Jag har grävt lite i mina gömmor på jakt efter något trevligt att publicera på bloggen, eftersom jag är för slö för att skriva något helt nytt. Så hittar jag … den här.
Den här novellen är gammal, från 1998 tror jag, men den rönte mig å andra sidan första pris i en science fiction-tävling på en skrivarlista en gång i tiden. Så, istället för att ha den undangömd i internets bortglömda slumkvarter (där alla gammelgamla sidor bor) slänger jag in den här. Mycket nöje!
– – – –
SALOMON OCH MOLLY
”Handarbetsundervisningen är ett av de verksammaste medlen att utveckla de sinnesslöa till att bliva i någon mån nyttiga medlemmar av samhället. Genom arbetet bliva de lyckliga, och det lyckliga barnet är sällan elakt.”
(ur ’Läkarebok’, Henrik Berg, medecine och filosofie doktor, praktiserande läkare, Nordiska Förlags AB Göteborg, 1921.)
’Arbeit macht frei.’
(Devis ovanför utrotningslägret Auschwitz.)
Han hade inga förutsättningar att bli den han blev.
Salomon Krut föddes tio minuter över nio på kvällen den tjugoåttonde februari 1915. Världen slets sönder i sällan skådat makaberhet under denna tid, på alla fronter föll människor i drivor. Från norr till öster, från väster till söder drog stormarna fram, medförande död, förintelse, en helveteseld över granatärrade hedar. Även det lilla landet i norr fick känna av världens vrede; det var ont om mat även för de mest välbärgade, som till exempel fabrikör Seger. För de fattiga, de som bodde i råttbona på kåkbrinkarnas söder, rådde i vissa fall rentav usla förhållanden.
För Salomon Krut var misären den första gåva han fick.
Hans mor var i alla avseenden en godhjärtad förtjusande kvinna vid namn Gudrun. Hon sydde bysthållare åt frun till fabrikör Seger, chefen och grundaren av Seger-Industrierna, specialiserade på knappar och synålar med marknadstentakler i textil och gruvnäring. Hon strök för några fruar på Östermalm. Varje morgon klockan fem lämnade hon hemmet där på Söder, vandrade nedför de slippriga kullerstenarna mot Slussen, klev in i ett fortfarande mörkt Gamla Stan där träckstanken var rent avskyvärd. Längs Västerlånggatan gick hon, vår som sommar, höst som vinter. Hon brukade stanna upp en stund vid slottet, ty där hade det förr suttit en gammal reumatisk man och visslat. Trots att hon egentligen inte hade kunnat avvara det, hade hon alltid gett honom några öre. ”Guds Nåd skine över er, fröken.” Hade han alltid sagt så, och smilat, en smula snett, mot henne. Och hon hade skyndat vidare då.
Hans leende hade varit brunt av sönderfallande tänder.
Men tiderna var hårda för de utan tak över huvudet, och hon var en kvinna fylld av Guds kärlek, medlem i en liten frikyrkoförsamling intill Katarina Kyrka. Hon vandrade vidare mot Östermalm med tankarna hos den gamle visslaren. Skrämmande leende eller inte hade den gamle varit en medmänniska, rädd eller inte var det hennes plikt att dela med sig. Det var kanske dessa karaktärsdrag som fått henne att falla för Jakob Krut, den där midsommar’n på Skinnarviksbergen för två år sen.
Han var den stiligaste man hon sett. Emedan hon var kort, rödhårig och späd, var han en lång, kraftfullt mörkhårig man i de övre trettio. Han hade arbetat sig ned från Kalix som ömsom timmerhuggare, ömsom flottare, ömsom rallare, ömsom lastare. Han talade sällan om sitt förflutna, men lät ana för den som verkligen lyssnade mellan raderna, att han kom från Tårnedalens otillgängliga norra delar, där hans mor vallat renar för en rik same och emellanåt prostituerat sig till renskötarna. Han brann för allt han gjorde. Han brann för den anarkistiska kampviljan, brann för politiken, brann för sitt arbete – även om det bara var latrinhämtare.
