Jarnhammaren.se

Tack vare en kommentar från Nikke på min förra blogpost har jag nu gett mig ut på en Fantastiskt Äventyr! Med hjälp av Djävulskattungen är således jarnhammaren.se registrerad och tack vare öl och Black Velvet … ja, up and running.

Än så länge är det ett projekt under arbete, men strukturen börjar arta sig. Än så länge har den största nervositeten inträffat när disketterna (jo, disketter) var svårlästa. Järnhammaren, mitt aldrig publicerade hatfantasy-epos, arkiverades nämligen för nästan tio år sen, på diskett.

Lyckligen har ”bara” 200 sidor försvunnit i arkivhanteringen (bortappad diskett). Lyckligen är de sist – och ju mer jag jobbar med den gamla texten, desto mer kugghjul i hjärnan drar igång. Jag kommer ju ihåg nästan allt!

Om ni är nyfikna så får ni gärna titta in. Men ta det för vad det är än så länge – ett renoveringsprojekt. Därför är köket en kaoszon och vardagsrummet belamrat med färgburkar, inredare och en mycket förvirrad hamster.

– – – – –

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Personligt – den mest transparenta jobbansökan ni någonsin läst

Nu har jag också bliwit twittrare. Efter att ha registrerat mig för typ ett par månader sen så har jag slutligen tagit tag i det och sagt, som sig bör, ”hello world!”.

Efter fem minuter börjar jag känna av stressen.

Hur orkar ni?

Just nu genomgår jag en dry spell vad det gäller självfötroende. Att öppna mailen och finna sexton ”tack men nej tack” på jobbansökningar är liksom … inget vidare. Och sen är det en del annat också, vilket sammantaget drar ner humöret till en abyssymal eon av djupaste mörker, med bara en enda liten tindrande underbar ljusprick – Djävulskattungen.

Så slår det mig. Det är mig det är fel på. DET ÄR MIG DET ÄR FEL PÅ. För så här är det, förstår ni, en transparent förklaringsskrift om Herr Klokboks Kollektions förflutna (samt förtäckt arbetsansökan) följer:

När jag var elva år läste jag en Fantastisk Bok. Händelsevis Sagan Om Ringen, av Tolkien. När jag var tolv böjade jag skriva på det allra, allra första utkastet till en egen fantasyhistoria. Dessförinnan hade jag skrivit sen jag lärde mig att skriva, i sjuårsåldern … för på den tiden behövde inte barn lära sig skriva och läsa förrän de började grundskolan. Då stavade jag Berlin med två Ä, men det är skit samma.

Tolv år gammal visste jag vad jag ville bli. Tolkien. Eftersom gubben var död och dessutom en Gigant fick jag nöja mig med att bli författare. Därmed verkade min hjärna assimilera sig till tanken om att skapa kreativt med text. Faktum är att jag enda sen dess, när jag var tolv år gammal, har använt Ordet – men inget mer.

Jag sket i matematiken, för när jag ska skriva OCR-nummer måste jag skriva en siffra, kontrollera att den är rätt, skriva en siffra till, kontrollera att den är rätt,skriva en siffra till … tretton gånger.

Jag sket i gymnastiken, för ser ni … När jag var liten liten pilt drabbades jag av eksem. Svårt atopiskt eksem. Landstinget förskrev Cortisonsalva – mamma blandade ihop flytande kortison i brun glaskflaska med vaselin i en Tupperwareburk – men salvan hjälpte inte.

En Klok Gumma hjälpte mig. Antagligen ingick bergamotolja i hennes Hemliga Salva. Eller möjligen pelargon. I vilket fall som helst kommer jag alltid att minnas doften av den där salvan (och vid ett tillfälle en incident på väg hem som involverar en obstinat vägran att dricka ”komjölk”, detta efter att jag hade sett kor på en äng och min bror sagt att det var från dem vi fick mjölk. Kor är Äckliga om de inte är stekta!).

På grund av eksem blev jag tidigt medveten om hur viktigt det är att Se Bra Ut. Men där kom jag till skolan, jag … en spinkig liten ängslig vasker. Efter ett par veckor dök den första utpressningen upp. Alla andra var ju Starka. Jag var bara en liten pilt, en som ibland flagade på benen och sov med Nalle nallebjörn och My – en bebisdocka i tyg – i famnen. Allt för att kanske kunna lura hjärnan att benen och armarna, och armvecken och knävecken, inte alls kliade.

Hjärnan låter sig dock inte luras _så_ lätt.

Lågstadiet karaktäriserades av slagsmål och bortförklaringar om varför jag hade ”glömt” sockiplast-skorna, ännu en gång. Eller badbyxorna. Jag var för liten, för klen och för blek för att vilja lära mig simma, inte minst eftersom simhallen hade en vattentemperatur av kanske tolv grader plus. Ibland spred sig eksemet till Andra Kroppsdelar. Gissa vad som händer om man försöker dölja vätskande eksemsår på kuken när man är åtta år gammal?

Jag hade nästan inga vänner. En del kompisar, ja, men inga vänner. För en sak fick jag snabbt klart för mig. Människan är jävligt snar till att förråda sin nästa. Där var en hel del svikna förtroenden och ännu mera slagsmål. Det pågick genom mellanstadiet – och då fick jag dessutom gå hos talpedagog, eftersom Någon ansåg att jag uttalade ‘S’ på fel sätt.

Jag sa ”moderaterna”, när jag skulle ha sagt ”socialism”.

Det är fascinerande vad i grunden en god föresats kan göra med en människa. Eftersom alla i klassen visste att jag gick till Knäppfröken – talpedagogen – var de snara att bli som barn är, dvs generellt onda och ibland utstuderat elaka. Bäst vore om vi slog ihjäl dem, för jag hatar barn. Jag har varit ett själv. Nå, de fixar det så bra på egen hand, förstås … och nej, jag tror inte att jag passar i en skola. Jag tycker inte om höga ljud. Jag har dessutom svårt för hög musik.

Jag slutade vissla ‘S’, till sist. Tack för det, Normen Om Hur Vi Ska Tala. Numer visslar jag bara ‘S’ när jag har krökat. Eller när Mona Sahlin dyker upp. Jag är inte knusslig, jag kan jobba för sossarna fast jag röstar på Fi. PP … M … Den som ger mig ett jobb.

