i åldern 71 – 146 (det är Malte, som mest bloggar om sport). Det är tre år sen någon gick och lade sig klockan två på eftermiddagen. ”Inte hinner man sova när det finns så mycket att berätta”, som Gullbritt sa en gång. Medan hon frågade sina barnbarn, via IRC, om de ville ha godis nästa gång de kom och hälsade på. Och barnbarnen dök förresten upp en halvtimme senare. Poppa, deras ”piga”, tog med sig både dem och sina egna ungar bara så att de kunde få se att jodå, folk lever faktiskt tills de är långt långt äldre än sexton, vilket är ”top age” för nästan allt på TV numer.

Eller så:

Jag passerar Ironforge på väg mot Dalaran när min datorskärm blir alldeles svart. Efter ett par timmars felsökande, när skärmen väl kommit igång och jag hittat en site som _inte_ meddelat ”This content is not a part of your subscription”, hittar felet förstår jag genast hur dumma vissa kan vara. Någon passerade mig på väg till banken, någon med ”Cockatiel” som handle. Förmodligen – för helt säker kan jag aldrig bli eftersom filtersystemens ordlistor är hemligstämplade – var det ”cock” i ”Cockatiel” som var problemet. Eller så var det lite oturligt att jag hade en ”large copper bomb” i min packning. ”Bomb” är ett ord man inte får använda numer, man får inte ens säga det på en gata. ICTV’s plockar upp det och det blir så jobbigt med alla advokater.

Fem dagar senare lyfts mitt ”game ban” – och jag är tillbaka på level 1. En ”moderorganisation” – vilken får jag aldrig veta – har upptäckt att jag tidigare använt ett citat ur en film i en guild chat, och eftersom det var upphovsrättsskyddat material – det där ”feeling lucky, punk!?” så tog man bort fyra gamecards uppskattat värde (ej en senare räkning för ”sveda och värk” inräknad) från mitt konto. Att jag på det officiella forumet i enlighet med det modifierade RealID också hamnade på en ”wall of shame” får man liksom ta. Det är nästan lite kul att vara public enemy no 911934777-E-87654.

Oturligt nog ville inte äldreboendet ha nyligen tillagda i belastningregistret. Och hyresvärden ville inte besudla sitt goda rykte. Så medan sambon bor kvar använder jag en publik dator, för ingen av oss ville riskera hennes karriär därför att hon har en presumtiv våldsbrottsling till sambo. Det där med presumtiv hör ihop med att jag enligt Folkhälsomyndigheten spenderar för mycket tid med onlinespel – jag är i alla fall vuxen man och därför per automatik misstänkt för sexköp.

Det har, sannerligen, varit fem händelserika och sen dag två datorlösa dagar. Jag borde ha tänkt efter förstås, men saken var ju den att eftersom det var en varm sommardag tog jag ut datorn på balkongen för att ”sitta framför datorn”. Och sen ropade grannen bredvid en fråga om hur man får bort den där peskiga varningsrutan – och så gav jag några tips om Google-sökningar, så där IRL över räcket OCH fick veta att hon snackat med sin dotter på gården via Twitter och eftersom ungarna ändå ska gå iväg med en grannman till badstranden så kunde vi ju lika gärna ta ner Loken, vilket vi gjorde medan jag fnissade åt hur hennes ungar såg så söta ut på badstranden eftersom grannmannen – som nu är häktad – lagt upp några foton på Flickr, som grannen stolt visat mig via Twitter och när det blev något kajk istället skickade till mig som bifogade filer på mailen.

Så nu har polisen tagit min dator, jag är misstänkt pedofil och grannen har förlorat vårdnaden om sina barn. Extra jobbigt blev det när man i min bokhylla också hittade en Koran. Vart grannmannen, som tog ett foto med sin iPhone av lilla Shulamit när hon satt i en snäll tjejs plaskdamm på badstranden därför att Shullan
kände Pelle från dagis och det var Pelles plaskdamm … var tusan tog grannmannen – jag tror han heter Jerker, eller möjligen Jimmie – vägen?

Politikerna vet förmodligen inte.