”Om det inte vore för oss, gullet mitt, som sopar undan skiten från de rikas arselhål, skulle skiten till slut ta över. Det är vi som bär upp det här landet.” brukade han hojta på Lördagskvällen efter litern med hembränt han fick av Torben Pedersen, basen för dragarlaget. Han brann också i sin kärlek för henne – ända från första stund hade de slukats av ett totalt lustfyllt rus som inte gått över förrän hon förlorade det första barnet, en flicka, blå när hon kom ut, blå när hon lades i jorden. Först när hon redan var havande med deras andra barn, fick hon veta att han hade tattarblod i ådrorna. Så hon körde ut honom, men innan han tumlade nedför trapporna, full och galen, skrikande på ömsom finska, ömsom svenska, hade han gett henne ett minne för livet.
En son.
Det var aldrig någon våldtäkt, vad än folk i trakten trodde om tattar-Jakob, som han kallades. Det var inte ens ett sexuellt övergrepp – bara ett söndagsnattsnöje som gick snett. Ett av de famösa misstagen som det drällde av i trakterna kring kåkarna. Men Jakob var borta ur bilden, och därmed de ynka tre kronor i veckan han lyckats dra ihop med att köra skit. Gudruns lilla inkomst räckte inte långt, och tvingades att söka fler arbeten – vilket inte var så lätt. Var hon än vände sig – syatteljéer, tvätterier, vedhuggare, hembiträdestjänster – fick hon ständigt nej. Hennes rykte hade löpt i förväg, hon kallades tattar-Gudrun i kvarteret och barnen kastade ibland sten på henne när hon passerade dem. En av de där stenarna en gosse vid namn Sigvard kastade den sjätte november 1914, alldeles som den första snön lagt sig tillrätta i den branta Götgatsbacken, träffade henne strax nedanför knät. Stenen var tung nog att slå av hennes knäled, och handlöst föll hon i marken och rullade nedför backen några tiotal meter, innan en förbipasserande distingerad herre med polisonger, hatt och käpp, lyckades få stopp på henne. Ögonvittnen kunde berätta att hans ögon varit en smula märkliga, och folk hade i efterhand tyckt synd om honom för bölden i pannan och den gråsiktiga, nästan anfrätta huden – sjukdom, sade man, sparade inte ens de välbärgade.
Men skadan var redan skedd.
Gudrun blödde från underlivet resten av graviditeten. Doktorn, en försupen karl från Strängnäs som arbetade för fattigstugan pro bono, gjorde vad han kunde för henne. Men han gav henne högst en vecka att leva. Å andra sidan sa han det varje vecka.
Veckorna drev förbi och blev till månader. Snön, som legat som ett florsocker över världen smälte bort, frös till is, begravdes under ny snö i sällan skådad mängd. Det blev kallt i Stockholm, och den gamle mannen intill slottet var en dag försvunnen.
Medan slagen rasade i det oändliga ute i Europa, och rubriker flyktade förbi på annonspelarna, låg hon nedbäddad i gamla fru Håkanssons källarvåning. Den gamla gumman bodde ihop med en alkoholiserad tysk, och hon var minst lika hatad i kvarteret som Gudrun. Herman, gumman Håkanssons gubbe, var enbent och brukade sjunga tyska marschsånger när han var full. Ibland grät han, och om nätterna vred han oroligt på sig, skrikande på tyska. Han hade varit med i fransk-tyska kriget 1872 och aldrig blivit sig lik efter det.
Men de var hyggliga mot henne, lät henne bo där utan att ta betalt, vårdade henne, matade henne när hon var för svag. Snart nog var alla i kvarteret ense om att Gudrun skulle gå bort innan barnet var fött. Men grannarna kunde inte låta bli att lägga märke till att eldsken flammade i källarfönstren om nätterna, som om det brann där inne.
Eller som om något brändes.
