Vart tog nördarna vägen, Bang?

jag är irriterad på Bangs senaste nummer om ”Nördarnas Återkomst”. De enda röster som släpps fram om ”nördar” är doktorander, läkare, politiska experter, statsvetare … Det är som om Bang-redaktionens enda sätt att tala om nördar och ickenormativa är att låta ”experter” berätta ”hur det är”. Inte att låta nördar berätta Hur Det Är.

Fast nu ljuger jag. De släpper visst fram nördar. En av riksnörden Fredrik Strages apologeter, någon i öronlappsmössa, som misstagit ”trendighet” med ”nördighet”. Mannen – B52’s dresscode är Inte Nördigt, det är avante garde. Read the Fucking MANUAL. Strage är en nörd. Du är helt enkelt noob.

Bangs ”nördar” är priviligerade och/eller politiker, hela bunten. Rasmus Flesicher må vara politisk broiler, men han är fan i mig ingen nörd. Därmed upprätthåller Bang den nördnorm som på sistone förts fram, om hur ”nörden” äntligen har blivit framgångsrik och cashat in på sitt ”nörderi”. Det är inte nördigt. Det är, faktiskt, tämligen normalt. Något vilken jock som helst gör. Så kanske är det snarare ett strålande exempel på hur det icke-queera, mononormativa samhällssystemet helt enkelt fungerar:

Istället för att förbjuda, kapitaliserar man. Istället för att negligera Outsidern, gör man Outsidern till ett brand name.

Förr var det bara Fredrik Strage som var varumärke. Nu kan vi alla vara det!

Normen om att kunna slå mynt av en antinorm för att uppfylla en medelklassnorm om ”välanpassade” människor, m ao. Akademiens protegeéer och akolyter har m ao lyckats kidnappa ett begrepp som förr var minsta gemensamma definitionsfaktor för en kategori utanförställda; ”klena”, smarta, trötta, ”barnsliga” … punkare och feminister. Outsiders, sådana som hade Tolkien på väggen och visste en hel del om rörbomber.

Fordom hade etablissemanget en fantastisk tur att Sveriges nördar _också_ hade för dåligt självförtroende och för klen självkänsla för att en dag gå till skolan med ett hagelgevär under rocken och ryggsäcken full av ”saker som går bang”.

M ao är Bangs redaktion lika stora jocks som alla andra fuckers, som någonsin jagat en högstadienörd. För den utanförställde finns nämligen ingen skillnad i om det är ett muskelberg som muggdoppar en, eller ”klassens akademikerbarn”. För Bangs nördar är naturligtvis inga nördar.

MC Frontalot

skulle med största sannolikhet finna enorm inspiration i det faktum at Bangs nördnummer fokuserar på – ja, inte nördar. Naturligtvis innehöll inte numret några riktiga nördar, utan bara folk som använder ordet om sig själva för att poängtera hur mycket bättre och mer kunniga de är inom något område.

Det är muskelgrabbar på jakt efter NEEEEEEERDS!!!. Igen. Derrida skulle förmodligen käna igen sig … eller nä fan. Han skulle undra varför Bang tar sig friheten att definiera Vad Är En Nörd. För oss nördar.

För var tog nördporträtten i Bang av de autodidakta vägen? Var tog OCD-samlarna vägen? Autisterna? Asperger-nördarna? Var tog alla de vägen som INTE har en fucking TITEL före sitt namn? Var tog alla vanliga nördar vägen?

För att parafrasera

Pink Floyd:

Hey, feminist elite! Leave my nerd alone!

Det dräller av läkare och statsvetare och generella proffstyckare insorterade under ”studerande” och/eller ”genusvetare” i Bangs temanummer, men det råder en sorglig brist på dem som i sanning är den definitiva definitionen av nördar – de UTAN akademiska meriter men med en enorm kunskap, de UTAN ett nätverk (som kanske möjligen antagligen troligtvis gav dem plats i Bangs nummer) men med stor kompetens inom allt från synålar till socala nätverksmedia. Twitternörden och D20-systemnörden delar samma space som trekkern och hardcore-gamern.

Jag vill ha more real Bang for the buck.

Jag vill inte läsa en porrtidning för 500-poängsakademiker.

So fucking sue me.