Men tjänstemännen – den moderna tidens väktare – vet.

Quid custodiet ipsos custodiem?

(Inspirerad av Opassande)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

World of spycraft

Great! Britain …

Via GamePolitics hittar jag fram till Daily Mail, som skriver om hur ett företag kommit på den strålande (?) idén att koppla samman CCTV-kameror med ”spelare”. Via en internettjänst,  the Internet Eye, kan användaren i realtid följa någon av Storbrittaniens 4.2 miljoner CCTV-kameror och mot en poängbelöning och i förlängningen kontanta priser på upp till 1000 pund tipsa om ett pågående, på film fångat, brott.

Ja jösses. Det fanns visst en gubbe en gång, som skrev en bok om hur engelsmännen spionerade på varandra (och lojala medborgare blev belönade). 1984 hette den, inte sant?

Inte nog med de arma engelsmännen redan övervakas näst intill in absurdum, nu kommer de att från och med nästa år kunna övervakas av hela världen. I alla fall den uppkopplade världen, så länge världen blir en användare av the internet eyes.

Jag undrar när något av Sveriges spelföretag kommer på idén att tillsammans med FRA skapa ett MMORPG?

(Det här blev kort, men jag bloggar från jobbet .)

– – – – –
Intressant?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Andra bloggar om:

Kvinna! Spela the Sims!

feminismHur tänkte ni nu, SvD?

Jag läser via en länk hos Djävulskattungen om hur datorspelbranschen ”har fått upp ögonen” för tjejer.

Whoa! Tjejer spelar också datorspel – det gör vi en artikel av. Och vad spelar de?

Wii Fit (för kvinnor vill ju hålla sig i form).

Singstar (för kvinnor tycker ju om att tralla och sjunga).

The Sims (för det är ju ett virtuellt dockskåp …)

Barnspel (tillsammans med sina barn).

Undantaget är dock verksamhetschefen på Dataspelsbranschen, som spelar Fear 2: Project Origin och en del annat blodigt.

Fast bara i smyg.

Bilden som framträder blir denna:

Det är inget konstigt att tjejer spelar datorspel. Det gör de ju, så sänk de förvånade ögonbrynen. De spelar ofta och gärna – helst sånt som hanterar mode, design och inredning, eller hälsa och skönhet, eller pedagogiska datorspelsverktyg tillsammans med sina barn. Inte WoW.

(Wow står för World of Warcraft. Det är ett ganska populärt onlinespel hos både killar och tjejer och går ut på att samla guld så man kan köpa nya kläder. Helst i metall, men läder eller tyg går också bra. Valfria assescoarer finns, som yxor, svärd, hammare, pilbågar. Man kan också köpa katt, eller en liten söt drake. Med tillräckligt mycket guld kan man också designa sina egna vapen, i alla fall sätta ädelstenar på dem, så de blir lite mer glimmriga.)

Män vill ha en saftig början och ett saftigt slut, enkelspåriga FPS:er utan andra valmöjligheter än vilket vapen som är mest effektivt mot en muterad mutant. Eller möjligen våldsmma onlinespel, som WoW.

(WoW står för World of Warcraft. Det är ett ganska populärt onlinespel hos killar och går ut på att med våld tillskansa sig rikedom, status och fett bra utrustning, som gör det möjligt att i grupp döda fruktansvärda ondskefulla monster och mosnterbossar – som t ex odöda, drakar eller gudar. Stort fokus läggs på rätt ”gear”, dvs utrustning, och strategi. Det är ett ytterst våldsamt spel vars setting är en sönderfallande värld av krig och Stora Hjältar (lvl 80’s).)

Well, dash it! Som en väluppfostrad oxfordian skulle säga.

Hur kunde det bli så att artikeln helt och hållet glömmer bort alla de som spelar våld, våld och åter våld? Ja, förutom de som samlar guld så de kan köpa nya kläder då?

De glöms ju inte bort, bevars, men signalen som sänds är att tjejer visst får spela våldsamma spel – men bara i hemlighet. När barnen gått och lagt sig, efter att den spelande (trendiga?) mamman har uppfostrat dem rätt med ”snälla” spel. Omvårdande, ömma huldamoder!

