Jag fick i uppdrag att …

Jag fick i uppdrag att skriva ihop en liten text för Skogås Bibliotek, där jag för närvarande huserar min lekamen såsom varande praktiserande assistent (och bloggansvarig :O ). De som ens känner mig lite lite grand vet att ‘en liten text’ och jag …

Det är inte en så bra kombo. Jag har trots allt en släng av kreativ elefantiasis ibland.

I vilket fall blev det en text. Den kan åses här, på Skogås Biblioteks blogg, Bibtech142. Och om ni nu inte orkar klicka på den där länken – den här länken alltså* – så finns den fullständiga texten här. Här nedanför. Men klicka på länken, det är en blogg väl värd ett besök (inte minst för att jag svullar i ego och utbrister i ett ”Det är JAG som har gjort den!”).

(Egentligen är inte bloggen officiellt öppnad, men å andra sidan släppte Microsoft en betaversion av Vista långt innan ‘retasil’-versionen kom, så se bloggen som en Bibtech142, beta.

Fullständig version utan planerade uppgraderingar (yeah, right …) släpps den 27/6. Eller möjligen den 28/6. I alla fall senast den 29/6. Kanske något senare**.)

– – – – –

*: Jag upprepar mig bara för att ni inte ska missa länken 😉

**: Uppmärksamma läsare lägger säkert märke till att där inte finns något årtal.

– – – – –

Det var en gång när varje historia började med ett ‘hark!’, eller möjligen ett ‘lo!’. På den tiden fanns inte datorer – vad vi vet; multiversum är dock en besynnerlig plats och L-space är än värre. L-space, eller dimensionen mellan alla bibliotek skriver Terry Pratchett bra mycket mer om än det får plats här, så den intresserade rekommenderas till ‘P’, i hylla ‘Hce’ (eller möjligen hyllan ‘Saker du inte trodde fanns!’).

Det är länge sen nu, som varje historia började med ett ‘hark!’, eller möjligen ett ‘lo!’. Numer börjar många historier med … lite till mångas förvåning … ett ‘<HTML>’. Eller något än värre.

Den här historien börjar …

dore”Hark!” ropade ledsagaren, en väderbiten ruskprick med ett skägg som, sade somliga, hyste en hel liten värld av vättar. Riktigt vad för kolonier som doldes i resten av hans utseende och klädsel vågade få spekulera i. Han hade dock varit en god guide, även om vår skepticism från det första mötet på bykrogen här och var höll i sig. Han hade sina … sidor. Redan från början hade vi förstått det. Hans klädsel var en sida; grova stövlar, svarta hosor och kolt, en yvig bländvit slängkappa, vars syfte (sa han på väg uppför en stenig stig) var att gömma honom. Om det behövdes. För vad … sa han inte.

Orsaker bortom de flestas kontroll hade fört oss hit, till en avkrok av världen i skuggan av massiva berg. Här i en ruvande by med korstimrade vitkalkade väggar och tjärade vasstak sades Öppningen ligga, Porten Till Universum. Det var den vi hade varit på jakt efter, ett äventyr som tagit oss genom en snårskog av regelverk och hotfulla ryttare, besynnerliga manicker och, förstås … Vår guide.

Han ville inte tala om vad han hette, trots att det var han som tog första kontakten på bykrogen, en av de där rustika serveringarna där hälften av möblerna var golvfast och andra hälften lätt utbytbart; gästerna var hårdföra, personalen ännu hårdare och brödet hårdast av allt. Jo, vi kände oss tämligen vilsna, en hel liten grupp förvirrade stadsmänniskor på besök i ett land som – uppseendeväckande nog! – ingen hade skrivit någon bok om. Inte ens en pamflett.

När vi förstått att vår ledsagare hade väntat oss (hur han visste att vi skulle komma sa han inte heller) accepterade vi hans tjänster, med viss tvekan. För redan på ett par meters håll innan vi ens sett honom hade vi känt hans närvaro. Åtminstone hans klädsels närvaro; våt ull och oidentifierbara dofter drev framför honom i ett halvskimrande moln, som en vålnad.

Det var för att skrämma grävlingarna på flykt, sa han. När vi påpekade att vi inte hade sett en enda grävling under vår färd hit till byn, nickade han och sa: ”Nä. Just det.”

Byn var slutet på allting. En smal sandig väg, ärrad av åratals störtregn och tunga transporter, upphörde i och med bytorget. Där fanns inga vägar bort från byn (såvida man inte reste tillbaka samma väg man kommit). Där fanns, faktiskt, inte ens några stigar. I vart fall inga för den här terrängen ovana vandrare.

Vår ledsagare hittade snabbt en stig; den började alldeles bakom bykrogens hemlighus och smet nästan blygt förbi en bergsrygg, över en vildvuxen äng och tog ett skutt med hjälp av utlagda stenar över en smal men mycket forsande bäck. På andra sidan bäcken kom mörkret över oss; skogen växte här så tät att den på sina håll bildade en naturlig pallisad.

Halvt sövda av skogsdofterna – mullen, de tunga barren, de obehagliga stankerna från
Onämnbara Ting I Undervegetationen – släpade vi fötterna vidare efter vår ledsagare. Och lika plötsligt som vi hade klivit in i skogen, klev vi ut ur den. Vi stod på randen till en
väldig stenhed, bortom vilken mörkt hotfulla berg reste sig med anklagande klipptoppar mot en mulen himmel. Ännu var det dagsljus kvar, men natten vältrade snabbt in från öster (eller möjligen söder; ingen av oss visste så mycket om kompasser).

Vi var nu mycket trötta, men vår ledsagare manade oss att fortsätta. Det var inte långt
kvar, sa han, inte långt kvar alls! Motvilliga men oroliga för att bli lämnade ensamma i
detta öde land fortsatte vi. Det var en kamp mot utmattningen. Terrängen var en
svårframkomlig moras, trots att vi gick i rad efter vår guide på den nästan helt försvunna
stigen. Ju närmare bergen vi kom, desto tätare blev också dunklet. När dimmor drev ned från bergskammarna blev vi alldeles vilsna, men vår vägvisare band ett rep om var och en av oss och ledde oss i rad utmed kanten av nattsvarta klyftor. Och så, plötsligt, stannade han. Och ropade: ”Hark!”

Natten hade fallit helt nu. Dimman var nästan ogenomtränglig. Men där … ett svagt ljus, blåaktigt … Vi klev närmare. Dimman drev isär. Och vi såg.

Det var en dator. Den stod på en liten stenpulpet. Bildskärmen flimrade muntert och lockade oss närmare. Med av anspänning och utmattning skakiga händer skrev en av oss in De Hemliga Namnen vi hade erhållit, längre tillbaka, på en helt annan plats. Så väntade vi (kom igen – det här är i otillgängliga berg, och vem som än ställde datorn här hade tydligen bara råd med ett Baud-modem, så uppkopplingen är långsam, okej!?).

Och väntade lite till.

Och en stund.

Och så några ögonblick.

Och så … På ett sådant sätt, helt odramatiskt efter den farofyllda färden, (smyg)öppnades Skogås Biblioteks blogg – ‘Bibtech142‘.

Vår ledsagare skrattade i mugg, svepte kappan omkring sig och … försvann.

(Här uppstår nu frågan: Vad gör ett gäng bibliotekarier när de befinner sig på toppen av ett hemskt berg med en dator framför sig? Om du råkar veta svaret … Plita ned det som en kommentar!)

Annonser

Salomon och Molly

Jag har grävt lite i mina gömmor på jakt efter något trevligt att publicera på bloggen, eftersom jag är för slö för att skriva något helt nytt. Så hittar jag … den här.

Den här novellen är gammal, från 1998 tror jag, men den rönte mig å andra sidan första pris i en science fiction-tävling på en skrivarlista en gång i tiden. Så, istället för att ha den undangömd i internets bortglömda slumkvarter (där alla gammelgamla sidor bor) slänger jag in den här. Mycket nöje!

