Khaaan! Khaaan!

Mymlan utmanade mig på något … just ja, om vad som var 1970-talets bästa låt/artist. Nu hör det till saken att jag inte började lyssna på musik förrän 1989, då med detta,

för innan dess … lyssnade jag mest på Stig Järrel, på LP, när han läste Spöket På Canterville. Men!

1970-tal, i alla fall. Jag får väl erkänna, sent omsider, skam till sägandes, inklusive Canossavandring och säck och aska och viskat ”meas culpa, mea maxima culpa!” medan cilecen skär in i låret, att:

Det här! Det här, ni! Det här är 1970-talets bästa låt!*

Men ändå, Djingis Khan är inte riktigt rätt, för inget slår orginalet. Inget slår ett … ”Khaaan! Khaaan!”.

Sen, förstås … Om jag nu ska vara riktigt petig, så är varken Djingis Khan eller ens Star Trek II-ledmotivet det allra bästa som gjordes under 1970-talet. För, ser ni, och nu kommer jag att gå gruppstryk av bloggosfärens alla trekkers – ni vet vilka ni är – men:

Jag säger bara …

1977.

John Williams.

Enjoy.

– – – – –
*:Introt till själva låten, den där kortfilmsvarianten, är ganska … usel.

– – – – –
Intressant? Kanske.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

– – – – –
Skickar utmaningen vidare till: Kronberg Skrattar och LerNina, Djävulskattungen, Bloggen Bent, Basin City Blues och Teflonminne.

Annonser

Ombyggnaden klar!

Nåja, med tanke på att allt är gratis är det här det bästa jag kan åstadkomma. Jag tänker trots allt på min (lilla) publik, varför kontrast och läsbarhet är A och O. Så, trots att jag verkligen ville ha en massa moln och små söta tomtar och små, små fotsteg av svarta fågelfötter och rosa bakgrund och blinkande giffar lite överallt*, så …

Blev det svartvitt. Inte pjåkigt. Eller?

Hur länge kommer jag att vilja ha den här layouten**? Det, ni …

– – – – –

*: Inte.  Vad tror ni om mig!?

**: Formateringstest.

Ser sidan konstig ut?

Det beror på at jag har påbörjat en total makeover (för att tala modespråk). Så, för att inte gå ner mig i design (med tanke på att den ändå inte syns i folks RSS-läsare, tror jag) så utgår jag från det enklaste.

Framöver tills det är klart kommer således bloggen att stundtals vara fullständigt kaotisk, vilket ni får översätta till byggjobbare, slamrande betongborrar, skvalmusik ur radio, spottat snus, minst en tappad hammare och en stor varningsskylt:

warning

Fisksås på museum?

Garum är en fisksås från det antika Rom. Pompeji, som år 79 e kr blev förstörd av vulkanen Vesuvius utbrott, var storproducent av garum. Så här beskrivs såstillverkningen i Maja Lundgrens bok Pompeji:

”Jo, man tar en sardin eller någon annan fisk, avlägsnar inälvorna och saltar dem, häller på vin, kryddor och vinäger, samt låter det hela ligga i solen några månader så att det ruttnar. Den godaste garumen görs av inälvorna från spansk makrill, scomber.”

Jag har ett … nu nästan perverst intresse för att få veta hur garum smakar. Det är delvis tack vare den där beskrivningen, men också en känsla av att historia ibland måste kunna vara påtaglig. (Jag skulle inte ha något emot ett romerskt badhus heller, men … ) Det är en sak att läsa om garum – en helt annan att smaka den! Men hur ska vi kuna smaka på den, om ingen någonsin mer skapar en kruka garum?

Hur ska vi uppleva historien?

När jag var ung och besökte Armémuseum, det här var på 1980-talet, så passerade jag förbi glasmonter efter glasmonter av musköter, svärd, stridsyxor och uniformer på malätna skyltdockor. I den stora hallen på bottenvåningen stod kanoner uppställda, och utmed väggarna fanns fler vapen. Andra våningar visade upp, i glasmonter, knappar och kulor och dammiga modeller av försvarsanläggningar (ungefär som vissa av Stockholms Stadsmuseums modeller). Historien var inte till för att tas på, den skulle bara betraktas bakom glas och, kanske, genom ett av muséeintendenter skapat filter av vad som ansågs lämplig kunskap. Framför allt skapades sällan någon debatt, något som faktiskt är ett museum viktigaste uppgift. Genom debatt skapas ett intresse – och historia måste debatteras, göras intressant, få nyfikna blickar på sig. Annars glömmer vi bort den.

