Mannen som kladdade

Saker som hänt …

Först var där en man som, full som en alika, pissade på min hamburgare, drog ner byxorna och sen började jucka med alkoholslapp kuk i närheten av min mun medan hen utstötte grymtande läten. Det var nästan en Lorry-sketch i verkligheten. Då när det skedde fanns inte uttrycket. Numera kallas det teabagging.

Sen var där en annan man som, av okända orsaker, insisterade på att jag var en spermahora. Mannen i fråga var i 70-årsåldern med Mycket Kraftigt Eftersatt Personlig Hygien. Han var dessutom full som en alika. Han hade förstås gott om pengar, vilket kanske var en av orsakerna till att han fick härja hur han ville på En Viss Krog i innerstan – en krog som numera är en Liedlbutik. I sitt följe hade han en urindoftande gammal tant och en mycket ung asiat som endast talade bruten engelska och hade pupiller stora som tefat.

Sen var där den vältränade tatuerade mannen med en hunsad flickvän (vars ögon var så amfetaminröda att många trodde att hon bar kontaktlinser). Paret insisterade på att alla bikillar alltid ville. De kunde hjälpa mig; de hade gått om meth. När jag inte ville hotade han mig med stryk. De blev utkastade från krogen. Han väntade utanför i flera timmar medan hans sällskap satt och sov mot ett träd. Hon hade kissat på sig.

Sen var där det medelålders paret som föreslog att jag skulle bli sönderknullad på en sandstrand de råkade äga. De erbjöd sig att betala mig, de erbjöd dyr maltwhiskey eller om jag var sån – hasch. De ”ville ha en manlig fjolla” som leksak. När jag inte var intresserad – jag svarade på deras Qruisermess med en bild från Rotten.com – hotades jag till livet. Patetiska internethot, men jag antar att han fick ståfräs av att vara Manlig.

Så var det den unge vältränade mannen i tajt sidenskjorta och ännu tajtare jeans, som körde ner en fjollhand i mina byxor och omgav mig med sin spendrupsstinkande andedräkt uppblandad med billig after shave, gammal cigarettandedräkt och färsk marijuanadoft. När jag inte alls blev kåt av denna charm försökte han knäa mig. Han blev utkastad från krogen.

Mannen som kladdade var dock helt nykter. Det som hände då, första gången, ligger så långt tillbaka att det nästan varit helt bortglömt. Det har inte skadat mig på något vis (vad jag vet). Men det är en del av ett systematiskt och mer eller mindre normaliserat sätt att betrakta omvärlden. Konkretiserat i ”det är sånt som händer”, eller ”det får man räkna med”, eller ”släpp det och gå vidare”.

Jag har släppt det, tro inte annat. Men även om ärret är i det närmaste nästan helt utplånat finns en liten, liten förgiftad tagg kvar. Kanske påverkade den min senare upplevelse av män i allmänhet och män som kan övermanna mig i synnerhet. Kanske föddes mitt auktoritetsförakt där och då, jag vet inte.

Mannen som kladdade.

Jag var 6 år gammal. Det var en förfärligt het sommardag. Mitt helkroppseksem, som jag då led av, hade gett med sig efter flera veckors intensiv kortisonbehandling och även homeopatisk behandling.

(Det är faktiskt ett kärt minne. Både hur ”tant Larsson” i Västervik smörjde mig med svart örtalva som luktade pelargon och bergamot – och hur mamma blandade 40% stark kortisonsalva i köket; flytande kortison i brun glaskfaska, vaselin i en tupperwareburk; jag minns fortfarande bägge dofterna. Tant Larssons salva luktade svart te. salvan luktade sjukhus. Gissa vilken doft jag föredrog?)

För första gången på en hel sommar kunde jag bada utan att sen behöva klia mig blodig. Så medan farsan höll på att bygga ett uthus till vårt sommarställe på koloniområdet vi spenderade somrarna på, satt jag och glötte i en uppblåsbar liten pool. Naken.

Jag hade en röd segelbåt. Vattnet var kallt, direkt från trädgårdsslangen. För den som inte har haft eksem är det omöjligt att förklara hur underbar sådan kyla känns; slät hud, i stort sett heltäckande ärrvävnad, blank, len. Och kall … så väldigt kall i det vackra vattnet. Så långt från den ständigt lågintensiva feberkänslan i hud som vant sig vid att vara inflammerad. Om natten band mamma fast mina händer bara för att jag inte skulle vakna med lakan fastklistrade av blod och hudvätska vid kroppen. Det var på läkares order, för övrigt.

Jag var 6 år gammal. det var en förfärligt het sommardag. Pappa hamrade och sågade. Jag badade och seglade. Väntade på att det skulle bli kaffedags (jag var allergisk mot all saft; kaffe med mjölk var min saft). En granne, han kallades Gotland därför att han kom från Visby, hojtade en hälsning från gatan.

Hans tomt låg bakom vår. Eftersom han var ”betrodd” i området brukade han gena över vår tomt, oavsett vad vi gjorde. Han var gammal snickare och byggarbetare. Med ålderns rätt – han var i de övre 60, farsan var knappt 40 – brukade Gotland också ”ta över”. Om han tyckte att någon inte ”byggde på rätt sätt”.

Han var betrodd. Jag var 6 år gammal.

I sedvanlig ordning klev han in på vår tomt och började gena över markerna. Han stannade och gav instruktioner till far min (vars anlete blev bistert; han, precis som jag, är tjurskalliga när det gäller pekpinnar). Sen hände något … märkligt.