Vi vill inte ha sådana här mödrar. För jag menar, kom igen. Tänk på barnen!

(Inpass: Jag vet inte om jag vill se en duell mellan en 70 DK och en 72 Mage i Goldshire en gång till …

DK: ”But mom!”
Mage: ”Ok, one more duel.”
DK: Great!”
*pang, tjoff, blam, frostbolt, frostbolt, boom!*
Mage: yells ”NOW DO THE DISHES!!!”

Det var traumatiskt, särskilt som jag stod där med en lvl 6 paladin. Inte minst alla LOL efteråt när en stukad DK satte sig ned och bleknade bort.  Eller traumatiskt my ass. Det var skitkul!)

SvD är en bra tidning, för de sätter fokus på genusfrågor – om än att vissa artiklar, som den aktuella, verkar lite ogenomtänkta. Så strukturellt sett gör de rätt, men det lämnar ändå en sorts fadd eftersmak. En artikelserie om våra nya ”könsroller” – ett uttryck som borde ha begravts för länge sen, eftersom det implikerar något som vi kan byta ut bara så där, som en roll på teater; Ena dagen är Persbrandt Gunvald, andra Godot – förstärker dem, men i ny förpackning.

För det är egentligen inte så mycket nytt de vill föra fram, snarare ett konservativt tänk kring Män och Kvinnor, förpackat i genuscellofan så vi ska kunna svälja det lättare.

Spelande kvinnor borde inte vara en nyhet. För, just genom att göra dem till en nyhet, så  förstärks den konservativa synen på män och kvinnor och motverkar därmed SvD:s syfte med sin artikelserie. Den konservativa synen är, fröstås, att män spelar datorspel och kvinnor egentligen är pyssliga mödrar.

Som spelar the Sims.

Har ni spelat the Sims (2, 3)? Jag spelar the Sims 2 justn u (datorn tål inte the Sims 3 *snyft*). I så fall är ni ganska nere med den mardröm av dålig smak de allra flesta föremål och kläder Maxis har skapat. Det verkliga behållet av spelet är allt ”custom content” – spelmaterial skapat av spelarna själva, under långa timmar med Milkshape, Photoshop och andra program. Och all utveckling av add-on programvara, alla moddar, hackar, all enorm kunskap kring spelmekaniken som lagts ned av … glada amatörer.

Merparten av dem är kvinnor. Några av de mest förbluffande profesionella amatörerna är kvinnor. Men kanske än viktigare: Deras kunskap är traditionellt stämplad som ”manlig” (programvara, datorer, programkod).

Inte nog med att kvinnor alltså spelar virtuella dockhus. De ägnar sig dessutom åt att under lång tid utveckla eget material till sagda dockhus, ett arbete som kräver stor (manlig) kunskap. Hur går det ihop med ”könsrollerna”? Ens ”de nya könsrollerna”?

Fast förstås, man får väl ta det goda med det onda. SvD:s intention är bra, men sättet den genomförs på är … ja. Typiskt manligt.

(Den här blogposten ingår i min ”NU JÄVLAR ÄR DET NOG!”-serie, som härmed får anses startad. Läs ursprunget till tanken här. Leta efter knytnäven så vet ni att det tillhör serien.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jarnhammaren.se

Tack vare en kommentar från Nikke på min förra blogpost har jag nu gett mig ut på en Fantastiskt Äventyr! Med hjälp av Djävulskattungen är således jarnhammaren.se registrerad och tack vare öl och Black Velvet … ja, up and running.

Än så länge är det ett projekt under arbete, men strukturen börjar arta sig. Än så länge har den största nervositeten inträffat när disketterna (jo, disketter) var svårlästa. Järnhammaren, mitt aldrig publicerade hatfantasy-epos, arkiverades nämligen för nästan tio år sen, på diskett.

Lyckligen har ”bara” 200 sidor försvunnit i arkivhanteringen (bortappad diskett). Lyckligen är de sist – och ju mer jag jobbar med den gamla texten, desto mer kugghjul i hjärnan drar igång. Jag kommer ju ihåg nästan allt!