Det gamla Armémuseum var en ganska timid upplevelse. Samma sak med det dåvarande Sjöhistoriska museet (jag har inte varit där på senare år, så de har kanske moderniserat sig). Där var torpeder på bottenvåningen och dammiga modeller på övervåningarna. Etnografiska – samma sak, liksom Livrustkammaren och Historiska Muséet. Då, alltså. För en tjugofem, trettio år sen.

Historiska museet, då, hade åtminstone något som lockade lite extra, i vart fall för en lätt morbiditetsskadad person som mig. De hade nämligen dödskallar, inneslutna i rostiga ringbrynjor, från en massgrav vid Korsbetingen, 1361, när Valdemar Atterdags elitsoldater mötte en bondehär. Att det var lite extra intressant berodde inte bara på dödskallarna – Olov Svedelid hade också skrivit en ungdomsbok, Striden vid Ringmuren, som jag hade slukat. Flera gånger. Jag borde sluka den igen, apropå ingenting. Den rekommenderas varmt.

Så hände något med våra muséer. Det som hände, det allra första museum jag besökte som _bjöd in_ besökaren i historien, var Vasamuséet.

wasa

Vilken helcrazy idé, va! Ställa in en gammal båt i ett stort rum och sen låta folk få titta på den, ibland på så nära håll som bara en meter! (Idén var inte alldeles ny; jag kommer ihåg det första Vasamuséet, en plåtbyggnad med vatten rinnande utmed väggarna och fukt i luften, en stank av mögel och blött virke, ett jättelikt skepp genomdränkt av sprutande vatten … Och lukten av konserveringsmedlet polyetylenglykol, som låg som en dimma i näsan. Det var … Skrämmande, i allt sitt äckliga majestät.)

Vasamuséet av idag, det stora rummet med en gammal båt, intar fortfarande en särskild plats i mitt museala hjärta. Bortsett från Wasa finns där en myriad smådetaljer att titta närmare på, allt från glasmontrarna med kritpipor och snusdosor till modellerna i skala 1:1 av timmermän, snickare, 1620-talets liv och leverne, dagböcker – allt.

Vasamuséet luktar. Luktar gott. Det är den vaga doften av konserverat skeppsvrak och tjärat tågvirke. Lukten svävar omkring en, som om man befann sig någon mil från det dåtida Stockholms många skeppsvarv, en sensommardag i början av 1600-talet. Snart, när man kommit närmare, skulle också hammarslagen och oväsendet från mänsklig uppfinningsrikedom höras. Där, ett ekipage i hög fart på väg utmed en dammig väg – är det kungen!? Nä, han är i Tyskland, det där är Henrik Hybertsson, skeppsbyggare, med ett akut brev från Gustav II Adolf om att bygga på ännu ett kanondäck på det svenska rikets havsburna stolthet.

Efter Vasamuséet hoppade Medeltidsmuseet på upplevelsevågen. Att besöka Medeltidsmuséet är nästan som en tidsresa, det är en in your face-upplevelse. Bitvis är muséet nästan äckligt, för har man bara ett uns fantasi (och fantasi har alla människor) känner man stanken av skit i näsan när man pressar sig in mellan husväggarna och vaxdockorna. Kombinationen av ett tidsresenärens diorama i naturlig storlek och glasmontermuseum blir en effektiv upplevelse. Man kommer historien nära.

Historia handlar om så mycket mer än årtal, kungalängder, statistik och dammiga gamla modeller. Allt det som visas upp bakom glas och larmsystem har en gång varit levande föremål, något som använts. Alldeles när man kommer in i Stockholms Stadsmuseum finns en liten plexiglasmonter med lite porslinsskärvor och annat krossgods. Det hittades i vattnet intill en kajkant – men vem tappade föremålen där, en gång? Vad hände? Vem använde dem, hur användes de? Vem var ägaren – vad tänkte hen, hur levde hen, vad var hen rädd för, glad för, vem var hen kär i, vem hatade hen, var hen sjuk, frisk, arbetsför?

Svaret på de frågorna går inte att få från en plexiglasmonter. Vi kan närma oss en bit av svaret genom att snudda vid en upplevelse av skärvorna – kanske genom att för en tid få låtsas vara ägaren, med sorger och bedrövelser och glädjeämnen, kärlek och alla andra smådetaljer som gör en människa till vad den är. En historisk människa är inte en siffra, eller en tappad kritpipa uppvisad bakom lås och bom.

