Back to the drawing board

Jag gick en manuskurs en gång. Det var en utmärkt grupp och mycket duktig lärare. Vid ett tillfälle efter en ”skrivövning” hade jag, som brukligt är när jag inte har någon fast deadline eller tydliga riktlinjer att följa, så att säga … kommit bort från ämnet. Istället för att skriva en 2 minuter lång scen om en söndagsmässa (valfri religion) blev det inledningen till en seriemördarthriller. (Bowlingmördaren, som media kallade honom, lämnade avhuggna polishuvuden på kyrkoaltare. Som ni säkert förstår skrev inte mer än 5 sidor manus på denna förfärliga soppa av klichéer.) Nåväl, min lärare förkunnade med ett skratt: ”Sällan har jag sett ett så triumfatoriskt men gigantiskt misslyckande!”. Jag blev faktiskt riktigt glad av denna nedsabling. Idén var inte … särskilt bra. Ahem.

 

Så här kan också ett triumfatoriskt men gigantiskt misslyckande se ut. Jag tänkte skriva en uppföljning till (NSFW) ”Grannsamverkan” men … Min hjärna kidnappade mig. Jag protesterade högljutt, det gjorde jag! Men …

 

– – – – –

Det kallades K-tan. Ett ursprungligen serotoninbaserat preparat som med diverse oväntat enkla metoder kunde raffineras till en lättflyktig gas. Vad preparatet egentligen hette var det ingen som brydde sig om; ett namn med fler x än nödvändigt som kännarna av den nya tidens designdrog sa … innan de steg in i Katedralen.

 

”Är det den där lådan?” sa Ida.

”Japp. Vill du pröva?”

”Jag … vet inte om jag törs. Är jag inte för gammal för den där?”

”Älskling, du är inte ens 55 år.”

”Jag är gammal nog att vara din mormor, Peter.”

”Det finns ageplayprogram om du..?”

 

Ida skrattade. Hon skakade på huvudet. Bläddrade genom titlar på en touchscreen stor som en iPad fastskruvad på väggen.

”Det här kanske?”

”Är du säker? End Time är … ovanlig.”

”Gullet, den innehåller zombies. Du vet vad jag tycker om såna.”

”Jag tror den tekniska termen bland folk som förstår sig på subkulturer är – levande döda.”

 

Massive Associative Super Simulation, MASS, hade gett den komplicerade riggen smeknamnet. Mass, mässa – Katedralen. Det märktes att det var tekniker som designat den. Maskinen hade inget egentligt syfte (även om forskningsanslag baserats på en mängd olika föreslagna medicinska ändamål). En svart låda, omkring 2 meter lång, 65 centimeter bred, bred mot toppen och smalare nedtill, ställd på högkant i en bakåtlutning av drygt 30 grader. Katedralen liknade en kista. Någon medicinsk framgång hade aldrig rönts, däremot hade MASS-maskiner dykt upp inom diverse underhållning. Inte minst hos populära Laserdome-lokaler.

 

”Kära nån! Nog för att jag är kinky, gullungen. Jag trodde aldrig jag skulle klä mig i latexdräkt!”

”Det är egentligen en sorts gummi. Så, börja med fötterna.”

”Ska jag klä av mig först?”

”Det behövs inte, men det blir bättre om alla anlägningsytor möter hud.” Peter log. ”Ska jag vända ryggen åt?”

”Jag skäms inte för mina kilon, lymmel.” Ida skrattade, men hon såg klentrogen ut medan hon började klä av sig; jeans, t-shirt, BH, trosor. ”Får jag verkligen plats i den där? Den ser så … smal ut.”

”Dräkten formar sig efter dig, älskling.”

 

Konceptet var enkelt. Klienten fick iklä sig en tunn dräkt av gummiliknande ventlierande material med elektroder mot lämpliga kroppsdelar; vadmuskler, knän, innerlår, ljumskar, könsorgan, svankrygg, ryggrad, midja, hjärta, bröstvårtor, underarmar, överarmar, skuldror, hals, kinder, tinning, hjässa och nacke. Inga kablar eller trådar behövde fästas vid dräkten; information överfördes med hjälp av laser. Ett osynligt nät av ljus kring klienten, som förutom själva dräkten också fick bära polariserade simglasögon.

 

Klienten ställde sig bekvämt i Katedralen. Där fanns stöd och handtag, allt bekvämt vadderat. Katedralen var luftkonditionerad. Så snart klienten valt ett program behövde hen inte göra mer än luta sig tillbaka, koppla av – och uppleva.

 

”Tänk om jag får cellskräck?”

”Det får du inte. I samma ögonblick jag stänger dörren är du … precis där du vill vara. Lycka till.”

”Vänta!”

”Vad?”

”Jag glömde inhalera.”