Om ni är nyfikna så får ni gärna titta in. Men ta det för vad det är än så länge – ett renoveringsprojekt. Därför är köket en kaoszon och vardagsrummet belamrat med färgburkar, inredare och en mycket förvirrad hamster.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Personligt – den mest transparenta jobbansökan ni någonsin läst

Nu har jag också bliwit twittrare. Efter att ha registrerat mig för typ ett par månader sen så har jag slutligen tagit tag i det och sagt, som sig bör, ”hello world!”.

Efter fem minuter börjar jag känna av stressen.

Hur orkar ni?

Just nu genomgår jag en dry spell vad det gäller självfötroende. Att öppna mailen och finna sexton ”tack men nej tack” på jobbansökningar är liksom … inget vidare. Och sen är det en del annat också, vilket sammantaget drar ner humöret till en abyssymal eon av djupaste mörker, med bara en enda liten tindrande underbar ljusprick – Djävulskattungen.

Så slår det mig. Det är mig det är fel på. DET ÄR MIG DET ÄR FEL PÅ. För så här är det, förstår ni, en transparent förklaringsskrift om Herr Klokboks Kollektions förflutna (samt förtäckt arbetsansökan) följer:

När jag var elva år läste jag en Fantastisk Bok. Händelsevis Sagan Om Ringen, av Tolkien. När jag var tolv böjade jag skriva på det allra, allra första utkastet till en egen fantasyhistoria. Dessförinnan hade jag skrivit sen jag lärde mig att skriva, i sjuårsåldern … för på den tiden behövde inte barn lära sig skriva och läsa förrän de började grundskolan. Då stavade jag Berlin med två Ä, men det är skit samma.

Tolv år gammal visste jag vad jag ville bli. Tolkien. Eftersom gubben var död och dessutom en Gigant fick jag nöja mig med att bli författare. Därmed verkade min hjärna assimilera sig till tanken om att skapa kreativt med text. Faktum är att jag enda sen dess, när jag var tolv år gammal, har använt Ordet – men inget mer.

Jag sket i matematiken, för när jag ska skriva OCR-nummer måste jag skriva en siffra, kontrollera att den är rätt, skriva en siffra till, kontrollera att den är rätt,skriva en siffra till … tretton gånger.

Jag sket i gymnastiken, för ser ni … När jag var liten liten pilt drabbades jag av eksem. Svårt atopiskt eksem. Landstinget förskrev Cortisonsalva – mamma blandade ihop flytande kortison i brun glaskflaska med vaselin i en Tupperwareburk – men salvan hjälpte inte.

En Klok Gumma hjälpte mig. Antagligen ingick bergamotolja i hennes Hemliga Salva. Eller möjligen pelargon. I vilket fall som helst kommer jag alltid att minnas doften av den där salvan (och vid ett tillfälle en incident på väg hem som involverar en obstinat vägran att dricka ”komjölk”, detta efter att jag hade sett kor på en äng och min bror sagt att det var från dem vi fick mjölk. Kor är Äckliga om de inte är stekta!).

På grund av eksem blev jag tidigt medveten om hur viktigt det är att Se Bra Ut. Men där kom jag till skolan, jag … en spinkig liten ängslig vasker. Efter ett par veckor dök den första utpressningen upp. Alla andra var ju Starka. Jag var bara en liten pilt, en som ibland flagade på benen och sov med Nalle nallebjörn och My – en bebisdocka i tyg – i famnen. Allt för att kanske kunna lura hjärnan att benen och armarna, och armvecken och knävecken, inte alls kliade.

Hjärnan låter sig dock inte luras _så_ lätt.

Lågstadiet karaktäriserades av slagsmål och bortförklaringar om varför jag hade ”glömt” sockiplast-skorna, ännu en gång. Eller badbyxorna. Jag var för liten, för klen och för blek för att vilja lära mig simma, inte minst eftersom simhallen hade en vattentemperatur av kanske tolv grader plus. Ibland spred sig eksemet till Andra Kroppsdelar. Gissa vad som händer om man försöker dölja vätskande eksemsår på kuken när man är åtta år gammal?