Ryktet satte igång en vecka före Salomons födelse. En grannfru, fru Andersson (vars man låg i fält nånstans uppåt Norrland), lade en natt märke till hur gumman Håkansson hastigt lämnade källaren med ett bylte under armen. Det hade snöat den natten, och Anderssonskan såg tydligt i skenet från gårdslyktan, hur blodspår ledde från källarvåningen till porten. Hon var inte så lite rädd när hon satte efter gumman Håkansson, nedför gränden mot Götgatan, nedför en såphal Götgatsbacke, över Slussen, ned mot Saltmätartorget. Där, i skydd bakom en vedtrave – dessa fantastiska skapelser vilka vilade tätt utmed kajerna – såg hon gumman Håkansson slänga byltet i vattnet.
Anderssonskan kontaktade polisen nästa dag, och samma natt som Salomon föddes, fiskade draggkarlarna upp ett bylte ur strömmen. Polisintendent Svensson vecklade upp det blöta svarta ylletyget i skenet från karbidlampor. Nyfikna draggare och poliser tittade på, och längst fram i cirkeln av nyfikna stod Anderssonskan med ett förnumstigt uttryck i ansiktet.
När tyget vecklades upp från det sista varvet kring byltet, lyste karbidskenet på en fårbog, maskstungen, halvrutten.
Fallet avskrevs – faktum var att polisintendent Svensson högljutt anklagade Anderssonskan för att vara en sladdertacka och kona.
Den natten föddes Salomon. Redan när änglamakerskan från Koksgatan drog ut det skrikande barnet förstod hon att något var fel. Barnets skrik var inte naturliga – de lät snarare ‘Glubb, glubb glubb!’, än ’Uhääää!’. Hans hy var gråaktigt blek och onormalt narig för att vara nyfödd. Armarna var långa med smala gracila händer och fingrar, där varje finger hade tre leder. Benen var långa, nästan spindellika, med breda fötter utan tår.
Värst av allt var att han var en cyklop.
”Monster – det är ett monster!” skrek hon, änglamakerskan som släckt lika många liv som den tyska kulsprutan som obarmhärtigt skar ned en linje av brittiska soldater, längre söderut i Europa. ”Så går det när tattarblod rinner i barnets ådror!”
Salomons enda öga, placerat två centimeter ovanför näsroten, vändes mot änglamakerskan, och hennes tirader tystnade med ens. Det fanns makt i den blicken – makt nog att kuva henne, makt nog att ge henne mardrömmar om ett stenigt landskap med ofruktbar jord under en brännande sol i månader framöver.
Tre timmar senare var Gudrun död. Blödningen hade aldrig upphört, utan tvärtom förvärrats. Under köksbordet hon förlöst Salomon på, hade en pöl på nära två meters diameter bildats. Faktum var, sa folk som såg liket, att hon verkade förkrympt, nästan uttorkad, som en mumie. Hon begravdes på en fattigkyrkogård två dagar senare utan sten.
Gumman Håkansson försökte förgäves få myndigheterna att tro på att hon var kapabel att ta hand om barnet, hur monstruöst det än var. Men myndigheterna var okuvliga. Man anförde flera skäl till att hon var olämplig vårdnadstagare: Hon var över sjuttio, henne man var alkoholiserad och förryckt, källaren var en ren sanitär olägenhet med vägglöss och unken luft, hon hade inget arbete, ingen försörjning. Barnet var ett missfoster och idiot, varför det inte kom på fråga att låta en privatperson ta hand om skapelsen. Barnet hade också dubiöst blod, och borde placeras på en anstalt eller avlivas. Det var av allmän åsikt bland de ansvariga att Salomon inte ens skulle kunna duga till samhällsbefrämjande arbete, såsom handarbete.
Så skedde också. Salomon, blott tio dagar gammal, togs ifrån gumman Håkansson och placerades på barnavdelningen på Danvikens Hospital. Förmodligen var det meningen att han en dag skulle ha råkat ut för en fatal lycka, så den svenska folkdräkten hade kunnat bli kvitt monstret. Men så skedde inte – där fanns en sjuksyster vid namn Henrietta von Schyffert som beskyddade honom likt en lejoninna.