 

K-tan var den springande punkten. Utan en kemisk murbräcka lyckades de allra flesta människor bibehålla sin logiska rationalitet. Känslan av att upphöra blev aldrig tillräckligt stark för att skapa den illusion som krävdes för en lyckad session. K-tan öppnade alla dörrar. Hur det gick till är det ingen som längre bryr sig om. I vart fall blev K-tan först narkotikaklassat, sen läkemedelsklassat – och sist receptfritt. Det ryktades på bloggar och bland ”truthers” att Stora Medicinska Pengar låg bakom. Majoriteten människor brydde sig inte: K-tan gjorde till och med Bingolotto mycket mer spännande.

 

”Redo?”

”Mmm … ”

”Du ser lite hög ut.”

 

Ida fnittrade.

Peter stängde dörren.

 

Men inget hände.

”Peter?”

Inget svar.

”Peter, du. Jag tror det blev nåt vajsing. Det är bara svart.”

Inget svar.

”Peter?”

Inget svar.

”Peter! Peter öppna!”

 

Hon pressade händerna mot dörren. Den gled upp utan problem. Ida steg ut, slet av sig simglasögonen och blinkade i skenet av panelljus. Stockholm Katedral på Sveavägen var en av de bättre, modernt inredd, grönväxter, bekväma möbler – och 4 rader med 6 katedraler efter varandra. Dörrarna stod öppna. Det låg en död man halvvägs ut från en av katedralerna.

 

Ida hickade. Det borde ha varit ett skrik, men det var bara ett enkelt hickande. Biverkning: 1 fall av 10.000 kan drabbas av en långvarig, ibland kronisk, desensibilitet; oförmågan att känna framför allt negativa känslor. Vrede, ilska, avsky, skräck … allt sådant. Hon hade läst på <i>mycket noga</i> om K-tan. Det fanns en del mediciner i hennes kropp, inte många men några och viktiga. K-tan skulle inte användas av gravida eller hjärtsjuka men i övrigt var det fritt fram. Inga problem, sug i dig bara. Över 100 miljoner doser sålda bara i Europa; över en miljard i Nordamerika och Afrika.

 

”Hallå?” Ida såg sig försiktigt om. Dräkten stramade och kändes obekväm. Hon svettades; hon hade aldrig gillat helkroppsdräkter även om hon hade en gammal gummitrasa i garderoben. Det hade varit Karls idé. Peter var inte intresserad av mer än doktorshandskar. Ida var ganska glad för det (hon blev fortfarande varm inombords vid minnet av den där augustinatten).

 

Lokalen var … inte tom. Allt tycktes fungera. Katedraler, belysning, surroundljudet av mjuk musik – någon RnB. Men ytterdörren stod vidöppen. Sveavägen verkade insvept i ett gråaktigt dis. Någonstans inte långt borta ljöd ett butikslarm. Lokalen var inte tom. Ljudet av någons långsamma steg. En skugga mot en vägg.

”Hallå är det någon där?”

Inget svar.

”Det … en man här, jag tror han behöver hjälp!”

Stegen upphörde.

”Hallå?”

Det kom någon sorts stön som svar. Ett långt, utdraget, dovt vibrerande stön.

Annonser

Världens undergång

”I’ve seen the future brother, it is murder”

— Leonard Cohen, ‘the Future

Världen kan gå under på många sätt. De senaste två dagarna har jag ägnat åt just världsundergången alla fruktade fram till Sovjetunionens undergång (och numer nästan helt har glömt bort eftersom det är viktigare att frukta islam av någon orsak). Kärnvapen, ni vet. Miniman, SS-10 och 20, ICBMs … men aldrig väskbomben (den var inte uppfunnen då, vad jag vet).

Undergångsfilmer är alltid god underhållning. Särskilt när man behöver känna att det alltid kan bli värre. För det kan det ju, som ni vet. Plötsligt en dag kan man släpa sig ur sängen. Och upptäcka ett Jättelikt Svart Tefat över stan. Eller så är det asteroider, eller virus, eller tripoder från Mars. Nutidens katastroffilmer handlar sällan om det som faktiskt är hotfullt. Det närmaste vi kommer är väl virus. Men också de är, oftast, ett ”yttre hot”.

Kärnvapenfilmen dyker allt som oftast upp. Nästan jämt som setting för en efter-katastrofen; Mad Max, A Boy And His Dog, t ex. Jag har stött på få under tiden katastrofen-filmer. Vilket är underligt, med tanke på att jag tycker om att se världen gå under.

Men det finns 2 filmer … och gissa om de lämnar ett outplåneligt intryck. Av en ren händelse finns bägge (än så länge) tillgängliga i fullversion på Youtube. Jag vet inte hur länge – och jag vet inte om de anses ”public domain” eller inte, så ”be advised”.

Threads, av Mick Jackson, släpptes opassande (häpp!) nog 1984. Det är en BBC-produktion med fokus på Sheffield i form av en sorts ”public announcement”-dramadokumentär. Till formen följer den samma recept som alla andra katastroffilmer: Ett axplock personer i fokus – och massiv förstörelse.