Högtstadiet började bra. Det började med att Klassens Starka snabbt fann att det var ju roligare att hacka på en liten klen jävel utan glasögon än Den Tjocka Tjejen (hon hette Elke och hade tyskt påbrå). En annan Tjock Tjej (som generellt gick under smeknamnet Madrassen, eftersom hon tyckte om sex) var ivirig att bli Populär, så det glada Grabbarna Grus-gänget fick feminint tillskott. Det var nog först efter att jag drämt ett par skridskor i huvudet på en av dem – inte Madrassen, men en som hette Micke – som de lät mig vara. I alla fall fysiskt. Psykiskt … ja.

Åby, utanför Norrköping, är en Djävulens Håla. I alla fall för sådana som mig.

Lärarna hjälpte till i Nu Ska Vi Krossa En Människa. Ett par år tidigare hade min bror haft samma svensk- och samhällsfröken och min bror var då engagerad i MSU. Det var inte min lärarinna. Tvärtom. Inte den dåvarande rektorn, heller. Det politiska hatet fick således en förlängning i mig – jag fick, händelsevis, en 2:a (dvs IG) i svenska. I högstadiet. Därför att min bror var moderat?

Första terminen i gymnasiet fick jag en 5:a (dvs MVG) i svenska. Go figure, motherfuckers.

Resten av gymnasietiden var jag, med Gil Grissoms förklaring kring hur han var i High School, ”a ghost”. Ett spöke. Efter ett års sumpade studier på Naturvetarlinjen lyckades jag med knapp nöd hamna på tvåårig social, en avskrädeslinje för de skoltrötta, de utstötta, de mediokra, de meningslösa. Natur, på den tiden, var Vägen Till Framtiden. Inte minst för att Natur erbjöd undervisning i BASIC.

Jag lärde mig BASIC genom PC för Alla, eller någon liknande tidning. Skolans BASIC handlade mest om algoritmer, inte om att Få Något Att Fungera.

Den där femman i svenska förresten … Nå, kanske den inte är något att hänga på väggen, med tanke på Socials rykte. Kanske hade hon rätt, Hägglundskan. Jag blir ju trots allt refuserad av lvl 980 Elite redaktörer, gång på gång. Vad ni, den där gängse mobben utan drake omkring porträttet, tycker spelar föga roll för De Som Bestämmer.

En god företeelse förde de två åren på social, ett förlängt högstadium, med sig. Det var att jag å ena sidan förstod hur Viktigt det var att Vara Som Alla Andra, och å andra sidan att jag introducerades till rollspel (och i förlängningen brädspel och datorspel). Att vara Normal, förstår ni, är viktigt. VIKTIGT!!! VAR NORMAL!!!

(Blogga inte.)

Min pubertet kom igång när jag var sjutton. Då hade majoriteten av min proletärklass redan knullat i tre år – i alla fall sa de att de hade gjort det. Madrassen var antagligen ärlig. Resten ljög kanske, men det är skit samma. För Normen är baserad på en Lögn: Om du inte uppfyller den, Se Till att du uppfyller den. Det är okej att ljuga om man vill verka Normal.

Att ha en ohårig kuk fram tills man är arton är Inte Normalt. Händelsevis fick jag anonyma lappar inlämnade i mitt skåp om just den fysiska fadäsen.

Tacka fan för att jag aldrig gick på disko?

(Jag söker nu inte porrfilmsjobb om ni tror det. Det ser säkert bättre ut på bild än AFK. Fast med rätt erbjudande så … eh … )

Åter till det som hände i elvaårs- tolvårsåldern. Skrivandet. Ordet. EN ENDA SAK höll mig borta från självmordet under den ljuva ungdomen (yeah, ljuv ungdom, right) – Ordet. När mina ”kompisar” trimmade mopeder satt jag och skrev. När mina ”kompisar” sålde kakor för klassresan satt jag och skrev. När mina ”kompisar” fick åka till Linköping istället för Helsingfors – de hade sålt för lite kakor – satt jag och skrev. När jag var ”sjuk” satt jag och skrev. Närj agh ade glömt badbyxor, gympakläder eller läroböcker … satt jag och skrev. På biblioteket. Snart hade jag lärt mig hela Deweys systrem. Snart visste jag var alla signum fanns – samt att la Veys Djävulsbibeln inte är en lånebok.

När jag inte skrev läste jag. När jag inte läste lekte jag – jag lekte enda fram tills dess jag var tjugotvå. Allt möjligt, men mest krig, Erkännes. Någonstans måste väl agressionen ta vägen, antar jag. Och nej, det är inte ”feministiskt” att som man erkänna att den största glädjen ett sommarlov gav var att tortera en bekant tills han avslöjade var Fienden fanns. Är jag således ond?

Förmodligen. Eller än värre – jag är bara mänsklig.

Förr eller senare dyker dock Framtidsutsikterna upp. Normativt sett dyker de upp alldeles i början av gymnasiet. För när vi är femton, sexton, så bestämmer vi därmed vad vi för resten av livet ska vara. Det är en enda väg rakt ner i Helvetet, om vi har otur. För kan vi säga vad vi vill bli när kuken inte ens har täckts av tillräckligt mycket könshår för att det ska vara värt att raka av det? När vi inte slutar leka med plastsoldater, skala 1:72, förrän vi är 22?

(Numer leker jag med skala 1:44 tennsoldater istället. Handmålade. Alla tvåtusen av dem.)

För min del betydde min ”framtid” tre saker. 1) Min alkoholiserade SYO-konsulent gav blanka fan i vad jag ville bli och pratade om ”industri”. Aldrig ”bibliotek” eller något annat. Utan ”industri”. Han påminde om ett jobbtest på Arbetsförmedlignen jag en gång gjorde online, ett tst som tyckte att jag skulle passa som väktare eller polis. 2) Min klassföreståndare (vars son var en av mina mest hotfulla belackare) brukade vräka sig bakåt med armarna bakom nacken och säga att ”Näää Joakim, honom blir det aldrig något av” under kvartssamtalen. 3) Jag växte upp i en bruksort dominerad av socialism och Arbetarkultur. Orten har en av världens få Arbetets Museum, förresten.
Googla på Norrköping eller Surbullestan. Birro har fel – Norrköping är en Jävla Stad. Helt enkelt.

De här tre sakerna medförde en ganska … ska man säga … uppgiven syn på tillvaron. Jantelagen in effect, tidigt fick jag smaka på den. IPRED är ingenting i jämförelse.
För vem behöver en storebrorslag när vi då, då när jag växte upp, hade Wernersson som kommunordförande?