Jag hade nästan inga vänner. En del kompisar, ja, men inga vänner. För en sak fick jag snabbt klart för mig. Människan är jävligt snar till att förråda sin nästa. Där var en hel del svikna förtroenden och ännu mera slagsmål. Det pågick genom mellanstadiet – och då fick jag dessutom gå hos talpedagog, eftersom Någon ansåg att jag uttalade ‘S’ på fel sätt.

Jag sa ”moderaterna”, när jag skulle ha sagt ”socialism”.

Det är fascinerande vad i grunden en god föresats kan göra med en människa. Eftersom alla i klassen visste att jag gick till Knäppfröken – talpedagogen – var de snara att bli som barn är, dvs generellt onda och ibland utstuderat elaka. Bäst vore om vi slog ihjäl dem, för jag hatar barn. Jag har varit ett själv. Nå, de fixar det så bra på egen hand, förstås … och nej, jag tror inte att jag passar i en skola. Jag tycker inte om höga ljud. Jag har dessutom svårt för hög musik.

Jag slutade vissla ‘S’, till sist. Tack för det, Normen Om Hur Vi Ska Tala. Numer visslar jag bara ‘S’ när jag har krökat. Eller när Mona Sahlin dyker upp. Jag är inte knusslig, jag kan jobba för sossarna fast jag röstar på Fi. PP … M … Den som ger mig ett jobb.

Högtstadiet började bra. Det började med att Klassens Starka snabbt fann att det var ju roligare att hacka på en liten klen jävel utan glasögon än Den Tjocka Tjejen (hon hette Elke och hade tyskt påbrå). En annan Tjock Tjej (som generellt gick under smeknamnet Madrassen, eftersom hon tyckte om sex) var ivirig att bli Populär, så det glada Grabbarna Grus-gänget fick feminint tillskott. Det var nog först efter att jag drämt ett par skridskor i huvudet på en av dem – inte Madrassen, men en som hette Micke – som de lät mig vara. I alla fall fysiskt. Psykiskt … ja.

Åby, utanför Norrköping, är en Djävulens Håla. I alla fall för sådana som mig.

Lärarna hjälpte till i Nu Ska Vi Krossa En Människa. Ett par år tidigare hade min bror haft samma svensk- och samhällsfröken och min bror var då engagerad i MSU. Det var inte min lärarinna. Tvärtom. Inte den dåvarande rektorn, heller. Det politiska hatet fick således en förlängning i mig – jag fick, händelsevis, en 2:a (dvs IG) i svenska. I högstadiet. Därför att min bror var moderat?

Första terminen i gymnasiet fick jag en 5:a (dvs MVG) i svenska. Go figure, motherfuckers.

Resten av gymnasietiden var jag, med Gil Grissoms förklaring kring hur han var i High School, ”a ghost”. Ett spöke. Efter ett års sumpade studier på Naturvetarlinjen lyckades jag med knapp nöd hamna på tvåårig social, en avskrädeslinje för de skoltrötta, de utstötta, de mediokra, de meningslösa. Natur, på den tiden, var Vägen Till Framtiden. Inte minst för att Natur erbjöd undervisning i BASIC.

Jag lärde mig BASIC genom PC för Alla, eller någon liknande tidning. Skolans BASIC handlade mest om algoritmer, inte om att Få Något Att Fungera.

Den där femman i svenska förresten … Nå, kanske den inte är något att hänga på väggen, med tanke på Socials rykte. Kanske hade hon rätt, Hägglundskan. Jag blir ju trots allt refuserad av lvl 980 Elite redaktörer, gång på gång. Vad ni, den där gängse mobben utan drake omkring porträttet, tycker spelar föga roll för De Som Bestämmer.

En god företeelse förde de två åren på social, ett förlängt högstadium, med sig. Det var att jag å ena sidan förstod hur Viktigt det var att Vara Som Alla Andra, och å andra sidan att jag introducerades till rollspel (och i förlängningen brädspel och datorspel). Att vara Normal, förstår ni, är viktigt. VIKTIGT!!! VAR NORMAL!!!