Gotland kliver fram till där jag sitter, hukar sig ner och börjar tvätta mig. från huvud till fötter. Händer på min vattenhala eksemärrade kropp. Småskratt. Skämtsamma kommentarer om att jag borde växa till mig. En hand, stor som ett kastrullock, runt min kuk. Den andra handen dold i overallens ena ficka. Glansig blick, ett leende som såg ut som en grimas. Hastigt flyktiga blickar över axeln.

”Ska du ha stryk?” viskade han.

Det var allt. Mer än så sa han inte till mig. Sen reste han sig, skvätte vatten på mig med trädgårdsslangen och gick visslande därifrån. Det skedde på kanske 20, 30 sekunder. Farsan såg aldrig vad som hände. Jag sa aldrig något om det. Jag var för rädd. för chockad. då visste jag inte att det var chock, förstås. Jag hade inte lärt mig det ordet. Jag hade inte heller lärt mig ordet stress.

Den natten återkom eksemet.

Riktiga svenskar är inte glada

Idag har jag blivit kallad ”din jävla jugoslav!”. Visst, jag kan gå med på att det någonstans långt bak i släkten förmodligen finns utländskt inflytande. Vad jag förstått av vad farmor (pie memorie) berättade har den grenen vallonskt påbrå. Att en granne till min farmor, när hon var 15 år omkring 1930 eller nåt sånt, kallade henne och hennes föräldrar för tattare lämnar jag för tillfället därhän. På den tiden var trots allt alla som på något sätt föll utanför normen tattare (eller ”judar”, sagt med ett speciellt tonläge). Min farmor föll på sätt och vis också utanför normen, för övrigt – liksom min morfar. Så jag är i gott sällskap.

(Farmor spelade systemet. Ibland om sommaren övertalade hon en väninnna att stämpla in åt henne, farmor alltså, på textilfabriken. Istället för att jobba för omkring 3-10 kronor för 10-16 timmar badade farmor med en ung man, som då var bokbinderilärling – min farfar. Jag vet inte vad de gjorde förutom att bada i Motala Ström men nåt måste de ha gjort, såsmåningom, annars skulle jag inte sitta här.

Morfar hällde kaffe på en överste. Enough said!)

I alla fall! Jag är kanske inte hundraprocentigt etnisk svensk. Men någon balkan är jag rakt inte. Det hade nog varit mer korrekt att kalla mig ”din jävla tjugoåttondels vallon!”. Men jag antar att i strikt rasbiologiska termer så funkar jugoslav lika bra. Åtminstone om man nu tror på det ariska blodets renhet. Att arierna var ett indo-folk … nåväl. Det är historia. Jag förväntar jag mig inte särskilt stor bildning hos (vissa) etniska svenskar.

Vad, då, har föranlett detta vindlande flöde av sarkastisk antirasism? Åh, mina vänner – det är enkelt. En promenad. En lång promenad. En promenad som såsmåningom lösgjorde motionens endorfiner. En promenad vars endorfiner fick min hjärna att ta ett beklagligt ickesvenskt beslut. En promenad, som ledde fram till att jag nästan ensam på en ödslig gångväg någonstans nära civiliserade trakter gjorde något förfärligt. Vad, undrar ni kanske? Åh, det är enkelt. Hela den svenska civilisationen står och faller med att en person gör det hen inte får göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Så här är det: Jag är inte vuxen. Jag är 44 år gammal, biologisk ålder. Men jag är inte vuxen. När jag ser en vattenpöl inbjuder den till lite plaskande. Jag har drivit ex till näst intill vansinne på grund av denna förfärligt osvenska ovana att så där lite på skoj stampa i en vattenpöl. Som om jag just då har glömt bort 40 av mina 44 år.

Vissa vattenpölar förvandlar mig till en spefull fyraåring. En sån där liten spjuver med glimten i ögat. En sån där jobbig typ som utmanar Mor och Fars (eller den väsentligt mer vuxne partnerns) auktoritet. En sån där som vet att ”så gör man inte” och just därför inte kan låta bli.

Att Stampa i en vattenpöl.

Jag vandrade där ensam, i skogen. På en gångväg. Det har ju regnat lite som ni vet – det regnade igår (det blev en blöt promenad igår). här och där har Moder Natur sölat lite. Jag inbillar mig att vår Nertus är ganska stolt över sina ”salivpölar”; en gaggad modergudinna som just fått deepthroat av … eh … vem det vara må. Regnguden kanske.

(Sånt här funderar jag faktiskt på ibland.)

Så – där fanns vattenpölar. Här och där. Nu är det så här att mina promenadskor är av en sort som kanske inte alltid är så normativa. Det är väl ingånga skor. De är otroligt bekväma. De är gamla och de håller nästan på att falla sönder. En ortoped skulle säkert vilja säga mig ett och annat men det spelar ingen roll.

De är – bekväma. Så här ser de ut:

Det är inte skodon lämpade för vattenpölstamp. Men just då spelade det ingen roll – inte för mig. För ni förstår … Det är roligt.

Jag var av okända orsaker dessutom glad. Endorfiner. Solsken. Motion! Oh fy fan!

(Att promenera är inte motion! Jag tycker inte om motion! Att promenera är … eh … nåt annat.)

Att Stampa i en vattenpöl.

Ja, det var en bra idé. Just då. Då friskt vågat tar jag ett stort kliv framåt mot vattenpölen. Den var inte ens särskilt imponerande, knappt en halvmeter lång, några decimeter bred, mindre än en centimeter djup. Men vatten är alltid ett utmärkt plaskmaterial. Kalla det naturlig sploshing, om ni vill. Så – där gör jag vad en vuxen man inte ska (eller får) göra:

Att Stampa i en vattenpöl.

