Bloggen Mumari undrar vad jag bloggade om för exakt ett år sen. För exakt ett år sen skrev jag ingenting. Den 29 januari 2008 var en alldeles tom dag, i alla fall för bloggen.
Den 28 januari däremot, då dök Bromsklouss – den förhärdat härlige pensionerade officeren – upp! Och två dagar senare, den 30 januari, gav jag Per Ström en känga. Onekligen ett brett spann av åsikter … men vem fan orkar skriva om en enda sak?
Neo blog skriver om utredningen för föräldrastöd, från Socialdepartementet. Neo tycker att det är byråkratiskt och rubricerar sin artikel med språka på byråkratiska. Nå, för att aktuella tjänstemän ska förstå vad Neo skriver – och de skriver en hel del förnuftigt, bland annat ”Se bara till att hålla era tassar borta från folks rätt att vara anonyma på nätet så kan nog föräldraskapets svåra frågor fortsätta dryftas online.” – så följer här en översättning av Neo-artikeln till kanslisvenska.
(Eftersom jag inte nästan alls längre jobbar inom offentlig sektor skiter jag fullkomligt i en viss kommuns riktlinjer för att skriva så ”vanligt folk” förstår.)
Hrrmm hmmhmm!
– – – – –
En argumentativ ståndpunkt i idéskapandet av populismpropositionalitet baserad på masskommunikativa populisminriktade eterburna programpunkter och den efterkommande lanseringen av sagda idéskapande som politiskt styrda statliga propositioner på kollegialt generativ kommunal nivå anses inte generellt sett som en altitudmässig ståndpunkt. Dock, som propagandistiskt medel för den så kallade populasen – generiskt sett kallad ”medelsvensson”, det vill säga ett generellt tvärsnitt av medelmedborgare i en kommunorganisation utifrån ett av SCB fastlagt statistiskt mått (ISO-säkrat, se utredning SOU:[numerärt suffix] -, synes kristdemokraternas uppkommna mentalitetsanpassning till en Ny Väg med vad som gemenligen benämns ”föräldrastöd” (se definition – underbyggande verksamhet för paternal verksamhet i privat regi), ej att anse som förhandenvarande undermålig, strikt idémässigt. Under förmiddagen presenterades utredningen ( SOU 2009:131 Föräldrastöd – en vinst för alla. Nationell strategi för samhällets stöd och hjälp till föräldrar i deras föräldraskap.)
En underliggande politostrukturgenererad uppfattning om föreliggande statligt offentliga utredning är, att i syfte att främja god medborgaranda för kommande generationer (för närvarande ex utero i kommunal och/eller statlig regi delegerad verksamhet, till exempel vanligen benämnt ”dagis” och ”skola”, alltså generationsbundna och åldersdistingerat kategoriska inrättningar för fostran, stöd och kollegialitet), bör det yngre medborgarskiktets ofentliga och privata vårdnadshavare erbjudas statligt underhåll (utöver ekonomisk ersättning). Dock, likt en asocial och ickesoldarisk individ av yngre ålderssnitt vägrar den utredande instansen att delegera eller utförställa vidare information om sagda fråga. Exempelvis är det näst intill omöjligt att bland SOU 2009:131 Föräldrastöd – en vinst för alla. Nationell strategi för samhällets stöd och hjälp till föräldrar i deras föräldraskap, finna något utöver förslag om nationella råd, samordning på central nivå i kommunen, regional samordning av föräldrautbildare, tvärprofessionella utbildningar och konferenser på regional nivå, lokala strategier, kvalitetsuppföljning och utarbetande av kriterier för öppna jämförelser av föräldrastöd, hitta ett enda förslag som vänder sig direkt till vårdnadshavare för inom en lagligt fastlagen period ännu ej myndiga personer, verksamma inom verksamheter nämnda ovan (kommunal och/eller statlig regi delegerad verksamhet, till exempel vanligen benämnt ”dagis” och ”skola”, alltså generationsbundna och åldersdistingerat kategoriska inrättningar för fostran, stöd och kollegialitet). Det är, för att vara burdus, icke existerande. Dock har en beklaglig språkförbistring mellan å ena sidan för saken relevant myndighet/er, å andra sidan nyss nämnda vårdnadshavare uppstått, en slags etymologisk vardagsslump, så kallad ”bingo” (för förklaring, se relevanta utredningar från Kulturdepartementet).