Året tidigare hade Hollywood-produktionen The Day After (1983, Nicholas Meyer regissör) premiär. Förmodligen producerades bägge filmerna ungefär samtidigt. Sannolikt hade de inget samband med varandra. De skiljer sig på flera plan även om de samtidigt delar den grundläggande formulan.

2-3 familjer i fokus. ”Vanligt folk” – arbetare, jordbrukare, småchefer. Typisk medelklass (denna jordens salt vi nästan alla tillhör). Threads skiljer sig dock en aning från The Day After i det den amerikanska filmen också har en (såsmåningom rebellisk) svart soldat i rollerna. Amerikanerna säljer sig också själva med kända nanm som t ex Jason Robars och Steve Guttenberg i rollistan.

Nå, för att det här inte sak bli långrandigt – det är en dagbok, ingen blogg; dessutom har jag inte nämnt BDSM en enda gång – så … Se dem. Om ni bara har tid att se en av dem, se Threads. Var beredda på en emotionell berg och dalbana. Se den ihop med någon om ni är ovanligt känsliga för kall, klinisk fakta.

Blunda när katten dör av strålskador.

First!

Eftersom jag av någon outgrundlig SEO-anledning ligger först på en Googlesökning på ”Klokbok” känner jag plötsligt ett ansvar att blåsa nytt liv i den nästan avsomnade bloggen.

Dessutom behöver jag skriva av mig.

Jag måste bara hitta rätt tema.

Så för närvarande får ni tänka er att det hänger en stor skylt med ”Ombyggnad pågår!” här i butiken.

Akta hinken där borta. Akta hinken! Akta hi…

Fan också.

*börjar skrubba upp utspilld kritfärg*

Sagovärld

Njaäe … Den här idén tog en helt annan väg än jag hade väntat mig. Huh.

– – – – –
Hon missade sista bussen. Det var så dumt. Hon hade just packat ihop det sista och var på väg ut från Utom Spel-området när en röst hejdade henne – ”Maria!”. Hon stannade och vände sig om. Hon kunde inte rå för det, en mild våg av besvikelse sköljde genom huvudet, snabbt som en hastig rysning. Det borde ha varit Jack (alla älskade Jack). Men det var Teodor.

Blotta namnet. Teodor. Han såg verkligen ut som en Teodor. Lång, smal nästan skranglig, råttfärgat hår med dålig svart färg för länge sen applicerad så det nu bara var hårspetsarna som ännu var korpsvarta. Efter tre dagar utan dusch hängde det fett som dött sjögräs kring ansiktet, likblekt med ilskna röda finnar. Teodor spelade alltid odöd – det passade honom. Få människor lyckas se ut som ett skelett utan att sminka sig.

”Jag, asså … Eh … ” han harklade sig. ”Hej.”
”Du,” Maria kastade en blick över axeln. En efter en av bussarna rullade iväg. ”Du, jag har bråttom.”
”Ja, eh … eh … Det var kul att … Asså, eh. Förut.”
”Vill du nåt?” Maria suckade, irriterad. Hon var trött, det var sent, redan solnedgång. Hon var smutsig. Campingduschar gjorde henne aldrig ren, i alla fall kändes det så. Packningen var tung och BHn skavde i takt med ryggsäckens axelband.

”Ska du med bussen?” sa Teodor.
”Meh,” Maria fnös, vände sig om demonstrativt och började gå. Parkeringen var tom nu, bara en enda buss kvar – Hjiertz Bussresor, chartrad. Hon såg avgasröken pumpa uppåt, hörde motorn. Maria skyndade på stegen. Bussen började rulla. Lämnade henne ensam, övergiven.
”Tack som fan för det, Teo! Nu missade jag sista bussen!”
”Jag trodde du hade en bil?”
”Ser det ut som om jag har en bil!?”
”Ah… aj då.” Teodor harklade sig, fumlade runt i ena rockfickan och fick fram ett paket cigaretter och en tändare. Han höll upp dem, lite som en offergåva. ”Ska du ha en cigg?”

Maria suckade. Hon slog armarna om sig själv – kvällen började bli kylig.
”Okej då,” sa hon och tvingade fram ett trött, smalt leende. ”Har du en telefon? Jag tappade min på väg hit.”

Hon tog en cigarett, han tände den, hon drog ett bloss medan han tände en egen.
”Jag har ingen fån,” sa han. ”Men jag bor här i närheten.”
”Gör du?” Maria sträckte upp sig, såg sig om. ”Var då?”
”En mil norröver. Jag gick hit.”.
”En mil?”
”Uh-huh.”
”Fan, du … Jag vet inte om jag orkar det.”
”Det finns en bra väg inte långt härifrån.”
”Är det säkert att du inte har en telefon?” Maria suckade. ”Eller en bil eller nåt?”
”Nope, bara fötterna.”
”Jag hoppas verkligen att det inte börjar regna,” sa hon. Hon krängde på sig ryggsäcken, fimpade cigaretten och började gå åt det håll Teodor hötte med sin tumme.
”En mil låter mycket,” sa han. ”Men det går ganska snabbt egentligen.” Han skrattade lite. ”Vi kan göra upp eld om vi rastar.”
”Är du en våldtäktsman?” sa hon.
Han skrattade.
”Bara om du vill,” sa han.