– – – –

SALOMON OCH MOLLY

”Handarbetsundervisningen är ett av de verksammaste medlen att utveckla de sinnesslöa till att bliva i någon mån nyttiga medlemmar av samhället. Genom arbetet bliva de lyckliga, och det lyckliga barnet är sällan elakt.”
(ur ’Läkarebok’, Henrik Berg, medecine och filosofie doktor, praktiserande läkare, Nordiska Förlags AB Göteborg, 1921.)

’Arbeit macht frei.’
(Devis ovanför utrotningslägret Auschwitz.)

Han hade inga förutsättningar att bli den han blev.

Salomon Krut föddes tio minuter över nio på kvällen den tjugoåttonde februari 1915. Världen slets sönder i sällan skådat makaberhet under denna tid, på alla fronter föll människor i drivor. Från norr till öster, från väster till söder drog stormarna fram, medförande död, förintelse, en helveteseld över granatärrade hedar. Även det lilla landet i norr fick känna av världens vrede; det var ont om mat även för de mest välbärgade, som till exempel fabrikör Seger. För de fattiga, de som bodde i råttbona på kåkbrinkarnas söder, rådde i vissa fall rentav usla förhållanden.

För Salomon Krut var misären den första gåva han fick.

Hans mor var i alla avseenden en godhjärtad förtjusande kvinna vid namn Gudrun. Hon sydde bysthållare åt frun till fabrikör Seger, chefen och grundaren av Seger-Industrierna, specialiserade på knappar och synålar med marknadstentakler i textil och gruvnäring. Hon strök för några fruar på Östermalm. Varje morgon klockan fem lämnade hon hemmet där på Söder, vandrade nedför de slippriga kullerstenarna mot Slussen, klev in i ett fortfarande mörkt Gamla Stan där träckstanken var rent avskyvärd. Längs Västerlånggatan gick hon, vår som sommar, höst som vinter. Hon brukade stanna upp en stund vid slottet, ty där hade det förr suttit en gammal reumatisk man och visslat. Trots att hon egentligen inte hade kunnat avvara det, hade hon alltid gett honom några öre. ”Guds Nåd skine över er, fröken.” Hade han alltid sagt så, och smilat, en smula snett, mot henne. Och hon hade skyndat vidare då.

Hans leende hade varit brunt av sönderfallande tänder.

Men tiderna var hårda för de utan tak över huvudet, och hon var en kvinna fylld av Guds kärlek, medlem i en liten frikyrkoförsamling intill Katarina Kyrka. Hon vandrade vidare mot Östermalm med tankarna hos den gamle visslaren. Skrämmande leende eller inte hade den gamle varit en medmänniska, rädd eller inte var det hennes plikt att dela med sig. Det var kanske dessa karaktärsdrag som fått henne att falla för Jakob Krut, den där midsommar’n på Skinnarviksbergen för två år sen.

Han var den stiligaste man hon sett. Emedan hon var kort, rödhårig och späd, var han en lång, kraftfullt mörkhårig man i de övre trettio. Han hade arbetat sig ned från Kalix som ömsom timmerhuggare, ömsom flottare, ömsom rallare, ömsom lastare. Han talade sällan om sitt förflutna, men lät ana för den som verkligen lyssnade mellan raderna, att han kom från Tårnedalens otillgängliga norra delar, där hans mor vallat renar för en rik same och emellanåt prostituerat sig till renskötarna. Han brann för allt han gjorde. Han brann för den anarkistiska kampviljan, brann för politiken, brann för sitt arbete – även om det bara var latrinhämtare.

”Om det inte vore för oss, gullet mitt, som sopar undan skiten från de rikas arselhål, skulle skiten till slut ta över. Det är vi som bär upp det här landet.” brukade han hojta på Lördagskvällen efter litern med hembränt han fick av Torben Pedersen, basen för dragarlaget. Han brann också i sin kärlek för henne – ända från första stund hade de slukats av ett totalt lustfyllt rus som inte gått över förrän hon förlorade det första barnet, en flicka, blå när hon kom ut, blå när hon lades i jorden. Först när hon redan var havande med deras andra barn, fick hon veta att han hade tattarblod i ådrorna. Så hon körde ut honom, men innan han tumlade nedför trapporna, full och galen, skrikande på ömsom finska, ömsom svenska, hade han gett henne ett minne för livet.

En son.

Det var aldrig någon våldtäkt, vad än folk i trakten trodde om tattar-Jakob, som han kallades. Det var inte ens ett sexuellt övergrepp – bara ett söndagsnattsnöje som gick snett. Ett av de famösa misstagen som det drällde av i trakterna kring kåkarna. Men Jakob var borta ur bilden, och därmed de ynka tre kronor i veckan han lyckats dra ihop med att köra skit. Gudruns lilla inkomst räckte inte långt, och tvingades att söka fler arbeten – vilket inte var så lätt. Var hon än vände sig – syatteljéer, tvätterier, vedhuggare, hembiträdestjänster – fick hon ständigt nej. Hennes rykte hade löpt i förväg, hon kallades tattar-Gudrun i kvarteret och barnen kastade ibland sten på henne när hon passerade dem. En av de där stenarna en gosse vid namn Sigvard kastade den sjätte november 1914, alldeles som den första snön lagt sig tillrätta i den branta Götgatsbacken, träffade henne strax nedanför knät. Stenen var tung nog att slå av hennes knäled, och handlöst föll hon i marken och rullade nedför backen några tiotal meter, innan en förbipasserande distingerad herre med polisonger, hatt och käpp, lyckades få stopp på henne. Ögonvittnen kunde berätta att hans ögon varit en smula märkliga, och folk hade i efterhand tyckt synd om honom för bölden i pannan och den gråsiktiga, nästan anfrätta huden – sjukdom, sade man, sparade inte ens de välbärgade.

Men skadan var redan skedd.

Gudrun blödde från underlivet resten av graviditeten. Doktorn, en försupen karl från Strängnäs som arbetade för fattigstugan pro bono, gjorde vad han kunde för henne. Men han gav henne högst en vecka att leva. Å andra sidan sa han det varje vecka.

Veckorna drev förbi och blev till månader. Snön, som legat som ett florsocker över världen smälte bort, frös till is, begravdes under ny snö i sällan skådad mängd. Det blev kallt i Stockholm, och den gamle mannen intill slottet var en dag försvunnen.

Medan slagen rasade i det oändliga ute i Europa, och rubriker flyktade förbi på annonspelarna, låg hon nedbäddad i gamla fru Håkanssons källarvåning. Den gamla gumman bodde ihop med en alkoholiserad tysk, och hon var minst lika hatad i kvarteret som Gudrun. Herman, gumman Håkanssons gubbe, var enbent och brukade sjunga tyska marschsånger när han var full. Ibland grät han, och om nätterna vred han oroligt på sig, skrikande på tyska. Han hade varit med i fransk-tyska kriget 1872 och aldrig blivit sig lik efter det.

Men de var hyggliga mot henne, lät henne bo där utan att ta betalt, vårdade henne, matade henne när hon var för svag. Snart nog var alla i kvarteret ense om att Gudrun skulle gå bort innan barnet var fött. Men grannarna kunde inte låta bli att lägga märke till att eldsken flammade i källarfönstren om nätterna, som om det brann där inne.

Eller som om något brändes.

Ryktet satte igång en vecka före Salomons födelse. En grannfru, fru Andersson (vars man låg i fält nånstans uppåt Norrland), lade en natt märke till hur gumman Håkansson hastigt lämnade källaren med ett bylte under armen. Det hade snöat den natten, och Anderssonskan såg tydligt i skenet från gårdslyktan, hur blodspår ledde från källarvåningen till porten. Hon var inte så lite rädd när hon satte efter gumman Håkansson, nedför gränden mot Götgatan, nedför en såphal Götgatsbacke, över Slussen, ned mot Saltmätartorget. Där, i skydd bakom en vedtrave – dessa fantastiska skapelser vilka vilade tätt utmed kajerna – såg hon gumman Håkansson slänga byltet i vattnet.

Anderssonskan kontaktade polisen nästa dag, och samma natt som Salomon föddes, fiskade draggkarlarna upp ett bylte ur strömmen. Polisintendent Svensson vecklade upp det blöta svarta ylletyget i skenet från karbidlampor. Nyfikna draggare och poliser tittade på, och längst fram i cirkeln av nyfikna stod Anderssonskan med ett förnumstigt uttryck i ansiktet.