Det är dock av godartad betydelse, det nyss nämnda (refererande till, bland annat, utredningar av Kulturdepartementet). En väsentlig punkt i den omnämnda utredningen SOU 2009:131 Föräldrastöd – en vinst för alla. Nationell strategi för samhällets stöd och hjälp till föräldrar i deras föräldraskap, är, till exempel, det defintivt akuta behovet av en utredning kring utredningen av förutsättningar för en nationell föräldratelefon (i betydelsen telefon inbegrips ej digitala media, såsom elektronisk post eller liknande verksamhet; möjlighet för undantag från denna begrepps formulering ges i separat bilaga, sekretessbelagd, från Försvarets RadioAnstalt, FRA). Sålunda äskas en utredning av en utredning, helt i linje med en offentlig sektorpolitisk anmodan om ökade resurser för utredande instanser. Interpellera gärna till ansvarig byrådirektör angående, med hjälp av eterburen elektronisk sökteknik, definitionen ”föräldratelefon”, vilket bör ge resultat – försåvitt förfrågan skett genom relevanta myndighetskanaler – att ”föräldratelefon” redan är ett vedertaget begrepp av för denna fråga ej tillfrågade remissinstanser (Barnens Rätt I Samhället, BRIS, samt Rädda Barnen). Obstruktion föreligger ej.
En annan mentalt definierad process, gemenligen benämnd ”idé”, är att för relevant målgrupp erbjuda en så kallad adolescent central, med tanke på modern teknik lämpligen anlagd å det internationella datanätverket (vilket, enligt tidigare utredningar, se dessa, kan komma att eller kommer att övervakas av Försvarets RadioAnstalt)
, varmed vårdnadshavare och målsmän för individer av ej uppfylld myndighetsnivå (18 år) kan vända sig för förfrågningar om och kommunikation med sinsemellan respektive vårdnadshavare och/eller målsmän, eller likartad person. Dock förutsätter detta att medborgare, tillika medborgare och vårdnadshavare och målsmän för
för individer av ej uppfylld myndighetsnivå (18 år), inte redan kommunicerar mellan respektive kanal (privat eller offentlig, exempelvis via kontakt med BVC, MVC, BUP eller liknande relevant myndighet eller offentlig serviceinrättning, hit räknas också sociala myndigheter samt polisväsendet). En invändning mot ovan bör vara att Staten ej bör inskränka medborgarnas rättighet till intergritetskänslig informationsutbytelse (under förusättning att sagda kommunikation ej försvårar eller hotar nationella intressen). Med förbehåll inställer sig vissa auktoriserade utredare till ståndpunkten att Staten ej bör inkräkta eller på något sätt hämma medborgare, vårdnadshavare och målsmäns för individer av ej uppfylld myndighetsnivå (18 år), kommunikation, för att därigenom upprätta och underbygga en god moral hos vårdnadshavare och målsmän för individer av ej uppfylld myndighetsnivå (18 år).
Det kan dock erbjudas en carte blanche ity kostnaden inte vesäntligt inkräktar på statens andra offentliga utgifter. Dock bör det omtalas att vi icke bör upplysa populasen om den grad av intoxikation som möjligen rådde under utredningen och sammanfattandet av utredning SOU 2009:131 Föräldrastöd – en vinst för alla. Nationell strategi för samhällets stöd och hjälp till föräldrar i deras föräldraskap.
– – – – –
Klart som korvspad, alltså. Grattis, Neo (by klokbokproxy).
I sann anda av lätt desinformation vill jag fånga er uppmärksamhet med just den rubriken. Nu kommer den här bloggposten inte att handla om Iran … som sådant. Men hade jag skrivit Persien använde giftgas i kampen mot Rom skulle ingen ha läst det här.
Så ja, jag gör en Marklund och säger sanningen – fast bara lite.
SvD uppmärksammar i vart fall en intressant arkeologisk upptäckt. En brittisk arkeolog säger sig ha funnit bevis för att
Persien, eller mer korrekt det Sassanidiska Väldet, år 257 använde sig av kemisk krigföring i erövringen av gränsstaden Dura-Europos. Perserna använde sig av brinnande bitumen, en kolväteförening som vid upphettning avger giftiga gaser. Med tanke på att bitumen, förutom svavelkristaller och kolväten, också kan bära tungmetaller och arsenik var det, antar jag så där helt lekmannamässigt, en fett dödlig förening de gamla perserna använde.