Det var roligt. Ungefär då, medan jag stampar en gång till, dyker en medelålders Man med Kvinna och Hund upp. Mannen, som håller i hundens koppel, stannar upp. Kvinnan fortsätter att gå – hon rökte för övrigt. Mannen stirrar på mig. Hunden flämtar och nosar runt näravid. Mannen säger:

”Vad fan gör du?”
”Jag leker i en vattenpöl,” sa jag. Och … rörde lite med spetsen av skon i vattnet. Ja vad fan, jag var fortfarande glad.
”Är du full?” sa Mannen.
”Jag är glad,” sa jag.
”Ska jag ringa polisen?” sa Kvinnan när hon stannade.
”Nä,” sa mannen. Sen spände han blicken i mig och grymtade: ”Jävla idiot.” Han började gå. Några meter neråt vägen hann han ifatt sin jag antar hustru och sa på det där ‘jag pratar högt utan att någon ska höra det egentligen’-sättet:

”Jävla jugoslaver i skogen!” sa Mannen.
”Riktiga svenskar är inte glada!” sa Kvinnan.

Jag gick hem. Som en svensk.

Oglad.

No Steve! He looks like a gamer!

Det här hände för några dagar sedan.

Efter en förhållandevis stressig förmiddag med först en mer trilskande dator än vanligt och sedan besök till Arbetsförmedling hamnade jag på tunnelbanan in mot stan. Ni förstår, som promenaholist – en person som är missbrukare av promenader – behöver jag ibland lite tyngre skit än det vanliga 30-minuters planlösa gåendet till och från snusbutiken. Stockholm är en utmärkt dealer när det gäller promenader – särskilt innerstan. Eftersom det är så förbaskat varmt övergav jag planerna på att skjuta i mig riktigt ordentligt råtjack – ja, alltså: Jag valde att inte promenera in till stan. Det har jag gjort en gång tidigare, det var 3 timmars berusning och plåga (skoskav). Så, eh … I alla fall!

Jag fusksilade. Jag tog tunnelbanan, inställd på att kliva av vid Fridis och sen traska upp mot Söder … eller i alla fall någonstans. Jag har sällan någon välutvecklad plan för mina promenader. De får ta mig dit de behöver och vill. Ibland hamnar jag på flytbryggor. Ibland hamnar jag på bakgårdar och skrämmer livet ur milfs.

Den här gången hamnade jag på T-Centralen, för det var för varmt för att gå till Skanstull. Promenaden i sig var ointressant. Snarare hände det märkliga före promenaden.

Det är turistsäsong, som ni vet. Japaner, tyskar, ryssar, polacker, engelsmän, fransmän, norrmän, folk från Skövde och Dalslånged. Foppatofflor och gummisandaler, kortärmade skjortor och t-shirts med en varg i månsken. Högröda ansikten, vacklande stackare på drift. Badmintonrackets i händerna på ljusblått klädda guider – rackets med en siffra. Ni vet, va? The foreign horde is here!

Somliga av dem är unga. Somliga av dem tar upp sex säten på tunnelbanan. Somliga av dem hörs. Somliga av dem – 3 stycken i åldern 19-25 år för att vara exakt – kommer från USA.

Mycket kan sägas om amerikanska turister. Majoriteten av dem reser under ett så pressat schema att de inte hinner med att vara amerikanska. Det är 5 minuter djurgården, 5 minute Skansen, 5 minuter Livrustkammaren, 5 minuter vaktparaden. 5 minuter till och de kan hela Stockholms kommun. Det är oftast äldre, lätt förvirrade människor. De har det där fascinerade uttrycket i ansiktet kombinerat med jetlaggade röda ögon. Faktiskt är de <i>precis som vi</i>, när vi är i New York City. Till exempel.

Nästan alla amerikanska turister är vänliga. För några år sedan fick jag agera impromptu-guide åt ett äldre par från Texas som hade gått vilse i Gamla Stan. Det är i sig en bedrift, men de hade lyckats. Det året var det också hett som i helvete. Säga vad man vill om vissa delar av Gamla Stan – vissa delar lider akut brist på vatten i flaska. Så där stod de i närheten av Österlånggatan och försökte hitta vatten. De frågade, jag svarade, vi hittade vatten tillsammans och sen visade jag dem tillbaks till där bussarna brukar stå – tror det heter Lejonbacken. Glada i hågen och återigen vätskefierade började de prata som kulsprutor (amerikaner säger mycket lite men med väldigt väldigt många ord; efter några meningar blir man van vid myllret av onödiga ord).

”What’s that building over there?” sa mannen, i hawaiiskjorta och stetsonhatt av halm. Han pekade på Kungliga Slottet.
”That’s Stockholm Castle,” sa jag.
”I thought it was the russian embassy,” sa han. Hans hustru fyllde i med att de hade hört av en turistguide att Stockholm Slott var från medeltiden. En crash course i svensk historia senare var de lite mer upplysta men kände sig lite snuvade: De hade förväntat sig en riddarborg och fick en rysk ambassad.

Det var då. Jag nämner det här bara så ni inte tror att jag hatar jänkarna. Det gör jag inte. Jag tycker bara illa om <i>vissa</i> jänkare (förutom Ted Cruz och tea partyister fördrar jag de flesta nordamerikanska fuskeuropéerna). Men nu är nu – jag satt på tunnelbanan.

I sätet mitt emot mig satt en tjej som pratade svenska i telefonen och engelska med sina amerikanska vänner. Bredvid mig satt en cheerleadertyp, storögd över hur mycket SKOG (!) det fanns i Stockholms förorter. Jo, jag är säker på att hennes utbrott hördes till Fittja – ”Oh my GOD!!! Look at all the trees!”.

Jag började ana att dessa vita representanter för USA inte hade alla hästar hemma.