1989 flyttade jag till Stockholm för att studera på universitet. Det gick inget bra. Jag visste att jag inte var något, att jag inte kunde något, att jag inte skulle låtsas om att jag kunde något. Jag visste ju att det aldrig skulle bli något av mig – en lärare hade ju sagt det, t om. Så fast jag ville läsa beteendevetenskap, eftersom hur människor beter sig intresserar mig, hamnade jag på femtehandsvalet – Sanhällsplanering. Allt för att komma bort från Peking.

Istället för att gå på föreläsningar, skrev jag. Ibland satt jag i tre dygn utan sömn och skrev. Snitt låg på hundrafemtio sidor per dag. Jag skrev, läste, skrev, söp, läste. Och söp lite till. Däremellan köpte jag skivor – LP-skivor, för då fanns varken Spotify eller CD-skivor.

Orsaken till att jag maniskt hamrade sönder skrivmaskinen – datorer fanns men jag hade varken kompetens eller råd med en 286 – var, förstås, depression. Då visste jag det inte. Det jag visste var att Konstärer måste Lida, så därför led jag. Och söp. och skrev, skrev, skrev. Och drömde …

Drömde om en flickvän. Drömde om framgång. Drömde om att kunna sova en enda natt utan mardrömmar. Det första lät vänta på sig – jag förlorade oskulden när jag var tjugotvå. Hon som tog den finns på Facebook. Det andra väntar fortfarande. Det tredje, nå … Mardrömmar behöver inte vara av ondo. Ibland kan de ge en en alldeles underbar insikt i vad man ska skriva.

(Att min oskuldsfröken finns på Facebook säger förresten en hel del om hur snabbt Samhället har utvecklats. Jag hade inte en tanke på att ens tänka på henne förrän där dök upp en Friend Request; hur kan vi förmedla den känslan till politikerna, till De Som Bestämmer?)

Status update, således: I början av vuxenlivet hade jag följande på pluskontot: En så gott som möjligt osynlig tillvaro under den period vi ska formas till Produktiva Medborgare, dvs skolan. En medioker studieinsats – jag har aldrig gjort en enda läxa i hela mitt liv, tills då. Istället har jag läst på om vad som intresserar mig, inte vad som Stipuleras. En ständig kamp för att framstå som Normal, som Glad, trots att jag så tidigt som när jag var sju år övervägde att ta livet av mig. Då var orsaken en katt som hoppade ur famnen på mig – och när man är sju år och alldeles otröstlig och inte vet vem man ska fråga så är en Katt en underbar tröst. Tills den hoppar ur famnen. För grejen är den, att det är jävligt lätt att _säga_ att man ”ska prata med sina föräldrar”, men svårare att genomföra. Som barn, som ungdom, är ens föräldrar just föräldrar – dvs att de tenderar att reagera kraftigt emotionellt på ens ångestar, och det sista man vill mötas av är en förälders rädsla för vad som kan hända när man är olycklig. Right?

Då fanns inte BRIS. Och förresten – tror någon ung människa på allvar att BRIS kan hjälpa till, när ens katt hoppar ur famnen? Don’t call us, we call you. Förrsten finns det dom med värre problem än en katt, så shut the fuck up!

Minuskontot: Ingen utbildning, i stort sett under fel omständigheter social fobiker, otränad, låg stresströskel, klen, intensiv rökare (nikotin är en lyckodrog men numer snusar jag efter att ha fått ont i hjärtat under promenad), inget självfötroende, ingen självkänsla. En absolut, grundfast övertygelse om att jag drevs av Hat. Så där allmänt. Generellt, mot människor. Fast då, mest, bögar. Och blattar. Fast då kallade vi dem för lakritstomtar, eller syntetnegrer. Då … Och, ibland. Nu. Självförtroende och självkänsla är tämligen fluktuerande efter omständigheter. Med andra ord vet ni aldrig hur bra jag mår förrän det är försent.

(Det här är intresssant. Jag kommer på mig själv med att vilja självcensurera mig nu, eftersom jag ändå riktar mig också mot presumtiva arbetsgivare. Jag kommer på mig själv med att tänka ”nä, så där kan jag inte säga, jag måste ju ljuga”. Ljuga om vem jag är. Nå – jag är en social fuck-up med en enda vän och flickvän, och två kompisar. Där. Nu. Så. NU vet ni hur jävla twitter jag är.)

Räddningen ur misären då, som nu, var Drömmen om Framgång, och då, som nu – Ordet. När jag var glad så skrev jag. När jag var ledsen så skrev jag. När jag var likgiltig skrev jag, när jag _sov_ … skrev jag i tanken vad jag skulle skriva som vaken. Ibland när jag är väldigt ledsen skriver jag ingenting, inte på papper eller skärm, men i huvudet.

Mitt huvud är en bok som aldrig blir klar.

Elva år tog det, det tog elva år att slutföra mitt Magnum Opus, mitt autodidakta författarepos. En ohyggligt mörk fantasyhistoria, Järnhammaren. Ettusen etthundrasjuttiotvå ( 1 172) sidor. Jag kommer fortfarande ihåg när jag skrev ”slyna” (på engelska, dvs ”slut”). Inte exakt datum, men vad som hände, hurdet kändes, hur vädret var.

Den första jag ringde för att berätta att Järnhammaren var klar var mamma. Sen ringde jag flickvännen. Bägge var måttligt begeistrade.

Elva år. Men shit, mannen! Jag har spenderat en 400-poängs akademisk utbildning på att skriva något som aldrig publiceras. Jag har spenderat elva år på att tillgodogöra mig en bred bas av kunskap inom humaniora, som _motsvarar_ 400 poäng. Därför att jag var ett eksemöst spöke i grundskolan.

Så en dag för länge sen fick jag för mig att ”nu när Järnhammaren är klar så måste jag publicera den”. Så jag skickade den till förlag. Vilket på det hela taget var ganska dumt. Marknaden för dystopisk hatfantasy i Sverige är försvinnande liten. Det är lättare att hitta en bebodd planet i Universum än dystopisk svensk hatfantasy.

Sporrad av motgången gav jag mig på nästa projekt. Fast forward några år och några projekt senare … projekt som inebgripit både flickvänner och oavslutade manus … och så, en dag, fann jag mig inte bara med häst- och hundtokig (ung!) flickvän (numer ett ex), utan också ett _publicerat_ manus. Det här, kände jag, var underdogens återkomst, den hatande misantropens revansch.