Det skulle kosta henne livet.
Samma dag som den sista granaten föll i Europa, bröt en brand ut på barnavdelningen. En liten parvel vid namn Hans råkade välta ett bord med en fotogenlampa, och inom ett par minuter var hela sovsalen övertänd. Elva barn miste livet, ett trettiotal skadades. Sist ut ur infernot var Henrietta, med Salomon i sin famn. När hon rusade ut ur rummet brann det i hennes hår och klänning. Hon föll ihop några meter från brandhärden, Salomon rullade över golvet och stannade vid fötterna på sjukhusdirektören Harald Leverenius. Inför chockade ögon öppnade Salomon sitt öga och tittade på direktören, med ett leende. Inför allas förbluffade ögon lyckades den fyraårige Salomon att resa sig till stående – de hade ju aldrig förr sett honom gå, bara krypa, ständigt glubbande. Han stod bara någon minut. Men alldeles som han föll sköt direktörens hand ut i en ren reflex.
Salomons fingrar slöt sig kring direktörens hand, och Salomon stod. För första gången sen han föddes stod han upp, och den lilla munnen sprack upp i ett brett leende med kritvita mjölktänder – en till vänster i överkäken, en till höger i underkäken.
I stanken från brand och brinnande kött lärde sig Salomon att gå. Direktör Leverenius var förmodligen alltför chockad för att inse vad han gjorde; han, samma man som bara ett år tidigare under en herrmiddag utbrustit ’Man borde sprätta upp fanstyget till missfoster och se vad för djävul som avlade honom!’, gick nu försiktigt genom en rökfylld korridor, hostande, med handen hårt greppande Salomons hand, och barnet glatt skrattande hoppande framåt steg för steg. Lamporna i taket spred ett kyligt sken över dem, nästan dimbesudlat av röken. Från stängda celler stirrade ansikten förvridna av skräck ut på dem, och genom luften rang det av klockor och fasansfulla idiotiska skrik.
Salomon fann en far i Leverenius. Oförmögen att förstå vad som hade hänt, sade Leverenius upp sig som direktör, gick ur herrklubben, slutade att dricka sprit och röka, och flyttade till en ö i skärgården med frun, de fem barnen – och Salomon.
Leverenius förlorade alla sina vänner när han tog han om missfostret, som Salomon kallades. Där fanns bara en enda flyktig bekant kvar till Leverenius, som stod honom bi genom all hånlek, genom allt spott och spe.
Fabrikör Seger.
Europamarknaden exploderade i sällan skådad företagsamhet för skrupelfria affärsmän som fabrikören, välan kriget – Det Slutliga Kriget, Alla Krigens Moder – var över. Han gjorde sig en snabb förmögenhet på att sälja allt från nålar till automobiler till den törstande franska, holländska och engelska marknaden. Han förvärvade spinnerier och textilfabriker i Manchester och Frankrike, placerade pengarna i lukrativa företag vilka ägdes av hans vän Ivar Krüger. All den rikedom som föll på Seger, droppade på Leverenius och hans familj. Pengarna, och den prestige och det rykte Leverenius kom att åtnjuta bland sociteten genom sin vänskap med fabrikör Seger, fick alla sneda blickar att mest falla i smyg. Visst, det talades tyst, tisslades och tasslades i skuggorna, om missfostret som tycktes ha en sådan makt över Leverenius, men ingen sa någonsin något så han hörde det. Inför hans öron och ögon smeds det tvärtom giftasplaner.
1925 avled Leverenius hastigt efter en hjärtattack, en sensommardag som han satt i syrénbersån och visade Salomon en Bibel med illustrationer av Gustav Doré. Vid ett tillfälle, då han visade sin fosterson en bild av Lasarus, vände Salomon ögat mot Leverenius och log milt, och sa: ”Far, kan de döda leva?” ”Det är sagor.” Sa Leverenius, som inte var troende. ”Om inte de döda kan leva,” sa Salomon konstaterande, med blicken fixerad vid Leverenius röda näsduk i bröstfickan, ”då ska väl inte vi leva?” Men Salomon fick aldrig något svar. En massiv infarkt ändade den gode direktörns liv där, och hans familj fick husrum i fabrikör Segers stora hus i centrala Stockholm.