Maria stannade. Hon fnös argt.
”Sorry, dåligt skämt,” sa Teodor. ”Nej, jag är … jag är faktiskt inte ens intresserad av dig.”
”Va?” Hon höjde på ögonbrynen. Det kändes fånigt men Teodors kommentar sårade henne; vad var det för fel på henne egentligen? Lagom tjock, stora bröst, blond – allt som killar sades vilja ha.
Hon kunde inte hjälpa det. Hon började skratta. Efter en stund skrattade han med henne, grävde fram en fickplunta ur det inre av sin rock och bjöd henne.

Konjak.

”Shall we, darlin’?” sa han, visade bortåt stigen med en chevalerskt gest och log, gulaktigt koffein och nikotin på tänderna. Han tände en cigarett, men det verkade mest som om han ville ha något att göra.

De började gå igen. Långa steg, väl avvägd rytm i kliven. Sten och mossbelupna träd kantade stigen. Efter en halvtimme vek Teodor av på en gammal skogsväg. Mittremsan var väl överväxt med gräs och små buskar men hjulbanorna var platta och torra.

De rastade efter en dryg timme. Teodor klev av vägen, ledde henne uppför en stig och stannade framför ett gammalt jägartorn; grått timmer, en ranglig stege. Det fanns ett vindskydd vit foten av tornet med en gammal eldstad av stenar näravid och en välfodrad trälåda med torr ved. Snart sprakade en munter liten brasa.

”Jag tycker om skogen,” sa han. ”Här ute får jag vara ifred.”
”Okej … ” Maria skrockade. Hon tog en slurk ur pluntan han bjöd henne. ”Är du en sån där svår typ?”
”Absolut!” sa han och skrattade. Han låtsades se bekymrad ut, antog en pose av Tänkaren och muttrade något nästan ohörbart.
”Är det grekiska?” sa hon.

Teodor log mot henne, sjönk ned på sina armbågar, sträckte ut sig nära elden. Flammorna glimmade mot hans mörka ögon, mejslade hittills oanade djupa skuggrynkor över hans ansikte.
”Det är äldre än så,” sa han. ”Förlåt, jag är inte van vid människor.”

Maria log generat. Hon följde honom med blicken när han reste sig, sträckte på sig, vände sig i alla riktningar och blåste rök åt alla väderstreck.
”Vad gjorde du så där för?” sa hon.
”Åh, det … ” han skrattade generat. ”Farmor har lärt mig att man måste hälsa rået välkommen så där.”
”Rået?”

Den iskalla rysningen drev ned över hennes rygg utan att hon kunde hejda den. Halvägs över ryggen förbyttes den till en mild, balsamisk värme. Det var både eggande och skrämmande på samma gång. Hon såg sig om, hastigt, åt alla håll nästan samtidigt. Kallsvett bröt fram under armarna, nedför ryggen. Vad i hela helvete hade hon gjort!? Hjärtat ökade rytmen, dunkade mot revbenen så det sjön i tinningarna. åh helvete också vad hade hon

Doften. Hon kunde inte hejda doften. Den fanns överallt nu, varför hade hon inte känt den förut? Hon borde ha känt den; hela hennes väsen var till för att känna doften. Vilddjurets brunst, signalen för De Evigas fortplantning … sagoväsen sas det, demoner sas det, Hondjävulen. Men hon var något mycket äldre än så – Evig. Aldrig förr hade hon missat Doften. Hon reste sig, hopkurad som för språng. Sen rätade hon upp sig, lät den klarröda dunjackan falla från sin kropp, knäppte upp jeansen i samma steg hon närmade sig Teodor.

”Betablockerare,” sa han, mild röst, glittrande blick. Han vände sig mot henne. ”De gör underverk för att förvirra dina näsborrar, förstår du.”
”Vem är du!?” sa hon, ansträngd. Hon kände hettan mellan benen, pulsen, en het bultande klump av förberedelse. ”du vet vem jag är men vem fan är du!? Näcken?”
”Jag har ingen fiol,” sa han. ”Jag har bara den här.”

Han drog ned sin jylf. Det såg nästan ut som en orm; en kraftig, hård kuk trängde ut mellan det tudragna blixtlåset. Den vibrerade i takt med hans hjärtslag. Redan en tunn droppe försats.
”Komsi komsi,” sa han och vinkade henne närmare. ”Du vet att du vill ha den.”
”Jag trodde du var bög?”
”Ah, du vet … om jag hade sagt att jag är den jag är – hade du följt med mig då?”