Icke.

Oturligt nog tycktes det tradtionella förlaget inte särskilt intresserat av att marknadsföra mig, utöver deras hemsida och de traditionella friexemplaren till gratisläsare (recenscenter). Försäljningen av frukten av Min Livsdröm var således … nästan obefintlig. Ett eller två år efteråt fick jag veta att den resterande upplagan köpts upp av en ”distributör” (dvs hade bränts, antar jag).

Plötsligt var jag tillbaka på högstadiet.

Kan situationen bli värre för en arbetssökande? För det här är inget annat än en arbetsansökan. Det är dyrt att anställa folk, det är dyrt att inte veta vad de går för. Har du en gång fuckat upp ditt liv därför att kuken inte blev hårig när den skulle ha blivit, enligt alla normer, så är det kört. Eller?

Schematisk skiss av mig: Ibland deppig men utmärkt social kameleont, mycket kunnig inom en mängd områden utan att ha specialiserat mig någonstans. Jag sover ibland för länge om morgonen och tid är, enligt Einstein, relativ. Eller hur det nu var … fysik är inte min grej, inte matematik eller ekonomi heller. Men under rätt förutsättningar har jag en jävla hunger, ett jävla driv. Bara det handlar om Ordet – hur Ordet nu gestaltas. Kanske är det som en slogan för konserverad gröt eller senap riktad mot målgruppen gravida (”grossessenap, alltid på burken” … fast det där har jag stulit från Beverloo), eller … nåt annat. Gevalia kanske. Kaffe är gott.

Den här bloggen är min portfolio. Den här bloggposten är min CV. Skit i vad jag har jobbat med, skit i vad jag har för meriter. Jag har referenser om det behövs – men jag har inga betyg.

Gimme a fucking job, man (or woman)! Okay?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lycka är att levla upp – en filosofisk flumtext om normativ vuxenhet kontra ny nätidentitet

(Jag ville ha lite 1700-tal så därför blev det en lång rubrik. Jag tycker om långa rubriker, men det är fult att säga!)

Vad är lycka?

Den frågan har engagerat Stora Tänkare sen eoner tillbaka. Jag vill minnas – rätta mig om jag har fel – att det var Aristoteles, en av Giganterna, som föreställde sig lycka som något så enkelt som en sömnig stund i skuggan av ett olivträd med lite ost och svalt vin. Om han följde sitt eget recept torde han ha varit tillräckligt lycklig för att tänka Stora Tankar.

Fast forward några tusen år, med ett mellanspel av en timmermansson, som ansåg att lycka var att få Tänka Själv (vilket snart missuppfattades och utlästes som ”tänka enligt [förhandenvarande dominerande politoreligiös auktoritet]”). Så nu sitter vi här, miljoner människor i varierande ålder världen över. Enligt Owe Sandberg ”hålögda, överviktiga eller utmärglade” (parafras). Miljoner människor – med en sak gemensamt:

Hjärnan skickar iväg ett helt lass lyckomolekyler i kroppen när den stora gula explosionen av ljus uppstår. Somliga jublar, andra låtsas inte om att de är lyckliga men är det ändå. Känslan av att ha överkommit, känslan av ”fulfillment”. Jag har inte tålamod att dra någon char till lvl 80 utan startar ofta om på nytt efter lvl 70, men att nå lvl 70 är alldeles förtjusande trevligt. Orgasmer är bättre, förstås. Tror jag.

Den här blogposten tillkom efter inspiration från en kommentar av PaljettenQ till min post Scarlet Monastery. Den posten var en ”spur of the moment”-post, föga genomtänkt. Nu har jag haft tid att tänka till (och dessutom är jag nöjd med att ha nått lvl 40 med en ny char), så jag hara anylserat lite mer. För sånt gör nämligen datorspelare, också. Vi ägnar oss inte bara åt att döda – och lära oss att döda AFK. I skolor.

Dungeons, således, är inget för mig. Det vidhåller jag bestämt, men analysen ger också vid handen att rätt grupp är än mer viktig. Med rätt grupp skulle jag nog t om trivas i Uldaman. Som det föll sig hakade jag på några helt okända, vilka leddes av en hybrisgalen paladin som drog på sig runda dussinet 30-32 elites i varje pull (gruppen spände från lvl 27 – lvlv 40). Sen blev hen sur när helarna inte såg vad som hände, eftersom alla jämrans Scarlet Crusade-munkar stod i vägen. Hens ledarskap kokade ner till att gå på och gå åt – och sen tala I VERSALER när han blev återupplivad. Och ja, det finns en massa kortvägar till att hitta rätt char, men när tre dussin saker och två dussin ljud inträffar samtidigt låser det sig också för en välutbildad marinkårsofficer. Typ. Jag säger n00b redan nu, så slipper ni 😛

Incidenten lärde mig en viktig sak – och nu ska jag bli misantrop. Incidenten lärde mig att Vikten av Gott Ledarskap är A och O. Med andra ord – du får ut mer av dina gruppmedlemmar om du behandlar dem med respekt (inom loppet av tio minuter hade samtliga i gruppen lämnat Scarlet Monastery och lämnat henom, paladinen, ensam). Tänk vad lite pre-dungeon kommunikation hade kunnat göra?

Incidenten i Scarlet Monastery lärde mig också något annat. Upplevelsen är en bedräglig illusion som vår alltjämt stenåldersfixerade hjärna inte riktigt kan hantera. Så när mina ögon registrerade mängder av arga fiender på skärmen, tolkade min hjärna det hela med en egentligen mycket förnuftig tolkning: RUN AWAY!!!

Problem: Jag satt ner, var egentligen ganska avslappnad och lite lätt packad. RUN AWAY!!! tolkades med ett W00t!? av mina muskler, så hjärnan skrek i tysthet. Vilket fick adrenalinet att reagera, vilket höjde pulsen, vilket fick mig att kallsvettas och plötsligt känna mig som Llugh!

Llugh är den oturlige förfadern, som rundade en klippa och stod öga mot öga med en bakfull sabeltandad tiger. Händelsevis gömmer sig den där tigern fortfarande inom oss, nu reducerad till stresshormoner. Så medan allt talade om för mig att jag skulle FLY därför att om jag inte FLYR blir jag UPPÄTEN, så satt jag kvar – och ”flydde” (hearthstone tillbaka till Grom’gol). Resten av äventyren i Azeroth kändes med ens meningslösa och futtiga, för jag hade ju nyss undvikit att bli uppäten
(”dödad”)
av en sabeltandad tiger

(ursinnig ultraortodox lynchmob, med yxor … nej, jag menar inte Hamas … och Schulman:

Jag menar inte fildelare, heller [via DeepEdition]).