När tyget vecklades upp från det sista varvet kring byltet, lyste karbidskenet på en fårbog, maskstungen, halvrutten.

Fallet avskrevs – faktum var att polisintendent Svensson högljutt anklagade Anderssonskan för att vara en sladdertacka och kona.

Den natten föddes Salomon. Redan när änglamakerskan från Koksgatan drog ut det skrikande barnet förstod hon att något var fel. Barnets skrik var inte naturliga – de lät snarare ‘Glubb, glubb glubb!’, än ’Uhääää!’. Hans hy var gråaktigt blek och onormalt narig för att vara nyfödd. Armarna var långa med smala gracila händer och fingrar, där varje finger hade tre leder. Benen var långa, nästan spindellika, med breda fötter utan tår.

Värst av allt var att han var en cyklop.

”Monster – det är ett monster!” skrek hon, änglamakerskan som släckt lika många liv som den tyska kulsprutan som obarmhärtigt skar ned en linje av brittiska soldater, längre söderut i Europa. ”Så går det när tattarblod rinner i barnets ådror!”

Salomons enda öga, placerat två centimeter ovanför näsroten, vändes mot änglamakerskan, och hennes tirader tystnade med ens. Det fanns makt i den blicken – makt nog att kuva henne, makt nog att ge henne mardrömmar om ett stenigt landskap med ofruktbar jord under en brännande sol i månader framöver.

Tre timmar senare var Gudrun död. Blödningen hade aldrig upphört, utan tvärtom förvärrats. Under köksbordet hon förlöst Salomon på, hade en pöl på nära två meters diameter bildats. Faktum var, sa folk som såg liket, att hon verkade förkrympt, nästan uttorkad, som en mumie. Hon begravdes på en fattigkyrkogård två dagar senare utan sten.

Gumman Håkansson försökte förgäves få myndigheterna att tro på att hon var kapabel att ta hand om barnet, hur monstruöst det än var. Men myndigheterna var okuvliga. Man anförde flera skäl till att hon var olämplig vårdnadstagare: Hon var över sjuttio, henne man var alkoholiserad och förryckt, källaren var en ren sanitär olägenhet med vägglöss och unken luft, hon hade inget arbete, ingen försörjning. Barnet var ett missfoster och idiot, varför det inte kom på fråga att låta en privatperson ta hand om skapelsen. Barnet hade också dubiöst blod, och borde placeras på en anstalt eller avlivas. Det var av allmän åsikt bland de ansvariga att Salomon inte ens skulle kunna duga till samhällsbefrämjande arbete, såsom handarbete.

Så skedde också. Salomon, blott tio dagar gammal, togs ifrån gumman Håkansson och placerades på barnavdelningen på Danvikens Hospital. Förmodligen var det meningen att han en dag skulle ha råkat ut för en fatal lycka, så den svenska folkdräkten hade kunnat bli kvitt monstret. Men så skedde inte – där fanns en sjuksyster vid namn Henrietta von Schyffert som beskyddade honom likt en lejoninna.

Det skulle kosta henne livet.

Samma dag som den sista granaten föll i Europa, bröt en brand ut på barnavdelningen. En liten parvel vid namn Hans råkade välta ett bord med en fotogenlampa, och inom ett par minuter var hela sovsalen övertänd. Elva barn miste livet, ett trettiotal skadades. Sist ut ur infernot var Henrietta, med Salomon i sin famn. När hon rusade ut ur rummet brann det i hennes hår och klänning. Hon föll ihop några meter från brandhärden, Salomon rullade över golvet och stannade vid fötterna på sjukhusdirektören Harald Leverenius. Inför chockade ögon öppnade Salomon sitt öga och tittade på direktören, med ett leende. Inför allas förbluffade ögon lyckades den fyraårige Salomon att resa sig till stående – de hade ju aldrig förr sett honom gå, bara krypa, ständigt glubbande. Han stod bara någon minut. Men alldeles som han föll sköt direktörens hand ut i en ren reflex.

Salomons fingrar slöt sig kring direktörens hand, och Salomon stod. För första gången sen han föddes stod han upp, och den lilla munnen sprack upp i ett brett leende med kritvita mjölktänder – en till vänster i överkäken, en till höger i underkäken.

I stanken från brand och brinnande kött lärde sig Salomon att gå. Direktör Leverenius var förmodligen alltför chockad för att inse vad han gjorde; han, samma man som bara ett år tidigare under en herrmiddag utbrustit ’Man borde sprätta upp fanstyget till missfoster och se vad för djävul som avlade honom!’, gick nu försiktigt genom en rökfylld korridor, hostande, med handen hårt greppande Salomons hand, och barnet glatt skrattande hoppande framåt steg för steg. Lamporna i taket spred ett kyligt sken över dem, nästan dimbesudlat av röken. Från stängda celler stirrade ansikten förvridna av skräck ut på dem, och genom luften rang det av klockor och fasansfulla idiotiska skrik.

Salomon fann en far i Leverenius. Oförmögen att förstå vad som hade hänt, sade Leverenius upp sig som direktör, gick ur herrklubben, slutade att dricka sprit och röka, och flyttade till en ö i skärgården med frun, de fem barnen – och Salomon.

Leverenius förlorade alla sina vänner när han tog han om missfostret, som Salomon kallades. Där fanns bara en enda flyktig bekant kvar till Leverenius, som stod honom bi genom all hånlek, genom allt spott och spe.

Fabrikör Seger.

Europamarknaden exploderade i sällan skådad företagsamhet för skrupelfria affärsmän som fabrikören, välan kriget – Det Slutliga Kriget, Alla Krigens Moder – var över. Han gjorde sig en snabb förmögenhet på att sälja allt från nålar till automobiler till den törstande franska, holländska och engelska marknaden. Han förvärvade spinnerier och textilfabriker i Manchester och Frankrike, placerade pengarna i lukrativa företag vilka ägdes av hans vän Ivar Krüger. All den rikedom som föll på Seger, droppade på Leverenius och hans familj. Pengarna, och den prestige och det rykte Leverenius kom att åtnjuta bland sociteten genom sin vänskap med fabrikör Seger, fick alla sneda blickar att mest falla i smyg. Visst, det talades tyst, tisslades och tasslades i skuggorna, om missfostret som tycktes ha en sådan makt över Leverenius, men ingen sa någonsin något så han hörde det. Inför hans öron och ögon smeds det tvärtom giftasplaner.

1925 avled Leverenius hastigt efter en hjärtattack, en sensommardag som han satt i syrénbersån och visade Salomon en Bibel med illustrationer av Gustav Doré. Vid ett tillfälle, då han visade sin fosterson en bild av Lasarus, vände Salomon ögat mot Leverenius och log milt, och sa: ”Far, kan de döda leva?” ”Det är sagor.” Sa Leverenius, som inte var troende. ”Om inte de döda kan leva,” sa Salomon konstaterande, med blicken fixerad vid Leverenius röda näsduk i bröstfickan, ”då ska väl inte vi leva?” Men Salomon fick aldrig något svar. En massiv infarkt ändade den gode direktörns liv där, och hans familj fick husrum i fabrikör Segers stora hus i centrala Stockholm.

Så kom det sig då genom bekantskapen med familjen Seger och fabrikörens fosterson, att Leverenius dotter Gunilla, tjugotre år och den äldste i barnaskaran, år 1927 gifte sig med fostersonen till Segers, en ljushyad blond yngling vid namn Sigvard. Det var oklart vem Sigvards föräldrar var, men det ryktades att han var frukten av en otillbörlig graviditet mellan en ung flicka och en gammal man. Sigvard var en strålande konversatör, pricksäker skytt, och dessutom duktig på att vissla.

Salomon var då tolv år.

