Oops

Lite lagom mör i fotsulor och ben efter en snudd på totalt vilsen promenad slås jag av dåligt samvete. Bara lite lagom så där, faktiskt nästan inget alls. Men pyttelite. Där var jag på gator och gångvägar, förlorad i mina egna tankar … som mest gick ut på ”rör på fötterna, snart hemma, oh, aj, oh blech, fan jag tar bussen hem”.

(Den tanken inträffade omkring en timme och fyrtiofem minuter in i promenaden. Då var jag fortfarande fyrtiofem minuter hemifrån.)

Jag segade mig vidare. I motvind. Följande saker inträffade som en sorts prolog till det dåliga samvetsframkallandet:

En tant med tax glodde på mig från en garageuppfart. (Det hade förmodligen att göra med min klädsel, en inte helt exklusiv sådan … åtminstone inte för det villaområde jag just då råkade röra mig i. Dessutom har mina skor dödskallar på sig.)

En liten flicka gömde sig bakom en bil. (Se klädseldetalj ovan.)

Två äldre män följde mig med misstänkta blickar; den ene höll på att sätta upp en skylt om ”Grannsamverkan”. (Jag förmodar att de misstänkte mig på grund av skorna.)

En mycket muskulös man stod på en busshållplats … och spelade fickpingis. (Han var upptagen och lade inte märke till mig. Dessutom hade han en aningens saligt flin på läpparna.)

En salongsberusad äldre kvinna höjde en ”gutår!” åt mig från en balkong. (Hennes make, antar jag att det var, såg tämligen generad ut.)

En äldre dam på cykel hejdade mig och frågade om vägen till ett ställe. (Ah, pudelns kärna!)

Den äldre damen … det är på grund av henne jag har lite dåligt samvete. Jag pekade och förklarade vägen; ”följ den här cykelbanan och ta till höger där nere.” Glad i hågen tackade hon och cyklade iväg. Glad i hågen spatserade jag själv hemåt. Då slog det mig.

Jag menade det andra höger.

Oops.