En historisk människa är en död levande minnesmänniska.

Tillbaka til Armémuseum, det nya Armémuseum. Det som vi har nu. De har anammat de döda levande minnesmänniskorna. Så här:

Det skär i mitt hjärta varje gång jag går förbi den gamla kvinnan … men kanske är hon alldeles ung, kanske bara en tjugo år gammal. Hunger fördärvar, krig med. Hon står hukad, klädd i trasor. I ena handen har hon en kniv, den andra är liksom halvlyft, som om hon håller på att tappa balansen eller försöker påkalla uppmärksamhet. Hennes ansikte är urgröpt av skräck och hunger, utsvulten, utfattig, härjad och jagad intill katastrofens gräns. Vad gör hon med kniven?

Hon ska skära sig en slamsa kött ur ett hästkadaver. En smutsig hund äter ur hästens mage.

Trots att kvinnan är en vaxdocka ser man desperationen i hennes blick … en asätare i mänsklig tappning, som hunden. Säkert skäms hon för att hon äter as. Men hon har inget val – det finns ingen annan mat. Städerna brinner, utländska trupper trampar ner grödorna, människor dör i drivor över hela Europa, av våld, sjukdom och svält. Kvinnan står där och skär sig en slamsa kött tack vare vad som händer i dioramat utmed en av väggarna. Här är hon.

Dioramat utmed väggen visar ett fältslag. Det är också en upplevelse, en gentemot kvinnan diametral upplevelse. För där i dioramat ser vi ett skådespel. Det är romantiken, krigskonstens kultur och skönhet: Ordningen, disciplinen, uniformerna, gnistret i pikar och bajonetter, stoltheten, modet. Ofta när jag ser sådana är dioramor slår det mig att alla de där små, små figurerna av tenn avbildar män av kött och blod.

Femtio minuter framåt i dioramats frusna ögonblick kommer hälften av dem att vara döda, kadaver på ett fält där blodet samlas i gröpperna, knädjupt. Ändå … är det romantiskt. Spännande. Kraftfullt. Gung ho!

En bit in i utställningen finns tre ryttare, karoliner, frusna i ett ögonblick av fullt rännande. De tre rider i plogform, en miniavdelning av svenskt kavalleri. Plogformen var en fördelnings angreppsform, en fördelning var 2 500 ryttare. Siffran är opersonlig och meningslös – men så får den en helt annan innebörd inför de tre ryttarna. Små män, knappt 160 cm långa, på stora hästar. En värjspets är bara någon decimeter från mitt ansikte (om jag lutar mig fram). Tänk er, om tjugo sekunder är du död, nedriden av svenska ryttare, genomborrad av svenskt stål. Vad tänkte dessa tre ryttare – vad tänkte deras fiender? Vilka är de? Var de rädda?

Historia, in your face. Lika läskig som det dova mullret av avlägsna bombkrevader och de ylande, långväga sirenerna och det långtborta dånande flyget, i en annan del av Armémuseums utställning. Den om andra världskriget. Så här kan det se ut, det ser lite komiskt ut, som en 91:an Karlsson-film från 1940-talet. Då slår det mig att min egen mamma var barn då, just den där dagen då han på bilden vittjar brevlådan. Min mamma levde med ransoneringskuponger! Min mormor fick spara köttkuponger ett helt år för att de skulle få en julskinka. Jag har tagit i dem, kupongerna, sett dem, lekt med dem, för min morfar hade sparat nästan ett dussin i en gammal skokartong.

Te, kaffe, mjöl, mjölk, ägg, fisk, kött, skoputs, tobak. Ransoneringshäftena låg i samma kartong som hans gamla motbok (han tog sällan ut något på den). Den där skokartongen är snart 70 år gammal. Siffran – 70 – säger inte mycket, lika lite som 1632 eller 79 e kr. Men upplevelsen av 70 år gamla ransoneringskuponger, känslan av det dåligt tryckta nu gulnade och lite noppiga, filtaktiga papperet – den är tidlös.

Därför vill jag smaka på Garum, för att få veta, få känna. Därför känner jag mig sorgsen för den asätande kvinnan, spänd inför tennsoldaterna på en tysk hed, kliver ur vägen med en skrämd suck inför ryttarna, letar efter skylten som pekar ut skyddsrummet. Tack vare Armémuseum får jag uppleva, ibland vad som bortom vår ordnade och trygga tillvaro sker just nu. Som att få hålla i en M-16, en AK-47, en AK-5 – känna vad som någon bär på just nu.