Väskor upptog resten av sätena i den del jag satt på. Tvärs över mittgången satt en quarterbackliknande typ med californiskt surfarhår. Han verkade överlycklig över att få bära shorts mönstrade med stjärnbaneret till en (för liten) t-shirt med svenska flaggan. Mycket internationellt, på min ära. Själv bar jag svart. Jag var så jävla svart så ljuset böjde sig omkring min klädsel och letade efter en tillflykt i mina skor, som har vita dödskallar. Bredvid surfartypen satt en musaktig lätt ängslig tjej. Hon kramade sitt pass så hårt att det verkade som om hon bara väntade på att mujahedin skulle stoppa tåget och släpa ut alla jänkare de kunde hitta. Tvärs över från henne satt ännu en quarterback, men han var upptagen med att fotografera interiören av tunnelbanan. Oh boy … den semesterbildterrorn måste bli förunderlig; ”This is a swedish sub. This is a seat. This is a … Idunno.”

Han tog kort på mig. ”Cool shoes,” sa han. ”Thanks”, sa jag. <i>Då</i> upphov surfartypen sin röst efter ett hånskratt, spände sina imponerande biceps och höjtade glatt:
”Dude! Do you even lift?”

Jag tittade upp från min bok (händelsevis Herbert Asburys Gangs of New York; just då kände jag mer tillhörighet med Bill Poole än någon annan historisk person). Så jag:
”No, but I’ll whoop your ass in any WoW anytime.”

Quarterback Yankee härsknade lite. Han gjorde sig redo att öppna munnen för en tirad amerikaengelska när hans musaktiga flickvän lade en skrämd hand på hans underarm och sa:
”No, Steve! He looks like a gamer!”

Just då rullade vi in till Fridhemsplan. Timingen var perfekt. Alldeles som jag trängde mig ut och klev av hörde jag en av jänkarna säga:
”He looked kinda old to be a gamer.”

Det är synd om mig

Varning: Denna post innehåller ett raljant tonläge och stora mängder sarkasm. Känsliga kukbärare varnas.

Det är synd om mig. Som en del av kollektivet kukbärare förstår jag att det är synd om mig. Jag tycker inte att det är synd om mig men jag förstår nu: Det är synd om mig. Att det inte skulle vara synd om mig måste vara ett ”falskt medvetande” (det är en feministisk term hävdar vissa det är synd om). Det är synd om mig på många sätt:

Det är synd om mig därför att jag inte känner någon tillhörighet med Kollektivet Som Alltid Måste Höras.
Det är synd om mig därför att jag respekterar när min röst inte nödvändigtvis är den som måste höras högst, störst och först.
Det är synd om mig därför att jag inte kan förlika mig med detta priviliged denial dude-kör.

Det är ju så att det är synd om män. Ni vet det va? Till och med Strindberg tyckte det – ”Det är synd om mänskligheten”. Nej, han räknade inte in Siri von Essen i mänskligheten. ”Ågustes” mänsklighet bestod av honom själv. Hr Strindberg är den mall vi alla dömes efter. vi kukbärare som öppnar glappet så fort det blir tillfälle.

Det är alltid tillfälle. Eftersom det är synd om oss – vi är trots allt förslavade av det statsfeministiska patr… matriarkatet – är det alltid tillfälle. Hur ska vi annars göra vår röst hörda? Tillfället är alltid närvarande.

Lisa: ”Tina, såg du den där videon med kattungen?”
Tina: ”Åh, den var jättes-”
Olle: ”Jag har gjort en video om en talgoxe!”
Lisa: ”Ja … eh … ”
Olle: ”Förresten är det faktiskt synd om oss också! Jag har hund.”
Tina: ”^^”

Ni ser? Hur enkelt som helst. I vanliga samtal behöver ”man” bara sänka rösten en oktav men höja volymen ett snäpp. Lite mer bas, så där. Lite mer auktoritet, pondus. I textform blir det knepigare för ”man” vill ju inte börja med dräparsvärdet – Versalerna. Därför kan man utnyttja utropstecken, gärna i kombination med fraser som ”vissa kvinnor tycker att” eller ”Det är inte bara kvinnor som”.

Lisa: ”Tina, jag blev våldtagen igår kväll.”
Tina: ”Vad ända in i helv… Nämen fy!”
Olle: ”Vissa kvinnor vill kanske bli … ni vet.”
Tina: ”Stackars dig Lisa … ”
Olle: Det är faktiskt inte bara kvinnor som kan bli överfallna! Titta, blåmärke! Jag blev skuffad av en kille på bussen! Det gjorde ont!”
Lisa: ”–”
Olle: ”Det gjorde VÄLDIGT ont till och med!”
Tina: ”Fuck off.”
Olle: ”Vaffan, har du blivit flata?”
Tina: ”^^”

Ad hominem är alltid en säker tillflykt. Särskilt om ”man” vet att det är synd om en men ”man” också vet att ”man” inte på något rimligt sätt kan vinna debatten. För oss som det är synd om handlar det nämligen inte om att få rätt. Det handlar om att vinna. Eftersom vissa slag inte går att vinna kan ”man” ändå vinna genom lite lätta fulslag. Om inte det räcker finns Versalerna.

Versalen är det textuella tvåhandsvärdet. För oss det är synd om är det tur att VERSALER ALLTID SYNS EXTRA MYCKET. Det är ju så att säga själva kvintessensen av att vara kukbärare – att SYNAS. Vår existens går faktiskt ut på att synas. En man som inte syns är inte en man. En man som inte hörs är det extra synd om.