*****

Bonusmaterial, apropå nördar:

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

En åsikt om Gröna Lund:

Överstelöjtnant (pens.) Gustaf von Bromsklouss har ordet:

Jag läser med alltmer upphänga ögonbryn att MITT namn minsann inte står med i den digra knapadellistan över ”Djurgårdens försvarare”. Detta är, mina herrar, skandal!

Och damer. Min systerdotter Varga, negroid på det biologiska mödernet och en hottentott på det faderliga, numer etnisk svensk enligt någon sorts adoption till min systers dotter Sigryn Vendela och hennes make … maka … Aniara, nå – de vill påpeka, som de säger, att ”men onkel Botte! Inte glömmer väl onkel bort kvinnorna? Onkel, som är så medveten om samhället!”.

Så – damer.

Mitt namn står inte med. Beijer står med, Bond finns, Bonde – en av de enda verkliga adelsnamnen – är där. Och Bratt (som jag först misstog för min brorsons son Ossian, som enligt egen utsago är ”reklamare” och ”brat”. Nej vänta, ”reclaimare” var det ja. Han brukar komma till sit-ins på Kungsgatan med Crystal och Ralph Lauren. Han är inte så populär.)

Carlén vet jag inte vem det är, men jag hade en förvaltare en gång som först hetter Karlsson men sen bytte namn när statsystemet tack vare Moberg gick i graven och jag fick lära mig att köra traktor själv. Karlsson/Carlén brukade dricka sprit på arbetstid – och han var inte ens adlig.

Holst … nä-ää. Ringer ingen klocka. Det var en fältryttare på REvinge Hed som hette Holst, han och jag brukade gå ut i hagen och … Nåja, hmmrrrmmph!

Hellsing är en målarkludd. Jag vill minnas att jag en gång lät min proffesionelle shoppare köpa en Hellsing-bok åt ett av mina barnbarnsbarns barn … eller ett barn för mycket där … men jag tyckte inte om boken. Det var inget för en liten gosse att läsa, om, om … Om Sånt Där!

Usch!

(Som min granne här på ”hemmet”, en förtjusande dam med anor från Grekland och som hon säger ibland ”dra åt helvete så möts vi där, jag ska värma upp grillspetten din kanalje!”. Hon kallas Mormor, men jag har sett i vårdarnas anteckningar att de tänker på henne som ”den elaka fittan på rum tre”.

Det är ett kommunalt äldreboende, förresten.)

O. H. Johansson. Nämen, alltså – släpper vi numer in vad för patrask som helst på Kungliga Djurgården? En Johansson!? Det känns minsann att vi går mot moderna tider. Härom dagen var det en slyngel som sade sig vara kränkt över att inte längre få springa över den där fuskprinsessans ägor, hon med sin hunk … Han den där Westling.

Ni får ursäkta mig, men vi har inte haft en riktig kung sen Gustavs dagar. Den tredje, alltså, inte det här importerade franska patrasket vi ärovördiga Riddarhusmedlemmar numer måste titulera ”Hens majestät”; nya PM, förstår ni, bestämmer att kungahuset skall vara genusneutralt. Det ska ju vara neutralt i alla andra frågor så varför inte också könlöst?

Lind finns där. Om Lind säger jag inget. Jag har för mig att jag under min tid som utlokaliserad militärattaché till Istanbul hade ett intressant möte med en ryss vid namn Olgakov under en lind, eller möjligen en cypress. I vart fall kunde jag inte sitta i sadeln på nästan en vecka. Det var först då jag började inse den rätta betydelsen av hur Sovjetunionen var en stormakt.

Och så har vi förstås gamla flamman Jenny Lind, som returnerade mina pärlörhängen med den behagliga ursäkten att jag på inga sätt alls motsvarade det mått på vilken hon vägde manskönet. Sen dess har jag ätit en indiansk ört som gjort mig både yr i bollen och storväxt. Och färgerna omkring mig är alldeles … fantastiska.

Peyote ftw! Som ett av mina yngre flarn skulle säga!

Lindkvist. Människan kan inte ens stava med ”q”! Det är faen i mig värre än en Johansson! Om det finns något jag tycker illa om så är det när PATRASK vill vara ADEL! Hör du det, Reinfeldt! När får jag se en Göran Persson i regering… hmmmhmm! Hrrömmmph! Hörm, hörm.

Lombard … en taskspelare, förstås. Liksom Luckhaus. Jag vill minnas att jag kamperade med en prickskytt i Stalingrad vid namn Luckhaus, men de här nya medecinerna jag får går inte så bra ihop med peyote, så han kan ha hetat Nilsson också.