De blängde på varandra tvärs över elden. Marias byxor nere vid anklarna, trosorna nerdragna till knäna, blekblont hår som hade klibbat ihop av könssaft hängde som tunna trådar mellan hennes ben. Förr om åren, när timmerhuggare och annat skogsfolk sett och luktat hennes sav, då hade de blivit galna. Bokstavligt talat. Fast först hade hon låtit dem älska henne – oftast oväntat kort. Sprängkåta tvångsreligiösa män har ingen självdisciplin när de hittar någon som går igång på att bli kallad ”ditt kåta stycke”. När hon väl bar på hälften av deras själ – hårdkodad i vad man långt senare skulle kalla DNA – brukade hon resa sig och sen vända dem ryggen.

”Är det verkligen sant att du är ihålig?” sa Teodor. Han grymtade, hälften lustfylld, hälten smärtfylld. Två små horn, lika söta som på ett lamm, pressade sig långsamt ut över hans ögonbryn.
”Är det verkligen sant att du har bockfot?” sa Maria, krängde av sig den svarta tröjan och knäppte upp sin BH. Hon höjde ena benet, drog av sig skon, upprepade det med andra benet och klev ur byxorna och trosorna. Naken gick hon med långsamma gracila steg Teodor till mötes där han sakta rörde sig i cirkel kring elden.

Han stannade upp på bara en armslängd från henne. När han i sin iver att få av sig byxorna snubblade till sträckte Maria ut handen och grep honom om halsen. Hon skrockade tyst, lyfte honom på rak arm över marken och skakade honom tills hans gummistövlar gled av fötterna. Det gick oväntat lätt. Hon sneglade ned mot hans fötter.

Det var sant.

Hon släppte honom. Han landade bredbent. Starka ben, tjockt rödsvart tagel täckte dem från anklarna till ljumsken.
”Vems pipa dansar vi efter?” sa Maria, gick honom nära, tog hans händer i sina … och lät honom glida med dem utmed hennes skrovliga, halvt ihåliga rygg.

”Min,” sa han.

Sagovärlden är alltid bäst om natten.

Om den kämpande kvinnan

Jag skrev en text Speltidningen Fenix nyligen. En text om kvinnor i det amerikanska inbördeskriget. Den texten tänker jag på i bakhuvudet nu när jag ser på Gettysburg. Tankarna leder vidare till kvinnans roll i världen, i vår historia, vårt samhälle — och i vår kultur. Långt fler än mig har funderat, skrivit och agerat på dessa frågor så jag ska inte orda allt för mycket om dem. Istället tänker jag frångå min vana med stream of consciousness och för en gång vara stringent. Nåja, nästan. Jag får trots allt inte betalt för den här texten så jag tillåter mig Musans frihet.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många kvinnor som deltog på båda sidor i det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Grova uppskattningar gör gällande någonstans mellan 4000-20000 kvinnor. Majoriteten av dem tog aldrig av sig klänningen. De arbetade inom fältsjukvården, ofta på frivillig basis. De arbetade som kokerskor, hembiträden.

Somliga, som Mary Bowser, var spioner. Andra, som systrarna Moon, var sabotörer och smugglare. Somliga, som Malinda Blalock, var partisaner. De var inte ensamma om att föra krig. Somliga kvinnor, drog rentav på sig en uniform, klippte sig, lindade brösten och försvann i människomassan som ”unga män”.

Det fanns kvinnor i strid. Genom hela inbördeskriget levde, marscherade och dog kvinnor både för Confederate States of America, sydstatarna, som för the Union, nordstatarna. Sida vid sida med okända män, brödrer, fädrer, älskare, makar. Mycket lite har fram till relativt nyligen varit känt om krigets kvinnor. Vad vi i modern tid — rentav de senaste 20-30 åren tillbaka, knappt längre än så — vet om dem vet vi ofta tack vare amatörhistoriker. Det finmaskiga nätet av idealister och fantaster vars forskning sällan möter akademiska krav, men tänder ett intresse. En lust efter kunskap — också hos de diplomerade historikerna.

Källorna är bristfälliga. Varken nord eller syd förde några register över kvinnor som avslöjats. Där fanns inga förbud mot kvinnor som soldater helt enkelt därför att inga förbud behövdes. Det var otänkbart att en Kvinna skulle bli soldat. Krig var (och är) Männens domän. De kvinnor som därför avslöjades fick helt sonika en utskällning och så skickades de hem. Det var inte straffbart att vara kvinnlig krigare. De källor som vanligtvis används är därför dödsattester eller dödsannonser, enstaka artiklar, ett fåtal memoarer — bland annat Loreta Janeta Velazquez memoarer the Woman in Battle från 1876 (den finns tillgänglig inom public domain för den som är intresserad — http://bit.ly/11z5aBz ).

En av dessa källor talar om den unga kvinnan man fann död, knappt 100 meter från stenmuren kring Cemetary Ridge nära samhället Gettysburg. Vem var hon?