Lisa: ”I alla fall så tyckte jag att hen inte borde ha använt så mycket wasabi.”
Olle: ”Jag tycker om wasabi … ”
Lisa: ”Men han lyssnade inte så jag fick jätteont i magen av sushin.”
Olle: ”Jag brände tungan också … ”
Tina: ”Det är som när Pelle använde piri piri på pizzan när vi var i Calcutta.”
Olle: ”Jag får ont i magen av pizza.”
Lisa: ”Ha ha, jag vet!”
Olle: ”du är elak, Lisa.”
Lisa: ”Va?”
Olle: ”Du skrattar åt att jag är allergisk mot smält ost.”
Lisa: ”?”
Tina: ”^^”

Det är nu det blir komplicerat. Å ena sidan är det alltid synd om oss, å andra sidan kan vi bara visa det vid vissa tillfällen. Som när en ickekuk säger något. (Det finns ”män” som bevisligen <i>har</i> en kuk men inte visar dem; vi kallar sådana för bögjävlar, det är alltid effektivt för att få lite extra machostånd). Som tur är har vi tack vare kvinnokampen nått ett stadium av utveckling där bitches finns överallt. Från gym till diskussionsforum. Spisar numera har väldigt långa kedjor, som ni vet. Det blir extra synd om oss eftersom bitches också hävdar att det inte alls är OSS det handlar om. Det är synd om oss för vi förstås inte HUR det INTE kan HANDLA om OSS!(!!)

Lisa: ”Och i Tingsrätten valde de att bortse från teknisk bevisning.”
Tina: ”Men Gud!”
Olle: ”Jag åkte dit för cykelstöld en gång.”
Lisa: ”Det handlar inte om dig.”
Olle: ”I alla fall så fick jag böter. Fast egentligen var jag oskyldig.”
Lisa: ”Du lyssnar inte!”
Olle: ”Va?”
Tina: ”^^”

Det är alltid synd om män(skligheten). Tänk på det nästa gång ni hötter med en trevlig liten knytnäve i det generella hållet av oss kukbärare. Om det nu inte hjälper – om ni insisterar på att det är mer synd om er än oss – har vi ett sista vapen i vår arsenal som alltid är effektivt:

Hot.

Lisa: ”Olle? vem tweetar du till?”
Olle: ”Ah ingen särskilt, typ Tina.”
*beep!*
Tina: ”^^”

Olle@GenericTweetNameExample

@AnotherGenericTweetNameExample
I will rape you until you’re straight, fucking faggot dyke.*

– – – – –
*: autentisk whisper jag fått i WoW. Det är så många fel där så jag vet inte vart jag ska börja …

Oops

Lite lagom mör i fotsulor och ben efter en snudd på totalt vilsen promenad slås jag av dåligt samvete. Bara lite lagom så där, faktiskt nästan inget alls. Men pyttelite. Där var jag på gator och gångvägar, förlorad i mina egna tankar … som mest gick ut på ”rör på fötterna, snart hemma, oh, aj, oh blech, fan jag tar bussen hem”.

(Den tanken inträffade omkring en timme och fyrtiofem minuter in i promenaden. Då var jag fortfarande fyrtiofem minuter hemifrån.)

Jag segade mig vidare. I motvind. Följande saker inträffade som en sorts prolog till det dåliga samvetsframkallandet:

En tant med tax glodde på mig från en garageuppfart. (Det hade förmodligen att göra med min klädsel, en inte helt exklusiv sådan … åtminstone inte för det villaområde jag just då råkade röra mig i. Dessutom har mina skor dödskallar på sig.)

En liten flicka gömde sig bakom en bil. (Se klädseldetalj ovan.)

Två äldre män följde mig med misstänkta blickar; den ene höll på att sätta upp en skylt om ”Grannsamverkan”. (Jag förmodar att de misstänkte mig på grund av skorna.)

En mycket muskulös man stod på en busshållplats … och spelade fickpingis. (Han var upptagen och lade inte märke till mig. Dessutom hade han en aningens saligt flin på läpparna.)

En salongsberusad äldre kvinna höjde en ”gutår!” åt mig från en balkong. (Hennes make, antar jag att det var, såg tämligen generad ut.)

En äldre dam på cykel hejdade mig och frågade om vägen till ett ställe. (Ah, pudelns kärna!)

Den äldre damen … det är på grund av henne jag har lite dåligt samvete. Jag pekade och förklarade vägen; ”följ den här cykelbanan och ta till höger där nere.” Glad i hågen tackade hon och cyklade iväg. Glad i hågen spatserade jag själv hemåt. Då slog det mig.

Jag menade det andra höger.

Oops.

Jag är tråkig

Det här är ohämmad Stream of Consciousness. Om ni tar det på allvar eller låter underkäken falla ned och utstöter ett ”wtf!?” spelar ingen roll. Det är dessutom satir – något som är Mycket Farligt. Satir är nämligen den nakna sanningen. Fri från skönmålningar och omskrivningar. Risken finns att någon – särskilt kukbärare – kan känna sig sårade. Deal with it, du är väl karl för din hatt?

Satiriker brukar för övrigt vara de första att ställas mot muren när Revolutionen kommer.

– – – – –
Jag är tråkig. Jo, det är alldeles sant. Jag är en sån där tråkig typ, en som alltid ska gå motvalls och göra tvärtom mot vad som förutsätts av någon med mitt kön. Eller ja, nästan allt. Orsaken till att jag är tråkig beror på en elak feminist-tant som en gång hjärntvättade mig. Visserligen välkomnade jag den mentala kemtvätten – för mycket gamla fläckar solkade ner min själsliga kostym – men det är därför jag är tråkig.

För ser ni, en man måste vara på ett visst sätt. Jag är oftast på mitt eget sätt och därför blir jag per definition en tråkig man. Det talas ofta om objektifiering, sexualisering och sån där generell härskartekniksinfluerad misogyni och det är bra att det talas om det. Ju fler spöken som släpas fram ur männens gemensamma garderob, dess bättre. Ja, det är återigen en sån där åsikt bara tråkiga män har. Alla andra?