Har ni tänkt på att någon, någonstans, just nu, blir ihjälslagen? Att hens kvarlevor kanske hittas av arkeologer om tusen år och ställs ut på museum? Att någon, någonstans, just nu skär sig en slamsa kött ur ett krigsdött djur bara för att kunna överleva?

Historien händer _just nu_. Så skrev jag en gång, i den här blogposten. Den är ett kort svep av knappt trettio år, under vilka vi har sett en värld rasa samman och byggas upp på nytt. Historien rör sig framåt i rasande fart – för snabbt för att kunna fångas in bakom glasmontrar. Enda sättet att förstå den är att uppleva den. Hur ska vi annars förstå mekanismerna bakom vår egen tid?

Vi kan läsa om Cancuén, Guatemala. Vi kan läsa om Maya. Vi kan samla på oss en hel massa siffror och åsikter och uppgifter och kunskap om maya. Vi kan titta på deras obsidianknivar och deras kläder, deras konst, kultur, religion, civilisation. Men vi kan inte förstå den, utom på kunskapens abstrakta plan. Abstraktism är tråkigt. Historiska muséet får utstå oförtjänt kritik för att ha vågat sig på något nytt – som att uppleva. Död åt glasmontrarna! Död åt det abstrakta!

Enda sättet att förstå det abstrakta, som historien, är att för en tid låtsas vara en maya. Äta som en, leva som en, klä sig och gå som en. Följa dem i deras fotspår, även om de i Historiska muséeets fall var pappdockor. Leva som en maya, eller – om vi hellre vill det – dra på oss en 1780-talssvid och leva lite anakronistiskt, inklusive mjölad peruk och svart mouche i ett blyvitt ansikte. Tänk va, att frivilligt smeta ner sitt ansikte med tungmetaller bara för att vara vacker?

(Så tokiga folk var förr! Nu använder vi nervgift för att bli av med rynkor.)

Muséer ska inte bara vara gamla grejor i ett glasskåp, fantasilösa och ängsliga för att skapa debatt. Bloggen Kulturrevolution har fel. Muséer ska vara in your face. Det ska vara skitigt och elakt och smutsigt och fult. Det ska vara nära, skrämmande, uppsluppet vackert, skrattande glatt och väldoftande. Det ska vara alla sinnen, inte bara syn och hörsel!

Medelhavsmuseet borde servera Garum! Hejsan vilket liv i luckan det skulle bli, om de gjorde det. Tidningarna skulle fyllas av rubriker som:

MUSEUM SERVERADE RUTTEN MAT

eller

STINKANDE SÅS SKRÄMDE BESÖKARE

eller

ROMERSKT KÖK ÄR HÄLSOVÅDLIGT!

HÄR ÄR LISTAN ÖVER HISTORIENS FARLIGASTE MATRÄTTER!

SÅ SKYDDAR DU DIG!

INGELA, 55: ”JAG BLEV KRÄNKT AV ÖLSUPA”!

(Det sista var från Aftonbladet.)

Hur smakar Garum? Hur smakar en död häst? Hur smakar mayamajs? Hur känns det att vara en sydamerikansk ursprungsbefolkning dagarna före de skrämmande bleka järnfrämlingarna på hemska djur dyker upp? Vem älskade honom, vars skalle är omgiven av en rostig brynja, han som föll vid Korsbetingen? Vad hittade Valdemar Atterdag i sitt skägg? Vad skrattade Wasas sjömän åt? Vad tänkte Gustav II Adolf, när Piccolominis kyrassiärer slutligen stack ner honom? Vem tänkte han på, vad sa han, var han rädd?

Sådana frågor kan man aldrig få svar på i historieböcker. Sådana svar kan vi bara ana ett svar på, genom att för en tid få uppleva dem. På låtsas. Därför borde muséer göra som Historiska muséet, även om det föder kritik (inte minst från finkulturella).

Vårt förflutna är på tok för viktigt för att bara läsa om.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Porr, bröst och blötdjur …

Mormor_rfdMormor har ordet:

(Red anm: ‘Mormor’ heter egentligen Hekate och figurerar i en roman om efterlivet. Mormor kommer att få en återkommande kommentarsfunktion angående snusket och omoralen i samhället, för ingen annan än Mormor – möjligen Mormors rykte – kan uttala sig så skarpt och genomskärande om den Dolda Sanningen Bakom … ja, ordet ‘gurka’.