Vilket leder in på följande:
”Undertecknade, befullmäktigade ombud förklara å sina respektive regeringars vägnar,i betraktande av att användandet i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser ävensom av alla likartade vätskor, ämnen och medel med rätta fördömts av den allmänna opinionen i den civiliserade världen och i betraktande av att förbud mot sådant användande förekommer i traktater, vartill flertalet av världens stater anslutit sig, samt i syfte att göra nämnda förbud allmänt erkänt såsom en del av folkrätten, i lika mån bindande för nationernas samvete och handlingssätt, att de Höga Fördragsslutande Parterna, i den mån de icke redan äro anslutna till traktater, vilka förbjuda sådant användande, erkänna nämnda förbud, överenskomma att utsträcka detsamma att gälla användandet av bakteriologiska stridsmedel samt erkänna sig gentemot varandra bundna av denna förklaring.”
Därför anser jag att Italien har legitima skäl att stämma Iran inför en internationell domstol med skadeståndskrav för den skada det Romerska Riket – föregångaren till Italien – led av Persiens/Sassanidiens – föregångare till Iran – inhumana angrepp. Just så!
Sen tänker jag efter … Rimligen är det här obskyr legal mark att trampa på. Varken Rom eller Persien skrev under Genévekonventionen, och Géneve hette förresten Geneva då. Ett stort legalt hinder är möjligen att Génevekonventionen inte antogs förrän på 1900-talet, alltså drygt 1700 år _efter Duras fall … men det är, anser jag, petitesser.
För det här handlar om Massmord, om folkrättsbrott, om oskyldig slakt av oskyldiga (romerska legionärer … och kvinnor och barn, och gravida)! När det handlar om folkmord får inte Sanningen komma i vägen! Där får jag definitivt medhåll av svensk vänster (hoppas jag).
Å andra sidan är det ett tveeggat svärd … för om nu dörrarna öppnas för italiensk romersk rättvisa gentemot iransk persisk folkkriminalitet, så ligger Italien lite illa till … På rak arm kan jag ge en lista – uppdatera den gärna – med stater, som skulle kunna använda sig av folkrätt i sin kamp för rättvisa gentemot Italien. Staterna är, de vilka lidit av romersk ockupation:
Sicilien, Sardinien, Korsika, Malta, Spanien, Etiopien, Libyen, Marocko, Egypten, Palestina, Libanon, Israel, Syrien, Jordanien, Rumänien, Bulgarien, Grekland, Turkiet, Ungern, Tjeckien, Slovakien, Frankrike, västra Tyskland, Danmark, Belgien, Holland, England, Wales.
Fast Skottland får inte vara med. SKottland uppförde sig illa. De ville inte bli ockuperade, istället blev de en slags nordbrittisk variant av Gaza/Västbanken – inmurade.
De gamla romarna, de kunde det där med krig. Det är tydligt det. Perserna var inte så oävna de heller, förstås …
Föga förvånad se jag nu hur debatten kring Gömda börjat svänga åt ett helt annat håll. Ganska snart förutspår jag att själva sakfrågan i debatten helt kommer att tappa följeslagare, detta eftersom det blir viktigare att delta i den nya folksporten – dissa feminismen!
Långt viktigare frågor, t ex den om journalistisk integritet, den om branschnätverks påverkan på en offentlig debatt, den om Sanningen alltid är sann eller om Sanningen kan omformas efter vad för syfte man nu har – de frågorna kommer att blundas för.
För nu när Sveriges mest hatade kvinna, Liza Marklund, får uppbackning av Sveriges mest hatade flata, Tiina Rosenberg, då blir det dags att tala om Den Feministiska Konspirationen. Igen. Den här gången är matchen extra intressant eftersom det är ”en medsyster” som står för det pekade fingret och den dramatiska repliken ”j’Accuse!”.
Därmed är fältet öppet för en hel rad härskartekniker, mest framträdande än så länge – förlöjligande och misstänkliggörande. Med små doser påförande av skuld och skam och undanhållande av information. Det är som om misogynamöborna bara har väntat på dunsterna av svaleväte och nu kryper fram från under stenarna, ivrigt påhejade av bloggar, tidningsartiklar och (den manliga) känslan av orättvisa.
Sanningen! Vi måste tänka på Sanningen! Ropen skallar efter Sanningen. Bloggare skriver sig trötta i sin vrede över att Sanningen har visat sig vara sanning. Med gement s. Att Sanningen var gemen kom nog som en överraskning.