De frustar ett ”höh höh!”, slår varandra i ryggen och gratulerar varandra åt ännu ett vågat skämt om sapfisk nötboskap (ja, lesbiska kossor alltså). Så ja, jag är tråkig. Det värsta som finns för en man – förutom att vara bög – är att vara tråkig. Inkonsekvent. Ickerationell. Ologisk. Det vills säga – kvalitéer som vi ser dagliga prov på i vilken människa som helst. Den ende som klarar av att vara ständigt Där – rationell, logisk osv – är Spock. Han är inte ens från Jorden.

(Star Trek-referenser är också ett ebvis för att man är tråkig. För säkerhets skull nämner jag därför också Uhuras bröst. Så, nu är de nämnda.)

Mången norm kontrollerar vår manlighet. Bortsett från de rent fysiska kraven – utan muskler är du ingen man – finns en rejält tilltagen flora förhållningsregler för att förhindra förfärliga avsteg från Konsten Att Vara Man. Många av dem är välkända, andra dyker bara upp i samklang med andra män. Ofta är de senare reglerna aldrig uttalade. Vi förutsätts förstå dem, inrätta oss efter dem, lyda dem.

Hegemonisk maskulinitet, som R.W Connell, kallar det. Men honom ska vi inte lyssna på – han är också tråkig. En av ”de där”. Avvikare.

Gång efter annan ställer min tråkighet till det i huvudet. Gång efter annan upptäcker jag hur jag råkat bryta mot någon outtalad regel. Som, till exempel, att inte veta vad jag talar om.

Jag vet sällan vad jag ska säga förrän jag har sagt det.

Jag vet ofta vad jag talar om. Missta det inte för senilitet (eller ännu värre – irrationalitet). Att vara irrationell är något Mycket Fult — om man är man … Man ska veta var skåpet ska stå. Ens käke ska vara lika fyrkantig som ett formpressat betongblock. Ens medvetande lika klart som kristall. Ens hand ska peka med hela handen, inte vifta lite lätt som någon jävla bög. Det finns en särskild plats i Helvetet för män som inte pekar med hela handen.

Allt det här går att avskriva med ett enda ord, särskilt om jag för ögonblicket iklär mig den klassiska kostymen: ”Svammel”. Det är tillåtet att svamla men bara under rätt förutsättningar och i rätt sällskap med rätt dryck. Helst ska man vara full som en alika också. Då slipper man, som man, att ”tappa ansiktet”. Att svamla är helt enkelt omanligt.

Kvinnor svamlar.

Men jag är tråkig. Jag talar om tråkiga saker, jag tänker på tråkiga saker. Jag talar dessutom öppet om tråkiga saker. Mest av allt svamlar jag. Tycker somliga. Gärna med ett nedlåtande Dressmanleende och kanske ett Gary Cooper-höjt ögonbryn. Finns där en fittslickarmustach också blir Patriarken komplett. Motherfuckers.

Varför tänker jag på det här, nu? Tja – det kan väl omöjligen ha undgått någon att det råder en tråkighetens backlash i samhället. Skämtsamheter baserade på kreatur från en grekisk ö (se sapfisk nötboskap) duggar tätt. Grabbarna Grus kämpar med näbbar och klor för att bekräfta varandra inför oss, de tråkiga.

Här och var blir det så övertydligt att världen är patriarkal att om det inte vore så jävla sorgligt skulle det vara skrattretande. Rysslands böghatare har carte blanche för ett förtryck vi inte sett sen herr Schickelgruber lackade ur på Ernst Röhm och sköt både honom och hans älskare. USA tycks ha lagt i högsta växeln för att ta ifrån kvinnor de mest basala rättigheter. Här i Sverige, ja … I världens mest jämställda land får en kvinna inte vara bättre än en man. Om hon är det är hon en hora (som ska våldtas). Oavsett om det gäller Call of Duty eller fotboll.

Tacka fan för att jag är tråkig.

Det är inte lätt att vara tråkig. Allra minst i en illuster skara testosterondyrkare. Jag gör som jag alltid gjort; jag går nog min egen väg istället. Om där finns en norm ska den brytas mot, endast då sker utveckling. Det var en jädrans tur att Gallileo blev lite queert normbrytande och gav (katolska) Kyrkan fingret. Annars hade vi aldrig kunnat flyga till USA.

(Vespuccis sjömän gjorde för övrigt myteri när de kom för långt från land; de vara rädda för att havet skulle ta slut. Vespan var också en tråkig man som insisterade på att havet aldrig kan ta slut. Sålunda upptäcktes Lenapernas Land, som nästan 1000 år senare skulle förpassa Kvinnan till ett tillstånd strax över värdet av boskap.

vete fan om utveckling är särskilt bra, egentligen …)

Jag är tråkig.

– – – – –
Fotnot: Om det blir lättare för er kan ni byta ut ”jag är tråkig” mot ”jag är feminist” istället. Eller om ni är på det humöret – ”jag är könsförrädare”. Det finns säkert ett bögskämt ni kan avsluta med.

Rivstart

För en lång tid sedan ”annonserade” jag om en ny blog, The Exodar Sisters. Nå, det projektet gick in i väggen lite grand.

Det tog bara ett år ungefär att röja upp i vraket.

Men nu är den född – min alldeles egna engelskspråkiga World of Warcraft-blog 🙂

Jag måste ju göra något med all den tid jag har fått över eftersom datorn inte vill veta av spelet. Av någon outgrundlig anledning blev det sisådär totalt en 60.000 tecken fördelat på ett antal sidor och poster. Jag var till och med tvungen att lära mig GIMP.