Ingen vet hennes namn. Ingen är helt säker på var hon kom ifrån. Hon slogs på sydstatarnas sida. Ändå fann man hennes kropp bara ett stenkast från Unionens hastigt befästa linjer. Hon låg långt bort från andra stupade. Hon var först. Det ryktades att hon varit fanbärare för ett regemente från Virginia, men ingen kunde säga det med säkerhet.

Okända historiska människor fascinerar mig. Många av dem förtjänar någon sorts upprättelse, att inte bli bortglömda. Det här är en sådan upprättelse. Hon förtjänar att bli hågkommen, inte för sina ideal, inte för sin uniform — men för sitt mod.

Kvinnan som ledde Picketts Charge borde inte vara bortglömd.

Konsten att bli rädd

En nästan koherent stream of consciousness om ondska, rädsla och underhållningsskräck. Samt en liten passus om rollspel. Och fotnötter.

Få se nu, något är fel med den här bilden. Efter diverse små obehagligheter i en tämligen dysfunktionell familj ska en präst välsigna huset den norénska familjeidyllen nyss flyttat in i. Vigvattnet förvandlas till blod. Samtidigt pågår ett mer eller mindre öppet incestuöst förhållande mellan äldste sonen och äldsta systern … och en i familjen har hallucinationer, fadern har problem med agressivitet, det rinner blod ur kranarna och småbarnen skriker.

Så bor de jävla puckona kvar i det hemsökta huset.

GAAAAH!!!

Ehm. Ja. Hmm. Om ni trodde att jag beskrev mina egna hemförhållanden så hade ni fel. Jag gör nämligen misstaget att se Dino de Laurentiis Amityville II: The Possession. Den är … inte bra. Det är förfärligt synd egentligen, för huset på Ocean Avenue 112, Amityville N.Y — Huset Som Gud Glömde — är nämligen för bra för att vara sant.

Att något förfärligt inträffade där 1976, det är sant. Om det var Hin Håle som låg bakom — tja. Man kan välja att tro på det, om man vill. Om Ronald Defeo var besatt eller galen spelar nog ingen roll. Om ondska är övernaturlig eller inte — det visar sig oftast vara en meningslös fråga. Som psykologen Philip Zimbardo uttryckte det: ”Gods favourite angel was Lucifer”.

Zimbardo är intressant i frågan om ondska — och ondskans natur. Han låg bakom Stanford-experimentet, 1971 (eller om det var 1973, 74). Med ganska enkla medel bevisade han att varje människa oavsett hur god hon är har potential för en närmast avgrundsdjup ondska. Med det i bakhuvudet blir traditionell skräck — särskilt ”hemsökta hus”-skräcken eller splatter-skräcken — meningslös.

Det behövs ingen djävul för att somligt folk ska bli onda.

Problemet — om man kalla det ett problem — är att … jag tycker om skräckfilm. Jason Vorhese har charm (på sitt sätt; att han stryper mig om jag kramar honom, tja). Mike Myers (namn?) har säkert sina goda sidor (jag inbillar mig att han åtminstone är djurvän, den mordiske misantropen). Freddie … okej, Freddie har nästan inga förlåtande kvalitéer. Å andra sidan är han ett typexempel på hur bakgrund påverkar ens handlingar (att han återvänt från de döda är en petitess!). så — ni förstår?

Skräck gör mig helt enkelt istället full i skratt. Den är meningslös, verkningslös. Premisserna är redan kända; få filmer har lyckats nå igenom den där hinnan av förklarande förnuft. Orginalversionen av the Haunting är en av dem (och Shirley Jacksons roman The Haunting of Hill House är en av de mest skrämmande böcker jag läst). Blair Witch Project är en annan. Den senare på grund av ett inbjudande nyskapande — men samtidigt går det bara att bli rädd av den en enda gång. En andra gång är premissen redan känd och Djävulen har excorcerats.

Scenen med ryggmärgsprovet i The Excorcist är för övrigt en ”gömma mig bakom kudde”-scen. Den — och ögon. Ögonscener är … obehagliga. Det är Den Andalusiska Hundens fel. Varje gång en film — det behöver inte vara skräck, det kan vara något så mundant som CSI — innehåller en scen med ögon vänder jag bort blicken. Ögon är, nämligen, känsliga.

(En av mina fobier är att råka fastna med en galge i mina ögon.)

Konsten att bli rädd är därför en konst som blir svårare och svårare ju mer man förstår ondskans mekanismer på ett förnuftigt sätt. Det finns ett begrepp — suspension of disbelief — som visserligen kan appliceras, men det ger en konstgjord känsla av skräck. Vilket förstås är rätt och riktigt om den används som underhållning (eller möjligen i upphetsande syfte; att skrämma mig får dock motsatt effekt, bara så ni vet 🙂 ). Fast ändå …

Kanske konsten att bli rädd snarare handlar om förmågan att medvetet för en kort stund övertyga sitt eget förnuft om att det har fel. Att för en tid upphäva den rationella delen av ens hjärna och acceptera. Att demoner finns. Att Mannen Med Kroken är en odöd*. Att Son of Sam verkligen var Antikrist. Eller — att hus faktiskt kan vara hemsökta.