Så kom det sig då genom bekantskapen med familjen Seger och fabrikörens fosterson, att Leverenius dotter Gunilla, tjugotre år och den äldste i barnaskaran, år 1927 gifte sig med fostersonen till Segers, en ljushyad blond yngling vid namn Sigvard. Det var oklart vem Sigvards föräldrar var, men det ryktades att han var frukten av en otillbörlig graviditet mellan en ung flicka och en gammal man. Sigvard var en strålande konversatör, pricksäker skytt, och dessutom duktig på att vissla.
Salomon var då tolv år.
Äktenskapet blev kort och olyckligt. Sigvard var en notorisk kvinnoslukare, som första gången bedrog sin fru med en brudtärna, blott tretton år gammal, redan på bröllopet. 1928, samma år som Salomon för första gången med sitt enda öga läste ordet RAS och Gunilla blev gravid, tog också Sigvard livet av sig. Säkra papper i Krüger-koncernen hade visat sig vara alltför osäkra. Gunillas liv som änka blev kortvarigt. Femton veckor efter begravningen kom hon i vägen för en skenande häst på Götgatan, och dog tio dagar senare, tio minuter över nio på kvällen den tjugoåttonde februari, av svåra inre blödningar. Det sades att hon släpats med ett tiotal meter nedför Götgatan, att hennes kropp först stannat vid fötterna av en förbipasserande distingerad herre med polisonger, hatt och käpp. Ögonvittnen kunde berätta att hans ögon varit en mula märkliga, och folk hade i efterhand tyckt synd om honom för bölden i pannan och den gråsiktiga, nästan anfrätta huden – sjukdom, sade man, sparade inte ens de välbärgade.
Men barnet kunde räddas.
Familjen Seger var nu lyckligare lottad än gamla fru Håkansson varit. Myndigheterna satte inga som helst käppar i hjulet för fabrikör Seger, när denne ansökte om att få adoptera Gunillas dotter. Faktum var att myndigheterna var glada att bli av med problemet; det räckte med ett missfoster för dem – två var för magstarkt.
Flickan, som döptes till Molly, var en närmast identisk kopia av Salomon. Undantaget var genitalierna, och det faktum att flickebarnet redan vid födseln visat anlag för bröst.
Vetenskapen fick nu upp ögonen för denna mänskliga anomali. Att ett barn fötts missbildat för tolv år sedan hade ingen då brytt sig om – Salomon hade ju gömts undan på Danviken. Att nu ännu ett barn med exakt samma missbildning, bortsett från brösttendensen, föddes inom en familj med nära anknytning till Salomons biologiska mor, var anmärkningsvärt. En professor i frenologi vid Uppsala Universitet erbjöd sig att köpa de två barnen för sammanlagt femtontusen kronor, men fabrikör Seger vägrade: Han vägrade måhända mer av det faktum att femtontusen var småpengar för honom, då han själv var god för närmare hundra miljoner kronor, än av faderskärlek för sina märkliga bortbytingar.
Men fler forskare, allt från doktorer i paleontologi till professorer i biologi och rasbiologi, från länder som England, Tyskland och Frankrike, började snart intressera sig för Salomon och Molly. De kom snart att bombardera fabrikör Seger med visitkort, brev och telegram – en belgisk frenolog gick till och med så långt som att försöka kidnappa de två barnen!
Till sist blev pressen för stor på fabrikören. Han tog med sig familjen på en utlandssemester till USA, där han hade en villa utanför Providence, Rhode Island. Först där, i den lummiga grönskan från urgamla ekar, bland det porlande vattnet av en djup å, i skuggan av gavlarna på det gamla huset, vars grund murats år 1692, fann familjen ro. Det var nu ett stort sällskap – fabrikör Seger med fru och två omyndiga barn, deras äldsta dotter med man och en nyfödd dotter, familjen Leverenius där också dottern Sigrids fästman, pastor Martin Åhl, ingick.