Kanske läser jag in för mycket i WoW, men jag har funderat på det … att när jag är verkligt engagerad i spelet så reagerar jag, eller rättare sagt min kropp reagerar, med just de rätta reaktionerna; adrenalin, rädsla, stress, skräck, eufori, glädje. Glädje över att bli omgiven av gult ljus till tonerna av ett Massivt Crescendo – och alla stats ökade med 1.

Visst är det fånigt?

Ja, självklart, skulle somliga hävda. Om nu min upplevelse är fånig. Vilken den är, givet vi tittar på den ur ett klassiskt kollektivistiskt perspektiv. Vad gör min individuella glädje för gruppen, för kollektivet, för – Svärmen?

Nada.

(Jo, den gör att jag vill vara hipp och slänga mig med löjliga slanguttryck enbart proletärer använder. Vore jag välutbildad, välmeriterad akademiker, skulle jag inte använda ”nada”. Inte ”Zilch” heller. Vilket jag inte gjorde. Vilket innebär att jag är autodidakt välutbildad akademiker utan papper men med en jävla massa go. Eh … jag menar existensialismeftertraktande kollektivism med en stor, enorm önskan efter
(skribentjobb)
forskningsanslag – dvs gamecards.)

Fast upplevelsen är ingalunda fånig, för vad jag upplever framför datorn är, just då, verkligt. Mn hjärna säger åt mig att ”this is for real”. Min hjärna talar engelska, förresten. Jag tänker, ofta, på engelska. Vilket säkert täcks in av någon bokstavskombination (QFEECD – Queen Fucking Elisabeth English Cerebral Disorder; jag har sett hela säsong ett av Dr House på DVD i helgen, so sue me).

Min hjärna sa samma sak för … åh, 35 år sen, när jag försökte hindra att min nalle skulle dö genom att sätta plåster på den. Hjärnan luras av lek, för barn är Leken Verklig – och datorspel är, i realiteten, en lek. Vilket … koilliderar med normen om hur en vuxen ska vara; en vuxen använder datorn på samma sätt som en vuxen använder en skiftnyckel – som ett verktyg. Nå … jag kan låtsas att skiftnyckeln heter Nisse och är kär i hammaren Hertha, gör det mig till ett barn? Eller bara enppåhittig hantverkare (snart representerad av IKEA)?

Datorspel är verkliga. I alla fall just då. Alldeles som det faktum att jag en natt när jag var sex år gammal vaknade och visste att min My – en docka – var död (och enda sättet att återuppliva henne var att ge henne ett nytt ansikte, ett som inte var söndergnagt av mina tänder om natten … så morsan gjorde henne till vitprickig neger, för brunt tyg med vita prickar var det enda tyg hon hade till hands, just då).

Det sista punkten – ”just då” – är vad som är svårast att föra fram till (normativt vuxna) datorspelskritiker. De slutar ofta lyssna efter ”är verkliga”. Och glömmer ”just då”. Vilket, händelsevis, är kännetecknande också för internetkritiker: Internet är både ett verktyg och mer än ett verktyg. Fråga vilken ”nätberoende” som helst (det är bara att maila Piratpartiet).

Givet min egen erfarenhet av WoW och andra datorspel ( Medal of Honor är en adrenalinstinn skapelse, och Call of Chtulhu; Dark Corners of the Earth är riktigt riktigt jävlig, ur stresssynpunkt), givet detta funderar jag på om argumentet ”det är en generationsfråga” är legitimt. Jag tror inte det. Jag tror att vi helt enkelt får omvärdera klassisk argumentation kring Gammal och Ung.

En generation är inte längre betydelsebärande åldersmässigt, utan hur långt i (vår virtuella) utveckling vi har kommit.

Det finns 80-åriga tanter (?) som bloggar – och bloggar effektivt. Men när jag hör ”Farmorgun” tänker jag automatiskt på en äldre kvinna med rock, hatt, handskar och käpp. Gärna en som vill betala i Konsumkassan med småmynt – 2 631 stycken av dem. Knappast en skarp röst som får politiker att darra. Den senaste tanten som fick politiker att darra var förresten en sagotant – Astrid Lindgren. Jag har för mig att Gunnar Sträng använde härskarteknik re frf:innan Lindgren. Det kan förstås betyda en farmor med en pistol också – farmor, och engelskans ”gun”.

Nåväl! Själv är jag fyrtio år gammal. När spelare i WoW frågar hur gammal jag är möts jag oftast med ett ”OMG!” (vilket betyder Oh Min Gud!, vilket i sig innebär att majoriteten datorspelare och nätbrukare är … religiösa. I alla fall enligt Humanisterna). De möter mig med detta, därför att uppfattningen är att WoW:are är tonåringar – tvärtemot vad statistiken visar. Den uppfattningen hänger samman med den seglivade myten om att datorspel är något för barn – och det är därför vi får ESRB-ratings och Stora Rubriker kring, till exempel, GTA IV. Och i förlängningen Jack Thompson (googla honom).

Vuxna använder datorn som ett verktyg. Förvånansvärt många vuxna använder dessutom verktyget på fel sätt, men det är en kompetensfråga. Vore jag normativt vuxen skulle jag använda datorn för att betala mina räkningar, leta recept och ta reda på när bussen går. Fortbildning, samhällsanalys, omvärldsorientering, hobbies – sådant kan väl media och ABF ta hand om. (Jag tar förresten också reda på när bussen går via internet, och betalar räkningarna … och letar recept! Eeep!).

Varför arrangerar inte ABF WoW-kurser, förresten?

Orsaken är vad jag kallar Problem Nummer 2: ”Vuxna”, dvs auktoriteter via sina egna meriter, applicerar synen på datorn som ett verktyg på datoranvändande i lagstiftningen. Lagen är en förlängning av Normen. Följden blir att vi får auktoritativt vuxna aparta lagar som FRA-lagen, som IPRED, som ACTA. Vuxna tjänar dessutom pengar (ungdomar vill ju ha allt gratis, som ni vet) – och då får vi HADOPI, Telekompaket och, igen, IPRED.