Lundström, jaha ja. Så snart kommer väl en Andersson och Petterson också? Och sen jag? Usch!

Meschke, ah en utmärkt människa! Känner honom mycket väl! Han är, som han brukar säga, ”den som drar i trådarna”. Det vore något för alla departementsråd och han den där Åkesson, inte vinet alltså utan spionchefen, att ta upp!

Dra i trådar … ja jag vill minnas en hel rad trådar jag drog i, då när jag var på dekis och gick brandvakt i Marseille. Det var där jag träffade en underbar man, människa. Fassbinder hette han. Han gjorde visst en film om mig sen.

Murray … nä-ääe? Ringer ingen klocka. Jag vet att jag förlorade ett parti wist mot en Murray, men han förlorade sen på ett parti Chemin de Fere, så han gick ut på balkongen och sköt sig. Så kan det gå när man är ung och innan vi hade nätpoker.

Riedel. Jag har aldrig tyckt om judar. Jag vill minnas att jag nämnde det för en man från Malmö-regionen en gång, han sade visst att han höll med mig – fast aldrig så journalisterna fick veta det. Hoppsan jävlar, nu sa jag visst nåt galet!

Tham, di dam di dam … Jag förstår att han är före detta statsråd, med ett sånt jävla namn. Adel ska heta Bromsklouss! Eller möjligen af Knott. ”Knottet” är en utmärkt människa, han bor bred
vid mig. Vissa lördagar spelar vi Canasta, om vi kan komma ihåg reglerna efter all konjak och peyote. Han suger. Ehm, på Canasta.

Wästberg?

Vem är Wästberg?

Jasså. Han.

Jag har kära barndomsminnen från Gröna Lund. Det var där som min far en gång tog upp mig på övervåningen till ett schweizeri och sade ”SKA DU VETA VAD I HELVET FRITT FALL ÄR; DIN BORTSKÄMDA SLYNGEL!!?”

Jag tror att det var där idén föddes till att släppa människor från hustak, bara på skoj.

Om jag tog någon skada?

Höh! En riktig man klarar väl av Fritt Fall!?

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

LFM ICC 25 man Hard Mode … not

Så här ser det ut när en svensk intresseorganisation med tydligt fokus på jämställdhet promoverar svensk modern ny-industri, dvs datorspel:

(Bilder är skärmdumpar från Aftonbladets web-TV respektive Press2Play)

Och så här sade Dataspelsbranschens främste företrädare, Per Strömbäck, appropå en debatt om jämställdhet, objektifiering och sexism i datorspel och datorspelsbranschen:

Åsa Roos kritiserar (Second Opinion 26 augusti) Dataspelsbranschen för att ge en stereotyp bild av kvinnors dataspelande. Den kritiken är både förvånande och obefogad.

I sitt svar, som finns publicerat på intresseorganisationens hemsida, pekar också Per Strömbäck på, citat:

Dataspelsbranschen har ingen ambition att klämma in kvinnliga spelare i någon mall.

och:

Det som hänt sedan dess är att branschen genomfört exakt det som Roos själv förespråkar: genom att producera bra spel utan tydlig könsstämpel kan man attrahera både kvinnor och män.

Nähä!?

För att hamna rätt i debatten redan från början vill jag klargöra följande:

* Sexighet i kombination med kvinnor och offentliga tillställningar á la galor är implicit inte ett problem. M ao förespråkar varken jag eller någon annan att vi istället för blondiner i latex-tights ska få oss en recitation av Valerie Solanas via Gudrun Schyman.

* ”Show” betyder något utöver det vanliga, t ex glitter och glamour. I rättvisans namn ska också heterosexuella få trakteras med ovanstående och inte bara Pride-besökare, en gång om året.

* Jag hatar inte sexiga kvinnor, tvärtom. Jag är näst intill gift med en, så – där. Okej då, det är inget argument … men nu har jag faktiskt lyckats vara saklig i fler än femton meningar. Kom ihåg att jag är demagog! (Det rimmar, f övr).

Så. Nu slipper ni hänga upp er på det.

Det ska också sägas att jag på Datapelsbranschens egen sida har försökt finna något om deras jämställdhetsarbete. En pamflett, ett pressmeddelande – något. Vilken förening som helst har ju numer information om sitt ”jämställdhetsarbete”.