Äktenskapet blev kort och olyckligt. Sigvard var en notorisk kvinnoslukare, som första gången bedrog sin fru med en brudtärna, blott tretton år gammal, redan på bröllopet. 1928, samma år som Salomon för första gången med sitt enda öga läste ordet RAS och Gunilla blev gravid, tog också Sigvard livet av sig. Säkra papper i Krüger-koncernen hade visat sig vara alltför osäkra. Gunillas liv som änka blev kortvarigt. Femton veckor efter begravningen kom hon i vägen för en skenande häst på Götgatan, och dog tio dagar senare, tio minuter över nio på kvällen den tjugoåttonde februari, av svåra inre blödningar. Det sades att hon släpats med ett tiotal meter nedför Götgatan, att hennes kropp först stannat vid fötterna av en förbipasserande distingerad herre med polisonger, hatt och käpp. Ögonvittnen kunde berätta att hans ögon varit en mula märkliga, och folk hade i efterhand tyckt synd om honom för bölden i pannan och den gråsiktiga, nästan anfrätta huden – sjukdom, sade man, sparade inte ens de välbärgade.

Men barnet kunde räddas.

Familjen Seger var nu lyckligare lottad än gamla fru Håkansson varit. Myndigheterna satte inga som helst käppar i hjulet för fabrikör Seger, när denne ansökte om att få adoptera Gunillas dotter. Faktum var att myndigheterna var glada att bli av med problemet; det räckte med ett missfoster för dem – två var för magstarkt.

Flickan, som döptes till Molly, var en närmast identisk kopia av Salomon. Undantaget var genitalierna, och det faktum att flickebarnet redan vid födseln visat anlag för bröst.

Vetenskapen fick nu upp ögonen för denna mänskliga anomali. Att ett barn fötts missbildat för tolv år sedan hade ingen då brytt sig om – Salomon hade ju gömts undan på Danviken. Att nu ännu ett barn med exakt samma missbildning, bortsett från brösttendensen, föddes inom en familj med nära anknytning till Salomons biologiska mor, var anmärkningsvärt. En professor i frenologi vid Uppsala Universitet erbjöd sig att köpa de två barnen för sammanlagt femtontusen kronor, men fabrikör Seger vägrade: Han vägrade måhända mer av det faktum att femtontusen var småpengar för honom, då han själv var god för närmare hundra miljoner kronor, än av faderskärlek för sina märkliga bortbytingar.

Men fler forskare, allt från doktorer i paleontologi till professorer i biologi och rasbiologi, från länder som England, Tyskland och Frankrike, började snart intressera sig för Salomon och Molly. De kom snart att bombardera fabrikör Seger med visitkort, brev och telegram – en belgisk frenolog gick till och med så långt som att försöka kidnappa de två barnen!

Till sist blev pressen för stor på fabrikören. Han tog med sig familjen på en utlandssemester till USA, där han hade en villa utanför Providence, Rhode Island. Först där, i den lummiga grönskan från urgamla ekar, bland det porlande vattnet av en djup å, i skuggan av gavlarna på det gamla huset, vars grund murats år 1692, fann familjen ro. Det var nu ett stort sällskap – fabrikör Seger med fru och två omyndiga barn, deras äldsta dotter med man och en nyfödd dotter, familjen Leverenius där också dottern Sigrids fästman, pastor Martin Åhl, ingick.

Och så naturligtvis Salomon och Molly.

Fabrikör Seger beslutade sig för att stanna i USA. Han hade kontakter inom kongressen, och fann sig snart tillrätta i form av amerikansk företagsledare. 1930, när Salomon var fjorton år och en natt fick sin första utlösning, blev också Seger styrelseordförande i elektronik- och smidesföretaget New Dawn Enterprises.

Det var vid den här tiden som familjen splittrades. Döttrar fann män och giftes bort, frun insjuknade hastigt i cancer i livmodern och dog elva dagar senare av blodförgiftning. Snart nog fanns bara fabrikör Seger (som nu amerikaniserat sitt namn till Victory), Salomon, Molly och barnsköterskan – en manhaftig negeras vid namn Samantha – kvar i det stora residenset. Seger började nu ångra att han inte skolat Salomon bättre, och därför anställdes också två privatlärare – mr Murgatroyd och mr Marsden.

Salomon kom snart att briljera i ämnena matematik, teknik, fysik och kemi – andra ämnen kunde han aldrig riktigt tillgodogöra sig. Han fick nu också ett litet hobbylaboratorium i källaren av huset, men redan efter ett år flyttades laboratoriet till ett annex.

Det var där i annexet, samman med sina två lärare, han en kväll började skissera en fantastisk maskin. Först ansåg lärarna att det bara var vilda barnsliga fantasier och bannade honom för att ödsla tid på drömmar. Men såsmåningom, i och med att ’klottret’ kom att ta en mer fast form – inte minst genom en tredimensionell modell i papier maché -, fascinerades de av den. Salomon var outtröttlig i sin skapelse; alleredan var han nära två meter lång med fjunigt gråblont skägg och ett uttryck i ansiktet som verkade mer ålderdomligt än ungdomligt. En och annan finne letade sig då och då fram, och hans muskulatur svällde upp med nästan otrolig hastighet – men de var också de enda märkbara pubertetstecknen. I övrigt förhöll han sig som alltid, tystlåten och lugn, kontemplerande över ibland rentav barnsliga frågor.

”Varför är en boll rund, mr Marsden?” frågade han en dag, och tittade upp från sin modell – en ny version, förbättrad, byggd i trä och metall och en dryg meter i diameter. ”Öh…” sa mr Marsden – han började alltid sina meningar med detta läte. ”Det är, förmodar jag, en fysisk lag. En fyrkantig boll skulle omöjligt kunna rulla.” ”Om man kastar ett tefat genom vardagsrummet spinner det kring sin egen axel, men rör sig ändock framåt.” Sa Salomon. Han hade ofta tendensen att kasta sig mellan ämnena, och mr Marsden gjorde sig redo att förklara varför tefatet uppförde sig så.

Men ingen följdfråga kom.

1933, några dagar före sin födelsedag han delade med den nu femårige Molly, bad Salomon sin far om en märklig födelsedagspresent: ”Allt jag önskar mig,” sa Salomon, ”är vad som står på den här listan.” Därpå gav han sin far fabrikör Seger/Victory en lista på ett vanligt A4. Med sin slingrande bakåtlutade handstil hade Salomon skrivit upp ett drygt hundratal artiklar av varierande art – märkbart nog rörde det sig nästan uteslutande om metallföremål av antingen koppar eller aluminium, eller elektroniska apparater som radioapparater och telegrafutrustning. ”Det var sannerligen en högst märklig födelsedagspresent du begär av mig, Salomon.” Sa Seger och skrattade sitt bullriga skratt. ”Men nu är du en gång min favoritson, så ja. Ja, du ska få detta! Dessa kastruller och pannor, och radion och vad nu det är som står här!”

Och så skedde. Närmare hundra paket låg vid foten av den svängda trappan i den ödsliga gamla Tudorhallen med rustningar i de skuggiga hörnen. När Salomon och Molly, bägge utom sig av lycka, slitit papperet av varje gåva, bar de ut det i annexet. Under hela natten hördes så märkliga ljud därifrån – suset av Bunsenbrännare, hammarslag och gnisslet av sågblad genom metall. Salomon släppte inte in någon – vare sig mr Marsden, mr Murgatroyd eller sin far – bara Molly, som gång efter annan fick springa ärenden. Salomon hade såpat fönstren mycket noga, och allt som syntes genom de vita fönstren var hans siluett, och ibland kraftiga ljussken.

Salomon stannade där i annexet i elva dagar. På den tolfte dagen, när en orolig Seger tagit dit sheriffen (de tänkte bryta ned dörren och se efter vad Salomon höll på med egentligen), öppnades dörren på glänt, och Molly smög ut. Hon gick fram till sin farbror Seger, och sa bara: ”Vi har satt eld på annexet, farbror. Hej då.”

Därpå – innan någon ens hann hämta sig från överraskningen – smet hon in i annexet och dörren slog igen.

Ungefär samtidigt slog den första eldsflamman upp från det tjärade spåntaket.

Elden spred sig hastigt i den gamla träbyggnaden. På bara några minuter var konstruktionen en rasande infernoande. Svart rök doftande av tjära bolmade upp närmare hundram eter upp i luften, insnärjd av flammor. Hettan var så kraftig att närstående träd fattade eld, och efter femton minuter hade även mangårdsbyggnaden antänts.