Vuxenperspektivet är alltjämt norm. För den reaktionära vuxenheten spelar det ingen roll att internet inte bara har överbryggat internationella gränser – vi skulle ha fått veta om kravallerna i Iran om tre veckor utan Twitter och internet – utna också generationsgränser.

Jag hjälpte en sjuttonårig finländsk lvl 27 mage genom Shadowfang Keep, efter att ha kommit i kontakt med – och hjälpt – hans alt, en lvl 10 troll priest. Under de timmar vi spelade ihop – han i Finland, jag i Sverige, fick jag veta att han gillar hockey över innebandy, har en jobbig farsa (normativt vuxen man) och var helt ny på WoW (därmed dissad). Han fick reda på att jag är fyrtio, bibliotekarie och har en flickvän. Små detaljer, men små små detaljer som fick oss att lära känna varandra, lite. Ungefär som om vi hade stått på en busshållplats, eller vid en bardisk. Social samvaro inom ramen för en virtuell värld (som snart är förbjuden?).

Med andra ord måste vi justera ”vuxenperspektivet”. För annars hamnar vi i en sådan obekväm situation att Håkan Juholt (s) anses vuxen, men Emma ”Opassande” förblir ett barn. Eller i alla fall piratpatist, dvs ”ung stöldbenägen man med dator”.

För att avsluta med en klassisk emotionell demagogism: Vill vi ha det så?

(Nu ska jag lära mig att döda med hjälp av WoW. Jag gjorde aldrig lumpen, så någonstans måste jag ju lära mig, right?)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Internetbrukare är undernärda (mer än 40 timmar på nätet)

Årets bästa citat i nät-debatten

En riktigt nätberoende människa går att känna igen, precis som en knarkare. Antingen är de överviktiga eller undernärda och kutryggiga. De har slutat tillföra kroppen det den behöver, säger Owe Sandberg.

(källa: Expressen.)

Owe Sandberg slår ånyo fast hur vi kan känna igen Piratpartister – förlåt, nätmissbrukare – med ovanstående citat. Enligt artikeln sitter så många som 40 000 narkomaner – förlåt, piratparti… nätmissbrukare – runt omkring i landet och laddar (porr?) internet.

Nå, Owe Sandberg har fel. Jag kan medelst fotobevis av mig själv bevisa att hans tes är alldeles felaktig.

natmissbrukare

(Foto: Djävulskattungen)

Quod Erat Demonstrandum.

Ooh, helvete! Nu har de uppdaterat igen!

*klick klick klick klick*

(I snitt tillbringar jag mellan 14 till 16 timmar på nätet, per dag. 13.5 timmar av detta går åt till att undvika Owe Sandberg. Det är hans fel att jag aldrig levlar upp!)

(Som en ren bonus fick ni dessutom en nästan-naken bild av mig. T-shirt från Intersport. Kalsonger från Calvin (ICA Maxi) Klein.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

… under tiden surfar de i Rwanda

Enligt Jörgen Samuelsson är internet en västerländsk lyx och inte en mänsklig rättighet. Angående det senare har han i sak rätt – uppkoppling som sådan är ingen mänsklig rättighet – men rätten att fritt få yttra sina åsikter, hur är det med den?

”Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.”

(ur FN:s deklaration om mänskliga rättigheter)

Jag börjar misstänka att varken Samuelsson eller någon annan inom hans kader har läst deklarationen. Notera dess uttryck – ”med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser”. Internet, en uppkoppling, en dator – är just ett uttrycksmedel. Internet är dessutom till sin natur gränslöst.

För att bli lite petimeteraktig skulle man nu kunna hävda att Jörgen Samuelsson öppet erkänner att EU kommer att bryta mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Och förstås – deklarationen är en mängd storvulna ord på en bit papper, men utan något reellt värde. Det ligger i vårt eget intresse att upprätthålla dem, men intresset tycks ha svalnat år för år – till och med inom FN-administrationen självt.

För medan vi dividerar om EU:s telekompaket pågår FN-arbetet att kontrollera och begränsa spridandet av fri information. Föga förvånande är Kina inblandat. Kina har ju, så att säga, gått i bräschen för det kontrollerade nätet, för sin nationella säkerhets skull. Så tänker de nog, också, på barnen.

Jörgen Samuelsson tänker på barnen – mer specifikt de afrikanska barnen. Han hävdar att deras främsta intresse är tak över huvudet och inte tillgång till fri information. Men vad hjälper tak över huvudet och mat i magen om du ändå inte har rätt att fritt få ta del av – och sprida – information?

Jag tänker på killarna utanför flygplatsen i Kigali när jag i DN läser vad Samuelsson säger:

”- Är telekommunikation en mänsklig rättighet? Vad tror du en liten fattig pojke i Afrika tycker är mänskliga rättigheter?”

Ja … För medan Jörgen Samuelsson gör sitt bästa för att nedmontera den frihet vi kämpat oss till i Europa enda sen defenestreringen på Vita Berget, så surfar de i Rwanda. Vad kan grabbarna utanför flygplatsen i Kigali tänka om mänskliga rättigheter?

Kanske att det tack vare dem ändå finns möjlighet för dem att ha ett liv. Rwanda har, som vi vet, direkt erfarenhet av hur lite livet är värt, hur lite människans rättigheter kan vara värda. Vilket gör det än viktigare att de mänskliga rättigheterna upprätthålls – för vår skull, men framförallt för de fattiga östafrikanska barnen.

Något mer cyniskt tänker jag att Jörgen Samuelsson inte alls är intresserad av afrikanska ungar. För om han vore skulle han inte propagera för ett inkräktande på kanske den enda långsiktiga möjligheten att bryta den östafrikanska fattigdomen – tillgången till fri information. Förr eller senare surfar någon av afrikanerna med sin OLPC-dator in på FN:s sida om mänskliga rättigheter och förr eller senare har memen om rätten till sitt eget liv och sina egna åsikter spritt sig i de breda folklagren … till förfång för såväl EU, Mugabe som janjaweed-milisen och de somaliska piraterna.

Cynism, kanske, men det är kanske bättre för de korporativistiska intressena att ha en utfattig personalpool att ösa resurser ur, än att ha en befolkning som törs säga vad den vill. Kanske är det till och med så, att det är medvetet som vi hålls i andliga bojor av förnedringskultur? Så länge vi får vårt bröd och skådespel behöver vi inte bry oss om vad som sker bakom våra ryggar. Och det som sker, det sker ju för Vår Säkerhet. Vill vi kanske ha afrikanska pirater i Stockholms skärgård, mmm?