Kursiverade ord åtföljes alltid, detta är mycket viktigt, av ett höjt långfinger. Kom igen – Mormor är Helvetets äldsta invånare … Eh, ja. Alltså – över till: Mormor, a helluva gal!)

Usch!

Den där herr redaktören jag tvingas samarbeta med, han är allt en snuskig fan! Här har jag nyss återkommit från kvällen teafton – och detta säger jag: TE!!! Vad i helv… Te! Ge mig gin! På den tiden då jag var ung, då ni, då hade varken män långt hår – jo, det hade dom, men då bar de också spjut, eller två svärd, eller ett svärd och en sköld, som han, vad han heter. Brad Pi… Han med ett könsord som efternamn. Usch!

Honom, ni, med smör på. Då skulle till och med jag överväga att ångra allt jag har gjort bara för att få en plats i … ja, inte änglakören, för de små kräken Där Uppe de gör inte ett skapandes dugg, utom en förstås, som Skapade Världen. Påstås det; jag vet hur det ligger till jag – aminosyror, lera och allmänt dåligt väder. Usch!

Nu har jag tappat bort mig. Var är min handväska? Har någon sett min katt!? Jag minns så väl att jag lämnade honom utanför en butik i Moskva, och nu är han borta. Behemot! Var är du, kattskrälle! Jag svär, om du försöker dig på det där med rosenoljan igen … Minns hur det gick förra gången! Jag förstår inte varför han skulle ha schackrutigt på sig, jag fick ont i ögonen och blev yr bara av att se honom. Usch!

Den där, den där herr redaktören, jo minsann! Han är allt en snuskhummer, han. Här sitter jag i godan ro och går igenom den där listan med sökord … folk söker sig tydligen till den här dagboken på internätet helt frivilligt, genom den där tjänsten – Glo, eller vad det heter. Så, vad ser jag att folk har letat efter!? På herr redaktörens blogg!?

”Mormor knullar barnbarnen.” Så har någon skrivit, sökt efter. Usch!

Sånt söker människor på. Jag, som inte ens tycker om mina barnbarn. Lilith är en slyna, det säger jag i förtroende, och Bast är faktiskt riktigt otroligt korkad. Det säger jag också i förtroende. För övrigt är de allra flesta korkade, utom jag. Möjligen är Sofia ganska smart – hon är kvinna – men resten. Som han, den där vad heter han, jobbig typ med horn.

Sid. Usch!

Jag förstår verkligen inte varför jag skulle göra vad de påstår att jag gör, K-ordet. Och barnbarn, Det enda jag pippar är sånt som skriker, helst högt, gärna på latin. Munkar, alltså. Flottyrmunkar är gott, de passar bra så här i efterlivet för ni skulle bara ana vad förbluffade de blir. Där kommer de vaggande i god patriarkal tro och så – vips, bums ner i flottyrgrytan. Hittills har ett par benedectiner börjat mjukna, men jag tycker att det är synd och skam att koka trapister. De gör gott öl. Bättre än det där blasket som Marduk vill bjuda på. Usch!

Va? Vasa!? Är jag osammanhängande? Nähä ni! Jag är fullt på det klara med vad jag säger. Jag talar minsann ur skägget, vilket man inte kan säga om somliga andra. Som, tja – jag kommer inte på någon just nu, men de finns överallt. De där, de som inte talar ur skägget. Usch!

För övrigt läser jag i en tidskrift – en utan nakna kvinnor, såvida de inte är nakna som ett vad de kallar statement, för att visa något … sina bröst, till exempel, vilket somliga också har sökt på. Bröst. Och porr. Usch!

Inte nog med det. Nu ser jag i den där sökordslistan att någon inavlad idiot har sökt på ”noveller om våldtäkt” också. Är det sånt som herr redaktören vill bli förknippad med, va? Va? Va!? VA!!? Ni borde skämmas, allihop, som tvingar en gammal dam med så mycket moral att den är dubbel att läsa sånt där … Snusk. Usch!

Så, nu läste jag det igen. Jag tror att det är den här novellens fel. Usch!

Hörni ni, ni! Vet ni vad folk har sökt efter mer? ”Vårdbiträde + stjärtgosse”. Vad är det för sätt? Vet ni inte att det heter bög? Skämmas, borde ni, allihop. Du där, just du i ful tröja, och du med den där halstarriga blicken och sitter i kalsonger gör du också! Rädd för frun är du, din kanalje, ena fingret på den där … tangenten, ALT, den andra på TAB. Så har du Aftonbladet i ett annat fönster och snusk i ett. Usch!