Men inget … vilket i sig inte betyder att det är en bunt slapptaskar med PS3-tumme som sitter där på kontoret. Kanske vet jag helt enkelt för lite om deras design-vision bakom deras site?Men en tydligt placerad ”sökfunktion” hade varit ganska användarvänligt … för tänk om Nyamko Sabuni hade önskat veta lite utan att behöva ringa er?

Däremot vet jag att Dataspelsbranschen (och Nyamko, annars skulle hon väl inte dykt upp?) arbetar aktivt för jämställdhet. För det säger dom. Och jag måste väl tro på dem, de är ju i alla fall en myndigh… en intresseorganisation.

Så … Var fan kom alla boot babes från?

Dataspelsbranschen har ingen ambition att klämma in kvinnliga spelare i någon mall”, säger Per Strömbäck i sitt svar på speldesignern Åsa Roos kritik, förra året. Och den ambitionen är således att använda sig av en dansuppvisning av kvinnor för en i huvudsak manlig publik? Utan något konceptuellt tänk bakom, t ex visualisering av klassiska datorspel?

(Kanske är svensk spelbransch – FPS ftw! fookin nooob Sims Kasual!! – helt enkelt för korkad för att förstå sig på en balett baserad på Pacman eller Pong, vad vet jag … )

Fast egentligen ger jag blanka fan i både boot babsen och Dice. De förra var nästan intressanta (och jag HAR faktiskt en hemlig latex- och strassfetisch!), de senare gör för mig jättetråkiga produkter. De, boot babeson stage alltså, är, s as, icing on the cake. Och kakan – the Cake – är den genomgående objektifieringsstruktur som hur än Dataspelsbranschen vrider och vänder på sina pressmeddelanden finns inom det media Dataspelsbranschen lobbar – intresserar – er för.

Eller, som Dataspelsbranschen via Per Strömbäck uttrycker det i en kommentar på Åsa Roos Second Opinion-artikel:

Diskussionen har dock ytterligare aktualiserat jämställdhetsfrågan och även om det hittills saknats konstruktiva förslag så kommer jag att ta fram förslag på en strukturerad process för utvecklat jämställdhetsarbete. Återkommer om det i annat forum.

Nähä?

Vilket forum? OM det vore en VIKTIG fråga – varför i helvetes jävlar inte vara TRANSPARENT med den!!? Vadå fucking ”annat forum”!? Är det industrihemligheter, den här tanken att gamers vill bli betraktade som gamers och inte ”gamers” eller ”kvinnliga gamers” (märk prefixet)?

Jämställdhet är inte något för ”ett annat forum”. Jämställdhet är något För Oss Konsumenter. Och det är i slutänden vi som betalar er lön, så RTFM, noob.

Misstänkliggörande nu: Är ni rädda för att grabbarna på Dice ska tycka att ni har dekat ner er i feminism, Pelle-mannen? För ”feminism” har ju numer blivit ett Hot-ord, något organisationer fasar för … till skillnad från ”jämställdhet” (som egentligen betyder ”lika villkor på mäns villkor”).

(Kom ihåg att jag är demagog!)

Jag försöker verkligen undvika misskreditering och misstänkliggörande, eftersom härskartekniker fungerar åt bägge håll. Jag försöker. På samma sätt som Dataspelsbranschen arbetar för jämställdhetsfrågor genom att visa upp objektet kvinna i Förförisk Dans.

Det var faen i mig MILF-varning på det.

Med tanke på hur svårt det är, för en lekman och en som inte är en ”i branschen”, att hitta information om vilket seriöst arbete Dataspelsbranschen ägnar åt jämställdhet och nedmonteringen av unken sexism, undrar jag … stilla, så där grekiskt filosofiskt … om ni gör något? Mer än att ta det i ett ”annat forum”? Isf – är också jag välkommen till det forumet, eller är det mer en ”grabbarna Grus”-tillställning i bastun med le Corvousier och yoghurt?

Var är verkstaden, Dataspelbranschen? Det var mycket snack förra året – så var är hammaren? Och städet? Och var är er jämställdhetens BFG? Har ni några cohones?

Har ni ens levlat upp än?

Medan resten av samhället gör sitt bästa för att hitta rätt gear för ICC 25 hard mode, står ni fortfarande och stampar på den röda jorden i the Den, eller möjligen gömmer er för Azuremysts muterade harar.