Det är lite fascinerande att Europa går med stormsteg mot en tid av nytt feodalvälde, medan information är fri i ”det fattiga Afrika”.

Afrika är inte längre Mörkrets Hjärta. Inte heller särskilt fattigt.

Tillgången till fri information är en mänsklig rättighet, Jörgen Samuelsson. Internet är ett verktyg för sagda tillgång. En reglering och en möjlighet för statliga och överstatliga organ att stänga av denna möjlighet, är ett lika stort hot, som rädslan för att släpas ut på gatan och bli skjuten, bara för att man viskat ett ord så många, till och med du, fruktar:

Frihet.

– – – – –
Intressant demagogi?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Läs även andra bloggares åsikter om

HerrKlokbok: Jag är bitter, elak och osocial

Hej, mina kära posse!

Jag ska avslöja en hemlighet. Jag är bitter, elak och osocial. Med andra ord så har jag redan bränt mina skepp i den nya ekonomin. För numer ska vi alla FB:a, tweittra, prata med Okända Människor om Viktiga Saker – som fildelning – och vara Sociala.

Under tiden torteras människor till döds och kvinnor våldtas för att de av skam ska spränga sig själva i luften i Allahs namn.

Nu vet jag, som Modern Människa, att det är Viktigt att Nätverka. Så därför tänker jag starta ett posse, ett följe,för alla bittra, elaka och osociala. Det behövs inte alls mycket, jag begär nästan ingenting. Det enda jag begär är att ni faktiskt står för att ni inte alls älskar internet, inte alls älskar att vara Ständigt Nåbara, inte alls anser att Gud är död och Twitter är Hens arvinge … eller att ni gillar vad jag skriver. Om ni gillar vad jag skriver så ska ni definitivt hora lite för mig, för jag horar ju för er, nu? Inte sant?

Det enda jag begär är att ni ska vara er själva. Tänk själva. Tänk inte Rätt – utan  tänk själva. Skärskåda om ni är en del av blogg-memen kring fildelning, eller om ni egentligen tycker att ja, IPRED är en skitlag, men nej – det är Fel Att Fildela (upphovsrättsskyddat material). Sen om ni har några trevliga tankar kring det senare, det inom parentesen, och hur det kan förändras – och hur vi kan få Regeringen att lyssna! – vore det också bra. Vänta er bara inte att jag ska bidra med något, för jag är bitter, elak, och osocial.

Säger jag.

En mycket klok man för omkring tvåtusen år sen hävdade samma sak. Han blev, vad tiden led, också bitter, allt mer elak – särskilt mot olivträd – och osocial (vägrade dricka med sina polare … eller han drack ju, men först efter att ha gett Judas dåligt samvete för att den senare hade sålt sig till RIAA … översteprästerna).

Nu vore det övermaga av mig att påstå att jag är Han, Jonas Gardell alltså, för det är jag inte. Han är riksbög, jag är bara deltidshomosexuell. Och Om jag Vore Han skulle jag i vilket fall sluta som ihjältorterad, återigen inte Jonas G utan Big Jee, ungefär som i Life of Brian:

För jag har verkligen funderat på det här med Nätverk. Med Posses … För tvåhundra år sen var ett posse något alla fruktade. Det var hemskt lätt att råka ut för ett och sluta med nittioprocentiga brännskador p ga kokande tjära och fjädrar. Faktum var att ett posse var något hemuligt hemskt!

Så kom internet, när vi alla ska vara vänner. Well, fuck you, jag vill inte vara vän med dig, Jag känner dig inte ens.

Jag är elak, bitter och osocial. En gång för ett par år sen gjorde jag ett personlighetstest. Där framkom det att jag hade 45 i EQ, m ao näst intill sociopat. Swell.

(Att jag använder engelska ord i den här texten beror på kreatörfloskelgeneratorn XtremeCreator, som föreslår att ”säljidé” eller ”presentation” ska kallas elevator pitch (hissamtal). Men, kära Anna eller någon av dina medarbetare, bara för att något är på engelska är det inte Rätt. Eller Hippt. Cunt är också engelska. Ibland tänker jag just det ordet när jag läser Annas texter.

F övr är jag feminist och hatar förkortningar. Jag är också en hycklare och älskar satir.)

Så, mitt kära posse. Om ni lägger undan tjäran och fjädrarna – och släpp den där järnvägsrälsen! – så ska jag avslöja något som förmodligen kommer få bloggosfären att sätta Joltcolan i halsen:

Jag har skickat mitt manus till Jan Guillou och Liza Marklund. Eller okej då, jag har skickat det till Piratförlaget. Eller – De Som Hatar Nerladdare (enligt bloggosfär-memen***).

Nu är jag kluven, för jag hatar inte alls nerladdare. Jag har ägnat mig åt det själv. Antipiratbyrån får gärna komma hem till mig och titta runt, bara de också passar på att diska. Problemet för mig är nämligen ett problem jag delar med många Nya Kreatörer:

Jag har principiellt inget emot fittdelning eller stavfel – om jag hade något emot fildelning skulle jag aldrig få ner några WoW-patchar, eftersom de relyiar* på Bittorent – men jag har något Djävulskt emot IPRED. Man SKA inte använda en slägga för att laga ett sprucket fönster, helt enkelt. Och det är vad man gör nu. Pontén får kanske starka armar av det, men under tiden får vi andra betal för nya vindrutor.

Samtidigt. Som kreatör vill jag ha kontroll över vad jag skapar. Jag vill möjligen kanske inte om jag inte får royalties som jag ändå inte får eftersom skiten redan har köpts upp av en Extern Distributör fast eftersom jag ändå har upphovsrätt på den så kunde jag scanna in den och lägga upp som .zip eller .pdf eller på TPB men … END STREAM OF CONSCIOUSNESS  – att Recept för Domedagen dyker upp på någon näthandelsboklåda med ett nytt namn på försättsbladet och en Helt Annorlunda story.

Ta ut den meningen och skjut den.

Ni får gärna skriva om den, meningen alltså, eller min debutbok, bara ni berättar var orginalet finns. För vad det handlar om, rent metafysiskt, är min Idé: Det är MIN idé, inte er. Särskilt inte din idé, du med den fula jävla kepsen med texten ”Damn seagulls!”.