Lokalbrandkåren kom till platsen en timme efter att eldsvådan börjat, men inget kunde räddas. Det enda de femtio männen, sheriffen, Seger och skräckslagna grannar kunde göra, var att beskåda det rasande eldhavet.

De trodde inte sina ögon, när klockan slog tio minuter över nio på kvällen den tjugoåttonde februari 1933.

Plötsligt, som ett spjut stuckits ut ur en flammande eldandes kropp, reste sig en gracil disk ur eldhavet, lodrätt uppåt, lugnt svävande, spinnande kring sin egen axel. Eldskenet i det nakna aluminium- och kopparhöljet gnistrade som i ett silverfat, flammor slickade den och kanterna verkade glöda av hetta. Det var förbluffande – ingen kom sig för att säga någonting, bara stirra. Pipan föll ur Segers mun, men det var den enda rörelse som skymtade bland de församlade. Disken, förvånansvärt lik ett tefat i tenn som Salomon en gång hittat i den äldsta delen av trädgården, gled långsamt uppåt, svagt hummande, ständigt spinnande. Under farkosten rasade det utbrända annexet samman i ett gnisthav som för ett ögonblick var så kraftigt att det liknade en eldsflamma.

Gnistorna dog ut, svart rök omslöt skeppet som en varm hand, dolde det för ett ögonblick för allas blickar.

Men så drev röken undan av en vind som verkade komma från farkosten. De såg alla hur det vippade över till horisontalläge, och låg helt stilla i luften, snurrande. Nu såg man också att vad man trott vara en glödande kant, i själva verket var koppartråd virad så hårt kring farkostens kant att det verkade som en enda kopparkabel.

Så gled farkosten uppåt, ständigt uppåt, blev mindre, mer avlägsen, försvann, till sist, bland stjärnorna.

Man fann aldrig kropparna av Salomon och Molly.

I-landsproblem? Kontaktannons!

Så här är det, alltså … Så här är det att inse att medan världen hetsar sig sjuk och galen – det är inbördeskrig i Gaza nu, men var är fredsdemonstrationerna? – och medan alla jävlar jagar ikapp för att fälla sina fuskblonderade villebråd … Så försöker jag som en stor jävla idiot att hitta någon via patetiska jävla ställen som … Spraydate. Eller Vilda.

Jag hittar aldrig någon. På Spraydate vänder folk i dörren, stänger av datorn, slår sönder hårddisken och ger sig ut på en Canossavandring bara för att försöka glömma den där fruktansvärda sidan som jag kallar min ‘pres’. Och på Vilda har jag – och detta är inte något jag skäms för! – en vän, en mycket god vän. En. Det summerar mig, på något sätt. Jag har ett antal ex och nästan inga vänner.

Varför?

Därför att jag har slutat att ljuga. Jag ljög så jävla ofta under så många år – för andra, för mig – att det nästan blev en sjukdom. Ljög om måendet, ljög om maten, ljög om kärleken och hatet och ‘alla fantastiska vänner jag har‘. Jag ljög mig på väg mot undergång. När jag slutade med det insåg jag såsmånigom att den här världen vi lever i, den är baserad på lögner. Så därför har jag ett antal ex och nästan inga vänner.

Alla ljuger, hela tiden. Bush ljuger om Irak. Du ljuger säkert just nu för din partner, som undrar om du har gått ut med soporna. Han där borta ljuger för sin son och hon där borta ljuger för sin dotter.

Men du? Jag ljuger dig inte rakt upp i ansiktet nu, om vem jag är, vad jag tror på, vad jag tycker. Jag har slutat med det. Serru. Tror du att du vill höra det? Fuck off, din jävel. Du vill ha illusioner, du vill inte ha verklighet. Verkligheten är att jag är en fuck-up, en looser, en enveten liten skit som vägrar ge upp vad han tror på trots att alla försöker knäcka mig. Jag vet vad jag är. Jag vet vad jag kan. Jag vägrar att ge upp. Deal with it – eller … Fuck off.

Du vill inte höra sanningen.

För sanningen gör ont. Det är trots allt en självbevarelsedrift att undvika det som gör ont – brustna hjärtan, eller en insparkad käft därför att man inte alls tycker att AFA är den goda sidan, eller att NSF är puckade idiotjävlar. Eller, lite mer down to basic:

Att män utan muskler inte är män.

Ja, JA, jag har en hangup! okej!? Fuck off, motherfucker. Jag vet vad Dylan Klebold gick igenom. Jag har varit där. Så fresta mig inte, för då jävlar kommer jag till ditt plugg eller ditt jobb med rörbomber. Jag hatar er. Jag hatar er allihop. Utom du där, och du där, och kanske dig. Fast ska jag vara ärlig … Så tror jag att jag hatar mig själv mest, för att jag med en dåres frenesi håller fast vid något som ingen annan tror på, nämligen att vara sann mot sig själv. Det är något av det sista man ska vara i denna tid, för bara självmordsbombare är sanna mot sig själva (innan ni får några knäppa tankar så är jag, faktiskt, nominellt kristen; men håll med om att vi har för lite självmordsbombare? Det kanske skulle sätta islamofobin i lite perspektiv, om vi inte vågade gå på McDonalds av rädsla för att någon i kön kunde ha femtio kilo Semtex på sig).

Fear me.

Världen är en helvetes plats, men liksom Bob Hanson sa: ‘Det enda man är skyldig sig själv är att hålla fast vid sina drömmar‘. (Inte en exakt citering.)

På Vilda, precis som på Spraydate eller andra ställen, som på krogen, eller till och med på bloggar, vill folk inte höra sanningen. Det ska vara ‘jordnära‘ och ‘posetiv‘ och ‘alltid glad‘ och alla andra positiva lögner en kan komma på om sig själv. Det är skit samma om verkligheten betyder att:

  • Jordnära – jag är ointresserad av förändring och lagar gärna mat åt dig bar du inte slår mig. Så mycket.
  • Posetiv – jag gick aldrig ut niann och harr aldri lest n bokk
  • Alltid glad – jag är för ingrodd i undergivenhet för att fatta att du bara vill knulla mig och sen dra.

Fast jag glömde … Det där är kvinnorna det gäller.Jag, som man, ska vara vältränad. Jag, som man, ska vara aktiv och sportar mycket och jag, som man, ska vara fylld av humor. Dvs:

  • Vältränad – jag får knulla mycket, när jag hinner, för jag bor på gymmet och oroar mig för min mage men med den här nya dieten på selleri och bacon – det är en _otrolig_ skillnad! – kan jag sluta oroa mig för magen och börja oroa mig för att kuken är för kort, fast den är tjugo cent (jo, det är den, faktiskt, helt ärligt, det finns t om bild på den)
  • Aktiv och sportar mycket – jag ska bara göra två saker – jobba och se på fotboll
  • Fylld av humor – jag ska kunna dra Bellmanhistorier, alternativt skämt som:

”Hur vet man att en blondin kört din Mercedes?
Det är fittsaft på växelspaken”

och sen förvänta sig ett städat fnitter. Kvinnor skrattar inte. De städar fnittrande. Eh … Fnittrar städat. Män gapflabbar, för Så Är Det.

Ja, jag generaliserar. Ja, det här är ett bitterhetens vulkanutbrott. JA, jag är bitter. Bitter. Som en jävla drink med en bas av Campari och flera duttar Angostura. Jag vet, man får inte vara bitter, man ska ju vara glad! Och posetiv! Och ha båda fötterna på jorden! Om man inte ä_ det, så _kan man bli det med hjälp av små piller. Prozac. Ät så du storknar, din jävel. Fuck off. Jag vill inte ha din jävla sköna nya värld. I din värld skulle ni jaga såna som mig med blåslampa. Men vänta! Det gör ni ju. Från varje reklampelare.