Och så naturligtvis Salomon och Molly.
Fabrikör Seger beslutade sig för att stanna i USA. Han hade kontakter inom kongressen, och fann sig snart tillrätta i form av amerikansk företagsledare. 1930, när Salomon var fjorton år och en natt fick sin första utlösning, blev också Seger styrelseordförande i elektronik- och smidesföretaget New Dawn Enterprises.
Det var vid den här tiden som familjen splittrades. Döttrar fann män och giftes bort, frun insjuknade hastigt i cancer i livmodern och dog elva dagar senare av blodförgiftning. Snart nog fanns bara fabrikör Seger (som nu amerikaniserat sitt namn till Victory), Salomon, Molly och barnsköterskan – en manhaftig negeras vid namn Samantha – kvar i det stora residenset. Seger började nu ångra att han inte skolat Salomon bättre, och därför anställdes också två privatlärare – mr Murgatroyd och mr Marsden.
Salomon kom snart att briljera i ämnena matematik, teknik, fysik och kemi – andra ämnen kunde han aldrig riktigt tillgodogöra sig. Han fick nu också ett litet hobbylaboratorium i källaren av huset, men redan efter ett år flyttades laboratoriet till ett annex.
Det var där i annexet, samman med sina två lärare, han en kväll började skissera en fantastisk maskin. Först ansåg lärarna att det bara var vilda barnsliga fantasier och bannade honom för att ödsla tid på drömmar. Men såsmåningom, i och med att ’klottret’ kom att ta en mer fast form – inte minst genom en tredimensionell modell i papier maché -, fascinerades de av den. Salomon var outtröttlig i sin skapelse; alleredan var han nära två meter lång med fjunigt gråblont skägg och ett uttryck i ansiktet som verkade mer ålderdomligt än ungdomligt. En och annan finne letade sig då och då fram, och hans muskulatur svällde upp med nästan otrolig hastighet – men de var också de enda märkbara pubertetstecknen. I övrigt förhöll han sig som alltid, tystlåten och lugn, kontemplerande över ibland rentav barnsliga frågor.
”Varför är en boll rund, mr Marsden?” frågade han en dag, och tittade upp från sin modell – en ny version, förbättrad, byggd i trä och metall och en dryg meter i diameter. ”Öh…” sa mr Marsden – han började alltid sina meningar med detta läte. ”Det är, förmodar jag, en fysisk lag. En fyrkantig boll skulle omöjligt kunna rulla.” ”Om man kastar ett tefat genom vardagsrummet spinner det kring sin egen axel, men rör sig ändock framåt.” Sa Salomon. Han hade ofta tendensen att kasta sig mellan ämnena, och mr Marsden gjorde sig redo att förklara varför tefatet uppförde sig så.
Men ingen följdfråga kom.
1933, några dagar före sin födelsedag han delade med den nu femårige Molly, bad Salomon sin far om en märklig födelsedagspresent: ”Allt jag önskar mig,” sa Salomon, ”är vad som står på den här listan.” Därpå gav han sin far fabrikör Seger/Victory en lista på ett vanligt A4. Med sin slingrande bakåtlutade handstil hade Salomon skrivit upp ett drygt hundratal artiklar av varierande art – märkbart nog rörde det sig nästan uteslutande om metallföremål av antingen koppar eller aluminium, eller elektroniska apparater som radioapparater och telegrafutrustning. ”Det var sannerligen en högst märklig födelsedagspresent du begär av mig, Salomon.” Sa Seger och skrattade sitt bullriga skratt. ”Men nu är du en gång min favoritson, så ja. Ja, du ska få detta! Dessa kastruller och pannor, och radion och vad nu det är som står här!”