Min. Min, min idé, my preciousss … myyyy preciousss …

Jag vill inte att min kreativa integritet blir kränkt, lika lite som jag vill att min personliga integritet blir kränkt, den dag Antipiratbyrån knackar på och tar min dator – och skiter i disken. Tack som fan för det, Pontén! Jag är (dåligt säljande) författare – men är då min integritet intet värd? Ska vi sätta ett pris på integritet? Varför inte sätta ett pris på krativ integritet också, och inte bara personlig?

Jag har fildelat. Jag har konto på TPB. Jag är dessutom bisexuell och arbetslös bloggare (utan A-kassa), längre än så kan väl inte en människa sjunka i dagens nymoralistiska steampunkneovictorianska samhälle. Eller … Okej då, det går att sjunka längre än så.

Jag är feminist. Också. Slå det om du kan. Inte nog med att jag är Värdelös – jag anser också att kvinnor har mänskliga rättigheter!

Dessutom anser jag att för litteraturens skull borde Ayn Rand ha tagits ut i en sandgrop. Så kunde vi … ja, ni vet.

Jag har sagt att jag är elak, va?

Så slår det mig. Här sitter jag, en elak, bitter och osocial typ, och vad gör Johan ”Västfestishisten” Hakelius? Han är elak, bitter och osocial – och får betalt för det. Jag är i så fall bättre än han, deltagarkulturmässigt … för jag är elak alldeles gratis. Och plump. Men Hackan har väl ett nätverk, kan tänka, ett posse … ett uppbåd, förlåt – ett följe.

Jag har inget följe. Vad jag vet. Jag vill inte ha ett följe. Tror jag. Orsaken till att jag gillade orchen Stryker i Stan Nicholls Orcs är att orchen var så … lik mig.

Jag är ingen ledare. Jag vill inte ha ett följe. Så varför insisterar ni på att följa efter mig!?

Life of Brian, igen:

Jag vill ha mina enbär ifred, tack.

Men jag sa visst att jag är hycklare? Minns bestämt att jag sa det … Så nej, smaka på mina enbär, gör det. Strunta i att ni äter upp min mat. Ffs, Antipiratbyrån kommer ju inte ens att ta hand om min disk.

Jag vill inte ha ett följe. Jag vill inte ägna tolv timmar av min produktiva tid till att följa vad som händer om Mig på Twitter, Facebook, Jaiku, Bambuser och så vidare osv. Jag vill helt enkelt vara … lite själv. Så jag kan få skriva. Kan jag inte få skriva, snälla? När blev ensamhet något fult?

Måste jag hela jävla tiden behöva upplysa er jävlar om vad jag äter, var jag är, vad jag gör?

Jag hatar nätverk. Jag vill älska er, mitt nätverk – fast ni dissar mig och tycker att jag borde klippa mig och skaffa ett jobb (förmodligen ett som inbegriper .php-kod eller fildelning). Jag vill att ni ska läsa mig, men jag vill HA TID att skriva vad ni läser. Det här, inklusive formateringar, chat och WoW, tog två timmar. Jag multitaskade, dog en gång och fick kalla fötter för det här inlägget två gånger. Speciellt kring det där om cunt och Anna Troberg. En framgånsrik (?) kreatör får kanske inte bli kallad fitta. På engelska. Jag har sagt att jag är bitter, va?

Om ni hela tiden kräver att jag ska vara ”ständigt uppkopplad” så – fuck you. Det personliga är inte ALLS politiskt, än mindre ER angelägenhet. Jag hatar er, jag älskar er, jag vill krama er alla och rädda er från IPRED – och IPRED är det enda som gör att jag faktiskt kan försöka att, en gång, bli miljonär på vad jag gör. Kanske, för innan dess har jag tvingats till bankrutt konkurs (och Det är jävligt – been there, done it, tasted it!) och skrivit mina texter på en tolvcentimeters remsa jag gömt i en spricka under handfatet på Hall. Där har jag inte beenat eller donat eller tastat. Än.

Tjära mig, klä mig i fjädrar, twittra mig om hur vädret är i Åmål just nu. Men låt mig för i djävulens namn VARA IFRED!. Dessutom vill jag passa på att be om ursäkt till Anna för att jag kallade henne fitta nyss. I och för sig ser jag inget skäl till att just ett könsorgan borde vara ett nedvärderande uttryck, så – Anna! Fitta på! Jag gillar verkligen att du är en sån fitta! Emma är också en, så get used to it. Och ska man tro Politikerbloggen jagar Falkvinge kanske inte just F:or, men i alla fall en säng. Hemlösa politiker är kanske en framtidsmelodi? Om fler vore sådana fittor skulle IPRED aldrig ha gått igenom!

Jag var ju osocial? Jag sa ju det. Dessutom lägger jag inget värde i redan utdaterade utttryck; fråga vilken fjortis som helst vad hon tycker om sin tjejkompis som klättrar i berg iförd Philippa K och jag garanterar att du antingen får höra ett ”jävla Blondinbellawannabee!” eller ett ”Meh! Vicken fråga!”.

Förmodligen är det bara feminister som tänker på Coola Tjejer som fittor. I alla fall jag. I alla fall så är det tack vare fittan Troberg jag blivit övertygad om vikten av ett uppbåd, förlåt – följe. Så … om ni nu insisterar på att följa mig så har jag faktiskt en sida på Facebook, men vänta er inget svar – för jag är en Svår Konstnär, ingen jävla Entrepenör!**)

– – – – – fotnötter – – – – –

*: Relyiar – är beroende av. Ska det vara engelska termer i the text så¨ska det vara _svengelska_ termer i den text:en … text’en … Da Teckst!
**: Jag är premodernistisk i min konstnärlighet och anser att Vi Konstnärer faktiskt är Bättre än Er. Ibland innebär det att vi måste svälta, men vi svälter bara för att ge er dåligt samvete. Så tänk på, nästa gång ni rycker gåslevern ur
Alexander Bards mun, att vi gör det för att ni ska känna som Bättre Människor. Rentav lite … revolutionära. Fight the power – share your files … fast inte mina.

***: Om du bloggar måste du, säger det kollektiva medvetandet, också vara fö fildelning. Annars får du ingen trafik eller så blir du mobbad tills du gömt dig under en uphovsrättsskyddad sten. Vilket säger en del om mänskligheten … för, låt oss säga som så: För mer än tvåtusen år sen var det en enda pirat som föreslog att vi skulle vara snälla mot varandra och att Gud var Hyfsat God – och honom spikade dåtidens bloggosfär upp på två korslagda träbitar.)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,