Här är den: http://exodarsisters.wordpress.com/

Back to the drawing board

Jag gick en manuskurs en gång. Det var en utmärkt grupp och mycket duktig lärare. Vid ett tillfälle efter en ”skrivövning” hade jag, som brukligt är när jag inte har någon fast deadline eller tydliga riktlinjer att följa, så att säga … kommit bort från ämnet. Istället för att skriva en 2 minuter lång scen om en söndagsmässa (valfri religion) blev det inledningen till en seriemördarthriller. (Bowlingmördaren, som media kallade honom, lämnade avhuggna polishuvuden på kyrkoaltare. Som ni säkert förstår skrev inte mer än 5 sidor manus på denna förfärliga soppa av klichéer.) Nåväl, min lärare förkunnade med ett skratt: ”Sällan har jag sett ett så triumfatoriskt men gigantiskt misslyckande!”. Jag blev faktiskt riktigt glad av denna nedsabling. Idén var inte … särskilt bra. Ahem.

 

Så här kan också ett triumfatoriskt men gigantiskt misslyckande se ut. Jag tänkte skriva en uppföljning till (NSFW) ”Grannsamverkan” men … Min hjärna kidnappade mig. Jag protesterade högljutt, det gjorde jag! Men …

 

– – – – –

Det kallades K-tan. Ett ursprungligen serotoninbaserat preparat som med diverse oväntat enkla metoder kunde raffineras till en lättflyktig gas. Vad preparatet egentligen hette var det ingen som brydde sig om; ett namn med fler x än nödvändigt som kännarna av den nya tidens designdrog sa … innan de steg in i Katedralen.

 

”Är det den där lådan?” sa Ida.

”Japp. Vill du pröva?”

”Jag … vet inte om jag törs. Är jag inte för gammal för den där?”

”Älskling, du är inte ens 55 år.”

”Jag är gammal nog att vara din mormor, Peter.”

”Det finns ageplayprogram om du..?”

 

Ida skrattade. Hon skakade på huvudet. Bläddrade genom titlar på en touchscreen stor som en iPad fastskruvad på väggen.

”Det här kanske?”

”Är du säker? End Time är … ovanlig.”

”Gullet, den innehåller zombies. Du vet vad jag tycker om såna.”

”Jag tror den tekniska termen bland folk som förstår sig på subkulturer är – levande döda.”

 

Massive Associative Super Simulation, MASS, hade gett den komplicerade riggen smeknamnet. Mass, mässa – Katedralen. Det märktes att det var tekniker som designat den. Maskinen hade inget egentligt syfte (även om forskningsanslag baserats på en mängd olika föreslagna medicinska ändamål). En svart låda, omkring 2 meter lång, 65 centimeter bred, bred mot toppen och smalare nedtill, ställd på högkant i en bakåtlutning av drygt 30 grader. Katedralen liknade en kista. Någon medicinsk framgång hade aldrig rönts, däremot hade MASS-maskiner dykt upp inom diverse underhållning. Inte minst hos populära Laserdome-lokaler.

 

”Kära nån! Nog för att jag är kinky, gullungen. Jag trodde aldrig jag skulle klä mig i latexdräkt!”

”Det är egentligen en sorts gummi. Så, börja med fötterna.”

”Ska jag klä av mig först?”

”Det behövs inte, men det blir bättre om alla anlägningsytor möter hud.” Peter log. ”Ska jag vända ryggen åt?”

”Jag skäms inte för mina kilon, lymmel.” Ida skrattade, men hon såg klentrogen ut medan hon började klä av sig; jeans, t-shirt, BH, trosor. ”Får jag verkligen plats i den där? Den ser så … smal ut.”

”Dräkten formar sig efter dig, älskling.”

 

Konceptet var enkelt. Klienten fick iklä sig en tunn dräkt av gummiliknande ventlierande material med elektroder mot lämpliga kroppsdelar; vadmuskler, knän, innerlår, ljumskar, könsorgan, svankrygg, ryggrad, midja, hjärta, bröstvårtor, underarmar, överarmar, skuldror, hals, kinder, tinning, hjässa och nacke. Inga kablar eller trådar behövde fästas vid dräkten; information överfördes med hjälp av laser. Ett osynligt nät av ljus kring klienten, som förutom själva dräkten också fick bära polariserade simglasögon.

 

Klienten ställde sig bekvämt i Katedralen. Där fanns stöd och handtag, allt bekvämt vadderat. Katedralen var luftkonditionerad. Så snart klienten valt ett program behövde hen inte göra mer än luta sig tillbaka, koppla av – och uppleva.

 

”Tänk om jag får cellskräck?”

”Det får du inte. I samma ögonblick jag stänger dörren är du … precis där du vill vara. Lycka till.”

”Vänta!”

”Vad?”

”Jag glömde inhalera.”

 

K-tan var den springande punkten. Utan en kemisk murbräcka lyckades de allra flesta människor bibehålla sin logiska rationalitet. Känslan av att upphöra blev aldrig tillräckligt stark för att skapa den illusion som krävdes för en lyckad session. K-tan öppnade alla dörrar. Hur det gick till är det ingen som längre bryr sig om. I vart fall blev K-tan först narkotikaklassat, sen läkemedelsklassat – och sist receptfritt. Det ryktades på bloggar och bland ”truthers” att Stora Medicinska Pengar låg bakom. Majoriteten människor brydde sig inte: K-tan gjorde till och med Bingolotto mycket mer spännande.

 

”Redo?”

”Mmm … ”

”Du ser lite hög ut.”

 

Ida fnittrade.

Peter stängde dörren.

 

Men inget hände.

”Peter?”

Inget svar.

”Peter, du. Jag tror det blev nåt vajsing. Det är bara svart.”

Inget svar.

”Peter?”

Inget svar.

”Peter! Peter öppna!”