Som om nu inte Aftonbladet vore … Fast det är en tolkningsfråga. I alla fall läser jag ibland en tidskrift som heter Bang. Det är ett fint namn, det påminner om skottlossning, lite terror i textform för patriarkerna. Va? Va? De med skägg, skämmas borde de, som … Ja.

Ser ni? Den där otäcka sökordslistan, den gör mig alldeles kollrig. ”Fina flickor kommer till himlen” har någon letat efter. Det ska jag bara säga, att fula flickor kommer hur långt som helst. Så vad vill du vara? Moral är för fegisar, och det här säger jag av erfarenhet, eftersom jag Vet allt om moral. Det är jag som uppfann den, nästan. Gud hade ett finger med i spelet, fast mest va det Moses fel. Hårda bud, sa han, när han tappade stentavlorna på tårna. Moses – ja. Vad kan man säga? Usch! Skägg hade han också! Usch!

Är det här något symptomatiskt för den här … dagboken? Att de tre senaste söktermerna är ”porr”, ”bröst” och ”blötdjur”? Minsann – är det inte blötdjur som sitter med ena fingret på ALT och tummen i rö… på TAB. Usch!

Nu har jag inte tid med er.

Usch!

– – – – –

Nåja, lite Intressant var det väl?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

Klotter och sten i skon

Idag klottrade jag i marginalen till ett anteckningsblock under det att en Föreläsare gick igenom litteraturhistoria och literaturvetenskap ur ett genusvetenskapligt textkritiskt perspektiv. Det låter tråkigare än det är, jag lovar. Bara chansen att i ett paper få använda termer med en massa ‘s’ i – och några ‘x’ – är som upplagt för excesser (det är massor av ‘s’ i det ordet också).

Klottret i alla fall: Det blev ett tåg, ett monster, ett får som sa ”bää!”, två hjärtan och en smiley. En glad sådan. Nåja, nästan glad, möjligen svårt alkoholpåverkad, eftersom min handstil är svårförståelig och mina böjda linjer i bästa fall påminner om någon sorts graf för … vad nu grafer handlar om.

Nej, ni ska inte analysera klottret. Om ni gör det kommer jag att skjuta sönder en kudde, som Robert de Niro i Analyze This.

Det är lite lustigt, dock. För … låt oss säga ett år sen … skulle jag ha klottrat ett monster. Bara. Kanske två, plus ett åskmoln över ett klipplandskap. Kanske hade den döende collegestudenten i Stephen Kings Pet Sematary (sic) rätt, när han sa till doktorn, Louis:

”Marken i en mans hjärta är stenigare, Louis. En man odlar vad han kan … och sköter om det.”

Analysera inte det där heller.

En annan sak jag ska erkänna för er är att jag fick en sten i skon idag. Det var hemskt irriterande. Varför gör stenar så där? Hoppar upp på intet ont anande flanörer och embarkerar deras skodon? Just den här stenen – en svart jävel – lade sig tillrätta alldeles under hälen, vilket fick till följd att min av redan tunga studier ömmande fot (bägge fötterna ömmade, böcker är tunga) ömmade än mer. Är det en konspiration? Månne stenkrossarna och skotillverkarna har skapat en hemlig underavdelning av Bilderberggruppen? Att en konspiration existerar mellan strumpfabrikantero och tvättmaskinstillverkare är redan känt, så där som konspirationer är allmänt kända. Inga egentliga bevis, men en obruten indiciekedja av strumpor som försvinner. Spårlöst. Feckin’ Twilight Zone, man.

För övrigt har jag tydligen lyckats kränka någon. Så det kan gå … Snart dyker väl ett cease and desist-brev upp, eller möjligen en Uppretad Folkmassa med jordbruksutensilier.

(Som ni förstår befinner sig min vanligtvis kloka hjärna i en helt annan dimension idag, på grund av uppgiften framför mig, som bland annat består av en postmodernistisk kontextbunden textkritisk läsning av Christine Falkenlands Trasdockan. Jag ser inte fram mot … jo, det gör jag. I kid you not.)

(Okej då, vi skyller på Falkenland. Egentligen är jag way out there av helt andra orsaker. Nej, inte maja. Även om jag händelsevis har skrivit om det, här.)

– – – – –
En Ointressant vardagsbetraktelse

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,