Allt prat om Sanningen får mig att tänka på vad Pontius Pilatus svarade på Jesus påstående om sanningen; quid est veritas? (joh 18:38).
Vad är sanning? Det är en konkret och relativistisk sammanfattning av något som filosofer brottats med länge, länge, länge … För vad är sanning? Den kanske rentav är – sannolik?
(Tage Danielsson var en fantstisk … bloggare. På sitt sätt.)
Sanningen är aldrig statisk, objektiv. Sanningen är slipprig, en hal ål, en gas, en lerklump det går att forma till vad som helst. Handen på hjärtat – hur ofta säger ni sanningen, hela sanningen, inget annat än sanningen, på era bloggar? Tar ni verkligen med allt ni hittar som kan backa upp era påståenden, eller får somliga ”fakta” stå tillbaka därför att de inte passar in i den Sanning ni önskar kommunicera?
Det finns två sorters människor som håller den Absoluta Sanningen högst av allt. Den ena typen är vad Hermann Hesse kallade ”kälkborgare”. Den andra typen flyger jumbojets rakt in i skyskrapor. Vilken typ är ni?
Det blir extra skojigt (?) eftersom det är Liza Marklund. Det senaste året har hon skapat sig ovänner och direkta fiender i bloggosfären genom sina krönikor och åsikter om fildelning, upphovsrätt och internet i allmänhet. Det finns nämligen en del oskrivna regler i bloggosfären, något som vi socialiseras till att följa med risk för sociala repressalier (utfrysning, förakt, hån, vikande besökare – det senare något alla bloggar ser som Något Hemskt). de tre viktigaste av alla oskrivna blogglagar är:
#1 Du får inte vara kritisk mot fildelning.
#2 Du får inte vara kritisk mot ”gammelbloggare” (de som varit med ”sen internets födelse”)
#3 Du får inte försvara fildelningskritiker
Nu heter fildelningskritikern Liza Marklund. Nu har hon hamnat i blickfånget igen. Den här gången för något som inte är fullt lika abstrakt som fildelningsdebatten och IPRED, utan den raka, konkreta, enkla-att-förstå-sanningen. Eftersom hon redan har utmärkt sig som kritiker av vad bloggosfären omhuldar, nämligen fildelning och integritet, är hon Ond.
Dessutom är hon kvinna. Det blir liksom enklare att sparka på hyndan då.
Sanningen, den objektiva Sanningen – den som inte finns – får lida skadan. I bloggosfären är det en sanning som gäller, nämligen att rätten att tanka gratis är rätten till ett privatliv. Egentligen är Sanningen om vår integritet mycket mer komplicerad än så, men betänk då detta: Under 2009 får sanningen inte vara längre än 140 tecken. Ja, det där är förstås kanske inte Sanningen, men i alla fall en sorts sanning.
Sanningen är härmed oviktig. Det är av mindre vikt om det som står i _Gömda_ och _Mia – sanningen om gömda_ är sant, eftersom ett viktigare fokus dykt upp. Det började med Hanne Kjöllers artikel i DN, som ”kommenterades” av Per ”det får vara slut på genusfåneriet” Ström, vars antifeministiska agenda är välkänd. En av bloggosfärens gullegubbar lyckades därmed vinkla debatten mot Orättvisan; det var faktiskt inte MÄN som började, det var ju en KVINNA. Så där ja. Nu kan vi tala om hur ondskefull feminismen är, igen, istället för om Sanningen.
Per Ström väljer ett moralistiskt argument. Det är inte synd om Liza Marklund eftersom hon är rik. Jämför det med en kommentar till Tiina Rosenbergs artikel på Newsmill, i vilken signaturen ”Anders A Nilsson” skriver:
”det är inte kvinnor som ska vara frälse från kritik, utan *framgångsrika*, *vackra* och *rika* kvinnor.
Vi som inte har några högskolepoäng i genusvetenskap kanske tycker att just dessa kvinnor, som LM med pr-konsult och allt till förfogande, borde klara av lite kritik bättre än misslyckade, fula och fattiga kvinnor, men vi begriper ju å andra sidan ingenting. Vi är bara avundsjuka. Så är det, för det vet vi ju, för det har Hanne Kjöller sagt.”
Det är inget argument. Det är avundsjuka. Med vilken rätt Anders A Nilsson dessutom gör sig till talesperson för ”misslyckade, fula och fattiga kvinnor” undrar jag också, men … det är en Sanning, som fungerar utmärkt för att stödja hans bullshit.