Om ni nu har kommit så här långt och fortfarande vågar läsa vidare … Det här är jag, final uncut version, utan formateringar:

Jag är en samling skelettdelar förnärvarande med en matchvikt på cirka 60 kilo, överdragen av på tok för lite muskulatur med ett innehåll av diverse mystiska mojänger och antagligen illaluktande kemikalier, som t ex koffein, vars dröm visserligen gått i uppfyllelse, men inte avstannat. Efter många års lång kamp, som kostade både svett och tårar (för att inte tala om ekonomi och kärlek) blev jag publicerad i mars 2006. Debutboken, ‘Recept för Domedagen’ kommer garanterat att följas av fler.

En man med ett hjärta av guld (tror jag), med en bildning i paritet med många akademikers. Och alldeles, alldeles ensam (förutom två katter). Det sägs att jag måste upplevas IRL. Endast så kan mina kvalitéer visa sig. Eftersom de flesta vänder i dörren, innebär detta att jag påminner om ett guldfält, helt öppet för alla, men helt förbigånget därför att alla tror att det är pyrit. Ni förstår … Redan tidigt valde jag en väg som kan vara svår att förstå. Istället för att skaffa mig formell utbildning utöver gymnasium, läste jag på egen hand allt mellan himmel och jord. I kombination med ett språk i ständig utveckling och ett liv fyllt av, mestadels, motgångar, har det gett mig en god kunskapsbas och en reell känsla för vad eklut är. Jag vet vad jag är. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag kan. Jag ger aldrig upp. Inte ens när omgivningen inte vill eller vågar ta en chans. Men ta den, gör det gärna. Ni kommer inte att ångra er. Tror jag …

Jag hatar den roll samhället försöker pådyvla mig. Hatar den. Jag hatar den roll samhället försöker pådyvla dig också, och drar mitt strå till stacken för att bryta mot De Oskrivna Reglerna. Har du problem med feminister – fuck off. Törs du slåss för det du tror på och tror du på (nästan) vad jag tror på? Drop a line. Faktiskt är jag både artigare, snällare och trevligare än det verkar 😛 Jag är en social mussla md få (nästan inga) vänner, men också en social kameleont, som finner mig tillrätta i _nästan_ alla sammanhang. Bara de inte involverar traditionella könsroller. Nej, jag _kan inte_ byta tändstift. Och nej, jag _kan inte_ sy heller. Jag kan en massa annat dock, men det får ni ta reda på om ni vill. Jag är bisexuellt heteroemontionell – deal with it. Det är vad jag är och jag har slutat att ljuga. Numer. Trots att sanningen gör ont ibland. Eller – ofta.

Jag har en tendens att sluta mig inne om hösten, och våren, och om vintern ska det mycket till innan jag går ut någon längre stund. Sommaren … Är faktiskt inte så jävla kul, den heller. Jag tycker inte om hög värme (i sig en inkonsekvens, eftersom jag är frusen av mig) eller att bli solbränd. Jag älskar katter, och mat När jag är riktigt lycklig hittar man mig antagligen med en bra bok eller framför datorn när jag _skriver_ en bra (?) bok, eller framför spisen. Prova rökt lax på ciabatta med lite strödd pepparrot och krossad svartpeppar. It’ll blow you away.

Jag är inte överdrivet sportintresserad, definitivt inte vältränad (jag är en selleristjälk) och spenderar antagligen för många nätter i vaket tillstånd. Med lite tur blir jag studerande till hösten, ämnar fortsätta jaga fatt på författandets stora pengar oavsett kostnad och ägnar ett stort intresse åt kultur; främst litteratur, konst, film, obskyr musik och för långa timmar på café. Jag är inte särskilt berest men om du någonsin undrar vad Roy Battys slutdikt var i ‘Blade Runner’ så ska du fråga mig. Det är länge sen jag såg på porr, främst på grund av att det är så förbannat _tråkigt_ (ideologiska skäl finns, men är underordnade).

Jag skrattar ofta, och vad jag vet får jag också andra att skratta – ofta. Antagligen är det för att jag är så skrattretande, eller nåt. Jag är en underdog, uträknad från början med en nästan stammisplats i livets rännsten; men om ingen ligger i rännstenen kan alla andra aldrig känna sig fina. Deal with it.

Jag har inget emot barn, fastän jag inte har några egna. Stundom är jag nog ett barn (men det är vi alla). Jag säger vad jag tycker och jag står (oftast) för det (såvida jag inte blir motbevisad; då ändrar jag mig, jag håller inte fast vid mina ståndpunkter med en dåres frenesi – men det ska vara _bevis_, inte ‘alla vet’-sanningar).

Jag vet vem jag är.
Jag vet vad jag är.
Jag vet vad jag kan.

Den som inte fixar mig för vad jag är och vem jag är, är i så fall ingen jag tänker ödsla energi på. Jag kan förändras, tro inte annat – men jag vill i så fall förändras till _något bättre_, inte återgå i någon stagnant gjutform som heter Så Är Den Riktige Mannen. Den Riktige Mannen är bullshit, en kuliss. Fixar ni inte en kille utan överdrivet mycket muskler eller ‘manlighet’ – fuck off. Igen.

Jag vet inte riktigt vad jag gör här, om jag ska vara ärlig. Jag borde sitta på en rökig pub och muttra eder om att Camus hade fel, att Schopenhauer var en jävla humorist, att det inte funnits något större än mig. Fly mig en pilsner, matey! Och gärna en Camel också, när du ändå håller på. Eller nej förresten, jag tänker sluta att röka. Hur som haver vill jag faktiskt ha bättre kondis (dessutom blir jag mer kyssvänlig om jag inte luktar askkopp. Om du luktar askkopp gör inget alls, fast jag har förmodligen för svag karaktär för att vara oaskkoppig i så fall. Så fly mig den där kamelen då, i alla fall.)

Men vad _gör_ jag här? Bland alla glada, positiva och (egenutnämnda) trevliga? Jag borde gömma mig i någon dunkel vrå och skriva ‘Den Stora Romanen’, men det går inte. Den ÄR redan skriven, av gamla Dostan.

Jag borde hänga under taksparrarna, och … När ni minst anar det … Svepa ned i svart och föra bort er. I alla fall dig, just dig. Du där!

You won’t see me coming …

Fortfarande kvar? Drop me a line, matey! Or … Matess.

(Ja, det finns stavfel. Så sue me. Fucker. Men okej då … Jag kan säga snälla saker om mig också. Och om dig.)

StumbleUpon

Jag ska dela med mig av ett Fantastiskt Tips! Någon har nämligen tipsat mig om www.stumbleupon.com, en slumpgenerator för ens surfande på nätet. Med en liten insticksmodul som dyker upp som ett verktygsfält i menyn (iaf i Mozilla Firefox) kan man, med ett enkelt knapptryck, kasta sig ut i en hejdlös orgie av fullständigt och förbluffande och gravt beroendeframkallande sidhoppande! Det här är fan i mig det bästa som har hänt internet sen … Sen det uppfanns! Och vill ni veta allt om internet så ska ni definitivt klicka här. Apropå internet finns för övrigt en kanske inte alldeles snäll sida om hur amerikaner betraktar internet på www.satirewire.com;

”You’d think these Internet people would know that,” Barker added. ”I mean, that’s why the Internet is called America Online, right? It’s supposed to be about America.”

De mest fantastiska sidor kan dyka upp tack vare StumbleUpon. Jag har till och med haft nytta av det: Länge har jag sökt efter den här klassikern, syndlistan och hur mosaisk lag fungerar i modern praktik:

”I would like to sell my daughter into slavery, as sanctioned in Exodus 21:7. In this day and age, what do you think would be a fair price for her? I know that I am allowed no contact with a woman while she is in her period of menstrual uncleanliness – Lev.15:19- 24. The problem is, how do I tell? I have tried asking, but most women take offense.”

Den hittade jag fram till, så klicka här för hela listan.

På StumbleUpon kan man utifrån en personaliserad profil begränsa sin slump en aning. Ett av mina intressen är satir, och inom ramen för detta begrepp hittade jag lite överraskande en skarp varning om det farliga gifter Dihydrogenmonoxid, DHMO, vars användningsområden och risker utförligt gås igenom – och därtill får vi veta att DHMO används av ”both the KKK and the NAACP during rallies and marches”.
Oumbärligt!