Och så skedde. Närmare hundra paket låg vid foten av den svängda trappan i den ödsliga gamla Tudorhallen med rustningar i de skuggiga hörnen. När Salomon och Molly, bägge utom sig av lycka, slitit papperet av varje gåva, bar de ut det i annexet. Under hela natten hördes så märkliga ljud därifrån – suset av Bunsenbrännare, hammarslag och gnisslet av sågblad genom metall. Salomon släppte inte in någon – vare sig mr Marsden, mr Murgatroyd eller sin far – bara Molly, som gång efter annan fick springa ärenden. Salomon hade såpat fönstren mycket noga, och allt som syntes genom de vita fönstren var hans siluett, och ibland kraftiga ljussken.
Salomon stannade där i annexet i elva dagar. På den tolfte dagen, när en orolig Seger tagit dit sheriffen (de tänkte bryta ned dörren och se efter vad Salomon höll på med egentligen), öppnades dörren på glänt, och Molly smög ut. Hon gick fram till sin farbror Seger, och sa bara: ”Vi har satt eld på annexet, farbror. Hej då.”
Därpå – innan någon ens hann hämta sig från överraskningen – smet hon in i annexet och dörren slog igen.
Ungefär samtidigt slog den första eldsflamman upp från det tjärade spåntaket.
Elden spred sig hastigt i den gamla träbyggnaden. På bara några minuter var konstruktionen en rasande infernoande. Svart rök doftande av tjära bolmade upp närmare hundram eter upp i luften, insnärjd av flammor. Hettan var så kraftig att närstående träd fattade eld, och efter femton minuter hade även mangårdsbyggnaden antänts.
Lokalbrandkåren kom till platsen en timme efter att eldsvådan börjat, men inget kunde räddas. Det enda de femtio männen, sheriffen, Seger och skräckslagna grannar kunde göra, var att beskåda det rasande eldhavet.
De trodde inte sina ögon, när klockan slog tio minuter över nio på kvällen den tjugoåttonde februari 1933.
Plötsligt, som ett spjut stuckits ut ur en flammande eldandes kropp, reste sig en gracil disk ur eldhavet, lodrätt uppåt, lugnt svävande, spinnande kring sin egen axel. Eldskenet i det nakna aluminium- och kopparhöljet gnistrade som i ett silverfat, flammor slickade den och kanterna verkade glöda av hetta. Det var förbluffande – ingen kom sig för att säga någonting, bara stirra. Pipan föll ur Segers mun, men det var den enda rörelse som skymtade bland de församlade. Disken, förvånansvärt lik ett tefat i tenn som Salomon en gång hittat i den äldsta delen av trädgården, gled långsamt uppåt, svagt hummande, ständigt spinnande. Under farkosten rasade det utbrända annexet samman i ett gnisthav som för ett ögonblick var så kraftigt att det liknade en eldsflamma.
Gnistorna dog ut, svart rök omslöt skeppet som en varm hand, dolde det för ett ögonblick för allas blickar.
Men så drev röken undan av en vind som verkade komma från farkosten. De såg alla hur det vippade över till horisontalläge, och låg helt stilla i luften, snurrande. Nu såg man också att vad man trott vara en glödande kant, i själva verket var koppartråd virad så hårt kring farkostens kant att det verkade som en enda kopparkabel.
Så gled farkosten uppåt, ständigt uppåt, blev mindre, mer avlägsen, försvann, till sist, bland stjärnorna.
Man fann aldrig kropparna av Salomon och Molly.
”Hark!” ropade ledsagaren, en väderbiten ruskprick med ett skägg som, sade somliga, hyste en hel liten värld av vättar. Riktigt vad för kolonier som doldes i resten av hans utseende och klädsel vågade få spekulera i. Han hade dock varit en god guide, även om vår skepticism från det första mötet på bykrogen här och var höll i sig. Han hade sina … sidor. Redan från början hade vi förstått det. Hans klädsel var en sida; grova stövlar, svarta hosor och kolt, en yvig bländvit slängkappa, vars syfte (sa han på väg uppför en stenig stig) var att gömma honom. Om det behövdes. För vad … sa han inte.
Herr Klokboks Kollektion 