Nu blir det ännu mer komplicerat. Jag tror nämligen på spöken. Eller — eftersom ingen kunnat visa oomkullrunkeliga bevis för att spöken inte finns, väljer jag att fram tills dess bevisen finns tro att spöken existerar.

Jag resonerar på samma sätt om Gud, f övr.

Det är också suspension of disbelief. Samma sorts narrativa mentala mekanism återkommer till exempel i rollspel, ickesexuella sådana som sexuella sådana. Verklighetsflykt. Jag kan vara en eldkastande warlock om jag vill. Så länge jag vill existerar mitt ”jag” som en annan (roll)person. Jag kan vara vem som helst; somliga roller är mer skrämmande än andra.

Jag fick frågan om jag någon gång upplevt katarsis i fråga om rollspel (det gällde f övr lajv** eller bordsrollspel). Svaret är både ja och nej; å ena sidan är det lätt för någon med så livlig fantasi som jag att iscensätta en annan personlighet och därigenom på sätt och vis ”rena” mig själv. Å andra sidan är det beroende på personlighet, omständigheter och sällskap. På samma sätt är det under vissa förutsättningar lättare att inom ramen för underhållning bli rädd.

Vill jag då bli rädd på riktigt, kanske ni undrar?

Bara om det involverar hemsökta hus.

(Dvs – usch nej! Hualigen! Jag håller mig så långt borta från allt som skrämmer mig som möjligt; från spindlar till bråk. Nu vet ni det 🙂 )

– – – – –
* Mannen med Kroken hette sannolikt Cropsey, en seriemördare på Staten Island som ibland blandas ihop med den monstruöse Albert Fisk. Folklore och sanning tenderar att glida in i varandra över tid och Cropsey röjde runt i slutet av 1800-talet, början av 1900-talet när definitionen seriemördare ännu var i stort sett okänd.
** Jag har aldrig lajvat i någon större utsträckning, så min förklaring baseras uteslutande på bordsrollspel. Sexuella rollspel ligger så nära ens sedvanliga känsloregister att en sorts ”reningsprocess” är lättare att uppnå. Det är åtminstone min personliga erfarenhet och ska inte tas som allmängiltig sanning.***
*** Friskrivningar är roligt**** 😛
**** Det är fotnötter med!

Poesin

What passing bells for those who die as cattle? But the constant pit-a-patter of the guns?

Jag har en av mina ”perioder”. Den där tiden när man gjort bokslut på föregående månads sökta arbeten — 60 stycken — och inser att man fått ett (1) artigt svar. Ett svar skrivet av en bot. ”Tack för visat intresse”. Jag borde vara van. Jag ÄR van, goddammit! Förutom skräppost är det nästan det enda jag läser i min epost – tack för visat intresse.

Å ena sidan är det artigt att meddela att ”platsen är inte längre tillgänglig” eller ”uppdragsgivaren har valt en intern lösning” eller ”du är för gammal, för ful, för dum och för fet”. Eller okej, inte det senare; en sak talar till min fördel — jag är inte för fet.

Å andra sidan så … tja. Efter 59 bortvända ignoranta blickar och en enda huvudklapp — ”lilla vän, vi vill ha någon med Papper På Vad De Kan” — så öppnar sig bitterhetens flodportar. Nyligen i en tweet citerade jag Walt Whitman — ”I witness the corpse with its dabbled hair, I note where the pistol has fallen”.

Det fångar faktiskt min sinnesstämming just nu ganska konkret. Här är jag, en 44 år gammal man utan karriär, utan verifierad utbildning och därmed av den automatiserade jobbsökartrenden redan från början ansedd som ”skräppost”. Det är förvisso olagligt (vad jag vet) att sortera folk enligt ålder, men det är inte olagligt att sortera folk enligt utbildning. sådan som finns på papper.

Ett av mina största misstag i livet är nämligen att jag hellre bildade mig på egen hand, än konformerade mig. Jag är för egensinnig, för ifrågasättande, för rebellisk. Det är inte bara högstadiets och gymnasiets och sedermera AF-kursers ”lärare” som blivit irriterade på mig. Det gäller också välutbildade föreläsare: Den Som Ifrågasätter Kunskap Är Ett Hot.

Ifrågasätt inte. Lyd. Eller som texten på en av mina T-tröjor lyder: ”Do not question authority”, illustrerad av en kravallpolis i hotfull position. På sätt och vis är jag anarkist: Jag HATAR auktoritär kunskapsförmedling.