Lika oumbärligt är det här … fullkomnade nörderiet, eller vad sägs om Star Wars, i ASCII-version? Eller varför inte, nu när jag är inne på ASCII, ett verkligt bra textäventyr (kommer ni ihåg dem? De där man satt med i timmar och klurade över varför det hängde en kalender med dadlar på väggen?). Liftarens Guide Till Galaxen som textäventyr!

Den som händelsevis går vilse kan vända sig till den kompletta onlineuppslagsboken för Liftarens Guide Till Galaxen. Tänk vad di kan hitte på, di där som gör hemsidor … Som till exempel en H P Lovecraftinspirerad version av sökmotorn Google – Cthuugle. De Äldre har gett sig in i internetbranschen, vi är dömda till undergång! Undergång!

(Som en ickerelaterad StumbleUpon-länk vill jag slå ett slag för ‘the Unspeakable Vault of Doom’, vilket också behandlar Chtulhu mythosen – fast på ett … annorlunda sätt.)

Apropå Chtulhu. En av de fasansfulla abominationerna ur abyssen bortom eoners putrescenta paradigm påminner fruktansvärt mycket om SpagettiMonstret, en gudom och kanske vår frälsare som till och med har en egen kyrka, Church of the Flying Spagetti Monster. Alldeles uppenbart är det en legitim trosuppfattning, till och med Wikipedia skriver om den! På Wikipedia hittade jag också denna guldkplimp för de … lätt morbida. Wikipedia list of unusual deaths. Relaterat till denna finns också en lista om toalettmissöden. Det hela påminner om en annan wikilista jag bloggade om för en tid sedan.

Nu har jag absolut inte tid att tipsa er mer. Jag måste fortsätta att snubbla in på de mest besynnerliga sidor!

– – – –
Andra bloggar om: , ,

Den som söker, finner …

För en tid sen utlovade jag ett kåseri om söktermer. Detta på grund av att någon hade sökt på ‘Mjuk kaka sjunker i‘. Vem som än sökte efter detta gav sig aldrig till känna, vilket jag inte hade väntat mig. Nu förväntar jag mig inte heller någon ‘det var jag!‘-reaktion, men under de senaste dagarna har Någon sökt efter:

  • hoppa med en pianotråd runt halsen

samt:

  • kan man göra en snara av pianotråd.

Jag blir faktiskt lite oroad …

Vidare ser jag ofta att där finns en slags trend i söktermer. För en tid sen var ‘möss och människor‘ vanligt förekommande, kanske på grund av min bloggpost betitlad just ‘Möss och människor (eller möjligen på grund av min Möss och männis… förlåt, tonåringar; Den renderade mig en utskällning från Frida, som i en kommentar skrev:

”ni ska bara veta att bara för att NI tror att vi är som möss så är vi inte de!Vi är inga kryp som bara är på jakt efter mat och sex!Där har ni helt fel!!Jag tycker att det är kränkande att skriva en sån artikel..Den första var kanske inte så farlig men den andra sen där man beskriver möss och tonåringar som lika! tänk på när ni va tonåringar! jag tror inte att ni bara tänkte på mat och sex? Nej just de!Så om ni nu ska skriva artiklar om sådana här saker måste det i alla fall vara sant! // arg tonåring! 8(”

Jag ber Frida om ursäkt, än en gång.

En annan trend var Gustav Vasa, där någon bland annat hade sökt på ‘Gustav Vasa rövknullar påven‘. Anar man en uppretad prottie där, eller kanske en markering från den ickepapalistiska kadern? Vem vet …

Nu så, den senaste trenden är förutom pianotråd … sill och potatis, herrfrisyrer, porr, andra världskriget samt svensk kultur. Men topp-tre-listan över intressanta sökord de senaste sju dagarna är:

myra

  1. jättestora svarta myror*
  2. studentmössa som det står lucifer
  3. gonnorre i halsen domain:klokbok.wordpress.com

Jag är fundersam över den sista termen, där i listan ovanför …

– – – –

*: Sannolikt blev min bloggpost ‘Eciton Burchellii i brallan?’ träffad.

Sökord för de senaste sju dagarna har varit:
böcker man ska ha läst, runda glasögon svarta, döda andra världskriget, ord om sport, ta bort cellulitis, kan man göra en snara av pianotråd, fri porr, morgoth, gamla kvinnor, hoppa med en pianotråd runt halsen, stefan schwarz gud, liknelser vietnam irak, ryggklåda, Avståndmätning, nakna Cheerleaders, keltisk cirkel bild, SILL OCH POTATIS, re:member kampanj, kanslisvenska, vilken grupp sjöng London calling, munskydd irriterande, popova barn, osvensk fredrik lindström, vad är ensamheten, spår i historien efter andra världskriget, grandet i andras ögon men inte bjälken, herrfrisyrer 2007, en myt, guds vägar äro outgrundliga, huvudpersoner nässlorna blomma, hellre ökänd än okänd blogg, danska supportern handlade logisk, deffad kropp, persiska knull, skulle i mening, tidningssvenska, supportern logisk, fri porr, bookmaker+mat+recept, herrfrisyrer våren 2007, danmark+sverige +aftonbladet+löpsedel+f, stalin og bulgakov, svensk kultur, herrfrisyrer, ”otack är världens lön” översättning, en myt, en exempel av satir, aborträtt, vad är svenskt, säkraste preventivmedlet, Första världskriget döda, jättestora svarta myror, rövknull, ”hey ängel”, nya mat, att vara ful, sill och potatis bilder, ernst hugo, solglasögon herr 2007, muskler snyggt, happy birthday med svärord, vargar airport webcam, klischeer och exempel, retorik, brefots, gudrun ivanhoe, memento mori, vad är getost?, velourman, joakim andersson poet, ”JOHAN LUNDBERG” OEI, poesi barn, majlard ”helig ko” domaren, herr fotomodeller, hey ängel, herrfrisyrer, OEI debatt Lundberg, skandinavisk kultur, rita snygg bilar, nässlorna blommar, skolgång, bekämpningsmedel +myror, HERRFRISYRER, herr blöjor, usa+föregångsland, studentmössa som det står lucifer, herrfrisyrer, akademikerförakt, blötdjur, störta alliansen, hmm, gonnorre i halsen domain:klokbok.wordpress.com, ex på kvinnliga egenskaper, fulll, ”kritik av den negativa”, fakta om kåldolmar, svensk kultur, allmänt om blötdjur, aase berg, vad är svensk kultur, fakta om första världskriget, nakna cheerleaders, mens+tonåring+flick, svärord, fakta svensk kultur, ”myt”, enkel fakta om andra världskriget, dansk supporter klapp, sill och potatis.

– – – –
Andra bloggar om: , ,

Gudomligt Ingripande Gav Finsk Seger

”Jag minns ingenting,” säger Athena

uggla(Olympiastadion, Helsingfors) Först efter sju minuters avbrott vågade domaren dra igång den stora fotbollsmatchen mellan Finland och Belgien igen, detta på grund av en arg uggla som satt på Belgiens målbur och gjorde hotfulla utfall mot vem som än kom i närheten. DN rapporterar om den uppmärksammade händelsen. Sportintresserade läsare minns säkert skandalmatchen mellan Sverige och Danmark, som efter ett UEFA-beslut avgjordes med 3-0 till Sverige efter att en dansk supporter rusat in på plan och försökt klocka domaren. Andra läsare minns säkert också skandalmatchen mellan Sverige och Island, som slutade 5-0 (1?) till Sverige därför att inte en enda islänning sprang in på plan, i alla fall ingen utom dem som fick vara där. Och nu har det hänt igen, en skandalmatch. Den här gången avbröts matchen på grund av en uggla.

Herr Klokbok kan (som den grävande journalist han är) avslöja sanningen bakom händelsen. Ugglan träder nu för första gången fram på bild (på den här bloggen) och ger en exklusiv intervju. Det är en tragisk, djupt traumatiserad varelse, som i sökandet efter sin far och tyngd av årtusendens tradition till sist fann hur allt brast. Hennes, ugglans, namn är … Pallas Athena.