Om ni är gamers fattar ni metaforen.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

– – – – –
Bonus-läsning:

”Kvinnosynen är också minst lika gammal som mytologin spelet bygger på. Det naturliga tillståndet är en manlig dominans och frånvaro av kvinnor. Kvinnorna, när de väl dyker upp, är passiva, förföriska och klena. Männen å sin sida glorifieras som de modiga, starka och mäktiga. Medan mannen har politisk kontroll är kvinnan hjälplös och sexualiserad. Som bäst används hon som ett objektifierat verktyg – som att Kratos använder den döda Hera för att lägga pussel. Det är en unken och pinsam struktur vars lågvattenmärke är spelarens möjlighet att styra en sexscen med Afrodite. Spelets utformning förminskar kvinnornas betydelse i den grekiska mytologin och står för en inskränkt syn på manligt och kvinnligt.”

(SvD, och Vincere vel mori)

Män har över 2000 granater, Jan Björklund

(Ni får ursäkta eventuella personliga [klamrar]. Jag har en ”beef” med svensk skola, som svensk skola en gång skapade. Så, ja. Hmm.)

När jag läser om Jan Björklunds kommentarer på DNs artikelserie om skillnaden mellan manliga och kvinnliga elever kommer den här videon till mig, inom mig, som en tanke:

(TITTA på den här videon. Den är väldigt sevärd och SFW.)

(Kudos för övrigt till Björklund, som trots att han är vuxen och En Man Med Makt lyckas få in ordet ”nördstämpel” i sitt resonemang *s*.)

Forward-delen av ovanstående video träffar på pricken rätt vad ”etablissemanget” – jag och du och du och alla vi vuxna – har för uppfattning om ungdomar i stort. Med förankring i DN-artikeln också vad för uppfattning vi har om unga killar. Tyvärr har vi, ofta, en uppfattning om unga killar som påminner om … det här:

Rewind-delen av den första videon glöms, ofta nästan alltid, bort i sammanhanget. Vi ser en ung snubbe sitta och dega på stan och tänker ”slyngel!” – fast slyngelfanskapet kanske just då funderar över differentialkalkyler.

(Jag samlar på fördomar. Det är en hobby. En gång stod jag i lånedisken till ett bibliotek i förorten och en Ung Invandrargrabb slänger sig ner i en stol framför mig. Av ren automatik tänkte jag ”hjälp! Alex!” – och sen fick jag börja leta i Libris efter en skum jävla extrem matematisk bok. Shame on me, då.

Det är häftigt att få sina egna fördomar skjutna i sank. Det gör att man växer som människa, om man vill … )

Dömer vi unga män på förhand, därför att de inte längre finner sig tillrätta i ett antikverat pedagogiskt system? Case in point – jag har kontakt med en ung grekisk man på Korfu, som på egen hand via internet och World of Warcraft lärt sig engelska. Skulle han, översatt till svensk, vara en av Björklunds glidare? Eller är han – som alla! – en människa, nyfiken, vetgirig … en individ med en oändlig potential, bara kollektivet låter just den krabban kräla upp ur hinken?

Är jag?

[Jag är snart 41 och arbetslös, utan meriterande dokumenterad utbildning och en energisk demon inom mig som hur jag än stretar emot snart nog har övertygat mig om att jag är dömd enligt Jantelagen. Och JAG VET vem som i helvete manade fram den demonen, Janne. Jag vet.

För att vara en gymnasieglidare med mediokra betyg och en fortfarande enorm hämndgirighet*** på både högstadielärare och mobbare, oavsett årskurs, har jag lyckats hitta ett hyfsat bra språk. Tror jag. Jag har inte skrivit ”asså vi ha ju’ngen lokaal jue!” en enda gång! Inte ens ”rörbomber” …]

Jan Björklund pratar i slutet av intervjun om ”exemplet visar hur fasta könsstereotyperna är i vår kultur.”. Min ovanstående Clockwork Orange-snutt är ur en film, som med skrämmande skärpa accentuerar allt vad vi finner i den unga manliga stereotypen; slöfockar, våldsamma, gruppindivider med ett sorts fascistiskt hat för allt som andas svaghet eller olikhet.

En inte alldeles gemytlig bild av våra framtida vuxna män, va?