(Blogga inte.)

Min pubertet kom igång när jag var sjutton. Då hade majoriteten av min proletärklass redan knullat i tre år – i alla fall sa de att de hade gjort det. Madrassen var antagligen ärlig. Resten ljög kanske, men det är skit samma. För Normen är baserad på en Lögn: Om du inte uppfyller den, Se Till att du uppfyller den. Det är okej att ljuga om man vill verka Normal.

Att ha en ohårig kuk fram tills man är arton är Inte Normalt. Händelsevis fick jag anonyma lappar inlämnade i mitt skåp om just den fysiska fadäsen.

Tacka fan för att jag aldrig gick på disko?

(Jag söker nu inte porrfilmsjobb om ni tror det. Det ser säkert bättre ut på bild än AFK. Fast med rätt erbjudande så … eh … )

Åter till det som hände i elvaårs- tolvårsåldern. Skrivandet. Ordet. EN ENDA SAK höll mig borta från självmordet under den ljuva ungdomen (yeah, ljuv ungdom, right) – Ordet. När mina ”kompisar” trimmade mopeder satt jag och skrev. När mina ”kompisar” sålde kakor för klassresan satt jag och skrev. När mina ”kompisar” fick åka till Linköping istället för Helsingfors – de hade sålt för lite kakor – satt jag och skrev. När jag var ”sjuk” satt jag och skrev. Närj agh ade glömt badbyxor, gympakläder eller läroböcker … satt jag och skrev. På biblioteket. Snart hade jag lärt mig hela Deweys systrem. Snart visste jag var alla signum fanns – samt att la Veys Djävulsbibeln inte är en lånebok.

När jag inte skrev läste jag. När jag inte läste lekte jag – jag lekte enda fram tills dess jag var tjugotvå. Allt möjligt, men mest krig, Erkännes. Någonstans måste väl agressionen ta vägen, antar jag. Och nej, det är inte ”feministiskt” att som man erkänna att den största glädjen ett sommarlov gav var att tortera en bekant tills han avslöjade var Fienden fanns. Är jag således ond?

Förmodligen. Eller än värre – jag är bara mänsklig.

Förr eller senare dyker dock Framtidsutsikterna upp. Normativt sett dyker de upp alldeles i början av gymnasiet. För när vi är femton, sexton, så bestämmer vi därmed vad vi för resten av livet ska vara. Det är en enda väg rakt ner i Helvetet, om vi har otur. För kan vi säga vad vi vill bli när kuken inte ens har täckts av tillräckligt mycket könshår för att det ska vara värt att raka av det? När vi inte slutar leka med plastsoldater, skala 1:72, förrän vi är 22?

(Numer leker jag med skala 1:44 tennsoldater istället. Handmålade. Alla tvåtusen av dem.)

För min del betydde min ”framtid” tre saker. 1) Min alkoholiserade SYO-konsulent gav blanka fan i vad jag ville bli och pratade om ”industri”. Aldrig ”bibliotek” eller något annat. Utan ”industri”. Han påminde om ett jobbtest på Arbetsförmedlignen jag en gång gjorde online, ett tst som tyckte att jag skulle passa som väktare eller polis. 2) Min klassföreståndare (vars son var en av mina mest hotfulla belackare) brukade vräka sig bakåt med armarna bakom nacken och säga att ”Näää Joakim, honom blir det aldrig något av” under kvartssamtalen. 3) Jag växte upp i en bruksort dominerad av socialism och Arbetarkultur. Orten har en av världens få Arbetets Museum, förresten.
Googla på Norrköping eller Surbullestan. Birro har fel – Norrköping är en Jävla Stad. Helt enkelt.

De här tre sakerna medförde en ganska … ska man säga … uppgiven syn på tillvaron. Jantelagen in effect, tidigt fick jag smaka på den. IPRED är ingenting i jämförelse.
För vem behöver en storebrorslag när vi då, då när jag växte upp, hade Wernersson som kommunordförande?