”Jag minns ingenting,” säger Athena, en gång hyllad som bland annat krigsgudinna. ”Jag vet bara att jag satt vid bakre läktaren, där jag har bott i vinter, och då slog det mig: Jag är en grekisk gudinna på Olympiastadion. Det var en intressant känsla. Det … kändes som ödets ironi … ”
Pallas Athena
Efter att ha bytt skepnad från uggla till ung kvinna (bilden till höger), fortsätter Athena:

”Jag kommer inte ihåg vad som hände, alltså, från det där med matchen, menar jag. Ena stunden sitter jag i mitt rede och drömmer om pappa, i nästa sitter jag på den där målburen och är arg, så fruktansvärt arg.”

Trots en viss stelhet i sin kropp tänker hon efter, långt tillbaka. ”Vet du,” säger hon, ”jag har längtat efter att någon skulle fråga om min bakgrund, min barndom. Det finns så många historier, men nästan alla är fel. Ja, det är sant att jag gav pappa huvudvärk. Ofta. Särskilt när jag var tonåring. Dagis var faktiskt riktigt hemskt; tänk dig själv att vara fullvuxen kvinna med ett bra krigstjut men med ett barns intellekt! Bara för att jag hoppade fram fullvuxen och i rustning från pappas huvud betydde det inte att mitt sinne följde med. De första tre åren var värst, speciellt som min styvmamma, Hera, aldrig ville veta av mig. Jag fick sova i stallet, visserligen Augiasstallet så det var ju rent och fint, men ändå?”

Ju mer hon berättar, desto värre blir bilden av henne. Athenas uppväxt präglades av oförstående vuxna, hot, misshandel, sexuella övergrepp och en ständigt ökande vrede. Som barn till en likgiltig pappa och en allt mer hatisk styvmamma utan kontakt med Metis, sin biologiska mor, kom Athena snart att hamna i en destruktiv spiral. Hon hade inga riktiga vänner, undantaget Nike, om vilken Athena efter ett hätskt utbrott – ”hon och hennes jävla skor!” – inte vill tala om.

”Jag lockades av, som de kallas, ‘de farliga killarna’,” säger hon. ”Du vet, Jason, Perseus, Odysseus och dom? Hjältar, kraftkarlar? Riktiga Män, inte … ” hon ger mig ett snett ögonkast, ”såna som dig. I början trodde jag att de kunde ge mig något jag saknade, men efterhand insåg jag att de var idioter, hela bunten.” Athena skrattar, inte utan skadeglädje, och fortsätter: ”De ville helst bara ligga med mig, men en sak har jag alltid varit noga med: Min oskuld.” Athena skrattar högt, påmind om något. Så säger hon: ”Perseus! Han var kär i mig. och vet du vad han gav mig, som kärleksgåva? Min syster Medusas huvud. Snygg passning, grabben … ”

Riktigt när hon bröt med det gamla gänget minns hon inte. Athena vet dock att vid någon punkt i hennes liv drev hon bort från det destruktiva, mot visdom och (som hon säger) ”en mer disciplinerad sida av krig”. De stora hjältarna lockade henne inte lika mycket. Den namnlöse bassen, den okände hopliten som alltid fick ta värsta smällen – de fångade hennes intresse. Så få bryr sig om fotfolket, säger hon och fortsätter:

”Det var däromkring jag började med trolldom. Först mest på skoj, plocka mynt ur örat på Jason och så där … Och han såg alltid ut som en fisk när jag gjorde det. Den store dummern. Men, i alla fall – sen blev jag mer disciplinerad. Jag tror det var mammas arv, hon var ju i alla fall en vishetens gudinna, hon med?”

Såsmåningom – ”när jag blev vuxen”, som Athena säger – fattade hon tycke för helt andra gudomliga göromål, som vävning och hantverk. I efterhand, under alla långa år i exil, har hon ofta funderat över om det var vad hon ville, eller om det var vad hon skulle. ”Jag är i alla fall kvinna,” säger hon och tillägger: ”Och det är männens värld … ”

Men hur hamnade hon här, på Olympiastadion? När jag frågar henne om det blir hon mörk och tungsint, och säger efter en lång tystnad:

”Jag vet inte. Ibland har jag pratat med andra från den tiden. Alla verkar vara överens om att vi … blev utkonkurrerade. Nya gudar, En Ny Gud, en enda … Besegrade oss. Somliga av oss har valt att glömma, som Hekate? Du skriver ju om henne, i din den där boken – Recept för Domedagen? Andra … Vägrar att glömma, som Ares. Det sista jag hörde om honom var att han är legoknekt nedåt Marduks gamla ställe, Babylon? Irak, heter det visst numer …” Athena suckar. ”Jag drev bara iväg, tappade fotfästet och alla vänner. Bästa kompisen Nike satsade helhjärtat på sin löpning och alla andra gled bara undan. Faktiskt var den enda vän jag hade kvar en uggla. När Strigi – ugglan alltså – dog gled jag liksom in i Strigis skepnad, det kändes tryggt. Fast maten lämnade en del att önska … ”

Athena är fåordig om sin tid som uggla. Den verkar ha bestått av enkla göromål utan större dramatik. Råttor upptar en hel del av hennes intresse, liksom kyrktorn, träbjälkar och fullmåne. När jag frågar henne om där finns något spännande att berätta mumlar hon generat något om en ung brittisk pojke.

”Han blev visst rätt så känd,” säger Athena och ler svagt. ”Men nä, jag vill helst inte tala om det. Låt oss säga att jag … blev lite besviken på hur han kom att bli? Så jag drog iväg, levde vind för våg här och där och fick till sist ett bra kontrakt på ett rede, här, på stadion. Jag flyttade in i vintras och tänkte börja bygga om nu under sommaren, men så … Kom de. Hjältarna. De där fotbollsspelarna.”

Varför avbröt hon matchen? Handlade det enbart om att skydda sitt revir? Eller var det något större, kanske en slags markering av något? På dessa mina frågor svarar Athena:

”Markering? Nej nej! Nej, jag hatar fotboll. Så det var därför … ”

Som avslutning undrar jag vad hon ska göra nu. Athena svarar:

”Först ska jag ta mig en råtta och sen … Sen ska jag nog titta förbi hos Winnie, för en kopp te och kanske lite honung. Det är märkligt, men … Jag, som varit en visdomens gudinna, känner mig alltid bakom flötet när jag hör vad ett huvud fyllt med trätrassel tänker på.”

Athena återgår till uggla, ger mig ett högdraget ögonkast och breder ut vingarna. Alldeles som solen går upp över Olympiastadion i Helsingfors lyfter hon och flyger iväg. Mot vad? Det vet jag inte. Ensam där bland läktarna funderar jag på en fråga jag borde ha ställt, innan hon flög sin väg: Vad gör de gamla gudarna när de inte längre har någon som tror på dem?

Jag förväntar mig inget svar, så jag samlar ihop mina saker och börjar gå min väg. Och då, från under en stol, viskar en sköldpadda:

”Vad vi gör!? Du, det ska jag tala om för dig!”

—-
Andra bloggar om: , , , ,

Klokbok?

me070604Spana in den där snubben till vänster. Ser han riktigt klok ut? Liksom den där distanserade blicken, den där spetsiga näsan, den där … Ja jag vet inte vad. Visst är det en Riktig Ma… *host host host gargel host*

Nåväl, det där till vänster är faktiskt lilla jag. Sprillans ny (alltså fotot). Idag har jag nämligen modellat och jag tyckte att det var dags att uppdatera min pofolio lite så jag klippte och klistrade i Photoshop. Nu ska det sägas att jag aldrig kommer att bli vare sig en Schenkenberg eller proffs på bildhantering, men i vilket fall så fångades min själ …

I det att somliga kulturer påstår att om man tar en bild på någon, stjäl man själen. Jag undrar om min chef tänkte på det då, när hon knäppte den där bilden? Kanske kan jag stämma … Nej, förresten. Det är nog försent, om själen redan är norpad.

Nu kommer det att dröja ytterligare fyra år till nästa bild. Så tills dess kanske min själ har hittat tillbaks igen. 🙂