(Det sägs att tanken bakom A Clockwork Orange var att skapa en Antivåldsfilm. En tanke som kom på skam, får vi anta. För ska man se ultravåld så ska man se Malcolm McDowell i A Clockwork Orange.)

Den stereotyp Jan Björklund tar fasta på är en annan. Det är ”glidaren”, killen som går genom skolan utan att vara aktiv på lektioner eller prov eller tentor, och som inte gör en enda läxa. Därför att han vet att det inte behövs, för en man får ju ändå alltid jobb. Typ …

En annan facett av glidaren är tvärtom den Misslyckade Mannen [En som som jag, alltså.]. Han, som på grund av glasögon eller plattfot eller överdrivet intresse för tågtidtabeller eller en kombination därav, eller ett fullkomligt ointresse för sport eller för tjejer eller bara är försenad i pubertet eller inte ens tycker om mopeder – en SÅN, som glider genom skoltiden som … ett spöke. Ungefär som när CSI Gil Grissom får frågan om hur han var i high school, och svarar: ”I was a ghost.”

Vilken facett är mest sann? Vilken facett av samma Manlighet är det, som enligt rubriksättningen (och implicit Jan Björklund), ska ”skärpa sig”?

Om rubriken på artikeln är något ur intervjun som inte kom med i slutartikeln så visar det _också_ att Jan Björklund visserligen är medveten om könsstereotyper – och ändå gör sitt bästa för att upprätthålla dem. Eller så tycker DN att killar ska vara killar och Jan Björklund är ett feministiskt luder.

Rubriken ger ändå följande signal: Killar ska skärpa sig. Om killar inte skärper sig går det åt helsefyr. Det behövs inga fler exempel på hur helsefyr det kan gå, än att släpa med sig killgruppen i klassen till ”ungdomsbio” och visa dem

Stockholmsnatt.

Och vi vet ju hur det gick för Paolo Roberto, mmm?*

Det är fascinerande, hur det enda gångbara mantrat när det gäller män och mäns svårighet i det moderna samhället är att vi ska ”skärpa oss”. Skärpa oss från vad?

Vem vet egentligen bäst vad det innebär att vara man, än just mannen i sig?

Rewind. Tillbaka till i slutet av 1950-talet. Barnen till de fäder, som nu är farfäder och nya fäder (om de fick en ”sladdunge” för en sexton år sen), står med ett ben på vardera sida av en avgrund där inget är som förut och ingen vet vad som ska komma härnäst. John Wayne visade sig ha dålig rygg. Rock Hudson visade sig vara bög. Till och med karlakarlen Montgomery Clift var en fjolla … I numodern tid faller alla männens hjältar lika flitigt som Boromir, fastnaglad av Uruk Hai-pilar mot en trädstam.

Tack Gud för Vim Diesel! Där har vi en man för 2000-talet … taskspelare med stora muskler och … Nä fan. Vem fan bryr sig om Diesel i dessa miljömedvetna tider?

För till skillnad från kvinnor, som får tre enkla signaler – var Duktig, var Snygg, Ta Ingen Plats – bombarderas män med lika många granater som det krävdes för att farfäderna skulle sänka Bismarck.

Över 2 000 granater, f övr.

Vi har klassiska ideal att sträva efter. Vi har nya ideal att levla upp till. Vi har den alltid närvarande oron för att biologisterna och Valerie Solanas har rätt, att vi är en hormon på två ben med kuken som huvudsaklig hjärna. Vi har kraven. Vi har föraktet – samhällsföraktet och andra män-föraktet. Vi har makten och längtan efter makten och frånvaron av makten i det lilla, lilla individuella livet som hur vi än försöker få till det aldrig riktigt verkar lyckas lika bra som Den Andre Mannen. Vi har förståsigpåare och vi har experter, forskare, tränare, coacher, förebilder, stjärnor, kriminella. Vi har muskler, avsaknad av muskler, hjärtan som inte tickar som de ska, spermier som dör, spermier som lever, underhållsbidrag, kravet att knulla allt som rör sig … kravet på ridderlighet, på ärlighet, på Rakryggighet – på känslomässighet och avsaknad av känslor, på krigiskhet och ”fredsbevarande insatser”, på …

Män har över 2 000 ideal att leva upp till.

Och så ska vi ”skärpa oss”.