Jag frågar mig hur viktig Sanningen är. Pilatus frågade om vad sanningen var. Sanningen, sanningen är den att Sanningen uppenbarligen inte är så viktig när det handlar om att få ropa om en feministisk konspiration.
Edit: Med tanke på att jag tydligen var intressant nog att ta mig in på andra plats på Intressant.se med det här inlägget så ska jag väl förklaa mig lite …
Jag tänkte blott och bart på ovanstående videosnutt efter att ha läst om ”döda barn” en gång för mycket. Allvarligt talat – tror ni på fullt allvar att en sådan där uppenbar demagogisk retorikfint verkligen går hem i stugorna? Förmodligen, annars skulle det väl inte tjatas om döda barn i var och varannan artikel och bloggpost.
Det är fantasilöst och lågt, för bryr ni er verkligen om de döda barnen? Eller tjänar de sitt syfte för er, som … ”användbara idioter”?
Jag försöker hitta blogguppslag. Det är trots allt nästan en månad sen jag bloggade sist. Orsaken har och är en sejour av skrivkramp, som inte riktigt vill gå över. Förstås finns det ju en herrans massa upplag, överallt. Jag skulle t ex kunna skriva något dräpande om Liza Marklund, eller vara motvalls mot resten av bloggdrevet och dräpa Monica Antonsson, men …
Nä. Bläh.
Gaza är i och för sig populärt. Det är väl bara att gasa på, typ. Jag är faktiskt lite förvånad över att ingen har sett det uppenbara ordekvilibristiska sammanhanget mellan å ena sidan Israel, å andra sidan vad Gaza påminner om. Gas.
Nä. Bläh.
FRA finns också. Men jag har tappat bort mig i alla vindlingar FRA-lagarna har tagit så det skulle bara li bluddrigt. Häromdagen försökte jag mig på att skriva en post om ”den nya affärsmodellen”, men antingen var jag för full eller för splittrad – för bra blev då inte. Så …
Nä. Bläh.
Således bloggar jag om att inte blogga. Jag har inget att säga, och då säger jag det. Vilket händelsevis påminner om en del bloggar – eller den nya, hypertrendiga, Det Här Kommer Att Rädda Världen-tekniken! Nämligen Twitter, eller ”I know what you did last night cause I saw it on Twitter, you cuntsucking bitch”. Twitter är kanalen där världsnyheter avslöjas – på 140 tecken. Det blir ena riktigt grävande journalistiska avslöjanden där, Woodward kan gå och lägga sig. Förresten är Deepthroat död. Så …
Nä. Bläh.
SvD erbjuder nästan inget roligt. I mellandagarna köpte jag by ekonomisk proxy mer minne, så nu har jag 2 GB RAM och WoW flödar som, som, som … som nyhetsrapporteringen i Twitter. Fast med väsentligt fler stavelser. Ungefär som böcker, för i SvD ser jag att en bokmyndighet föreslås.
Nä. Bläh.
DN skriver om att färre raketer avfyras. Det är då för väl att förbudet mot fyrverkerier tills sist börjat på internationellt genomslag. Att det dessutom är Hamas som beslutat sig för att följa denna omsorgsregel för svenska hundar och barn visar förstås vilken blodtörstig Ondska som rör sig, där, i närheten av Tel Aviv. Eller så har jag fått något om bakfoten; att få saker om bakfoten stoppar förstås inte bloggare. Bloggen har alltid rätt – och snart har Twitter med rätt än förr.
Nä. Bläh.
Jag ska vara motvall idag. Det är därför jag bloggar utan att ha några uppslag. I alla fall inga andra än lite stockkonservativ antitwitterism; men varför är det viktigt att vara ”hyperkopplad” till sina vänner? Det känns faktiskt lite … övervakande. Så …
Nä. Bläh.
Nu har jag i alla fall sagt absolut ingenting. Med det får jag väl räkna det som att jag försöker ta mig in på banan igen, så nu är det bäst att ni aktar er. Tror jag, eller så … så fortsätter jag att harva i fempoängskategorin och låter inte informationsflödet styra mig, utan styr informationsflödet. Att hela tiden behöva veta vad ens flickvän gör (det är därför man övertygat henne om att börja twittra) låter mer som en orsak till akut rådgivning än ”socialt nätverkande”. Eller så är det helt enkelt som så att folk är livrädda för att vara ensamma, det är därför de hela tiden måste ha ett sällskap.
Herr Klokboks Kollektion 