(Bara så vi förstår varandra nu: Jag hatar inte utbildning. Jag blir hellre hjärtopererad av en hjärtkirurg än en antroposof som läst in sig på Wikipedia. Jag är humanist och postmodernist och mitt auktoritetshat grundar sig uteslutande i humaniora; Tanken, Filosofin — allt det som inte kan mätas och vägas. Jag högaktar naturvetenskapens människor; utan Bell, Tesla, Edison, Turing och alla andra skulle jag inte kunna använda en dator. Så, tja — fortsätt läsa på KTH. Bry er inte om en gammal postmodernistisk bohem som mig, som inte tillför samhället något nyttigt 🙂 )

I mina ”perioder” återkommer jag ofta till just poesin. Poeter som skrivit något jag av oklara orsaker minns, nästan ordagrannt. Citatet ovan är Siegfried Sassoon, en nu nästan helt glömd hjälte. Han var en typisk engelsman; klassiskt bildad, litterär — och hamnade, likt Wilfred Owen, i första världskirgets skyttegravar.

(Första världskriget är nästan bortglömt. Blott en handfull ögonvittnen finns kvar; de kan räknas på ena handens fingrar. Trots det är det just detta krig som grundade den värld vi just nu lever i ; andra världskriget var, ursäkta uttrycket, en parentes. Första världskriget förde med sig mer än industrialism, 1920-talets dekadens och nationalsocialismens förfärliga framväxt: Kriget släppte Tanken Fri; från suffragetter till Heinrich Heine — och P G Wodehouse.)

”Before my helpless sight, he plunges at me. Guttering. Choking. Drowning.”

Wilfred Owen, som stupade bara några dagar före krigsslutet 1918, beskrev ett gasangrepp med de orden. vid det laget hade Siegfried Sassoon redan blivit något av en antihjälte; han hade gått i krig mot auktoriteten, ifrågasatt kriget — han och många andra. Storbrittaniens sjukhus fylldes av unga män som inte var skadade, inte sjuka — men fördärvade. ”Shell shock”, kallades det. Nu kallar vi det PTSD, en psykisk störning som inte längre enbart är vikt för krigsveteraner utan också andra traumatiserade. Då betraktades de som simulanter; inte helt olikt hur vissa arbetslösa grupper betraktas. De var lata, de var fega, de var tärande.

Mest av allt var de trötta. Liksom Rudyard Kipling, som 1914 hyllade kriget, blev de trötta. 1918 eller 1919 — jag kommer inte ihåg exakt årtal — hade Kipling ändrat åsikt. I ett poem försökte han förklara kriget. Han konkretiserade det med några få ord: ”If you ask me why we died, tell them: Because our fathers lied.”.

Poesi. Kanske den sista räddning vårt sinne har i stunder av sorg, av smärta, av uppgivenhet, av rädsla. Poesin behöver inte längre nödvändigtvis vara bunden i papper; den återfinns överallt: I låttexter, i musik, i filmers punchlines (som t ex i Blade Runner, när Rutger Hauer deklamerar ”I’ve seen things, you men could not simply understand”). Poesin återfinns inom oss alla – från weltschmerz-dikter av tonåringar till … tja, Hjalmar Gullberg:

Än sjunger dyningen mot azurkusten.
Hav möter strand, två skilda element.
Hemlängtan övervinner reselusten,
men sent ska hjärtat glömma vad som hänt.

Om jag inte visste att det var en ganska plågad vuxen man som skrev det kunde jag tro att det var något som någon 15-åring skrivit i sin dagbok (förmodligen prydd med bilder av Justin Bieber, hjärtan och ännu hemligare symboler blott kända av upphovspersonen). På andra sidan spektrumet finns också poesi, som i Depeche Mode: ”I don’t want to start any blashpemous rumours but I think that God got a sick sense of humour and when I die I expect to find Him lauging”. Visst påminner det en smula om Gullberg, som lyder (fritt ur minnet nu):

Guds mening med orsaksförloppen
jag spanade efter besviken.
Nu går jag med ångest i kroppen,
jag har sett mekaniken.

Det är mycket ångest i våra liv. Det är mycket ångest i poesin. Det är alltid detsamma; från de grekiska dramorna till Shakespeare. Från Shakespeare till Öijer. Från Whitman till … ja, vem?

Alla.

Alla dem, som någon gång försökt finna hopp, förtröstan, längtan, lust, kärlek, hat … värme, tröst, undflykt … eller bara varit nyfikna på vad man kan göra med ord. Alla dem, som av oklara omständigheter försökt förstå, finna mening. Alla dem, som sökt en nytändning av ett sviktande mod, ett försvinnande hopp. Alla dem, som hur förfärliga omständigheterna än är sökt kraft i kanske det allra äldsta av allt mänskligt: Ordet. Denna obetydliga och ofta missbrukade lilla ickemateriella tingest, som gett oss såväl hjärtkirurgi som hopp om frälsning — eller ond, bråd död.

Karin Boye:
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Säga vad man vill om Bibeln, men den innehåller ändå en hel del matnyttigt — om man kan se förbi sin sekulära bildning (och sin religiösa intolerans): ”I begynnelsen var Ordet”, som Johannes Döparen förkunnar.

Därför återvänder jag till heltidsarbetet som arbetslös — och använder ord för att finna ekonomisk frälsning. Futilt, förstås. ty, ni vet: Robotar är inte poeter.