1989 flyttade jag till Stockholm för att studera på universitet. Det gick inget bra. Jag visste att jag inte var något, att jag inte kunde något, att jag inte skulle låtsas om att jag kunde något. Jag visste ju att det aldrig skulle bli något av mig – en lärare hade ju sagt det, t om. Så fast jag ville läsa beteendevetenskap, eftersom hur människor beter sig intresserar mig, hamnade jag på femtehandsvalet – Sanhällsplanering. Allt för att komma bort från Peking.

Istället för att gå på föreläsningar, skrev jag. Ibland satt jag i tre dygn utan sömn och skrev. Snitt låg på hundrafemtio sidor per dag. Jag skrev, läste, skrev, söp, läste. Och söp lite till. Däremellan köpte jag skivor – LP-skivor, för då fanns varken Spotify eller CD-skivor.

Orsaken till att jag maniskt hamrade sönder skrivmaskinen – datorer fanns men jag hade varken kompetens eller råd med en 286 – var, förstås, depression. Då visste jag det inte. Det jag visste var att Konstärer måste Lida, så därför led jag. Och söp. och skrev, skrev, skrev. Och drömde …

Drömde om en flickvän. Drömde om framgång. Drömde om att kunna sova en enda natt utan mardrömmar. Det första lät vänta på sig – jag förlorade oskulden när jag var tjugotvå. Hon som tog den finns på Facebook. Det andra väntar fortfarande. Det tredje, nå … Mardrömmar behöver inte vara av ondo. Ibland kan de ge en en alldeles underbar insikt i vad man ska skriva.

(Att min oskuldsfröken finns på Facebook säger förresten en hel del om hur snabbt Samhället har utvecklats. Jag hade inte en tanke på att ens tänka på henne förrän där dök upp en Friend Request; hur kan vi förmedla den känslan till politikerna, till De Som Bestämmer?)

Status update, således: I början av vuxenlivet hade jag följande på pluskontot: En så gott som möjligt osynlig tillvaro under den period vi ska formas till Produktiva Medborgare, dvs skolan. En medioker studieinsats – jag har aldrig gjort en enda läxa i hela mitt liv, tills då. Istället har jag läst på om vad som intresserar mig, inte vad som Stipuleras. En ständig kamp för att framstå som Normal, som Glad, trots att jag så tidigt som när jag var sju år övervägde att ta livet av mig. Då var orsaken en katt som hoppade ur famnen på mig – och när man är sju år och alldeles otröstlig och inte vet vem man ska fråga så är en Katt en underbar tröst. Tills den hoppar ur famnen. För grejen är den, att det är jävligt lätt att _säga_ att man ”ska prata med sina föräldrar”, men svårare att genomföra. Som barn, som ungdom, är ens föräldrar just föräldrar – dvs att de tenderar att reagera kraftigt emotionellt på ens ångestar, och det sista man vill mötas av är en förälders rädsla för vad som kan hända när man är olycklig. Right?

Då fanns inte BRIS. Och förresten – tror någon ung människa på allvar att BRIS kan hjälpa till, när ens katt hoppar ur famnen? Don’t call us, we call you. Förrsten finns det dom med värre problem än en katt, så shut the fuck up!

Minuskontot: Ingen utbildning, i stort sett under fel omständigheter social fobiker, otränad, låg stresströskel, klen, intensiv rökare (nikotin är en lyckodrog men numer snusar jag efter att ha fått ont i hjärtat under promenad), inget självfötroende, ingen självkänsla. En absolut, grundfast övertygelse om att jag drevs av Hat. Så där allmänt. Generellt, mot människor. Fast då, mest, bögar. Och blattar. Fast då kallade vi dem för lakritstomtar, eller syntetnegrer. Då … Och, ibland. Nu. Självförtroende och självkänsla är tämligen fluktuerande efter omständigheter. Med andra ord vet ni aldrig hur bra jag mår förrän det är försent.

(Det här är intresssant. Jag kommer på mig själv med att vilja självcensurera mig nu, eftersom jag ändå riktar mig också mot presumtiva arbetsgivare. Jag kommer på mig själv med att tänka ”nä, så där kan jag inte säga, jag måste ju ljuga”. Ljuga om vem jag är. Nå – jag är en social fuck-up med en enda vän och flickvän, och två kompisar. Där. Nu. Så. NU vet ni hur jävla twitter jag är.)