Att skärpa sig betyder ”bita ihop”. Att manligt ta den roundhouse som kommer mot oss, att ruska på huvudet när aneurysmen börjat blöda och Ge Igen. Eller möjligen att stämma någon, men det betyder i sig att vi först måste ha tillräckligt mycket pengar för att leja en hejdhuk med tillräckligt mycket juridiskt kunnande och/eller makt för att vinna.

Med tanke på den väg männens betyg tar innebär det att vi måste hitta en ”advokathora” (grovt förenklat är förakt mannens sista tillflyktsort).

En riktig man … fast nu håller jag på att halka in på idealbilden av en man, inte en RIKTIG MAN. Ni vet, en av dem man ser här och där. En som ser ut som Vim Diesel, arbetar med samma jobb som en sumprunkare förr om åren – och hämtar barnen på dagis OCH biter ihop när de misstänksamma pedofilblickarna visar sig innan blickarna förstår att det är en ”pappa”. En av de där som med en mobil i ena handen försöker få fram en godtagbar middagsinköpan medan han med andra handen rystar en barnvagn OCH slänger fram lånekortet så att de äldre ungarna kan få sin Hattstugan och Manga och Twilight.

En VERKLIG MAN är inte alltid en RIKTIG MAN.

Den Riktige Mannen ser vi på TV.

Och så ska vi ”skärpa oss”. För att bli en riktig man, kanske. Janne?

En av de över 2 000 granaterna/idealen bär namnet ”makt”. I likhet med alla andra ideal är detta något vi uppfostras att sträva efter. Makt. Med makt kommer status, med status kommer ett arbete och pengar och mer makt. Jan Björklund, en enligt sig själv medioker student på gymnasiet, fick både makt och pengar och status bara genom att glida.

Har Jan Björklund skärpt sig, på senare år? I vuxen ålder, kanske?

Intersektionalitet, mina gode minister. Det är aldrig en eller två enskilda orsaker till att killar glider genom skolan, det är … tja – över 2 000 sådana. Och ännu fler. Som liberal borde du (förhoppningsvis) ha en tanke om din nestor i gamet, John Stuart Mill – och säga vad man vill om honom, men han hajade i alla fall att inget aldrig är så enkelt att det räcker med ett ”nu måste ni skärpa er, killar”.

Jan Björklund: Ta först reda på inte en utan de flesta orsaker till att killar halkar efter i betygen innan du säger åt oss att skärpa oss. För just nu får vi, som vanligt, dubbla signaler. Bra betyg – bättre betyg än tjejerna – är Viktigt, för annars kan vi inte bli Män Med Makt.

Men du gled ju genom gymnasiet till en ministerpost, mannen?

Är det dig tonårsgossarna Ruda ska ha som ideal – eller Jeff Bridges?

– – – – – fotnötter – – – – –
*: Okej, det där var ett dåligt exempel, men jag kommer fortfarande ihåg den bakomliggande orsaken till varför vi, i gymnasiet, fick gå på bio mitt på dagen och se Stockholmsnatt. Det var samma orsak som varför Clockwork Orange spelades in.

Ludovico-metoden.

Om vi fick se hur hemskt våld var, på film, skulle vi bli snälla sossegossar. Eh. Fast cred till Staffan Hildebrand och Paolo Roberto för att vi på skoltid fick se kickerfilm! Det var inte många hela busshållplatser kvar i Norrköping efter den dagen, inte … )

**: Jag är tämligen säker på att det ska finnas en fotnot 2-asterisker här någonstans …

***: det är inte Konstruktivt För Ens Karriär att säga detta, men jag förstår både Klebold och Harris.

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Farbror Klokbok svarar:

”Det finns inga genvägar fram till det perfekta ljudet”.

fnul.se finns en fråga, som jag uppmärksammade i det att jag ville pinga ett av mina tidigare inlägg. Frågan löd

”Jag är verkligen kär i en kille i min klass. Men jag vet inte om han gillar mig. Han har som olika perioder då han pratar med mig eller beter sig som en skithög. Hur ska jag få veta om han gillar mig?”

och då tänkte jag på … fabror Barbro.

Vilket kanske säger en del om mina asscoss… acossi… min tekniker kring hur tankar fungerar, så där lite va. M ao kanske jag inte ska enrollera volontärprogrammet hos BRIS riktigt ännu, eller ens jourhavande munk, eller nåt. Finns det en sån, förresten?