 

Hon pressade händerna mot dörren. Den gled upp utan problem. Ida steg ut, slet av sig simglasögonen och blinkade i skenet av panelljus. Stockholm Katedral på Sveavägen var en av de bättre, modernt inredd, grönväxter, bekväma möbler – och 4 rader med 6 katedraler efter varandra. Dörrarna stod öppna. Det låg en död man halvvägs ut från en av katedralerna.

 

Ida hickade. Det borde ha varit ett skrik, men det var bara ett enkelt hickande. Biverkning: 1 fall av 10.000 kan drabbas av en långvarig, ibland kronisk, desensibilitet; oförmågan att känna framför allt negativa känslor. Vrede, ilska, avsky, skräck … allt sådant. Hon hade läst på <i>mycket noga</i> om K-tan. Det fanns en del mediciner i hennes kropp, inte många men några och viktiga. K-tan skulle inte användas av gravida eller hjärtsjuka men i övrigt var det fritt fram. Inga problem, sug i dig bara. Över 100 miljoner doser sålda bara i Europa; över en miljard i Nordamerika och Afrika.

 

”Hallå?” Ida såg sig försiktigt om. Dräkten stramade och kändes obekväm. Hon svettades; hon hade aldrig gillat helkroppsdräkter även om hon hade en gammal gummitrasa i garderoben. Det hade varit Karls idé. Peter var inte intresserad av mer än doktorshandskar. Ida var ganska glad för det (hon blev fortfarande varm inombords vid minnet av den där augustinatten).

 

Lokalen var … inte tom. Allt tycktes fungera. Katedraler, belysning, surroundljudet av mjuk musik – någon RnB. Men ytterdörren stod vidöppen. Sveavägen verkade insvept i ett gråaktigt dis. Någonstans inte långt borta ljöd ett butikslarm. Lokalen var inte tom. Ljudet av någons långsamma steg. En skugga mot en vägg.

”Hallå är det någon där?”

Inget svar.

”Det … en man här, jag tror han behöver hjälp!”

Stegen upphörde.

”Hallå?”

Det kom någon sorts stön som svar. Ett långt, utdraget, dovt vibrerande stön.

Världens undergång

”I’ve seen the future brother, it is murder”

— Leonard Cohen, ‘the Future‘

Världen kan gå under på många sätt. De senaste två dagarna har jag ägnat åt just världsundergången alla fruktade fram till Sovjetunionens undergång (och numer nästan helt har glömt bort eftersom det är viktigare att frukta islam av någon orsak). Kärnvapen, ni vet. Miniman, SS-10 och 20, ICBMs … men aldrig väskbomben (den var inte uppfunnen då, vad jag vet).

Undergångsfilmer är alltid god underhållning. Särskilt när man behöver känna att det alltid kan bli värre. För det kan det ju, som ni vet. Plötsligt en dag kan man släpa sig ur sängen. Och upptäcka ett Jättelikt Svart Tefat över stan. Eller så är det asteroider, eller virus, eller tripoder från Mars. Nutidens katastroffilmer handlar sällan om det som faktiskt är hotfullt. Det närmaste vi kommer är väl virus. Men också de är, oftast, ett ”yttre hot”.

Kärnvapenfilmen dyker allt som oftast upp. Nästan jämt som setting för en efter-katastrofen; Mad Max, A Boy And His Dog, t ex. Jag har stött på få under tiden katastrofen-filmer. Vilket är underligt, med tanke på att jag tycker om att se världen gå under.

Men det finns 2 filmer … och gissa om de lämnar ett outplåneligt intryck. Av en ren händelse finns bägge (än så länge) tillgängliga i fullversion på Youtube. Jag vet inte hur länge – och jag vet inte om de anses ”public domain” eller inte, så ”be advised”.

Threads, av Mick Jackson, släpptes opassande (häpp!) nog 1984. Det är en BBC-produktion med fokus på Sheffield i form av en sorts ”public announcement”-dramadokumentär. Till formen följer den samma recept som alla andra katastroffilmer: Ett axplock personer i fokus – och massiv förstörelse.

Året tidigare hade Hollywood-produktionen The Day After (1983, Nicholas Meyer regissör) premiär. Förmodligen producerades bägge filmerna ungefär samtidigt. Sannolikt hade de inget samband med varandra. De skiljer sig på flera plan även om de samtidigt delar den grundläggande formulan.

2-3 familjer i fokus. ”Vanligt folk” – arbetare, jordbrukare, småchefer. Typisk medelklass (denna jordens salt vi nästan alla tillhör). Threads skiljer sig dock en aning från The Day After i det den amerikanska filmen också har en (såsmåningom rebellisk) svart soldat i rollerna. Amerikanerna säljer sig också själva med kända nanm som t ex Jason Robars och Steve Guttenberg i rollistan.

Nå, för att det här inte sak bli långrandigt – det är en dagbok, ingen blogg; dessutom har jag inte nämnt BDSM en enda gång – så … Se dem. Om ni bara har tid att se en av dem, se Threads. Var beredda på en emotionell berg och dalbana. Se den ihop med någon om ni är ovanligt känsliga för kall, klinisk fakta.

Blunda när katten dör av strålskador.

First!

Eftersom jag av någon outgrundlig SEO-anledning ligger först på en Googlesökning på ”Klokbok” känner jag plötsligt ett ansvar att blåsa nytt liv i den nästan avsomnade bloggen.

Dessutom behöver jag skriva av mig.

Jag måste bara hitta rätt tema.

Så för närvarande får ni tänka er att det hänger en stor skylt med ”Ombyggnad pågår!” här i butiken.

Akta hinken där borta. Akta hinken! Akta hi…

Fan också.

*börjar skrubba upp utspilld kritfärg*