Räddningen ur misären då, som nu, var Drömmen om Framgång, och då, som nu – Ordet. När jag var glad så skrev jag. När jag var ledsen så skrev jag. När jag var likgiltig skrev jag, när jag _sov_ … skrev jag i tanken vad jag skulle skriva som vaken. Ibland när jag är väldigt ledsen skriver jag ingenting, inte på papper eller skärm, men i huvudet.

Mitt huvud är en bok som aldrig blir klar.

Elva år tog det, det tog elva år att slutföra mitt Magnum Opus, mitt autodidakta författarepos. En ohyggligt mörk fantasyhistoria, Järnhammaren. Ettusen etthundrasjuttiotvå ( 1 172) sidor. Jag kommer fortfarande ihåg när jag skrev ”slyna” (på engelska, dvs ”slut”). Inte exakt datum, men vad som hände, hurdet kändes, hur vädret var.

Den första jag ringde för att berätta att Järnhammaren var klar var mamma. Sen ringde jag flickvännen. Bägge var måttligt begeistrade.

Elva år. Men shit, mannen! Jag har spenderat en 400-poängs akademisk utbildning på att skriva något som aldrig publiceras. Jag har spenderat elva år på att tillgodogöra mig en bred bas av kunskap inom humaniora, som _motsvarar_ 400 poäng. Därför att jag var ett eksemöst spöke i grundskolan.

Så en dag för länge sen fick jag för mig att ”nu när Järnhammaren är klar så måste jag publicera den”. Så jag skickade den till förlag. Vilket på det hela taget var ganska dumt. Marknaden för dystopisk hatfantasy i Sverige är försvinnande liten. Det är lättare att hitta en bebodd planet i Universum än dystopisk svensk hatfantasy.

Sporrad av motgången gav jag mig på nästa projekt. Fast forward några år och några projekt senare … projekt som inebgripit både flickvänner och oavslutade manus … och så, en dag, fann jag mig inte bara med häst- och hundtokig (ung!) flickvän (numer ett ex), utan också ett _publicerat_ manus. Det här, kände jag, var underdogens återkomst, den hatande misantropens revansch.

Icke.

Oturligt nog tycktes det tradtionella förlaget inte särskilt intresserat av att marknadsföra mig, utöver deras hemsida och de traditionella friexemplaren till gratisläsare (recenscenter). Försäljningen av frukten av Min Livsdröm var således … nästan obefintlig. Ett eller två år efteråt fick jag veta att den resterande upplagan köpts upp av en ”distributör” (dvs hade bränts, antar jag).

Plötsligt var jag tillbaka på högstadiet.

Kan situationen bli värre för en arbetssökande? För det här är inget annat än en arbetsansökan. Det är dyrt att anställa folk, det är dyrt att inte veta vad de går för. Har du en gång fuckat upp ditt liv därför att kuken inte blev hårig när den skulle ha blivit, enligt alla normer, så är det kört. Eller?

Schematisk skiss av mig: Ibland deppig men utmärkt social kameleont, mycket kunnig inom en mängd områden utan att ha specialiserat mig någonstans. Jag sover ibland för länge om morgonen och tid är, enligt Einstein, relativ. Eller hur det nu var … fysik är inte min grej, inte matematik eller ekonomi heller. Men under rätt förutsättningar har jag en jävla hunger, ett jävla driv. Bara det handlar om Ordet – hur Ordet nu gestaltas. Kanske är det som en slogan för konserverad gröt eller senap riktad mot målgruppen gravida (”grossessenap, alltid på burken” … fast det där har jag stulit från Beverloo), eller … nåt annat. Gevalia kanske. Kaffe är gott.

Den här bloggen är min portfolio. Den här bloggposten är min CV. Skit i vad jag har jobbat med, skit i vad jag har för meriter. Jag har referenser om det behövs – men jag har inga betyg.

Gimme a fucking job, man (or woman)! Okay?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,