Mitt råd till ”fnularen” är förstås detta:

Hörrudu, om du går på gymnasiet så är du ju i stort sett byxmyndig. Så det finns egentligen bara en sak att göra. Om grabben är långhårig så slår du honom i huvudet med en klubba eller en planka från närmaste byggarbetsplats eller slöjdsal och släpar hem honom. Sen lär du dig att rida samtidigt som lite praktiskt fundamental biologi. Ett och annat ”yeeehaah!” kommer garanterat att få honom att sluta gilla dig och bli bög istället, för ingen gillar egentligen tjejer som tar initiativ.

För, serru, såna är Feminister. Du vill inte vara feminist. Tro mig. Du. Vill. Inte. Vara. Feminist. Eller vill du se ut så här, va? För, hörrdu vännen, oavsett hur mycket feminism pratar om kvinnlig frigörelse och allas rättighet så betyder det att, vi alla, egentligen, män som kvinnor, ska se ut så här:

(Hen i mitten alltså. Förresten vill du inte vara ett hen, heller, för ett hen är ju en feministisk upfinning och ett hen är ju som de där två på sidorna, fascistiska könslösa robotar alltså – precis som feminister.)

Mitt råd till dig är helt enkelt att du ska göra som din mamma. Prata med din mamma. Fråga din mamma hur du blev till. Med all sannolikhet kommer du därefter leta efter en stork att bli kär i, men en stork kan mycket väl vara alldeles lämplig.

Huvudsaken är, förstår du, att du inte får griller i huvudet. Griller är, alltså, ”konstiga tankar” – t ex att du skulle vara lika mycket värd som killen du trånar efter.

Du är dock på rätt väg, i om att du trånar. Kvinnor ska tråna och dåna – det sistnämnda bör endast göras när tråner har uppnåtts, när din ”har jag chans på dig?”-lapp i skåpet har mötts av ett ”fuck ya, biatch”.

Om du någonsin därefter i relationen råkar svimma, t ex av ett knytnävslag, så Är Det Ditt Eget Problem. En modern ung kvinna ska nämligen kunna så tillbaka. Du är väl ingen mes heller, jänta?

Fast OM du känner dig lite egen, lite nördig, rentav lite Sådär, så knäa fanskapet och övertyga sen Hon I Klassen om att det bästa som kan hända en flicka är en annan flicka.

Lås sen in er på en toalett, hångla ner varandra tills ni nästan kommit och använd sen den orgiastiska kraften till ett Moodysonskt ställningstagande. Men ring TV4 först, för flator i skolan kan inte komma ut annat än framför en kamera.

Låter allt väldigt komplicerat så kan du helt enkelt låta honom rycka dig i flätorna. Det fungerade på lågstadiet – och de flesta killar har aldrig lämnat det.

– – – – –
Intressant feministisk satir

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Shoggoth on the cable

”Mamma! Mamma!”
”Ja, älsket?”
”När jag var ute och lekte hittade jag en Konstig Grej! Det var, typ, en låååång grej va, och den bara hängde där va, och i slutet av den va var typ ett öga va, och s–”
”Vad har jag sagt om att leka med Okända!?”
”Men ma–”
”Inga men! Nu blir det inga plankton för dig! Marsch i säng nu!”
”Me–”
”Har du lyssnat på den där otäcke Gubben nu igen!? Han som påstår att det finns liv ovanför Det Stora Kalla!?”
”Men tänk om det g–”
”Vill du kanske att ISLOSSNINGEN ska komma!? Va? Va!? Inte nog med att den där idioten utåt Grönland till ville skoja med oss, som han sa, och göra oss till en räka med en bomb i nyporna. Nu ska jag behöva lyssna på sånt här, från mitt eget barn också! Ay ay ay, f’thang!”
Men Islossningen, eh … ” *skamsen tystnad med rynkad panna* ”Nä, för då … då dör vi ju och världen går under, men … Men det var en, typ, ändå en lång tentakel … jag ville simma uppåt va, för att se, men vågade inte, och de andra gömde sig och så tänkte jag … ”
”Jag skulle aldrig ha köpt de där böckerna till dig. Lovecraft är inget för små räkor som dig!”
”Men tänk o–”
”Du ska inte tänka. Du ska gå in på ditt rum och SKÄMMAS!!!”
”M–”
”TYST!!!”

(Eller som forskaren säger:

)

– – – – –
Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,